Nesta såg bekymrat och med viss förvåning på Felaërn när han berättade om striden och hans del i den. När hon insåg vad han berättade, hörde darrningen på rösten, skämdes hon åter över hennes bild av vad som hänt. Hon skakade lätt på huvudet. “Detta är vad som är problemet med denna konflikt. Jag minns inte striden, men jag minns min bild av er innan allt det där hände och jag kan föreställa mig vad jag såg då; alver som känslokalla blodtörstiga krigare.” Hon tystnade och lade huvudet på sned lite, mötte hans blick skärskådande. “Jag undrar hur jag hade sett dig då, om jag vetat vad jag vet nu… Kanske hade jag sett mig själv speglad – rädd och förvirrad. Kanske är vi alla bara det, innerst inne…” Hon sänkte snabbt blicken igen, generad över sina plötsligt så anspråksfulla antaganden.

Hon var tacksam när han tog hennes händer och fortsatte att trycka på att hon inte skulle beskylla sig själv. Hon nickade knappt märkbart med blicken fortfarande vänd nedåt, men deras fötter blev snart otydliga av tårarna som samlades i hennes ögon. “Jag tror aldrig jag varit så rädd… Och så var det plötsligt bara som att något helt annat tog över mig, något primalt, som jag aldrig känt förut – något som gör mig ännu mer rädd, för att det kommer från mig själv, som att jag aldrig riktigt helt känt mig själv…” Hennes tankebanor började vandra iväg igen, men hon tystnade när hon till slut mötte Felaërns gröna blick och han lade sin hand på hennes kind. En ljum vind rörde sig kring dem och Nesta kände hans trygga doft, hon drog ett djupt andetag. Hon blundade mjukt när han lutade sin panna mot hennes och tårar undflydde till slut hennes ögon.

Plötsligt slog känslan av diffus igenkänning genom hennes sinne. Känslan av en skog omkring dem, känslan av tunnare kläder mot sin hud. Som ett minne av en dröm som lika gärna hade kunnat vara inbillning. Ändå drog hon efter andan av upplevelsen. Känslan försvann lika fort som den kommit. “Vad… Vad var det där?” Viskade hon, fortfarande med ögonen stängda, sin panna mot hans, sin hand i hans – i hopp om att den flyktiga känslan skulle återkomma. Hon andades tungt och lade sin andra hand över hans på hennes kind. Hon svalde hårt och hennes röst var fortfarande tyst, men hänfördheten gick inte att ta fel på. “Vad gjorde du? Gör det igen!”

Närheten var berusande. Var det så här det hade känts? Nesta hade svårt att föreställa sig att hon någonsin hade känt så här. Att hon någonsin hade känt sig så levande. Blodet rusade varmt inom henne. Och så minnet… Var det så här det hade börjat? Var det på detta sätt de kommit så nära första gången de mötts?

Nej, det kunde inte vara ett minne, hur kunde det? Hennes dumma fantasi drog iväg med henne. Hur många gånger hade hon inte försökt föreställa sig den där skogen i sina mörkaste stunder? Hennes sinne måste ha börjat tro på det själv.
“- Jag vet inte, förlåt, det var inget.”
Det smärtade att avfärda känslan, men hon varken ville eller kunde bygga upp falskt hopp. Hon skrattade osäkert och skakade på huvudet, släppte honom motvilligt och backade något steg.
“- Mor sa alltid att jag hade för livlig fantasi.”
Hon torkade resterna av tårarna och log. Hoppades att smärtan och sorgen inte skulle skina igenom.

Smärtan och sorgen efter våldet de båda upplevt kanske hade mattats i denna stund av samförstånd dem emellan, kanske var det början på läkning. Men den smärta som nu smygande gjorde sig påmind var en annan – smärtan i att inte kunna lita på sitt eget minne. Den kunde hon inte dela med sig av. Det var tillräckligt nu. Hon behövde förlika sig vid att hon förmodligen aldrig skulle minnas – och det behövde han också. Hon behövde se framåt om hon skulle kunna göra sig ett nytt liv så långt från allt hon tidigare känt. De behövde se framåt. Felaërn hade också lämnat allt kan känt – för henne. Tanken svindlade. Hon kunde inte ge honom något falskt hopp om att hon tillslut skulle minnas. Han hade pratat om att hitta en magiker, men han hade också sagt det själv: de kunde skapa nya minnen.
“- Som du sa: Vi tänker inte på det nu!”
Men hennes blod rusade fortfarande i efterdyningarna av upplevelsen. Nej, sannerligen hade hon aldrig känt på detta vis. Hon kunde inte ens sätta ord på känslorna.

Nesta skrattade bittert till.
“- Där jag kommer ifrån kunde livlig fantasi lika gärna vara en synd…”
Men när Felaërn åter tog hennes hand kände hon att hon kanske kunde våga hänge sig åt fantasier ändå. Hela detta deras företag kändes som en fantasi, en fantasi hon haft men inte vågat erkänna – att få vandra i solen med någon som fick henne att känna sig trygg, det var som en saga. Hon log och smekte med tummen över hans handrygg, ännu en välbekant känsla utan tillhörande minne. Hon kände igen hans hand, men den hade nog nya skråmor reflekterade hon kort.

Hon följde sedan hans blick och noterade uppmärksamt det han sa om skuggor och mossa – hon hade mycket att lära. Hon tog emot svamparna och doftade djupt, de luktade vilt. Hon hjälpte sedan till att varsamt plocka svampen till deras måltid. Medan de plockade kunde Nesta nöjt identifiera en ört, en körvel, som hon försiktigt plockade av och gav till Felaërn. Det märktes att hon trivdes med sysslan, hon visade stort intresse för växterna och frågade tusen frågor. Hennes lilla odling i den mörka gränden var inget mot naturens stora vilda skafferi. Hon vågade sig på att fantisera om deras framtid – kanske kunde den se ut ungefär så här…

Nesta satt tyst i gräset och tittade förnöjt på medan Felaërn lagade deras mat. Hon kunde inte låta bli att följa hans varje rörelse, oblygt försökte hon lära känna hans drag och manér medan han var upptagen med maten. Det var svårt att inte jämföra honom med en prins från en saga, men hon insåg att hon inte var den hjälplösa prinsessan i denna berättelse. Hon varken kunde eller ville vara hjälplös längre. Det var gott att ha någon vid sin sida, någon som stöttande höll en i handen, men hon ville aldrig mer ha någon som gick framför henne, som drog henne i ett koppel, ledde henne på villovägar och straffade henne om hon strövade bort från stigen. Så länge Felaërn ville skulle hon gå vid hans sida – och hon skulle låta honom laga mat åt henne.

Nesta åt hungrigt och belåtet av grytan. Hon nickade ivrigt till svar på hans fråga.
“- Oh ja! Jag skulle kunna äta detta var dag av mitt liv om så behövdes! Men jag tror det var körveln som gjorde det…” Narrades hon.
Hon skrattade uppsluppet och såg sedan på honom med ett fundersamt leende. Måltiden hade skänkt henne nytt mod och hon funderade kort på vad de pratat om tidigare om att kunna jaga och försvara sig. Hon surplade i sig det sista av grytan och slickade sig om munnen innan hon ställde ifrån sig skålen i gräset bredvid sig. Sedan samlade hon sitt långa mörka hår i sina händer och började fläta det från toppen av huvudet ned mot nacken. När hon fäst änden på den långa inbakade flätan reste hon sig resolut och borstade av kjolen.
“- Så, vad börjar vi med? Båge, svärd…?” Kvittrade hon sedan och log stort. Men där fanns en ny beslutsamhet i hennes blick. Hon skulle lämna sitt tidigare liv bakom sig. Bli någon ny, någon hon kanske var ämnad att vara redan från början – fri, stark, självständig.

Nesta ångrade nästan att hon föreslagit det när hon snabbt insåg att också den tunga överkjolen behövde komma av om hon skulle kunna göra de rörelser Felaërn visade. Hon tänkte på diskussionen de haft innan om hennes kläder. Det tog emot, men tillslut stod hon i bara särken, med bältet åtdraget i midjan. Denna nya beslutsamhet kanske skulle bli hennes fall, men hon var åtminstone fri. Och kläderna kändes mer och mer som ett fängelse för varje sekund.

Till en början gjorde hon bara som Felaërn visade, med glad nyfikenhet. Hon var dock inte van vid denna typ av rörelse och hennes kropp var inte anpassad för det – hon var inte slank och smidig som han. Hennes rörelser var klumpiga och hon skrattade till generat då och då. Men ju mer de tränade desto mer skärpte hon till sig, blev allvarlig och koncentrerad. Känslan av kontroll var skön och på något sätt befriande – meditativ. Efter en stund började tankarna vandra igen. Tanken på käppen som en klinga i hennes hand förde henne åter tillbaka till Iserion.
Käppen svepte.
Långsamt kom en annan känsla smygande: ilska.
Käppen delade luften.
Tankarna föll på Tyran, men också hennes familj och vänner. Ingen av dem hade gjort något.
Käppen delade skarpt luften igen.
Hon visste inte vad hon förväntade sig att de skulle ha gjort, kanske hade hon inte varit värd besväret. Hennes andning blev oregelbunden och spänd, hon grep hårt om käppen. Rörelserna var hårda, varenda muskel var spänd. Tillslut höll hon nästan andan.

Vare sig Felaërn förstod eller inte varför hon inte riktigt kunde fokusera, så var det han som tog henne ur det. Hans bestämda ton fick henne tillslut att fånga upp hans övertydliga andetag. Hon mötte stint hans blick och fokuserade på den. Hon började andas lika överdrivet som han, in och ut. Hon sänkte käppen och flämtade nästan tillslut. Det var uppenbart att det inte var meningen att övningen skulle göra henne andfådd. Hon var ingen bra elev. Men uppenbarligen tyckte Felaërn åtminstone att hon var värd besväret. Om han kunde tycka det, om han kunde bemöda sig den långa vägen bara för henne – då kanske det inte var hon som var problemet.
– Förlåt. Jag tror jag behöver vila… Och lugna ner mig… Hon såg skuldmedvetet på honom.

Nesta log flyktigt när Felaërn klappade henne på armen. Det kändes fint, men hon skämdes över hur hon tappat sansen på det där sättet. “Tack… Jag hoppas åtminstone att jag kan få lite bättre självkontroll…” Sade hon skamset, men också lite bittert. Hon kastade ifrån sig pinnen och följde honom till bäcken, som hon först nu hörde skvala mellan träden. “Jag brukar inte bli… Sådär…” Sade hon frustrerat medan hon satte sig på en sten vid brynet och började snöra av sig kängorna. Hon visste inte hur hon skulle förklara känslan.

Hon tystnade en stund medan hon lät fötterna sjunka ner i det svala vattnet. Tiden hade gått fort. Den gyllene timmen var nästan över dem och solen gav allt en lite varmare ton. Den letade sig in genom lövverket och speglades som guld i vattenytan. Det hade varit skönt att bara lägga sig i den stilla lilla strömmen och låta vattnet skölja bort allt det dåliga. Hon visste inte om hon hade sett ett naturligt vattendrag på detta vis förut, aldrig så klart vatten.

När Felaërn frågade vad hon hade sett när de tränade dröjde det innan hon svarade. Hon böjde sig fram och fångade upp kallt vatten i sina kupade händer och sköljde sitt ansikte. Det rann längs halsen och vätte halsringningen på särken. Hon blev genast lite piggare och klarare. Starkare. Hon andades ut i en suck.

“Jag tänkte på min man, Tyran…” Hon kunde inte förmå sig att se på Felaërn, utan tittade ned i det klara vattnet där små stenar glimmade obekymrat. “Du kanske redan har förstått det, men det är ändå viktigt för mig att du verkligen förstår: Mitt äktenskap, det var aldrig av kärlek, inte ens i början.” Hon tittade allvarligt på honom. “Det var arrangerat och mer som ett fängelse än något annat. Det fanns inga alternativ, åtminstone inga jag kunde se. Visst led jag, men inte värre än någon annan – jag hade tak över huvudet, det är mer än vissa har, alverna i staden till exempel. Nu och här förstår jag att det ändå inte var rätt.”

Sedan tystnade hon och sänkte blicken. Gjorde en paus för att försöka samla tankarna och formulera sig. Det han sagt om att inte höja sitt svärd i ilska gjorde henne illa till mods. Var det det hon hade velat göra verkligen? Skada någon? Vad skulle han tänka om henne då? Hon fångade upp vatten i sina händer igen och sköljde sina smalben. “Och jag tänkte på min familj och vänner. Jag kände mig övergiven. Och det gjorde mig arg.” Mer sade hon inte om den saken. Tittade bara ned på sina fötter, som hon brukade när hon inte kunde säga mer. Men det var omöjligt att inte låta sitt sinne stillas av det porlande vattnet och naturen kring dem. Hon såg upp på honom med det flyktiga leendet igen. “Balans med naturen, och mig själv, det kanske är vad jag behöver.” Hon suckade och flätade åter ut sitt hår och lät det falla över axlarna.

Nesta nickade åt Felaërns kloka ord och log varmt. Hon ville verkligen tro honom och om någon kunde hjälpa henne med balans i kropp och själ så ville hon att det skulle vara han.

Hon kom på att hennes liknelse med ett fängelse hade varit Felaërns faktiska verklighet tiden efter deras möte i Nela’thaënas. Hon ville inte upprepa sig med beklagelser och påminna honom ytterligare om den tiden. Hon trodde sig förstå hur det känts. Ändå var han ständigt så samlad. Det kändes konstigt att höra honom prata om att han behövde balans. “Du är nog den mest balanserade person jag någonsin mött.” Log hon mjukt och tillade… “En god instruktör. Athal vet att jag behöver en…” Hon suckade igen och vätte sin varma nacke med lite vatten.

“Det förgångna må vara som vinden, förbi och borta, men ärren sitter kvar så länge vi lever.” Hon kände tankfullt på ärret över kinden – en symbol inte bara för vad hon varit med om, utan också för vad alver i Iserion fick utstå varje dag från människor som Tyran. Hon tog ett djupt andetag och försökte samla lugnet som Felaërn verkade kunna åkalla utan minsta ansträngning. Om hon inte tänkte på ärret, så kunde det lika gärna inte finnas där. Kanske kunde det vara samma med det som hänt?

Men när Felaërn plötsligt klädde av sig visste hon inte var hon skulle fästa blicken, eller vad hon skulle känna. En blandning av chock, förfäran och blygsel fyllde henne. Det första hon tänkte var att hennes ärr inte var något mot hans. Och samtidigt började hjärtat slå sådär högt igen, det brände nästan i hennes bröst. Hon rörde lite besvärat på sig, men ville inte avslöja sina blandade känslor, så hon såg ner i vattnet igen, sköljde åter distraherat sina smalben. Men trots att vattnet rann och krusades kunde hon se hans spegelbild i dess yta.

Hon harklade sig och försökte att låta oberörd. “Ja, man skulle väl kunna säga att naturen här är ny i jämförelse. Här har nog marken brukats om och om igen och så har naturen vuxit upp om och om igen. Inte som i Nela’thaënas, där har väl skogen vuxit ifred sedan det första fröet slog rot.”

Och när hon sa det var hon tvungen att ändå se på honom med fundersam blick. Alver åldrades inte alls som människor, han kunde vara väl över hundra år. Hon hade aldrig riktigt fått grepp om huruvida det ens gick att bestämma en alvs ålder efter utseende allena. “Hur gammal är du egentligen?” Sa hon tankfullt med huvudet på lite sned. Hon hörde hur dum hon lät, insåg att hon tittade lite väl ingående på honom och färgen steg i hennes ansikte igen. “Förlåt, det var en dum fråga!” Snabbt fångade hon upp en stor mängd vatten i sina händer och sköljde sitt hettande ansikte igen. Nu blev hela framsidan på hennes särk blöt.

Den röda färgen på Nestas kinder vandrade ned över halsen. Varför sa han sådana där saker? Försökte han smickra henne? “Nå, jag minns visserligen inte hur du var innan…” Sade hon, något vemodigt. “Men jag tvivlar på att jag skulle ha något med saken att göra, med tanke på… Allt…” Hon kunde inte föreställa sig hur hon skulle kunna ha någon sorts positiv inverkan på något efter allt som hänt.

Hon nickade åt det han sa om Nela’thaënas, trots att hon egentligen inte hade någon aning om den gamla skogens karaktär och röst. Hon visste bara det lilla alverna i Lieterwa hade berättat. Men han hade rätt i att skogen kändes ung, det kände hon med.

Nesta log försiktigt när han svarade på hennes framfusiga fråga. “Nej, du ser inte gammal ut, men du låter gammal när du talar om att skogen känns ung…” Erkände hon och log snett, försökte fortfarande låta bli att stirra på honom. Hon skämdes över att vara så ytlig, att hon drogs så till Felaërn – fast hon knappt kände honom. Hon hade alltid levt efter devisen att skönhet fanns på insidan. Fast kanske var det det som gjorde honom så tilldragande? Kanske var det som prästen en gång sagt: Ingen skönhet skiner starkare än den från ett gott hjärta. Den specifika prästen hade också kallat lössläppt hår för odygdigt. Undrar vad prästen hade tyckt om mig nu… Tänkte hon och drog fingrarna förstrött genom sitt hår, det behövde tvättas. Hon blev plötsligt väldigt medveten om sitt eget utseende.

“När jag är åttiofyra…” Sade hon tankfullt. Så tystnade hon kort när hon kom till insikten… “Så kommer väl du knappt ha åldrats… Och jag kommer att vara en kutryggig gammal gumma – om jag ens lever alls.” Hon sa det tonlöst, som att hon inte varit beredd på tanken om huruvida de fortfarande ens skulle känna varandra då.

Tanken på den osäkra framtiden gjorde att det knöt sig lite i hennes bröst. Hon ville inte tänka på det nu, inte på det förgångna och inte på framtiden. Hon ville bara vara bekymmerslös en stund till. Hon ville ha rent hår, låta det torka i den ljumma vinden. Hon reste sig vingligt och tog några kliv ut i den stilla, grunda strömmen och ställde sig bredvid honom – där kunde hon åtminstone inte stirra på honom. Hon betraktade den prunkande naturen omkring dem och drog ett djupt andetag. Små vita malfjärilar fladdrade mellan ormbunkar och tistlar. Hon kände de enträgna tankarna blekna igen. “Nåja, den dagen, den sorgen.” Sade hon, mest för att övertyga sig själv om att det var oviktigt. Sedan böjde hon sig fram och lät det långa, bruna håret falla ner i vattnet.

Det var lite klurigt, Nesta hade aldrig försökt balansera på hala, algbevuxna stenar förut. Hon vinglade till lite några gånger och stötte i Felaërn. Tillslut gav hon upp. Hon skulle aldrig kunna skölja igenom hela håret på detta sätt. Och nu när hon stod mitt i det friska, klara, porlande vattnet var det nästan oemotståndligt. “Nej, Celdunos ta den där skenheliga prästen!” Sade hon medan hon åter rätade på sig och lade de blöta hårslingorna över axeln. “Jag behöver bada!” Om hon skulle vara odygdig kunde hon lika gärna fortsätta. Det kändes befriande, om än läskigt. Med bultande hjärta och snabba korta andetag av det svala vattnet sänkte hon långsamt ned sin kropp. Det var grunt, men om hon lade sig rakt så täcktes hela hennes kropp av det renande vattnet.

“Ja… Celdunos… Den onde, demonernas fader.” Sade hon och såg förbryllat på Felaërn som att han vore en självklarhet i världen. Fast när hon tänkte efter var det kanske inte så förvånande att en så ljus personlighet aldrig hade hört talas om Den onde. Vissa i Iserion sade att alver delade blod med demoner, och därmed också Celdunos. Det kunde hon omöjligt berätta för honom. Hon trodde inte själv på det. Nesta knep ihop munnen. “Men vi talar inte om honom nu…” Avslutade hon kort.

När hon försiktigt lagt sig lät hon först bara det svala klara vattnet rinna kring hennes kropp. Hon blundade och funderade tyst över det han sagt, försökte föreställa sig hur det skulle vara att leva så länge – allt hon skulle hinna se och göra. Hennes tid kändes plötsligt väldigt kort. Hon tyckte inte om hur han hade uttryckt det: att hon skulle vissna.

Men knappt hade hon lagt sig innan stänket duggade i hennes ansikte. Med en flämtning satte hon sig tvärt upp i strömmen och såg förnärmat på honom. “Du… Du ska få för vissna, gamling!” Utropade hon och fyllde händerna med vatten och skvätte tillbaka på honom. Så skrattade hon högt och fyllde åter händerna med vatten och skvätte ned honom igen ett par gånger.

Nesta hade rest sig helt upp när han replikerade genom att skvätta ännu mer vatten. Hon skrattade så att det ekade mellan träden när de tillslut stod i fullt krig med vatten som en fontän omkring dem. Hon tänkte inte, bara levde med i ögonblicket. När Felaërn tillslut ramlade omkull drog hon efter andan och höll händerna oroligt för munnen – orolig att han slagit sig. Men när han frågade vem som vunnit skrattade hon lättat till.

Och när hon såg på honom var det som att hon fastnade i ögonblicket. Hon kunde inte riktigt förstå att hon var del av detta, att detta inte var något som någon annan upplevde och som hon bara betraktade utifrån. Hon stod där, flåsande, med bultande hjärta, levande på ett sätt som hon aldrig tidigare känt sig. Levande, men frusen i stunden. Hjärtat lugnade sig inte, det slog bara hårdare. Hon ville kasta sig om honom. Hon ville säga att han vann – att han hade vunnit hennes hjärta varje sekund sedan de möttes. Men orden kom inte. Det var knappt att hon vågade tänka dem. Hon märkte att hon snuddade vi tankarna om och om igen, men farhågan att känslorna bara var en efterkonstruktuion drog ständigt ned henne igen. En bris knottrade hennes våta hud där hon stod drypande, oförmögen att göra annat än att se på honom. Brisen gjorde henne snabbt påmind om att hon stod i bara särken, som nu var genomblöt. Hon kände sig med ens naken och väldigt sårbar och slog armarna om sig.

Hon öppnade tillslut munnen för att säga något, men istället ljöd ett skri genom skogen. Ett omänskligt skri, eller var det mänskligt? Nesta kunde inte placera ljudet, ovan som hon var vid skogens läten, men det fick en rysning att gå genom hennes kropp. Det fick henne att tillslut vakna ur sin handlingsförlamning. Hon såg sig snabbt ängsligt om. “Vad var det där?” Hon kisade in i skogen. Hon såg inget men rös ofrivilligt till igen ändå. “Vi… Vi kanske borde gå tillbaka till eken… Och torka oss…” Långtsamt och spakt vände hon om för att kliva upp på torra land igen och samla ihop plaggen hon tagit av sig.