Blanka valde att utmana sin tur och antog att något viktigt affärsärende hade ryckt bort ägaren av rummet, så hon hade tid att fortsätta söka igenom det. Eftersom den boende hade tränat skrift, borde det finnas bläck i rummet, någonting hon visste vart hon kunde sälja det vidare. Så hon sökte igenom lådorna och passade på att trycka ner lite allt möjligt som hon hittade under sin sökning: ett par silkesvantar som verkade passa henne ganska väl, en hårborste som hon planerade att behålla hellre än sälja vidare, snart nog några behållare med bläck och även ett fint skrin med pennor och tillbehör. Sedan hörde hon fotstegen.

Fort susade hon svärandes för sig själv till rummets fönster, så stressad helt plötsligt från fotstegen att hon hade svårt att hitta koncentrationen att aktivera magin. Hon rusade till fönstret och var redo att slunga sig ut, men krockade istället rätt in i det med en ordentlig smäll och föll på rumpan. Varför passerade hon inte rakt igenom det? Svaret fanns nog i hennes rusande puls och korta andetag, men i stunden kändes det inte rimligt. Hon hade gjort det hundra gånger tidigare. Samtidigt hörde hon nyckeln i dörren och undrade vem som låste sitt eget rum på natten, men struntade snabbt i implikationen att det fanns någonting i rummet som den boende inte ville att andra i hushållet skulle hitta. Nu ville hon bara gömma sig.

Men att gömma sig kom inte enkelt. Hon satt uppressad mot väggen under fönstret, stirrande mot dörren och kunde för stunden inte komma på vart hon skulle ta vägen. Det fanns inga gömställen i rummet, annat än bakom några av byråerna, inne i garderoben, eller … under sängen. Hon kvickt kröp längst golvet till sängen och krälade in under den. Hennes korta, hastiga andningar var dock ett problem och hon valde att för ögonblicket hålla andan och försöka sakta andas ut försiktigt genom näsan, liggande stirrande upp i sängbotten. Förhoppningsvis var hon helt under sängen och hade ingenting som stack ut, men hon var lite för stressad för att bekräfta det.

Att hålla andan var kanske inte det mest genomtänkta, hon kände hur det blev svårare och svårare att andas tyst genom näsan och när dörren öppnades och personen klev in vred hon huvudet mot dörren och studerade fötterna. De gav henne inte mycket information såklart, men hon förvånades när hon såg dörren stängas. Om den här personen misstänkte att de inte var själv, varför stänga dörren? För att hindra henne från att fly? Var de så kapabla att de var redo att bekämpa en inbrottstjuv själv? Bröstet började göra ont från att hon höll andan och tillslut släppt hon ut luften genom munnen högt nog att det inte skulle gå att missa med hur tyst rummet annars var.

Kvick till handling rullade hon ut från under sängen och med en kraftig stöt av sin fot slungade hon sig mot … kvinnan? Nej mannen som stod vid dörren och med ett viftande av hennes armar lös hennes ögon blåa och ett kraftigt ryck från världens gravitation drog ner mannen mot marken för ett ögonblick, en motsatt förmåga från den som hon använde för att hålla så långt. Hon studsade över honom akrobatiskt och magin släppte taget, men inte innan hon placerade en smutsig hand över mannens mun och näsa från bakom honom. Hon bar ingen kniv, hon hade inget vapen, men det visste inte han och hon pressade sitt finger mot hans rygg hårt, för att låtsas som att hon höll någonting farligt mot honom.

Hon var kortare än honom, märkbart kortare, men det hindrade henne inte från att tala med en auktoritet endast de största av män hade.

“Skriker du på hjälp skickar jag ut dig genom fönstret!” Viskade hon med en skarp ton i hennes ljusa röst.

Blanka tjöt till när han bet henne, ryckte undan sin hand och tog ett steg bakåt. Hon skakade irriterat på handen och blåste lite, för att sedan stirra på mannen med tydlig irritation. Snart var han dock uppe på fötter och höll i en skärva från sin tekopp, någonting som fick henne att tveka. Hon hade magi, åratal av erfarenhet från slagsmål på gatorna och var helt klart snabbare än honom, men att han var beväpnad ens med någonting så ynkligt gjorde henne lite tveksam. Det här var trots allt en person som valde att stänga in sig med en inbrottstjuv. Hon tog ett djupt andetag och intog en stridsposition, hennes händer höjda och slutna till knytnävar, hennes balans stabiliserad från sina fötters position och stirrade honom i ögonen.

“Gå och lägg dig, jag har ingenting otalt med dig och skulle hata att sabba det där söta ansiktet. Jag kommer bara fylla min väska och sedan ser du mig aldrig igen.” Fräste hon tyst och hennes flimrade blått medans hon föll in och ut ur fokus, redo för allt, men försiktig med att ödsla energi. Magi för alla sina under tog mycket energi, och hon hade redan använt mycket. Hon hade ännu mycket kvar att erbjuda, men det skulle behöva bli en kort kamp för det.

“Vänta …” Hon tog ett kliv bakåt och studerade honom lite närmare, ett ögonbryn höjt högt. Hon inspekterade hans hållning, grepp och blick. Hans tonläge kände hon igen från de hundratals gångerna hon själv haft det när hon låtsades vara tuff på gatorna, och de hundra gångerna efter när andra gjort så mot henne.

“Du är inget hot! Du har inte slagits en enda gång i ditt liv, har du?” Hon släppte ut ett djupt andetag och log smått åt honom, hennes huvud lite lutat åt sidan. Söt var helt klart hur hon skulle beskriva honom, skägget gjorde mer för det än någonting annat. Den blygsamma mängden som så desperat försökte göra honom mer traditionellt manlig. Mellanläget var ganska tilltalande faktiskt, och det fanns en charm till hur nervös han var inför henne. Såklart var nervositeten på grund av en rädsla för sin egen hälsa och ingenting annat, men nervositet i sig var alltid lite sött.

“Okej, håll dig på avstånd bara då så fortsätter jag söka igenom ditt rum. Vad har högst värde?” Hon hade först vänt bort sig men valde sedan i samband med sista frågan att se mot honom för att se om han instinktivt skulle råka titta i riktningen av det som var mest värdefullt. Många har råkat avslöja sådant när frågan ställts, utan att själva inse det.

Hon log och följde hans reaktion, hon hade faktiskt ganska kul helt plötsligt, vilket var lite oväntat. Hon hade börjat helt acceptera att hon inte var i fara just nu och även om det stormade in en massa vakter närsomhelst eller en familjemedlem så hade hon en gisslan om hon behövde. Snart nog fastnade hans blick och hon följde den till en sabel. Hur hade hon missat den? Hon var såklart inte intresserad av vapen, att döda någonting var inte lockande och det var just det vassa vapen var till för. Den var för stor för väskan också. Hon hade säkert bara avfärdat den av ren instinkt. Hon hade inte kunnat packa ner den i sin väska och hon behövde sina händer fria för att ta sig härifrån. Såvitt hon visste.

“Nej du!” Fräste hon till när han började röra sig för att snart kasta sig mot sabeln och även hon slängde sig framåt, dock inte mot sabeln, utan mot honom. Hon ville inte riskera att han hann före henne till sabeln, hon kunde inte slåss mot den. Hon kunde däremot slå honom i brottning, det var hon säker på. Så hon susade rätt in i hans sida och stötte omkull honom mot marken med ryggen hans neråt, med hon själv ovanpå hans mage. Härnäst försökte hon få tag i hans händer och pressa dem mot golvet.

Spottet besvärade henne inte, istället skrattade hon till åt hans begäran. Hon höll emot honom, han var lyckligtvis inte så stark som vissa hon hade slagits med, men hon behövde var försiktig, för stridsivrig var han. Hon lutade sig lite närmare honom och stirrade honom i ögonen.

“Märklig begäran! Om jag släpper dig sticker du efter svärdet och hugger ner mig vid första bästa tillfälle. Så varför skulle jag? Och smutsig? Stör smuts dig? Såklart det gör.” Hon lutade närmare och lät hennes smutsiga näsa med en droppe spott på sig nudda hans egna näsa. Det var en risk såklart, hon var redo att bli skallad, men någonting inom henne kittlade till från tanken att reta honom lite. Smutsig var helt rätt, hon hade inte badat på länge, inte i vatten åtminstone. Lite gyttja för några dagar sedan, men det mesta hade torkat bort vid det här laget. Smutsen var till hjälp, det blev mindre sken mot hennes hud från belysningar i hem och på gator.

Hennes grepp om honom lättade, inte avsiktligt, utan just för att hon hade verkligen avfärdat honom som ett hot vid det här skedet. Nu var han bara någon att roa sig med. En snobb som trodde sig väl ovanför hennes plats i samhället, men som troligtvis inte hade en aning om vilket slags underbart liv han hade kunnat leva om han tog silverskeden ut ur sin mun.

“Jag känner inte dina tjänare, men jag känner din sort. Jag gissar att om tjänarna hör oss prata och urskiljer min kvinnliga röst genom dörren mitt i natten kommer de inte hämta vakter, de kommer lämna dig ifred att göra med kvinnan vad än din typ gör.” Hon satt sig upp ovanpå honom och släppte hans hand, följt av att hon knäppte honom på näsan och log åt honom.

“Om det dock kommer vakter springande in genom den där dörren, då kommer jag åt dig snabbare än de kommer åt mig, det kan jag lova. Då är det du som följer med mig ut på gatorna. Kul va?” Hon reste sig upp från honom och höll ut sin hand för att hjälpa honom till sina fötter.

“Du är inte så illa. Lite bortskämd, men jämförande med andra adelsmän jag mött är du faktiskt ganska kul!” Hon log varmt åt honom.

“Varför? Lära dig lite om livet! Utanför de här väggarna är det inte så lätt. Det hade varit kul att se dig försöka!” Hon log åt honom och gick över till en av lådorna. Han verkade inte vara sorten som ens skulle hugga henne om han kunde, så hon slutade bry sig om att han hade tillgång till sabeln. Såklart kunde hon ha fel, men hon hade faktiskt en ganska bra känsla om honom. För allt hans snobberi verkade han faktiskt inte vara den mest hemska av människor. De flesta hade varit betydligt mer hotfulla vid det här laget, och mer än så, hade absolut ropat på vakter så fort de fick chansen.

“Okej, du har ganska tråkig smak måste jag säga. Vem i familjen har alla värdesaker?” Hon plockade upp en tröja ur lådan och luktade på den genom att pressa den mot ansiktet och andas in djupt med näsan. Den till och med luktade dyr, men tröjor tog mycket plats och hon skulle inte kunna konka iväg med en massa klädesplagg. Hon knölade ner den i lådan igen och gick vidare till nästa.

“Eller finns det någon i familjen du skulle vilja se bestulen? Ni adelsmän har alltid en massa drama på gång. Någon syster du tjafsat med nyligen kanske som har en massa smycken och som du vill knäppa på näsan?” Hon vandrade med ryggen vänd från honom och gick vidare till nästa låda, som verkade innehålla en massa dokument som hon nyfiket började bläddra bland.

Hans reaktion när hon öppnade lådan var allt hon egentligen behövde veta. Även om det inte fanns något av värde för marknaden här, fanns det ett värde för honom, och det betydde att det fanns rikedomar att hämta från honom så länge hon hade dem. När han plötsligt började ropa på vakter skrapade hon ihop alla dokument i lådan, rullade ihop dem och pressade ner dem i sin axelväska. Nu snurrade kugghjulen i hennes huvud, vad skulle hon göra nu? När han väl ropade vakt fanns det inget utrymme för missförstånd från tjänarna. Hon såg mot dörren, hörde fotstegen skynda sig iväg längst hallen utanför och såg sedan mot honom.

Vad var planen? Hon hade redan hotat honom med att hon skulle ta med honom till stadens gator om hon tvingades till det. Men hur skulle det gå till? Hon skulle aldrig klara av hoppet med honom i sina armar. Hon skulle inte ens kunna ta sig ut genom fönstret om han stretade emot. Hon var också rätt så säker på att hon aldrig skulle klara av att hoppa tillbaka till grannhuset, eller att hon kunde smita över gården nu när vakterna var kallade. Vad kunde hon alls göra?

Hon skulle gå ut genom huvudingången med honom!

Snabbt började hon söka igenom rummet. Hon hade nog inte länge alls på sig, men lite tid säkert. Tjänare skulle aldrig riskera sina liv för den här mannen, det var hon nästan helt säker på, så de stack säkerligen iväg för att hämta vakterna utan avsikt att leka hjältar. Hon tog av sig sin väska och kappa och rullade ihop kappan så att den fick plats i väskan, som nu var helt full. Sedan satte hon väskan på marken och började sedan klä av sig sina kläder, för att sedan samtidigt skutta mot fönstret.

“Åker jag fast kommer jag ägna mitt liv åt att använda de där dokumenten mot dig! Eller förfalska dokument som du inte vill ska komma ut tack vare referensen dessa innebär för din skrivstil och signatur.” Hon drog av sig sin tröja och började öppna fönstret. När fönstret var vidöppet började hon lossa bindningen runt hennes bröst och stod snart med bar överkropp. Hennes ögon lyste upp blåa och hon fäste honom i plats med magi medans hon rusade över till lådan och tog fram hans vita skjorta. Hon knäppte upp några av de övre knapparna, drog slarvigt på sig den och sedan ett par pösiga byxor på tok för stora för henne men som täckte hennes egna läderbyxor och slängde sedan väskan över axeln sin.

“Kom igen!” Hojtade hon och tog sedan sabeln, pressade den i hans hand och satte sedan sin arm runt hans midja.

“Din flickvän Blanka är skakad efter att en tjuv försökt bryta sig in i ditt rum. Eskortera henne hem!” Hon bet sig i fingret så att hon bröt hud och drog sedan sitt blod över läpparna. Därefter gav hon honom en kyss på nacken som lämnade ett rött märke från en kyss, följt av en till på hans mungipa, och släppte sedan taget om honom med magin, hennes ögon återigen gröna från sina tidigare lysande blåa tillstånd. Ingen skulle vid närmare eftertanke låta sig luras av de kyssavtrycken, eller vid närmare inspektion, men med lite fart och panik bland alla inblandade skulle det göra många nog obekväma att de skulle bortse från logik. Särskilt med en öppen vit tröja som delar av hennes bara överkropp ibland stack ut från.