“Jag gissar på senare. Vilket är gott om tid för dig att lära känna mig och inte vilja bli räddad.” Hon flinade och reste sig upp från trappsteget. Hon tog av sig väskan och lade den åt sidan. Han kändes smart nog att veta att det inte skulle tjäna någonting till att ta den från henne och springa. Hon gick över till bordet och satte sig på det, där hon sedan började knäppa upp skjortan sin.

“Dammråttor kan vara riktigt bra sällskap ibland. De käftar inte emot när man tjatar på om någonting de tröttnat sedan länge att lyssna på.” Hon drog av sig skjortan och lämnade den på bordet bredvid sig, vilket såklart resulterade i att hon satt i bar överkropp på bordet.

“Glöm inte den när du väl går hem igen. Den är din trots allt.” Hon lutade sig framåt lite där hon satt och vilade sin haka i sina händer, sina armbågar på sina knän, stirrande på honom.

“Du verkar inte så skakad av att jag använder magi. Har ni magiker i familjen?” Hon var genuint nyfiken, de flesta brukade bli lite nervösa runt hennes magi.

“Tar på mig?” Hon lutade sitt huvud och skrattade till. Hon såg ner på sin egna kropp och sedan skjortan, och sedan mot honom. Sedan fick hon ett uttryck av att någonting dök upp i hennes huvud och hon knäppte med fingrarna. Hon pekade sedan mot väskan, och stirrade honom rakt i ögonen.

“Det är det va! Du gillar män! Det är därför du är så stel runt mig!” Hon bet sin underläpp och log brett åt honom.

“Är det din stora skam, är det det breven döljer?” Hon hoppade ner från bordet och plockade upp skjortan. Hon började ta på sig den, bortvänd från honom, ett konstant leende på hennes läppar.

“Jag fattar, det är lugnt! Jag är lite ovan med att vara avtändande för personer bara, jag trodde först att det bara var att du var oerfaren, så jag retades lite.” Hon knäppte igen skjortan och klättrade upp på bordet igen, nu med hennes överkropp täckt.

“Tråkigt att höra om din mor. Det kan inte vara lätt. Uppvuxen i rikedomarnas bekvämligheter, att leva ett skyddat liv och gå miste om en betydelsefull person, oförberedd på livets hemskheter. Det måste ha gjort ont.” Hon var ganska allvarsam nu, hennes röstläge lugnt och ödmjukt.

“Inte på länge nu, nej.” Hon ryckte lite på axlarna, hon hade bearbetat deras bortgång sedan länge tillbaka. De var knappt ett minne något mer, så länge sedan som det var. Det var nog anledningen till att hon kunde ge honom ett leende i den stunden.

“Min mor och mina bröder gick bort när de döda kom till liv och min far mötte sitt öde från en Kaldrländsk yxa när de frigjorde staden. Jag tror inte ens det var meningen. Allt gick ganska snabbt där mot slutet. Så nu är det bara jag.” Hon ryckte på axlarna igen.

“Jag har levt längre utan dem än med dem, så känn ingen sorg för mig.” Hon lutade sig framåt nyfiket sedan och stirrade honom i ögonen med ett brett leende.

“Hur var hon lite annorlunda? Jag har lärt mig att de bästa människorna är det.”

“När jag förlorade min far så blev jag inte den mest … socialt välanpassade. Efter några långa år av att ha blivit avvisad från de omkring mig på grund av mina beteenden lärde jag mig att klara mig själv ganska väl, och snart nog trivdes jag som bäst när andra inte var omkring mig.” Hon hoppade ner från bordet och vandrade över till sängen för att sätta sig bredvid honom.

“Jag är ensam, men det har inte varit ensamt. Det finns gott om människor omkring oss som gärna har lite sällskap. Men vid dagens slut har jag alltid trivts som bäst när det inte finns några förväntningar på mig.” Hon lutade sig sedan framåt och riktade blicken mot honom.

“Det låter som en kvinna jag skulle ha gillat. Jag kan tänka mig att hon var en frisk fläkt i ett rum annars fyllt av fisar.” Hon flinade då och satte en hand på hans lår.

“Innan min senaste vistelse till fängelset låtsades jag vara adelskvinna på en sådan där fest som din sort håller, och låt mig berätta för dig att det är nog det mest uttråkad jag någonsin varit.”

“På festen? Åk sockrat bröd, drack bål och plockade värdesaker. Jag försökte socialisera mig för att se om jag kanske kunde nästla mig in i någon rik familj, gästa deras fina hus, men ingen lycka. Och låt mig berätta att samtalsämnen är DE VÄRSTA.” Hon stönade högt, kanske lite överdrivet dramatiskt, och log åt honom.

“Jag förstår inte hur du klarar av sådant där. Att lyssna en enda gång på en adelsman som beklagar sig över hur hans tjänare inte visste skillnaden på tomater och plommon är en gång mer än någon någonsin behöver höra på den historien, och jag är övertygad om att han berättar den historien på varje fest.” Hon tog tag i hans hand när han gned sig om sina ben.

“Förlåt om jag gjorde dig obekväm med snacket om din mamma. Det är lätt för mig att glömma att det inte alltid är det enklaste samtalsämnet att prata om de nära och kära döda.”

“Oj!” Hon ryckte till och såg förvånat på honom. Hennes blick studerade honom noga och hon lutade sig över till honom och gav honom en kram, båda händerna lindade runt hans midja och hennes huvud vilande på hans axel, lutande mot hans huvud.

“Jag beklagar att du behövde se det. Jag såg inte ens min mamma dö, jag bara såg henne död. Jag kan inte föreställa mig hur det kan kännas.” Hon kramade till honom ordentligt men släppte ganska snabbt taget om honom för att inte göra honom för obekväm.

“Vet du vad som alltid får mig att må bättre? Att hoppa! Vill du hoppa lite? Egentligen är det dans, men jag har ingen musik här.” Hon satt igen framåtlutat och log åt honom.

“Hur är man inte en hoppare? Förutom om man inte har fungerande ben såklart … eller är en orm. Eller någonting annat utan ben.” Hon höjde ett ögonbryn åt honom. Hon klev ned från sängen och ställde sig framför honom.

“Se här. Om man är nybörjare kan man köra den enklare versionen. Du böjer på dina knän som om du ska sätta dig på en stol, och när du är lågt nog ner att du likaväl skulle kunna ha suttit, så stöter du rakt upp och när dina ben är precis räta så trycker du även ifrån med den främre delen av dina fötter. Kraften kommer få dig att lämna marken.” Hon gjorde sedan just det. Hon log sedan åt honom och viftade bort håret som kommit i vägen för hennes ögon när hon väl landat igen.

“För en expert däremot behöver du inte böja på knäna alls. Du kan använda vara dina fötter och stöta ifrån.” Hon gjorde ett flertal sådana hopp då, studsande upp och ner säkert tio gånger. Hon skrattade sedan till och hoppade upp på sängen igen.

“Jag har inte tänkt läsa dina brev alls. De är viktiga för dig, det är allt som betyder något. Då har de ett värde för mig. Enda anledningen till att jag skulle läsa dem skulle vara om det inte går att utpressa dig på rikedomar utan att jag läser dem.” Hon ryckte på axlarna och flinade åt honom.

“Men om det är kärleksbrev så kanske jag kan hjälpa dig med att se om de är välskrivna nog och kommer gå hem hos din förälskelse. Jag råkar vara ganska välvandrad i kärlek. Inte min egna, men jag tjuvlyssnar ganska ofta på andras snack om sin kärlek, och råkar ha läst en hel del poesi.”

“Om du inte kan hoppa så är det helt okej att medge det, det är ingenting att skämmas över. Det är nog ingenting ni lär er i adelskolan.” Hon såg på honom och när han började prata om rikedomar så lutade hon på huvudet och studerade honom noga, kisande med blicken.

“Om det skulle vara så, då tjänar det ingenting till att utpressa dig såklart. Men ser du på allting från ett utpressande perspektiv förstår du säkert att jag behöver vara hälsosamt skeptisk till det påståendet.” Hon log åt honom.

“Men vi behöver inte fokusera på vad du har eller inte just nu, det kan vi ägna morgondagen åt.” Hon klappade honom på axeln och lade sig ner tvärs över sängen, stirrande upp i taket. Hade hon rånat en pank familj? Hon skakade undan tanken. De rikaste blir inte ens fattiga som alla andra. Det fanns fortfarande massor av värdesaker i det där huset, även om det inte finns några rikedomar.

“Vad jag inte förstår, och det här kliar jag mig på huvudet kring, är varför du är rädd för att hoppa och dansa?”

Hon satte sig upp när han lämnade sängen precis i tid för att se hoppet och hon skrattade glatt till, och gav honom till och med en kort applåd.

“Oftast behövs det några fler studs för att det ska vara kul, men man måste såklart också vara öppen för att det kan vara kul, annars är det som att be en blind man rita.” Hon ryckte på axlarna och log åt honom, följande honom med blicken när han rörde sig mot trappan.

“Det passar inte in i vår kärlekshistoria. Du har precis hjälpt din uppskrämda flickvän hem, efter att ni har bevittnat ett läskigt inbrottsförsök. Hon kommer inte vilja spendera natten själv, tänk om någon bryter sig in hemma hos henne? Det är ditt ansvar som pojkvän att skydda henne genom natten. Väl dagen efter kan hon be sina då vakna föräldrar om beskydd för kommande nätter.” Hon nickade allvarligt, hennes ton lika så.

“Det är väl ändå en inte mer än rimlig historia, va? Vilken slags pojkvän kommer din familj tro att du är om du överger henne mitt i natten, i hennes rädda tillstånd?” Hon flinade åt honom.

“De kanske tror att du inte är intresserad av en flickvän alls, och då sitter du där med sanningen i halsen. Tänk om de listar ut att du gillar män, och förvisar dig från familjen, fördömd till ett liv på gatan? Allt för att du inte såg värdet i min fantastiskt välvävda historia.”

Hon satt med benen i kors på sängen nu och studerade honom där han gick fram och tillbaka. Hon höjde ett ögonbryn åt honom när han sa att han inte gillar män.

“Lite hårt att säga att du inte är förtjust i män. Visst kan ni vara otrevliga ibland, men du kommer snart hitta rätt.” Hon log åt honom lite retsamt, hon var såklart inte dum, men han var otroligt lättretad som det verkade.

“Skönt att veta att jag inte är avtändande kan jag säga. Det var en stöt mot självkänslan, med den lilla gnistan som jag tyckte att vi hade.” Hon gav honom en blinkning och ryckte sedan på axlarna.

“Jag hade inte planerat något av det här. Jag hade räknat med att fylla min väska med guld och krypa ut genom fönstret jag kom in genom. Men som jag sa, jag har läst mycket poesi och lyssnat på mycket kärlek. Kärlekshistorier kommer enkelt till mig.” Hon flinade och gungade lite där hon satt.

“Så är du okej nu med att jag tar av mig tröjan igen?”