“Min hjälte!” Hon var tvungen att kväva ett fnitter och hennes leende var knappt, det var egentligen inte kul det som nu skulle hända. Men hon kunde inte låta bli att vara lite road över vad hon försökte sig på. Samtidigt dock hade hon satt sig i hans nåd, och de skulle säkerligen passera ett gott antal vakter på vägen ut. Mycket kunde fortfarande gå fel, och även om hon inte var rädd för en påhittad tjuv så var hon rädd för att om han missledde henne och hon hamnade någonstans olyckligt, var hon inte så säker på att hon skulle kunna tala sig ur det, eller trolla sig ur det för den delen. Hon visste inte själv vilka begränsningar hon hade.

Vid några trappor mötte de två springande tjänare som hastigt klev åt sidan från Derrian och böjde sina huvuden. Säkerligen hade de blivit skrämda av hans rop, eller av andra tjänares rop om vakter. Snart nog dock var tjänare inte det enda de passerade. Det fanns nu vakter omkring dem och en stoppade paret och såg frågande på Derrian. Vakten väldigt tydligt försökte låta bli att titta på kvinnan i hans arm och hennes smått avklädda tillstånd. Blicken försökte också undvika kyssmärkena.

“Vad har hänt, du kallade på hjälp!” Frågade vakten med en stark röst, och två till anslöt sig från andra riktningar. Inom kort började även andra dyka upp, inte bara tjänare eller vakter som det verkade från Blankas perspektiv, utan kanske familjemedlemmar, eller gäster? Värst vad snabbt de drog uppmärksamhet till sig. Men vad kunde man vänta sig när någon ha ropat efter vakter. Nu började hon faktiskt rodna på riktigt. Hon har sällan varit en blygsam person, men i den här tröjan bland så fint folk … det var lite obekvämt.

Det förvånade henne att de inte blev släppta utan att vakten faktiskt placerade sig framför dem. Det passade inte riktigt in i hur hon föreställde sig livet omsvept i förmögenhet och makt fungerade, men det fick bli en analys för senare. Så som hennes eskort talade till vakterna hade hon inte kunnat föreställa sig, han var mer auktoritär än hon först anat, och det gjorde henne lite stolt. Dock visste hon inte vad nästa steg behövde vara för att de skulle ta sig ut. Så hon vände sig till det enda knep hon kunde komma på.

“Snälla lämna mig inte!” Hon ryckte Derrian i armen och såg in i hans ögon vädjande. Hon vände sedan blicken tillbaka mot vakten.

“Dina vakter är säkert duktiga, men ingen får mig att känna mig så trygg som du!” Hon höll honom hårt om armen och lutade sitt huvud mot hans axel. Hon lyckades med lite ansträngning och fördröjning tvina ut en tår, ynklig som det fick henne att kännas då hon inte behövt gråta eller vädja om hjälp från någon sedan magin hittat henne. Det var lite förödmjukande att gråta inför dessa bortskämda människor, men hon kunde skratta åt dem när de lämnat gården.

Hon log lite stolt åt honom och följde skyndsamt med när han började röra på sig igen. Sättet han pratade på däremot, det lät oerhört övertygande, inte alls som den nervösa personen i rummet. Han verkade lite utbytt, nästan övertygad om sin egen lögn. Hon studerade honom noga medans de rörde på sig och såg sedan mot dörren. De var på väg att ta sig ut härifrån, och hon var tvungen att tysta ett glädjande fnitter för att det hade funkat överhuvudtaget.

“Du är riktigt bra på att ljuga.” Viskade hon imponerat medans de gick genom dörren som ledde dem ut på gården. De hade fortfarande en bit kvar, de hade gallerporten att passera också, men vid det här skedet om någonting skulle gå fel kände hon att hon nog kunde ta sig vidare själv om det gick alltför snett. Dock var hon inte så sugen längre på att sticka härifrån utan honom. Han var intressant på något märkligt sätt, och hon hade på tok för ont om vänner. Det här var det mesta sällskap hon haft på länge.

“Ta oss förbi grinden och bort från dina vakter så kan vi diskutera att återlämna dina dokument.” Hennes röst var låg, hon behövde vara försiktig så att ingen hörde vad hon sa.

“Du säger tjuv som att det är nytt! Det är bokstavligen hur vi träffades.” Hon svarade honom tyst och log lekfullt åt honom när de nådde fram till grinden. Vänta, vad sa han? Hon tappade leendet och såg honom i ögonen. Fick honom att tro? Nä, han måste ha varit i chock. I något slags överlevnadsläge där han gjorde vad han behövde för att hon inte skulle göra någonting dumt. Hon kunde inte möjligt ha den sortens magi där hon kunde kontrollera andra människors känslor och minnen? Hon skakade på huvudet och väntade på att de skulle öppna grinden.

“De tror att vi vadå? Är intima? Så fruktansvärt för dig att andra föreställer sig dig i säng med någon som mig.” Hon rynkade lite på näsan men log också åt honom och höll honom lite hårdare om armen.

“Inte ser jag väl så illa ut, smuts borträknat?” Hon lutade huvudet mot hans axel igen.

“Okej min kära, en sak i taget. Jag har säkerligen inte makten att kontrollera någons sinne! Jag behöver koncentrera mig för att bibehålla pågående magi … Tror jag.” Grindarna öppnades och hon klev ut med honom. Det var märkligt, men att hålla om någons arm gjorde natthimmeln lite vackrare. Det var en märklig känsla att inte vara ensam ute i staden under en stjärnfylld himmel.

“Även om jag kontrollerade dig så kanske det var för det bästa. Det betyder att du faktiskt inte har ljugit för någon, det var alltså mina lögner. Rent samvete till dig!” Hon log retsamt åt honom.

“Och till det viktigaste! Brister skapar skönhet! Om du och din familj skulle skämmas över att du ligger med någon som mig så behöver ni utvärdera vad som är viktigt här i livet!” Hon stötte till honom med hennes rumpa och ledde honom nedför gatorna.

“Smutsen gör mig inte mindre trevlig, mindre vacker, mindre underhållande, mindre smart. Det är bara någonting jag råkar ha på ansiktet. Klä upp mig och släng smink på, jag är samma tjuv då som nu. Det råkar bara finnas ett lager med falskhet ovanpå.”

Det där fick igång henne och hon förvånades över hur engagerad hon var i att ge svar till honom. Hon visste faktiskt inte hur hon skulle fortsätta, så hon bara tystnade och fortsatte vandra framåt.

“Varför skulle jag göra om det?” Frågade hon nyfiket och log åt honom.

“Nästa gång leder du in mig genom huvudentrén!” Hon skrattade till och studerade deras omgivning. De såg ut att vara utom synhåll för vakterna och mannens hem nu, så hon släppte tag om hans arm och började knäppa igen skjortan. Hennes fångst för natten var ganska liten när det kom till faktiska värdesaker, men det var ändå en natt väl spenderad, och den var inte klar ännu.

“Så vad är de här pappren som du så gärna ville att jag skulle hålla mig undan från?” Hon sneglade mot sin väska och sedan tillbaka mot honom.

“Kärleksbrev?” Blanka skrattade till och tittade mot väskan sin. Hon hade svårt att tro det, men samtidigt var det också väldigt lätt att tro på det. Om han hade en flört med en tjänarinna, eller för den delen en manlig tjänare eller någon från gatan, så kändes det som en helt rimlig sak att vara så angelägen om att hon inte tog. Samtidigt var det svårt att föreställa sig att någon från gatan skulle göra någonting elakt med de breven, varför skulle hon ha brytt sig om det var några kärleksbrev där. De höll inget värde. Hon hade kastat bort dem. Troligtvis bränt dem för värme.

“Lyckligtvis är de trygga med mig. Jag skulle aldrig döma dig för någon otraditionell förälskelse. Jag har vuxit upp i gränder, källare och övergivna hus, och jag har lärt mig att kärlek kan se väldigt udda ut ibland, men aldrig är det fult.” Hon log åt honom och riktade honom sedan mot en sidogata, som skulle leda dem bort från de finare kvarteren.

“Vi kanske kan läsa igenom dem sen! Så kan du få lite råd! För jag gissar att eftersom de låg i en låda, så har du faktiskt inte uttryckt dessa känslor ännu?”

Hon ryckte till lite åt hans ton och såg förvånat på honom.

“För tillfället vill jag bara ha lite sällskap. Det finns inte mycket att hämta hemma hos mig. Jag kan inte bara ringa i en klocka så får någon stackare betalt för att lyssna på dig prata.” Hon log åt honom och stötte sin axel mot hans. Hon höll dock lite hårdare om sin väska när hon insåg hur känsligt det var att hon hade hans papper.

“Att du frågar vad jag vill ha är ganska talande dock faktiskt. Jag har ingenting. Ingenting av betydelse. Men kanske har jag mer än dig.” Hon log retsamt åt honom. Hon menade såklart inte materiella ting, pengar, vakter, tjänare, fina kläder. Men hon var fri. Hon hade ingen att svara till. Inga regler att följa. Ingen heder att beskydda.

“När var du senast till de lägre kvarteren här i staden?”

“Du behöver inte vara SÅ säker på att det inte finns någonting för dig här.” Hon såg sig om när de började lämna de områden som även av lägre klasser kunde anses trevliga och började ta sig ner i de mer missunnade områdena. Det var inte så illa som det kunde vara, Hannadon var jämförbart fint med många andra av världens städers slumområden, men det var ändå en helt annan värld från där han kom ifrån.

“Om du aldrig har varit här har du ingen att besöka, självklart. Om du aldrig besöker andra delar av världen kan du inte hitta vad du har gemensamt med dem. Här, kolla!” Hon placerade en hand på hans axel och en annan på en av husväggarna. Husen var väldigt tätt placerade, så man kunde nästan nå en husvägg från en annan i de här kvarteren. När hon höll hårt om hans axel lyste hennes ögon blåa och han kunde tack vare henne se igenom husväggen in på insidan. Där inne kunde man säkert urskilja fyra, fem familjer som sov tillsammans i en enda stor hög på golvet, ovanpå filtar och kuddar. Hon släppte hans axel och hennes ögon slocknade. Hon log åt honom och fortsatte gå.

“De håller värmen tillsammans. De vågar inte elda, för de får inte vistas i den byggnaden egentligen och röken kan avslöja dem. Ett av många tillhåll. Skulle du däremot vandra de här gatorna på dagen, skulle de där barnen springa förbi dig just nu, skrattande, lekandes, lite längre ner på torget skulle det kokas en gryta som alla är bjudna till att äta från, utan kostnad. Den smakar skräp, men har en hel del näring i sig.” Hon log åt honom.

“För allt alla här lider av, har man allt man kan be om. Vissa mer än andra. De flesta mer än mig.” Hon hade inte ett gott rykte här. Hade hamnat i slagsmål ett par gånger för mycket.

“Här bor jag.” Hon stannade vid en källardörr som hon placerade handen på och kedjelåset öppnades. Hon lirkade loss kedjan och drog upp trädörren som bjöd dem neråt.

“Efter dig,” Hon gjorde en gest och pekade mot mörkret nedanför.

“Skulle de ens tänka på att leta efter dig här?” Hon log för sig själv och stängde dörren bakom dem. Hennes ögon lyste upp och man kunde höra kedjan röra sig på andra sidan. Hon började sedan gå ner för trapporna och snart tändes det ljus lite utspritt i källaren. Den var kall, men det var många ljus, och någon oljelampa, allting självantände och snart var det varken mörkt eller vidare kallt. Det tog en stund för värmen att ta över, men inte länge.

Väl nedanför trapporna avslöjades det att hon var helt själv. Till skillnad från den andra boningen fanns det ingen här alls att dela värme med. Det som fanns var ett enda stort rum i sten, ett bord, några stolar, en bädd på marken med en hög av filtar bredvid, några trätunnor i ett hörn och ett par öppna trälådor utan innehåll. Runtom på golvet låg det lite kläder här och där, ett par tomma flaskor där det inte gick att urskilja det tidigare innehållet och en hink i ena hörnet med ett ganska uppenbart syfte. Storleken var blygsam. Hans sovrum var större.

“Välkommen till mitt hem!” Hon log åt honom och satte sig ner på sista trappsteget.

“Jag skulle visa dig runt, men du har nu sett allting, och det mesta talar för sig själv.”