- This topic has 100 replies, 2 voices, and was last updated 5 år, 2 månader sedan by
.
-
Djan skrattade med andan fortfarande i halsen åt hennes utrop där han stannat upp för att luta sig mot en husvägg. En ilsken och omtöcknad Sasha hade krupit upp ur väskan och satt sig på hans axel där den (könet var helt oklart) ruskade om sig och nafsade lite irriterat i Djans öra.
Djan hade inte riktigt reflekterat över skärsåren i händerna förrän Sera påpekade dem.
“Det är lugnt du be-” Han avbröt sig själv då han insåg att det inte fanns någon anledning att säga emot henne. Blicken föll ned på deras händer då den bekanta värmen sköljde in över honom. Seras energi kändes så annorlunda från andra magiker, det var som att låta sig sjunka ned i ett stillsamt hav, men med en överhängande rädsla att bli neddragen i djupet. Djan bet tillbaka ett kvidande då flera något större glasbitar trängde ut ur huden och föll ned till marken. -
När väl de flesta glasbitar var borta, andades hon ut och släppte hans händer. Hon såg sig omkring och var glad av att inte se någon som hade följt efter dem. Men det verkade fortfarande vara en strid på gång, då de ibland kastades ut både glas och stolar från värdshuset. Hon kunde inte rå för att skratta och satte sig utmattat ner på marken. Brydde sig inte om allt smuts som fanns där.
“Vilken början på ett äventyr…” upprepade hon, lite för sig själv. Som om hon ångrade sig själv lite. Sedan drog hon fram en okänd penningpung och flinade brett.
“De jävlarna betalade till slut, något motvilligt och kanske de inte vet de än.”
-
Djan sjönk ned bredvid henne med en djup suck. Han höll ut händerna framför sig, de var blodiga och smutsiga och några nya ärr hade han minsann fått. Hennes triumferande kommentar fick honom att skratta och han såg mellan henne och penningpungen.
“Sedär! Tvivlade inte en stund” Han log roat och la ena armen om hennes axlar för att dra henne intill sig. “Aldrig att kronprinsessan i egen hög person skulle gå utan betalning.” Ett plötsligt skratt lämnade honom. “Fast vi kanske ska kalla dig knogprinsessan istället!” Djan skrattade alldeles för mycket åt sitt egna dåliga skämt och ruffsade om hennes hår samtidigt som han kramade åt henne hårdare.
-
Ett tacksamt andetag lämnade hennes läppar. Det var skönt att känna hans trygga närhet. Precis som när hon var yngre, var det något lugnande med det hela. Hon slöt ögonen för att finna lite mer energi och kunde inte rå för att skratta högt åt hans dåliga skämt. För att sedan besvara kramen hårt.
“Jag missade ju mina knytslag!” utbrast hon med ett skratt till och kramade om honom igen för att sedan humma till lite fundersamt och se sig omkring.
“Men vare sig äventyr eller ej, vi ska sova i sängar inatt och inte på gatan.”
-
Djan skrattade gott och lutade kinden mot hennes huvud, armen fortfarande om hennes axlar. Han drog en längtande suck åt hennes ord.
“Vad skulle man inte göra för en riktig säng…!” Han slöt ögonen och drog ett djupt andetag samtidigt som han kunde föreställa sig en mjuk säng med massor av kuddar och filtar och fjädrar som flöt omkring i luften. “Bara att få se en säng igen.” Han öppnade ena ögat och kikade mot Sasha som pep till, uppenbarligen lika förtjust i tanken.“Men vi lär behöva göra något åt din läpp.” Djan lutade sig tillbaka en aning för att kunna inspektera hennes spruckna läpp med ett retsamt leende “Ingen kommer våga hyra ut några rum till oss såhär”Han strök bort lite blod från hennes läpp med tummen och såg sedan tillbaka mot den lilla draken på hans axel.
“Sasha…” Reptilen fnös motvilligt och ruskade om vingarna innan den verkade slappna av och kura upp huvudet mot hans hals. Så även om han själv inte var den bästa magikern som vandrat i ett par skor så kunde han ändå hela en sprucken läpp – med lite hjälp från sin vän.
-
“Du skulle kanske behöva ett bad med.” påpekade hon med ett litet flin och låtsades rynka på sin näsa över hans närvaro innan hon gav till ett skratt och såg på honom lite fundersamt. Skulle han hela hennes läpp? Nog för att hon visste att han kunde illusioner – men lite osäker var hon på vad han hade mer för magiker trick.
Hon drog sin väska närmare sig när hon hörde hur en hästs hovar slog hårt i marken och hon var lite lättad över att väskan inte blivit stampad på och platt för en förbipasserande droska.
“De skulle säkert tro att du rövat bort prinsessan”
-
Instinktivt höjde han armen för att kunna lukta på sig själv. Han kände ingenting, men han var nog van, så han ryckte bara lite lätt på axlarna. Djan såg upp på droskan som passerade, säkert en leverans från hamnen upp till marknaden. För ett ögonblick försvann han i sina tankar på vad för varor som lastades av i hamnen, och vilka som lastades på.
Han rycktes tillbaka till verkligheten och skrattade till.
“Vilket äventyr det skulle vara, hängd innan hamn ens kommit från staden” Han himlade menande med ögonen, skrattet fortfarande nära. Hans blick blev sedan allvarligare.“Kom nu, jag kan fixa den där läppen. Lita på mig” Han log uppmuntrande, för visst hade han sett tvivel i hennes ögonen.
-
Äntligen, det hade varit en god natts sömn och Sera kände sig inte allt för öm efter gårdagens slagsmål. Hon kände lite omedvetet på läppen, den var fortfarande hel så Djan verkade ha vetat vad han hade gjort. Inte för att hon tvivlade på honom… Han kunde verkligen sina illusioner men. Hon skakade på huvudet och blev lite väckt av att hästen frustade till. Som om den redan var trött på att vänta.
Lite disträ klappade hon hästen på mulen, vilket bara fick hästen att slå hovarna i marken. Dammet yrde så att Sera hostade till. Utan att vänta längre svingade hon sig upp på hästen. Det fanns så klart inget annat sätt att rida än med benen på var sin sida. Stallet hade varit envis med att ge henne en damsadel och hon red hellre utan. Faktum var att hon fann det mer bekvämt utan sadel. Allt för diskret klädsel hade hon inte, det var en solgul byxdress med ett ljusare och tunnare tyg ovanpå. Det mörka håret hade hon tvättat och satt upp i en lång fläta som föll ned på högra sidan av henne.
Ett hårt tag om tygeln, som hon drog till sig lite för att få hästen att lugna sig. Sedan vände hon blicken mot Djan, ett svagt förväntansfullt leende. Fast något inuti sade henne att detta var en dum idé. Men vad var inte äventyr för, om inte att undfly plikterna?
“Så, hade vi någon plan?” frågade Sera med ett litet flin.
-
Det hade varit en motvillig Djan som gått upp den dagen, öm och trött, för sova var ju trots allt ett av hans stora intressen. Flera gånger hade han varit på väg att säga till Sera att de borde ta en båt istället. På båten kunde man sova, på hästryggen kunde man inte det. Om man inte villa trilla av och dö det vill säga. Men nu stod de där, i startgroparna och med två otåliga fullblodshästar vid.
Djan svingade sig upp i sadeln och kortade tyglarna när hästen tog ett skutt framåt, mer än redo på att ge sig av. Till skillnad från Sera hade han sin vanliga, diskreta utstyrsel, sjalen redan uppe över huvudet för att skydda sig mot solen.
“Plan?” Han blinkade först lite förvirrat mot henne som om han inte hade en aning om varför han var där. Sedan verkade han komma på sig och harklade sig kort.“Ja, jo… vi har ju två alternativ skulle jag väl säga” Djan kisade lite med ögonen å han såg upp mot himlen. “Antingen tar vi oss förbi Thel Shaen och rakt genom öknen längst Viskande bergen och förlitar oss på att kunna dra upp vatten ur sanden…” Han ryckte lite på axlarna då han såg ned mot Sera igen. “Eller så tar vi leden längst kusten och upp mot Iserion.”
“Så, antingen knappt ett par veckor hård terräng… eller någon månad längst en väg.”
-
För en gångs skull var Sera tyst medan hon funderade väl och länge på Djans förslag. Hon slöt ögonen som om hon kunde se kartan framför dem. De var inte allt för långt ifrån huvudstaden. De kunde ta sig dit på bara någon dag. Harmas öknen var inte omöjligt. Faktum var att hon var medveten om några byar på vägen, inte så att hon visste exakt. Men det var vad det fanns guider för. Hon var dessutom inte allt för förtjust i tanken att ta sig förbi Iserion.
”Förbi Thel Shaen och sedan korsa öknen, men med en guide. Eller vad tror du?” frågade hon med ett leende, i ett försök att lämna över planeringen till Djan. Även om hon inte hade lust att ta den andra vägen. Det lät som en omväg. Ännu en gång drog hon till i tyglarna då hästen stampade nedanför henne. Nästan lika otålig som henne.
”Det är väl det snabbaste sättet att nå skatten på!” utbrast hon sedan, lite exalterat.
-
Djan klickade lite med tungan som om han smakade på tanken över en guide. Det kanske inte var så dumt ändå? Hennes uppmaning fick honom att skratta roat rakt ut.
“Vad väntar vi på då!? Kom igen!” Han manade på hästen som ivrigt satte av i trav ned för gatan. Han såg sig över axeln mot Sera med ett brett leende lysnade i ansiktet.
“Vi håller oss längst odlingarna fram till Thel Shaen, sen finns det en by strax norr om staden vi säkert kan hitta en guide i” Han lät självsäker, som om planen var väl genomtänkt och att han var helt säker på att det stämde. Såklart var det bara en höftning men det skulle säkert lösa sig.Folk flyttade sig undan de båda ekipagen som tog sig ned längst gatan, hästarna var livliga och kastade med huvudena. Djan verkade inte så jättebrydd om djurets beteende, även om han red ytterst sällan hade han alltid haft en bra hand med djur – han litade på dem och de litade på honom.
-
Skrattet fick henne att le lite bredare. Hon nickade lätt, lite eftertänksamt. Hon rättade till kronan som fanns på hennes huvud. Bara åsynen fick de flesta att hastigt skynda undan för de stora och ståtliga hästarna. Egentligen kunde hon inte riktigt dölja sin irritation när hon tänkte hur hastigt folk gjorde saker. Så fort de pusslade ihop vem hon var. Vanligtvis behövdes inte ens kronan. Hon suckade djupt och drog en hand genom håret för att greppa tag i kronan och lägga ner den i sin väska som hängde tungt över hennes axlar.
“Frågan är hur vi kommer förbi Thel Shaen utan att väcka för mycket uppmärksamhet.” sa hon och hummade lätt. Hon visste att de skulle ringa i klockorna vid hennes ankomst. Visa staden att deras kronprinsessa var i deras närhet. Sharahs utvalde. Dessutom hade de också fått reda på hennes andra skepnad. Den kaldrländska illusionen Saga, hon lite för ofta hade hoppat in i. Med världen som en puttrande kittel, redo att storm koka in i ett krig, hade hennes mor valt att placera bland de skickligaste magiker i Iselem vid gränsen av Thel Shaen för att kunna se om någon dolde en illusion. Tanken fick henne att ge ifrån sig ett irriterat läte.
“Och illusioner kan vara svårt, min mor har placerat ut folk som ser igenom de mesta…” muttrade hon och knäppte låset på sin väska för att sedan kasta den åt andra sidan för att vara lite mer på ryggen. Både bekymrat och tankfull rynkade hon på ögonbrynen. Vad skulle de ta sig till? Fanns det några bra idéer? Lite i sina tankar satte hon iväg i galopp med ett lekfullt leende och en utmanande blick, som för att se om Djan kunde hålla farten.
-
Djan styrde upp sin häst bredvid hennes med en road min.
“Var lite mindre… du.” Han skrattade och nickade menande mot hela hennes uppenbarelse. “Du är ju inte den mest diskreta med din identitet” Han blinkade lite retsamt åt henne innan han försvann i sina funderingar igen, hela hans uppsyn sjönk ned i någon disträ apati. Hur bra var han, hur bra var dem? Djan visste att minnen, illusioner och att förvränga verkligheten var hans styrka – men om folk aktivt sökte efter det…?När hans häst instinktivt satte av efter Seras så kom han tillbaka till nuet och snabbt tog upp utmaningen med ett skratt, utan en tanke på de människor som var tvungna att hoppa åt sidan över den plötsliga farten.
“Sist ut ur stadsportarna ordnar middag..!” Med det tillropet till Sera manade han på hästen som gladligen ökade farten. -
Kronprinsessan rynkade på ögonbrynen åt hans kommentar. Mindre henne? Var det inte det hon redan gjort? Trots allt hade hon inte kronan längre. Hon kastade en blick mot en sköld som hängde utanför en smed. De klarblåa ögonen mötte henne och hon blåste bort hennes svarta lockar från hennes ansikte. Fast de var snart framför hennes ögon och mun igen och tvingade henne att dra tillbaka den med sin hand istället.
“Jag trodde att ta bort kronan, gjorde det mindre uppenbart vem jag var?” sa Sera och var i sina egna tankar en stund tills hon hörde hans tillrop och skakade på huvudet för att vakna ur sina tankar. Vad i? Laga middag? Det hoppades hon innerligen inte. Trots allt var det inte något hon var bra på. Och hon skulle ärligt talat, hellre svälta sig själv än att tvinga sig i någon mat hon själv lagade. Hon grimaserade och manade på sin häst så att hovarna slog hårt i marken.
“Middag? Vad tror du jag är?! En tjänare?!” utbrast hon, lite spelat förnärmat men sedan skrattade hon ett varmt skratt för att se framåt. Vart fanns någon genväg?
-
Det var med ett skratt fyllt av glädje som han lutade sig fram över hästens hals och manade på den ytterligare. Djuret ökade farten, tillsynes lika obrydd som Djan över de människor som fick hoppa ur vägen, skrikandes efter dem. Det fick bara Djan att skratta än mer så att ögonen tårades. Hans sinnesstämning verkade smitta av sig på hästen som frustande tog ett glädjesprång i farten.
“Det verkar som att du vill laga middag!?” Hojtade han menat till Sera, men utan att se sig om efter henne. Han fick plötsligt styra undan för en herre med en kärra full av apelsiner kom runt en husknut men farten var för hög vilket fick hästen att slå i kärran. För några sekunder snubblade det stora djuret till, de stålbeklädda hovarna slog gnistor mot kullerstenen när den famlade för att återfå balansen. Apelsiner rullade iväg åt alla håll och det var fullständigt kaos. Men Djans häst fick åter balansen och de satte av igen, herren med apelsinerna hytte ilsket efter dem.
-
Utan att tveka styrde Sera hästen in i havet av apelsiner som hade hamnat på vägen. Hovarna slog hårt mot marken och de flesta apelsinerna skulle inte den ilskne mannen kunna sälja längre. Lite fumlades kastade Sera pengar mot mannen – även om de flesta hamnade på marken . Hur mycket det var, visste hon inte men mannens huttande och svärande tycktes sluta. Ett bubblande skratt kom från henne och hon kunde inte rå för det. Hela situationen var roande och farten som hästen hade var underbar. Hur vinden slog emot hennes ansikte och hovarna slog hårdare och hårdare.
“Bara för jag måste städa undan för dig!” utbrast Sera för att sedan luta sig framåt för att mana på hästen mer. En hastig blick uppåt så fick hon syn på några lådor som var staplade på varandra. Hon kastade en blick bakåt mot Djan och drog ut en av de lägre lådorna så de andra föll bakom henne och i hans väg.
“Hur känns det?” utbrast hon och skrattade förtjust till.
-
Lådorna som föll ned i deras väg fick Djan att instinktivt slita tag i tyglarna och hästen bokstavligen gled på bakbenen till en abrupt halt. Han svor till åt sin egna manöver, de borde ha hoppat men i ögonblicken hade han blivit lite för rädd. Hästen slängde med huvudet när han manade på den igen, nu runt lådorna istället och av i galopp efter Sera. Men det skulle bli förgäves, hon hade allt för stort försprång.
Det var inte förrän efter stadsportarna, i början av dadelodlingarna, som Djan kom ikapp Sera, både han och hästen flåsande.
“Det passar inte en dam att spela fult” Snäste han men sprack nästan direkt upp i ett skratt och saktade in hästen till en vägvinnande skritt längst den jordstampade vägen.“Men det är väl lika bra att jag ordnar mat – något säger mig att vi annars fått gå hungriga.” Flinade han mot henne retsamt.
-
Lite besviken att hon inte hade vunnit, det var hon, men samtidigt rann det snart av henne då hon insåg att hon inte hade behövt laga mat. Ett brett leende prydde hennes ansikte och hon såg att hennes häst var lite mer nöjd över det lugna tempot de nu hade då de lunkade fram.
“Fusk? Det är inte fusk. Det kallas taktik. Allt är tillåtet i ett spel och krig.” sa hon med ett roat leende och sedan nickade hon glatt åt hans förslag. Hans mat måste ju åtminstone vara mer ätbar än vad hennes var.
“Inte mitt fel att jag alltid har haft folk att laga mat åt mig.” påpekade hon och räckte ut tungan åt honom för att sedan göra en gest åt henne själv när hon rätade på sin rygg.
“Dessutom lagar inte kungliga mat. Det är sådant jag har dig till” retades hon.
-
Djan skrattade hjärtligt åt hennes påstående.
“Jag tror inte det där är som man säger…” Inte för att han kunde komma på rätt uttryck dock. Uppmuntrande klappade han hästen på halsen och den frustade förnöjt. Någonting rörde sig i hans väska och Sasha stack upp sitt behornade lilla huvud och väste, uppenbarligen omtumlad efter den snabba ritten.Djan lockade den lilla reptilen upp ur väskan och den satte sig på hans axel och ruskade om sig, nöjd över det lugnare tempot.
“Det blir ingenting som ers nåd är van vid, men vi kommer inte svälta i alla fall” Skrattade han leendes mot Sera och såg sedan mot Sasha och viskade något åt den lilla draken. Den spred då ut sina vingar och tog sedan till luften. Djan skuggade ögonen med ena handflatan när han blickade efter Sasha.“Har vi tur blir det kanin.” Djan vände blicken mot Sera “Otur om det blir orm” Han gjorde en liten grimars men skrattade sedan igen.
-
Precis som Djan lade hon sin ena hand ovanför ögonen för att skugga och kunna följa Sasha. Hon betraktade den lilla draken något fascinerande och lite med avund. Tänk att kunna vara så fri att kunna flyga kring sådär. Dessutom ha någon som bar runt på en de flesta av dagarna. Hon log lätt och strök en hand genom sitt hår.
“Djan min vän, har du inte hört att orm kan bli riktigt gott? Speciellt i brännvin har jag förstått.” sa hon med ett skratt och sedan drog hon fram sin plunta med vatten. Hon drack rikligt innan hon sträckte fram den till Djan.
You must be logged in to reply to this topic.