Felaerns röst väckte henne ur tankarna och hon såg tacksamt upp på honom med ett mjukt leende. Hon slogs då plötsligt av hans blick på henne – ingen hade någonsin sett på henne så som han gjorde, med värme och välvilja. Kanske var det därför det hade varit så lätt att följa honom? En värme växte i hennes bröst och steg till hennes kinder. Hur kunde en blick genera henne så? Hon tittade osäkert bort en sekund men följde honom sedan nyfiket med blicken igen när han verkade bekanta sig med trädet – som vore det en gammal vän han inte sett på många många år. Kanske var det så, kanske hade han sett trädet en gång när det omgavs av denna skog han talade om – hon visste att alver kunde bli mycket gamla. Hur gammal var han ens? En lätt suck undslapp henne då hon föreställde sig trädrötter som sprängde sin väg genom Iserions kalla fuktiga gatstenar. Hon lade handen på en rot och reflekterade tankspritt: “De kommer att överleva oss alla…”

Det var lätt att låta tankar komma och gå på denna plats, som om vinden blåste bort dem, som om hennes själ kunde andas här. Ändå var det så svårt att tala med honom om allt som var mellan dem. Hon följde honom blygt med blicken när han satte sig. Han var så säker i allt han gjorde här, detta var hans element. Hon ville smittas av den säkerheten, äga denna frihet, men hon var inte gjord för det på samma sätt som han var. Vad om hon var skapt för stenmurar? Vad om hon var skapt för mörker?

När han började tala kändes det nästan som att han läst hennes tankar, men när han istället tackade henne såg hon förbryllat på honom. “Tacka mig?” Hon satte sig upp rakare och vände sig mot honom med sina djupbruna ögon fästa på honom. “Det är jag som ska tacka dig! Du förstår inte…” Hon skakade kort på huvudet. “Förstår du vad du tog mig ifrån?” Hon tvekade att fortsätta, ville inte smitta denna plats med mörkret från staden genom att tala om vad hon lämnat bakom sig, ville inte solka ned denna stund. Hennes kinder blossade, hon fortsatte dock att se på honom med stadig blick, detta var hon säker på: “Du räddade mig!” Hon log lite. “Igen…”

Men tanken fyllde henne åter med osäkerhet. Visste han verkligen vad han givit sig in på? Vad lämnade han bakom sig? Vad gav han upp för att dra med henne på denna flykt utan mål? Visst kände hon det där oklara bandet mellan dem, men kunde det vara så starkt? Det han berättat kändes som en saga, som att det inte hänt henne. Och han förstod det. Och det smärtade henne. Om hon någonsin skulle sträcka sig över avståndet mellan dem så var detta ögonblicket insåg hon nu. Den enda fråga som egentligen bränt i henne sedan han sökt upp henne där i Iserion tvingade sig ur henne. “Varför?” Varje muskel i hennes kropp stålsatte sig. Hon kunde inte backa nu. Hon visste inte vad hon väntade för svar på en sådan fråga och det skrämde henne. Ändå fortsatte hon. “Varför kom du efter mig? Varför bad du mig följa dig?” Hon ångrade genast att hon varit så rättfram. Skulle hennes osäkerhet få honom att inse att allt detta var ett misstag? Hon kunde inte släppa honom med blicken, men den var inte alls lika säker längre, snarare skrämd – som ett rådjur som plötsligt fann att det vandrat ut i det oskyddade öppna.

En hisnande känsla smög sig på henne när han talade om hur han kände i hennes sällskap. Hon kunde inte släppa hans blick, det var som att hon drunknade i hans gröna ögon och inte kunde få nog av känslan – hur skrämmande den än var. Ett leende växte långsamt över hennes ansikte, för han beskrev precis det hon själv kände. Hon hade svårt att se hur någon som hon kunde ha den inverkan på en så säker person som han, men känslan av igenkänning var nästan berusande. Löven ovan dem rasslade uppspelt som en reflektion av hennes känslor.

Magi hade bara varit illusionstrick där hon kom ifrån, men hon hade förstått att det var något verkligt som fanns i världen, något hon stött på i Nela’thaënas. Hon hade undrat om man kunde känna magi, hur kändes det då? När människorna hade berättat att hon blivit förtrollad av illvilliga alver hade hon funderat på om det gjorde ont. Men när Angethril hade talat om magi var det med värme, som en varm bris som genomflödade allt. Var det kanske så här magi kändes? Som solljumma vindar i lövverk, mellan två personer…

Hon blev plötsligt självmedveten och kom på sig själv med att luta sig fram mot honom i en udda vinkel. Hon bröt ögonkontakten och skrattade till lite nervöst. “Kanske räddade vi varandra då…” Fastslog hon, trots att hon nog var övertygad om att det mest var han som räddat henne. Hon satte sig tillrätta igen. Hade han suttit närmare hade hon säkert lyckats göra situationen ännu mer generande genom att lägga sin hand på hans kind igen. Sådär som i Angethrils krypin den där mörka natten…

Hennes blick blev fjärran och hon drog upp knäna mot bröstet. Hennes hand lekte förstrött genom gräset, hon kunde inte få nog av känslan av liv. “Om det inte går, om jag inte kan minnas…?” Hon drog ut på orden. “Vore det så hemskt?” Hon hade tänkt på det hela resan, varenda spänd tyst sekund. Det sista hon ville var att han skulle hänga upp allt sitt hopp på att få tillbaka något som varit och sedan se det hoppet dö. “Kan detta vara nog?” Hon såg ut över vidden, skogsbeklädda berg i fjärran, moln som jagade varandra – och solen som övervakade allt. Hon hade plötsligt hela världen framför sig, men utan honom var den friheten inte värt lorten under hennes kängor.

Nesta log försiktigt igen. En våg av värme gick åter genom henne. Det kändes som att det låg så mycket i hans ord, Om det är menat att bli så är det menat., en farhåga, ett hopp, ett löfte… Ändå var hon plötsligt säker på vad hon själv ville tro, vad hon önskade. Att de förts samman, förlorat varandra och sedan lyckats finna varandra igen trots allt – det måste finnas en mening med det. Men den tanken var för ömtålig för henne för att dela med sig av.

“Det finns inget jag hellre vill än att skapa nya minnen med dig.” Hon lade huvudet lite på sned och log. “Jag följde dig inte bara för att återfå något jag förlorat, för att fly mitt liv i Iserion eller för att undkomma straffet för vad jag gjort…” Hennes leende bleknade för en sekund, men hon fångade snabbt upp det igen. “Det där du sa om att känna sig lugn, säker…” Hon såg ned i gräset. “Jag känner detsamma… Jag kände det från första gången jag såg dig, den där natten… Och det är egentligen den enda anledningen till att jag följde dig.” Hon skrattade till. “Kanske har jag tillslut förlorat förståndet helt…” Eller så har jag bara inget kvar att förlora… Tänkte hon bittert, men hon log alltjämt.

Nesta andades tillslut ut i en lång mjuk suck, som om hon släppte ut något av det hon gått och burit på under deras resa. Tusen frågor hade svärmat oroligt inom henne fram tills nu, men nu när han öppnade dörren för dem kändes de plötsligt inte lika viktiga längre. Bevisligen hade inte deras så uppenbart olika bakgrunder haft någon betydelse tidigare och skulle de skapa nya minnen tillsammans var det kanske en god idé att släppa det förflutna. Ändå var det deras förflutna som format dem och hur de hamnat här. Den gemensamma nämnaren var konflikten som fört dem samman. Någonstans gjorde sig samvetet påmint inom henne, när hon tänkte på konflikten hon lämnat bakom sig i Lieterwa.

Nesta rättade till sig lite där hon satt, som för att hitta en bekvämare ställning, och som av en händelse hamnade hon något närmare honom. Hon bet sig lite i läppen och såg tveksamt på honom när hon bestämde sig för vad hon ville fråga. “Om det inte är för… Personligt… Hur kom det sig att du anslöt dig till rebellerna?”

Nesta svalde hårt av ånger när hon såg hur Felaerns uppsyn förändrades av hennes fråga. Hon hade svårt att möta hans blick när han talade, ändå var det svårt att se den vandra bort i fjärran. Hon önskade hon kunde dräpa demonerna som jagade hans minnen, som hon kunde skymta i det han berättade. De demonerna var hennes folk insåg hon smärtsamt…

Hon kände till konflikten, men i Iserion var den i princip bara en gammal propagandatyngd nyhet. Inom Iserions murar var alverna kuvade och utanför hade de få som var kvar gömt sig långt in i sina skogar sades det. Oroligheter framställdes bara som alvernas sista dödsryckningar. En skadad varg är en farlig varg brukade hennes far säga, och hon trodde honom. Alver var inte mer än farliga djur. Men Nesta såg något annat nu.

Hon vred lite på sig när han åter påminde henne om att han faktiskt tagit henne tillfånga. Hon hade inte tänkt på det så noga innan, varför visste hon inte, kanske just för att hon inte hade något minne av det. Men hon började nu förstå varför han var så osäker kring det faktum att hon följt honom. “Ja, du nämnde det hos Angethril…” Hon rynkade ögonbrynen lite eftertänksamt, försökte hitta rätt ord för sina tankar om saken. “Jag tänker.. Att det är våra gärningar som visar vilka vi är. Du tog mig tillfånga, men jag sitter ändå här idag. När jag kom hem var jag i stort sett oskadd och jag har en stark misstanke om att det är dig jag har att tacka för det?” Hon lade huvudet lite på sned och log uppmuntrande. “Det som hände mig när jag kom hem däremot…” Hennes leende bleknade igen och hon kliade tankfullt över det fortfarande röda ärret över hennes kind, men avslutade inte meningen. Hon log snabbt igen. “Och nu sitter jag som sagt här, med liv överallt runt omkring mig. Det har jag också dig att tacka för. Det är vad du gör nu som visar mig vem du är nu. Det smärtar mig att jag en gång såg monster där jag idag ser… liv!” Medan hon talat hade hennes leende vuxit och hela hennes ansikte sken nu. “Men vi har alla ett förflutet vi inte kan påverka.”

Det var lätt att säga det, till stor del trodde hon kanske till och med på det, men samtidigt kunde hon inte vara lika förlåtande mot sig själv som hon var mot Felaern. Hon hade själv just dräpt en man. Han verkade inte klandra henne, men hon visste inte om hon skulle klara att gräva djupare där, kanske skulle han komma på bättre tankar om hon påminde honom. Så hon fortsatte att le. Hon skulle ha hela natten på sig att våndas över vad hon gjort. Som varje natt sedan det skett. Hon suckade lättsamt och lät tystnaden falla mellan dem igen, medan hon åter njöt av vyn framför dem.

Luften började bli varmare och det var tydligt att detta skulle bli en av de sista skälvande dagarna med riktig sommarvärme. Kläderna Nesta bar var det enda hon ägde nu, men de började bli solkiga – och framför allt varma. Den tunna ulljackan låg redan i gräset bredvid henne, men av gammal vana och blygsel hade hon hittills tvekat att ta av sig sitt tjocka snörliv. Nu började dock värmen bli outhärdlig. Hon såg betänksamt på Felaern när han för en sekund tittade bort, bet sig åter i läppen lite. Vad skulle det skada om hon tog av sig till bara särk och kjol? Han kunde inte lika gärna överge henne nu för oblygsamhet. Hon kände hur tyget började fastna mot hennes rygg och bestämde sig.

Hon försökte att verka obrydd när hon tillslut började snöra upp livet, men färgen som steg över hennes kinder kunde hon inte göra något åt. När hon höll upp det framför sig var hon dock tvungen att skratta till, det var smutsigare på ryggen än hon föreställt sig. “Vi borde hitta någonstans där vi kan tvätta oss snart, en by, en sjö, eller åtminstone en bäck.” Hon såg frågande på honom – det var trots allt han som hade vana att röra sig utanför stadens trygga murar. Hon lade livstycket tillsammans med jackan bredvid sig. “Men kan vi stanna här för natten tror du? Det är kanske inte så mycket till skydd, men jag är så trött och det är något med den här platsen…” Hon visste inte riktigt hur hon skulle avsluta meningen, så den fick sväva oavslutad ut över vidden. Hon såg ut över det höga gräset, blommorna som höll på att blomma över – ett rådjur hade vandrat ut på ängen och stod nu och betade obrytt av överflödet av föda som fanns här.

Nesta kunde inte låta bli att skratta högt och hjärtligt när han kallade henne vis. Hon såg skeptiskt på honom. “Hade jag verkligen varit så vis hade jag nog inte funnit mig på flykt bort från allt jag känner just nu…” Det var skönt att skratta åt situationen, även om det kanske var lite mörkt. När blev hon så cynisk? Men så funderade hon tyst en stund… “Å andra sidan har jag sällan varit så lycklig som jag är just nu.” Sade hon mjukt och log. “Kanske är det vist ändå att följa en fullkomlig främling på blott en känsla?” Retades hon lite och buffade till hans fot med sin, men log vänligt.

Hon nickade sedan tacksamt när han godtog hennes förslag om att stanna. Allt kändes så naturligt med honom, även om hon inte mindes något så kände hon det, såg det i hans ögon – en familjäritet man bara delade med en vän. Hon lät blicken dröja utforskande vid hans ansikte. Hon hade inte tänkt på det så noga hittills, men plötsligt såg hon hur fruktansvärt vacker han var. Hade hon sett det i Nela’thaënas också? Linjerna i hans ansikte, de små rörelserna när han talade, skiftningarna i hans ögon när han log och när han tycktes tänka på något som fick honom att inte vilja le. Men kanske var det bara den återuppväckta vänskapen dem emellan som påverkade hur hon såg honom.

Så avbröts hennes tankar av hans så direkta fråga. Hur hon såg på honom? Hon blev ställd, det var som att han läst hennes tankar. Å andra sidan var det kanske inte så svårt att gissa med hennes stirrande ögon på sig. Hon skrattade till nervöst och tittade snabbt bort. Hur kunde hon svara ärligt på en sådan fråga? Hon kunde omöjligt berätta vad hon just tänkt. “Hur… Hur jag ser på dig?” Stammade hon nervöst ur sig. “Och ditt folk…” Fortsatte hon sedan lite mer förstående när det gick upp för henne att det nog mest var den delen av frågan han syftade på – och inte specifikt honom. Den delen av frågan var lätt.

Nesta andades ut lite. “Nu? Nu ser jag personer… Lika olika och komplexa som vilken människa som helst. Med liv och önskningar och rädslor.” Hon log lite ursäktande. “Nåja, kanske lite mer komplexa än människor om jag ska vara helt ärlig. Jag har svårt att föreställa mig hur det är att leva med ert arv, er ålder och er kultur… Men när allt kommer omkring är vi ändå alla Athals barn, eller Erethils. Vi föds, lever, gör misstag, blöder, älskar… Och dör…”

Hon vred obekvämt på sig igen. “Som sagt, jag skäms över att jag en gång såg monster i alvernas ansikten i Iserion. Jag var livrädd. Idag ser jag att det var de som var rädda för oss.” Hon tystnade skamset. Var det så hon först hade sett honom när han tog henne tillfånga? “Den enda förtrollning som lagts där är människornas smutskastning och desinformation. Rädsla är en farlig sak.” Fastslog hon dystert.

Nesta hummade igenkännande och nickade. Hon hade alltid haft svårt att läsa alverna, även om de i Iserion verkade ha adopterat lite av människornas känslofulla uttryckssätt var de mycket slutna i jämförelse. “Kanske är det därför det är lätt för människor att likna er vid hjärtlösa monster…” Sade hon utan att tänka sig för. Hon såg plötsligt förskräckt på honom. “Förlåt! Jag menar bara att… Det man inte förstår kan verka skrämmande. Särskilt om man inte ens besvärar sig med att lära känna det…” Hon såg forskande på honom, hoppades att han förstod henne. Felaërn var allt annat än en öppen bok med sina känslor, samtidigt fann hon att hon lärde känna andra saker hos honom som sade vem han var. “Du berättar mycket genom vad du gör…” Flög det ur henne och hon rodnade igen. “Som jag sa tidigare: det är genom våra gärningar vi visar vilka vi är.” Log hon.

Hon nickade sedan förstående när han berättade hur han sett på människor. “Inte konstigt att du såg människor som demoner – med tanke på vad vi gjorde, vad vi gör. Ibland tänker jag detsamma…” Hennes blick såg sorgset ut över landskapet och hon svalde hårt. “Människors vansinniga fruktansvärda våldshandlingar bottnar oftast i rädsla tror jag, även om hoten är inbillade. Det ursäktar inget såklart…” Hon tystnade där, visste inte hur hon skulle fortsätta. “Kanske är vi demoner…”

Tystnaden föll åter mellan dem och Nesta fastnade i tankarna kring rädslor. Hennes röst var låg när hon bröt tystnaden igen. “Jag minns inget av vad som hände i Nela’thaënas, men det måste ha satt spår på något sätt. Jag minns att jag alltid hade ett stort behov av att veta vad andra tyckte och kände, vad de ville, innan Nela’thaënas… Jag var ständigt rädd för att inte veta – för visste jag inte vad folk ville så visste jag inte heller hur jag skulle agera. Jag lät andras känslor styra vad jag gjorde. Men sedan jag kom tillbaka till Iserion har jag inte varit rädd för något… Fram till den där kvällen möjligtvis.” Hon tvekade lite. Om sanningen skulle fram var en stor anledning till att hon inte var rädd att hon inte känt att hon haft mycket att leva för. Det kändes svårt att tala om i den mjuka skuggan under eken, ändå fortsatte hon. “Jag… Jag kände på något sätt att jag inte riktigt levde, jag kände mig som en skugga… Vad har en skugga att frukta?” Hon såg på honom med ett blekt leende.

Plötsligt var det som att hon inte kunde bära den tungsinta stämningen längre. Hon harklade sig och log stort. “Förlåt! Här sitter jag igen och svamlar när vi har viktigare saker att tänka på. Vi behöver mer att äta. Tror du det finns svamp eller bär här?” Hon reste sig upp och borstade av sig medan hon rörde sig ned för den lilla kullen. Med siktet på marken rörde hon sig ut på ängen. Hon plockade en torkad blomma och snurrade den mellan fingrarna.

Med blossande kinder rörde sig Nesta ut i gräset med ryggen mot honom. “Nej nej, det är klart vi delar bördan!” Sade hon hastigt och fortsatte utan att vända sig om. Hon kunde fortfarande känna hans hand. Hennes hjärta bultade, hon var tvungen att lägga handen på bröstet i en plötslig tanke om att han måste höra hur det slog. Vad exakt hade hänt mellan dem där i skogen? Han pratade om att ha förlorat henne som om de varit mycket nära. Hon slog bort tanken, ville inte smickra sig själv och inbilla sig att där fanns något som var mer än en djup vänskap… Det var stort och vackert och värt att vara tacksam för – hon var priviligierad som funnit sådan vänskap och tillit i sitt liv.

Medan hon strosade var det tydligt att hon fortfarande var mycket tankspridd. Hon föste försiktigt bort gräs med sina fötter som att hon inte riktigt visste vad hon letade efter. Och det visste hon nog inte heller om hon skulle vara helt ärlig – de grönsaker hon odlat på taket i Iserion växte förmodligen inte här. Hur visste man om växten på ytan hade en ätlig rot där under? Hon suckade uppgivet.

Hur mycket hon än försökte kunde hon inte släppa alla tankar som ständigt tycktes väckas denna förmiddag, den fysiska vilan gav sinnet utrymme att vandra. Det var frustrerade, hon blev inte klok på sig själv. Ena stunden var hon bara lycklig att få känna sina egna känslor fritt, och i andra stunden var det som att känslorna tyngde och svärtade ner hela hennes själ. Hon kunde inte ens ge Felaërn vettiga svar.

Trots att de nu var fokuserade på föda och bytt samtalsämne försökte hon sig plötsligt åter på att förklara vad han undrat över tidigare. “Hjälp har alltid haft ett pris i min värld, det fanns alltid en baktanke… Men när du säger att du vill hjälpa så gör du det bara, det finns inget pris för dig… Det är så du visar att du… Bryr dig, på riktigt… Tror jag…” Hon såg som hastigast bak på honom, men fick vända bort blicken igen, hjärtat lät fortfarande för högt på något sätt. Hon svalde ansträngt medan hon fortsatte att streta runt utan mål. Fast i grubblerier åter igen.

“Och vad du tror är inte alls irrelevant!” Sade hon sedan plötsligt. Hon vände sig mot honom igen och såg nu tydligt frustrerad ut. “Förlåt! Jag är bara en dålig samtalspartner…” Hon såg skamset på honom. “Det måste ha varit fruktansvärt där i fängelset! Jag kan inte ens föreställa mig vad det gör med en!” Hon såg ärligt bekymrad ut. “Fick du träffa någon? Familj, vänner?” Hon visste inte hur alviska fängelser såg ut eller fungerade, men oavsett var de trots allt ämnade som straff.

Nesta log varmt. “Så du kommer från ett litet samhälle? I Nela’thaënas? En by?” Hon välkomnade distraktionen i att försöka föreställa sig Felaërns hem, hennes röst kvittrade nästan av nyfikenhet.

“Jo, jag antar att Lieterwa var lite annorlunda.” Svarade hon sedan på hans kommentar om vad hon gjort i Iserion. “Men också där hade saker ett pris – mest av nöd. Jag gissar att det inte var helt gratis att hitta mig till exempel?” Hon tänkte på Angethril som visserligen nog var godhjärtad, men som alltid hade en vinkel av någon anledning. “Det var svårt att komma någon nära, långt ifrån alla tog lätt emot hjälp – jag antar att deras erfarenhet av hjälp från just människor inte alltid direkt var positiv. Det kan vara svårt att vara beroende av någon annan…” Hon sneglade lite försiktigt upp på honom medan hon snurrade den torra blomman mellan fingrarna. Det undgick henne inte att hon i allra högsta grad var beroende av Felaërn nu. Hon suckade lätt och log lite. “Men jo, jag gjorde vad jag kunde, försökte att inte trampa någon på tårna…”

Så skrattade hon till när han beklagade hennes förmåga att hitta svamp. “Du får väl lära mig då, å vise mäster alv!” Hon neg lätt och lyfte på kjolarna. Men så såg hon plötsligt förvånat upp på honom när han började prata om just hennes kjolar. Var det verkligen helt anständigt att prata med en kvinna om hennes kjolar på det sättet? Nesta blev röd om halsen och kinderna igen. Hon fick påminna sig själv om att han kom från en vildt främmande kultur än hennes. Hon fick då något fundersamt över sig, rynkade ögonbrynen lite. “Jag har aldrig riktigt tänkt på det… Just nu, här ute, kanske det är lite opraktiskt. Men det är ganska praktiskt annars antar jag, det går att variera lätt efter temperatur, jag kan ha stora fickor och så under… Det är luftigt…” Hon svängde lite med tygerna. “Och så döljer de benen.” Sade hon till sist som att det vore världens självklaraste sak att kvinnor skulle dölja benen. En skugga kom över henne igen när hon tänkte på vilken liten nytta det gjort henne.

Men när han verkade bli så illa berörd av att tala om fängelset glömde hon snabbt sin tanke. Hon såg medlidsamt på honom och tog några mjuka steg närmare. Medan han pratade tog hon mycket försiktigt hans hand i sin och lät honom spilla ur sig sina mörka minnen. Hon visste inte om hon skulle känna sig smickrad eller förfärad. Nej, hon kände sig definitivt upprörd över det han sa. Detta var något som gjorts mot henne med, även om hon inte känt efterföljderna som han gjort. Fast kanske ändå… “Och de tog dig ifrån mig…” Sade hon tyst och såg ned på deras händer. “Allt det där, det lämnade ett stort svart hål inom mig, en saknad jag inte kunde beskriva, jag trodde jag höll på att bli galen…” Sedan log hon försiktigt. “Men jag är här nu…” Hennes röst var lite ostadig, tagen av hans ord, osäker på om han skulle förstå att hon verkligen fanns där, hängiven deras band – oavsett hur lite hon mindes. Det var svårt för henne själv att förstå hur hon kunde känna så starkt för någon hon på ett sätt just träffat, men det var som att logik inte kunde rå över deras band.

När han avslutat sina tankar släppte hon lite motvilligt hans hand. Hon blinkade till som för att vakna från stundens allvar och skrattade till nervöst när han åter nämnde kjoltygen. “Jag har ju inget annat att ha på mig! Jag kan ju inte gärna gå… Naken!” Även om hon log generat när hon sa det, var hon inte fullt lika rosig som innan. Han tog allt så naturligt, det var uppfriskande på något sätt. Hon såg roat på honom och fick en impuls – hon knäppte till med tummen på blomman och den lossade från stjälken och flög rakt upp i luften mot Felaërns ansikte.

När blomman flög upp i Felaërns ansikte drog Nesta först snabbt efter andan och höll för munnen i förskräckelse. Vad tog det åt henne? Men hon hann inte tänka längre än så. Hennes förundrade glädje visste inga gränser när Felaërn sken upp skratt. Först kunde hon bara se på honom med ett förtrollat leende – om hon tyckt att han var vacker innan så tycktes han nästan överjordisk nu. Kanske det bara var alvmagi trots allt? Om det var det så ville hon inget hellre än att vara förhäxad resten av sitt liv. Till slut skrattade Nesta också, fritt, uppsluppet och porlande.

“Förlåt, hela den här situationen är så egendomlig och underlig. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig, hur jag ska vara, hur jag ska möta allt det här…” Hon suckade såg roat ursäktande på honom. “Jag har aldrig ens varit på en äng förut!” proklamerade hon och slog ut med armarna omkring sig. Hon såg sig om, bort mot trädlinjen, horisonten. “Men nu vill jag se allt! Och mycket mycket gärna din hemby…” Avslutade hon mjukt och log varmt.

Men hon ryggade först vid tanken på att lära sig att använda vapen. En minnesbild av en växande blodpöl trängde sig på, en blodig kniv… Men hon insåg också att skulle hon överleva i denna välden behövde hon kunna hantera vapen – för mat främst såklart, men incidenten med Tyran visade tydligt att hon behövde kunna försvara sig. Det hade varit han eller hon. En mörk känsla smög sig på: det hade känts så befriande när hon först insett att han var död, det hade känts bra… Hennes röst var något osäker när hon svarade. “Jo… Kanske det vore en god idé att jag lärde mig hantera vapen…” Hon tystnade och rörde sig tankfullt förbi Felaërn.

En fråga dök plötsligt upp inom henne och även om det kändes fel att förmörka stämningen behövde hon ställa den. “Har du någonsin… dödat någon… annan?” Hon hörde med ens hur dumt det lät. Var han inte mer eller mindre en krigare? Logiskt sett borde han ha dödat någon i strid, om inte före eller efter så under anfallet då de först möttes. Hon rättade sig. “Förutom i strid menar jag… Så som jag…” Hon kunde inte förmå sig att avsluta meningen. Hon hade aldrig sett sig själv som någon som kunde döda en annan människa, nu visste hon bättre. Och lättnaden som hade följt skrämde henne. Det borde inte vara så lätt att ta ett av Athals liv. Kanske behövde hon bara höra att hon inte var ensam? Men vad om hon var det? Om hon var ensam om att känna denna lättnad efter att ha tagit ett liv? Vem var hon då?