Djan rynkade på näsan även om han skrattade.
“Bläh.. Du vet att Sasha kom med en giftorm en gång – som fortfarande levde” Han tog emot vattnet med ett tacksamt leende men fick den där fjärran blicken igen.
“Den lilla demonen bet mig. Höll på att dö, ensam i bergen.” Han rös till och drack av vattnet innan han räckt det tillbaka till Sera.

“Helt sjuka syner man fick dock, är säker på att Sasha var så stor att vingarna täckte hela himlen.” Han kisade upp mellan palmernas blad för att se om han kunde skymta Sasha i skyn. Odlingarna var ganska tomma på folk förutom en och annan tjänare som ordnade med de porlande vattenkanalerna. När han var säker på att ingen såg sträckte han sig upp mot en klase med dadlar och bröt av en bit. Förnöjt stoppade han en i munnen och räckte dem sedan mot Sera med en frågande min.

“Vi vet ju inte vad det blir till middag, och då är vi en bit härifrån”

Djan skrattade så att han nästan satte kärnan i halsen. Han spottade ut den på marken och ryckte på axlarna.
“Kanske, man var ju inte i sina sinnes fulla bruk direkt” Han stoppade ytterligare en dadel i munnen och styrde upp sin häst närmare Seras så han kunde lägga ett par dadlar i hennes utsträckta hand.

“Du jag funderade på det där om att bli upptäckte..” Sa han efter att ha tuggat fundersamt på dadeln. Han spottade ut kärnan och såg mot Sera, blicken något tveksam.
“Vi skulle kunna ta oss u i öknen mycket tidigare. Det kan till och med spara någon dag på resan och vi kommer inte vara närheten av Thel Shaen” Ett uppmuntrande leende spred sig på hans läppar, självklart berättade han inte alla problem han såg i att faktiskt göra det. Som typ brist på vatten, mat, bosättningar… Sånt löste sig ju oftast ändå.

Med höjda ögonbryn och nästan en sårad blick såg han förvånat på Sera.
“Varför inte? Jag har vandrat den här öknen tidigare. Dessutom har vi ju hästarna nu också” Han log och klappade sin häst på halsen och satte sedan bestämt handen på höften.
“Klart jag kan ta oss genom öknen. Du fixar vattnet bara” Han flinade självsäkert och fick den där mariga blicken som han fick när han bestämt sig för något.

“Vi slipper passera staden, bara det är en vinst i sig..!”

Fundersamt tuggade han på en dadel och ryckte lite på axlarna innan han spottade ut kärnan.
“Alltså, inte mycket vatten alls. Det är mest längst bergen och karavanlederna som man har oaser och vattenhål.” Han tog en till dadel med samma obrydda min – tanken på att inte ha vatten verkade inte störa honom det minsta.
“Så rider vi tvärs genom öknen är det mest bara sanddynor. Fanns en fristad för många år sedan, men det kanske bara är en myt.”

Han tog den sista dadeln och släppte sedan kvisten till marken.
“Men att dra upp vatten ur sand är väl inga problem för dig, eller?” Han såg mot Sera och rättade till sin huvudbonad så den skuggade hans ansikte från solen helt och hållet. För honom var det självklart att den duktig magiker kunde det, eller ja, han trodde att de flesta magikerna från Iselem kunde det. Han hade alltid sluppit dock.

Djans ansikte sprack upp i ett segervisst leende.
“Jag tvivlade inte en sekund” Med det manade han på hästen med en hög vissling och den satte villigt av i galopp, om än mycket lugnare än deras tidigare tävling. Han såg sig över axeln med det där glada skrattet som kom så lätt för honom.

“Kom igen Sera, vägen kommer inte vara lika lätt så länge till!” Ropade han efter henne, en maning att de nu skulle öka farten igen.

Deras färd genom odlingarna hade varit lättsam med skratt och en och annan sång från Djan. Vägen var vältrampad där och närheten till havet och dess svalkande bris tillsammans med skugga från palmerna gjorde det hela väldigt behagligt. Så när de under eftermiddagen börjat styra hästarna mot norr sjönk modet i Djans sinne. Vägen blev dammig, solen var obarmhärtig, även när den stod allt lägre. Det hade börjat skymma när den steniga och dammiga vägen började ge vika åt yrande sand. Djan drog av sig sin sjal och skakade den lätt för att bli av med sand och damm som fastnat under dagen. Han spanade ut över sandhavet som långsamt började breda ut sig framför dem.

“Jag tror det är bäst vi letar upp ett bra ställe att sätta upp läger för natten.” Det var oklart om han tänkte högt eller sa det till Sera. Ett gällt skri fick honom att lyfta blicken mot himlen som sken i en guld och lila solnedgång. Ett leende sprack upp på hans läppar.
“Och det verkar som att Sasha hittat ett ställe åt oss..!” Han såg ned mot Sera med ett skratt och manade på hästen som motvilligt började trava. Mellan stenar och mindre sanddynor kunde man skymta topparna av några palmer. Ett perfekt ställe att slå nattläger.

Palmerna kom närmare och snart visade sig en mindre dunge av buskar, gräs och ett gäng palmer. Sasha cirkulerade ovanför men vände snart upp för att flyga dem till mötes. Djan sträckte upp sig arm och reptilen landade klumpigt, klorna slitande i tygen på hans skjorta. Djan mumlade något mjukt till Sasha innan han såg sig över axeln mot Sera.

“Natten? Det är mörkt, kallt och fyllt med faror” Han rös vid det sista ordet och saktade in hästen när de kom in i den lilla dungen.
“Bara jinner och andar ute om nätterna.” Han flinade lite och när hästen stannade självmant för att glufsa i sig lite torrt gräs satt han av med en grymtning. Benen ömmade illa efter en dag på hästryggen.

Djan gjorde en liten grimas och vände sig bort från Sera för att ta av hästen dess sadel, men mest för att inte visa sin bokstavligt talat skräckslagna blick. Färdas på natten kändes inte jättelockande sådär i öknen.
“Vapen?” Frågade han medan han varsamt drog av sadeln från hästens rygg och klappade den lite förstrött. “Vad för vapen har vi?”

Han svalde hårt och vände sig tillbaka mot Sera, ett svagt leende på läpparna.
“Dessutom vet vi båda att det bara är du som kan stå för någon väsentlig magi här.” Han slog sig ned framför henne och såg upp mot skyn samtidigt som han sjönk ned på rygg med en lättad suck. Snart kanske man fick sova igen.

Djan skruvade lite på sig för att hamna i en bekväm position då han blickade upp mot himlen som långsamt blev mörkare och visade fler och fler stjärnor. Tänk om man hade kunnat vandra bland dem? Ett lekfullt drömmande leende spred sig på hans läppar vid tanken och han hörde knappt vad Sera sa eller gjorde. Det var ljudet av metall som fick honom att rycka till och stirra på henne förvånat, där hon plötsligt hade ett spjut i hand.

“Woah, vet du ens hur du använder det där?” Retades han med ett skratt och han lutade tillbaka huvudet mot sanden och såg upp mot stjärnorna. “Du vet att jag inte gillar våld. Lurar mig alltid ur situationer” Disträ höjde han ena handen mot himlen och följde stjärnbilderna med ena fingret. Hennes fråga om mat fick honom att se sig om efter Sasha som verkade ha krupit ned för att sova någonstans.

“Oj, verkar inte som Sasha fångat något.”

Det var utan några protester som han tog ett par bär ur hennes hand med en lite förvånad min. Han ryckte på axlarna när han stoppade bären i munnen.
“Äsch, det löser sig. Öknen är inte lika fruktlös som den verkar” Han log mot henne, ett leende som verkade säga mer än vad han själv sa. Han makade sig sedan närmare henne och pekade upp mot en av stjärnbilderna som började synas allt mer på himlen.

“Ser du den? Det är Al-Qaum.” Djan såg mot Sera för att sedan se upp mot himlen igen, leendet växte sig bredare då han följde stjärnbilden med fingret. “Han vakar över öknens resenärer, dag som natt. Fred som krig”