Djan skrattade lågt och vände blicken mot henne med ett leende.
“Det kommer finnas massor med tid som du kan lära dig. Se, ungefär nedanför…” Fortsatte han och blickade upp mot himlen och pekade samtidigt som han förklarade de olika stjärnbilderna som hade mer eller mindre förankring i tron på Sharah. Det var även så många nätter framöver fortlöpte, Djan berättade myter och legender när de inte var så trötta att de nästan blev medvetslösa när det var dags att slå läger.

Ritten genom öknen bjöd på förargliga sandstormar, spruckna läppar och ögon som sved av sand. När de äntligen nådde gräsbeklädd stäpp i högländerna nedanför Viskande bergen så blev det klart behagligare även om bristen på vatten var ständigt närvarande och här lurade både rovfåglar och stora kattdjur i gräset som blev högre och högre. Efter flera veckor till häst så möttes de äntligen av det första regnet på länge och snart kunde de både se skogar och jordbruk. Det var som att ha kommit ut ur skärselden och tillslut träda in i himmelriket. Så, över en månad av hård ritt var det till slut två smutsiga, slitna och trötta resande som möttes av Hannadons vita torn i fjärran. De hade äntligen nått slutet på sin resa.