Post has published by Fuchsia
Viewing 21 post (of 21 total)
  • Rollspelare
    Member since: 04/05/2019

    Nesta såg bekymrat och med viss förvåning på Felaërn när han berättade om striden och hans del i den. När hon insåg vad han berättade, hörde darrningen på rösten, skämdes hon åter över hennes bild av vad som hänt. Hon skakade lätt på huvudet. “Detta är vad som är problemet med denna konflikt. Jag minns inte striden, men jag minns min bild av er innan allt det där hände och jag kan föreställa mig vad jag såg då; alver som känslokalla blodtörstiga krigare.” Hon tystnade och lade huvudet på sned lite, mötte hans blick skärskådande. “Jag undrar hur jag hade sett dig då, om jag vetat vad jag vet nu… Kanske hade jag sett mig själv speglad – rädd och förvirrad. Kanske är vi alla bara det, innerst inne…” Hon sänkte snabbt blicken igen, generad över sina plötsligt så anspråksfulla antaganden.

    Hon var tacksam när han tog hennes händer och fortsatte att trycka på att hon inte skulle beskylla sig själv. Hon nickade knappt märkbart med blicken fortfarande vänd nedåt, men deras fötter blev snart otydliga av tårarna som samlades i hennes ögon. “Jag tror aldrig jag varit så rädd… Och så var det plötsligt bara som att något helt annat tog över mig, något primalt, som jag aldrig känt förut – något som gör mig ännu mer rädd, för att det kommer från mig själv, som att jag aldrig riktigt helt känt mig själv…” Hennes tankebanor började vandra iväg igen, men hon tystnade när hon till slut mötte Felaërns gröna blick och han lade sin hand på hennes kind. En ljum vind rörde sig kring dem och Nesta kände hans trygga doft, hon drog ett djupt andetag. Hon blundade mjukt när han lutade sin panna mot hennes och tårar undflydde till slut hennes ögon.

    Plötsligt slog känslan av diffus igenkänning genom hennes sinne. Känslan av en skog omkring dem, känslan av tunnare kläder mot sin hud. Som ett minne av en dröm som lika gärna hade kunnat vara inbillning. Ändå drog hon efter andan av upplevelsen. Känslan försvann lika fort som den kommit. “Vad… Vad var det där?” Viskade hon, fortfarande med ögonen stängda, sin panna mot hans, sin hand i hans – i hopp om att den flyktiga känslan skulle återkomma. Hon andades tungt och lade sin andra hand över hans på hennes kind. Hon svalde hårt och hennes röst var fortfarande tyst, men hänfördheten gick inte att ta fel på. “Vad gjorde du? Gör det igen!”

Viewing 21 post (of 21 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.