Post has published by Fuchsia
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 20 total)
  • Rollspelare
    Member since: 04/05/2019

    Den tidiga förmiddagens gyllene solstrålar glimmade sin väg ned genom lövverket på den stora gamla eken. Mitt på en stor gulnande äng stod det uråldriga trädet på en liten kulle, långt ifrån någon som helst bebyggelse. Nesta tog av sig den vita hättan och fällde ut det långa bruna håret, det blänkte något otvättat i solskenet, men det var skönt att känna brisen fånga upp slingorna kring hennes hals. Ett lugnt sus gick genom trädkronan och Nesta tog ett djupt andetag.

    Hon visste inte exakt hur länge de hade varit på flykt, mindre än en vecka trodde hon. De hade inte utbytt många ord under resans gång, mest praktiska detaljer om vilken väg de skulle ta och var de skulle slå läger. Kanske var det allvaret i situationen, eller det faktum att han fortfarande var en främling för henne. Hon hade hört deras historia från det att de möttes första gången – men vem var han egentligen? Vem var alven hon nu flydde allt hon någonsin känt tillsammans med? Var kom han från? Vad hade han gjort innan allt detta? Han hade säkert berättat allt det den där första gången de träffats, i Nela’thaënas, men allt det var borta nu – taget med våld. Nesta satt tyst under eken och skalade andaktsfullt sitt sista kokta ägg, efter detta hade de bara några hårda brödkanter kvar. Frågorna brann i henne, men hon ville inte påminna honom om vad de förlorat genom att få honom att upprepa sin livshistoria. Hon kanske bara inbillade sig, men hon var rädd att det fanns en sorg där som forfarande ömmade. Ett som var tydligt var dock att det fanns ett avstånd dem emellan och hur mycket hon än ville visste Nesta inte hur hon skulle korsa det.

    Efter att hon långsamt ätit det sista ägget suckade hon lite och lutade sig bakåt mot stammen på eken. “Det här är nog det största trädet jag någonsin sett! Eken i Iserion tycks som en förkrympt grå åldring i jämförelse.” Hon blickade upp bland löven och försökte skingra tankarna på den trånga smutsiga gränden som åter pockade på henne. Löven skingrade sig av en vindpust och solen lyste upp hennes ansikte, färgade insidan av hennes ögonlock röda, blodröda. Ett minne av en växande blodpöl tvingade sig upp till ytan. Snabbt blinkade hon bort minnet och sänkte blicken mot sina slitna kängor. Minnen var en välsignelse och en förbannelse.

    Nesta hade inte sovit mycket sedan de flytt och snart skulle det bli ännu svårare. Det började bli kallare om nätterna, snart skulle löven börja växla färg och den första nattfrosten vara över dem.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    En bit ifrån henne stod alven och studerade den gamla eken. Kanske var det en liten bit av något som liknade hemma för honom, eller bara det faktum att äntligen se något som naturen skapat och fått stå en längre tid gav honom lite tröst efter den tid han spenderat i Iserion som i hans ögon var en onaturlig och död plats. Hans långa hår som nästan var vitt, trots att han hade ett ungdomligt ansikte, var exotiskt här – precis liksom hans skarpa drag och vassa öron. Men det var inte bara det som skilde honom från människorna i denna del av världen, det var något med sättet han bar sig själv, hur han integrerade med världen omkring sig med beslutsamma men ändå så gott som ljudlösa steg, en smidighet som människorna för det mesta inte hade.

    En lång stund stod han bara där, borta i sina egna tankar, innan han vände blicken om mot Nesta. Kvinnan han räddat från en säker död för vad som kändes en evighet sedan vid Nela’thaënas gränser. De hade spenderat en hel del tid tillsammans, intensiv tid, som drottningens magiker tvingat henne att glömma medan han fängslats för sina brott. Efter många om och men var de här nu igen, reskamrater, men med en viss obekväm tystnad mellan dem. Nå, han kunde ju inte klandra henne, han hade rusat in i hennes vardag då hon inte hade en aning om vem han var. Det hade krävts mycket av henne att lita på honom, då han påstått att de kände varandra.

    Liksom han fastnat med blicken på eken fastnade han nu på henne, för honom var det nästan en ovanlig syn att se henne så fri, med håret fladdrande i vinden. Det klädde henne betydligt mer, än de kläder och framförallt hättan han sett henne i då han träffat henne, eller senare i Iserion. Nu såg hon fri ut, så som hon var ämnad att leva. En så simpel sak som att hon satt där med vinden i håret och skalade sitt ägg var en vacker syn i sin vardagliga skönhet.

    Hans klara gröna blick som i solskenet där det träffade hans ansikte fick dem att bli vårbladens gröna färg kom ur sitt drömmande då hon började tala, och han fick koncentrera sig på att lyssna då människornas språk fortfarande ibland kunde vara svårt för honom.
    ‘Ja, ett stort träd.’ höll han med, och log lite snett sa han och blickade upp mot de stora grenarna, och sedan landskapet omkring dem.

    ‘Här får rötterna växa fritt, dricka vatten och sprida sig, så som det ska vara. Men denna ek är ensam.’ sa han och gick fram för att lägga en hand på stammen, nästan lite sorgset. Hans hand rörde sig över barken med en smekande rörelse, som om eken var en gammal vän, som om han såg på trädet som en person – vilket han säkert gjorde med tanke på hans uppväxt.
    ‘En gång var detta land täckt av skog, innan det höggs ned för att bli odlingsmarker, som idag är bortglömda. Kvar står bara denna ek, med minnen som sträcker sig längre än mannaminne. Så kommer det vara en gång igen, med platser som Iserion, en dag kommer naturen ta tillbaka det som var deras.’ han skakade sig ur sina tankar, och satte sig ned på respektabelt avstånd från henne på en av trädrötterna.

    Där satt han sedan, utan att riktigt veta vad han skulle säga. Allt hade varit så enkelt då de först träffades, men nu låg en tyngd mellan dem som var svår att bryta. Att tala om researrangemang var en sak, men bortom det? Felaërn var frustrerad på sig själv, och drog en hand genom sitt vita hår.
    ‘Nesta… Nu har vi rest långt utan paus.’ sa han till sist.
    ‘Resan kommer inte bli lättare. Men jag vill tacka dig för att du… ville följa med.’ avslutade han lite lamt, men vände blicken mot henne och gav henne ett snett leende. Mycket konflikt fanns fortfarande i honom, han ville slåss mot människorna, samtidigt som han var bitter på sitt egna folk som fängslat honom. Men åtminstone med henne kände han sig lite lugnare, lite mindre rastlös.

  • Rollspelare
    Member since: 04/05/2019

    Felaerns röst väckte henne ur tankarna och hon såg tacksamt upp på honom med ett mjukt leende. Hon slogs då plötsligt av hans blick på henne – ingen hade någonsin sett på henne så som han gjorde, med värme och välvilja. Kanske var det därför det hade varit så lätt att följa honom? En värme växte i hennes bröst och steg till hennes kinder. Hur kunde en blick genera henne så? Hon tittade osäkert bort en sekund men följde honom sedan nyfiket med blicken igen när han verkade bekanta sig med trädet – som vore det en gammal vän han inte sett på många många år. Kanske var det så, kanske hade han sett trädet en gång när det omgavs av denna skog han talade om – hon visste att alver kunde bli mycket gamla. Hur gammal var han ens? En lätt suck undslapp henne då hon föreställde sig trädrötter som sprängde sin väg genom Iserions kalla fuktiga gatstenar. Hon lade handen på en rot och reflekterade tankspritt: “De kommer att överleva oss alla…”

    Det var lätt att låta tankar komma och gå på denna plats, som om vinden blåste bort dem, som om hennes själ kunde andas här. Ändå var det så svårt att tala med honom om allt som var mellan dem. Hon följde honom blygt med blicken när han satte sig. Han var så säker i allt han gjorde här, detta var hans element. Hon ville smittas av den säkerheten, äga denna frihet, men hon var inte gjord för det på samma sätt som han var. Vad om hon var skapt för stenmurar? Vad om hon var skapt för mörker?

    När han började tala kändes det nästan som att han läst hennes tankar, men när han istället tackade henne såg hon förbryllat på honom. “Tacka mig?” Hon satte sig upp rakare och vände sig mot honom med sina djupbruna ögon fästa på honom. “Det är jag som ska tacka dig! Du förstår inte…” Hon skakade kort på huvudet. “Förstår du vad du tog mig ifrån?” Hon tvekade att fortsätta, ville inte smitta denna plats med mörkret från staden genom att tala om vad hon lämnat bakom sig, ville inte solka ned denna stund. Hennes kinder blossade, hon fortsatte dock att se på honom med stadig blick, detta var hon säker på: “Du räddade mig!” Hon log lite. “Igen…”

    Men tanken fyllde henne åter med osäkerhet. Visste han verkligen vad han givit sig in på? Vad lämnade han bakom sig? Vad gav han upp för att dra med henne på denna flykt utan mål? Visst kände hon det där oklara bandet mellan dem, men kunde det vara så starkt? Det han berättat kändes som en saga, som att det inte hänt henne. Och han förstod det. Och det smärtade henne. Om hon någonsin skulle sträcka sig över avståndet mellan dem så var detta ögonblicket insåg hon nu. Den enda fråga som egentligen bränt i henne sedan han sökt upp henne där i Iserion tvingade sig ur henne. “Varför?” Varje muskel i hennes kropp stålsatte sig. Hon kunde inte backa nu. Hon visste inte vad hon väntade för svar på en sådan fråga och det skrämde henne. Ändå fortsatte hon. “Varför kom du efter mig? Varför bad du mig följa dig?” Hon ångrade genast att hon varit så rättfram. Skulle hennes osäkerhet få honom att inse att allt detta var ett misstag? Hon kunde inte släppa honom med blicken, men den var inte alls lika säker längre, snarare skrämd – som ett rådjur som plötsligt fann att det vandrat ut i det oskyddade öppna.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Då han upptäckte att hon tittade tillbaka log han lite mer, innan han till sist blickade ut över vyn de hade framför sig och drog ett djupt andetag. Skogens dofter, till och med doften och känslan av solljus var annorlunda här utanför Iserion. Han kände sig lugnare än han gjort på väldigt länge, även om striderna han deltagit i Iserion fortfarande värkte i de skador han fått. Vid hennes lösa kommentar nickade han.

    ‘Ja, de kommer finnas här tusentals år efter att vi är ett bortglömt minne.’ höll han med. Då hon sedan började tacka honom såg han nästan lite obekväm ut, kanske var det svårt att ta emot sådan beröm eller värme, men inombords kände han sig ändå lättad över att hon såg på saken i det ljuset.

    ‘Tack för att du litar på en främling, det är mycket begärt, med tanke på allt som hänt.’ förtydligade han, men nickade långsamt.
    ‘Jag tror jag har en liten aning om vad jag tog dig ifrån, men ändå förstår jag det inte helt.’ hela sättet människorna levde på där fyllde honom med motbjudande, och det kunde nog synas på sättet han rynkade på ögonbrynen och näsan något vid bara tanken på det.

    Vid hennes fråga stelnade han till lite. Vad skulle han svara på en sådan komplex fråga, som egentligen bara kunde svaras med en irrationell känsla? Detta var inget informerat beslut, detta var inte något han övervägt en lång tid. Det bara… kändes som rätt sak at göra. Men kunde han förklara det på ett vis som hon förstod? Det var tydligt att hon inte förstod, och så klart var det svårare då hon tappat deras gemensamma minnen.
    ‘Det finns tusen svar på den frågan.’ sa han till sist med huvudet böjt i tankfullhet.
    ‘Och jag kan inte uttrycka dem på detta språk.’ tillade han och såg sedan på henne, de gröna ögonen så intensiva då de mötte hennes blick.

    ‘Min förhoppning är att vi kan hitta en magiker, som kan visa dig vad du förlorat, så du inte längre behöver ställa den frågan. Men detta kan jag säga, Nesta, att i hela mitt liv har jag levt i sökande efter kamp och hämnd, tills jag träffade dig. I ditt sällskap känner jag mig… lugn, säker, som vinden och solen och trädet som lever i harmoni i denna plats.’ förklarade han med en gest över platsen de satt på.
    ‘Jag var tvungen att ge det en chans till, trots allt som hänt, trots att jag vet att du kan säga nej när som helst till mitt sällskap.’ han suckade lätt, rädd för att säga för mycket, att vara för påträngande och skrämma henne med sina ord.

  • Rollspelare
    Member since: 04/05/2019

    En hisnande känsla smög sig på henne när han talade om hur han kände i hennes sällskap. Hon kunde inte släppa hans blick, det var som att hon drunknade i hans gröna ögon och inte kunde få nog av känslan – hur skrämmande den än var. Ett leende växte långsamt över hennes ansikte, för han beskrev precis det hon själv kände. Hon hade svårt att se hur någon som hon kunde ha den inverkan på en så säker person som han, men känslan av igenkänning var nästan berusande. Löven ovan dem rasslade uppspelt som en reflektion av hennes känslor.

    Magi hade bara varit illusionstrick där hon kom ifrån, men hon hade förstått att det var något verkligt som fanns i världen, något hon stött på i Nela’thaënas. Hon hade undrat om man kunde känna magi, hur kändes det då? När människorna hade berättat att hon blivit förtrollad av illvilliga alver hade hon funderat på om det gjorde ont. Men när Angethril hade talat om magi var det med värme, som en varm bris som genomflödade allt. Var det kanske så här magi kändes? Som solljumma vindar i lövverk, mellan två personer…

    Hon blev plötsligt självmedveten och kom på sig själv med att luta sig fram mot honom i en udda vinkel. Hon bröt ögonkontakten och skrattade till lite nervöst. “Kanske räddade vi varandra då…” Fastslog hon, trots att hon nog var övertygad om att det mest var han som räddat henne. Hon satte sig tillrätta igen. Hade han suttit närmare hade hon säkert lyckats göra situationen ännu mer generande genom att lägga sin hand på hans kind igen. Sådär som i Angethrils krypin den där mörka natten…

    Hennes blick blev fjärran och hon drog upp knäna mot bröstet. Hennes hand lekte förstrött genom gräset, hon kunde inte få nog av känslan av liv. “Om det inte går, om jag inte kan minnas…?” Hon drog ut på orden. “Vore det så hemskt?” Hon hade tänkt på det hela resan, varenda spänd tyst sekund. Det sista hon ville var att han skulle hänga upp allt sitt hopp på att få tillbaka något som varit och sedan se det hoppet dö. “Kan detta vara nog?” Hon såg ut över vidden, skogsbeklädda berg i fjärran, moln som jagade varandra – och solen som övervakade allt. Hon hade plötsligt hela världen framför sig, men utan honom var den friheten inte värt lorten under hennes kängor.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Att hon började le fick även om hon att le lite mer, nästan drömmande och fånigt, men ännu kom han inte på sig själv. Det var smittsamt, och nästan omöjligt att hålla upp den allvarliga fasad han blivit så van att dra på sig efter allt som skett de senaste månaderna. Då hon bröt den lilla förtrollningen med att se bort harklade han sig lite och skruvade på sig där han satt. Hon tog upp en oro han kände med, magikern som behandlat henne var en kraftig sådan.
    ‘Då… Kan vi alltid skapa nya minnen, om du vill.’ sa han och log snett, lite hoppfullt.
    ‘Lite som vi gör nu… Om det är menat att bli så är det menat.’ och om inte, då hade han väl förlorat sin chans med henne, efter drottningens och hennes fördömda magikers infall.

    Felaërn vände blicken från den vackra omgivningen till henne, och log lite uppmuntrande.
    ‘Jag har säkert tagit mycket för givet, utan att mena det. Säg mig Nesta, är det något jag kan berätta om mig själv som du vill veta?’ undrade han.

  • Rollspelare
    Member since: 04/05/2019

    Nesta log försiktigt igen. En våg av värme gick åter genom henne. Det kändes som att det låg så mycket i hans ord, Om det är menat att bli så är det menat., en farhåga, ett hopp, ett löfte… Ändå var hon plötsligt säker på vad hon själv ville tro, vad hon önskade. Att de förts samman, förlorat varandra och sedan lyckats finna varandra igen trots allt – det måste finnas en mening med det. Men den tanken var för ömtålig för henne för att dela med sig av.

    “Det finns inget jag hellre vill än att skapa nya minnen med dig.” Hon lade huvudet lite på sned och log. “Jag följde dig inte bara för att återfå något jag förlorat, för att fly mitt liv i Iserion eller för att undkomma straffet för vad jag gjort…” Hennes leende bleknade för en sekund, men hon fångade snabbt upp det igen. “Det där du sa om att känna sig lugn, säker…” Hon såg ned i gräset. “Jag känner detsamma… Jag kände det från första gången jag såg dig, den där natten… Och det är egentligen den enda anledningen till att jag följde dig.” Hon skrattade till. “Kanske har jag tillslut förlorat förståndet helt…” Eller så har jag bara inget kvar att förlora… Tänkte hon bittert, men hon log alltjämt.

    Nesta andades tillslut ut i en lång mjuk suck, som om hon släppte ut något av det hon gått och burit på under deras resa. Tusen frågor hade svärmat oroligt inom henne fram tills nu, men nu när han öppnade dörren för dem kändes de plötsligt inte lika viktiga längre. Bevisligen hade inte deras så uppenbart olika bakgrunder haft någon betydelse tidigare och skulle de skapa nya minnen tillsammans var det kanske en god idé att släppa det förflutna. Ändå var det deras förflutna som format dem och hur de hamnat här. Den gemensamma nämnaren var konflikten som fört dem samman. Någonstans gjorde sig samvetet påmint inom henne, när hon tänkte på konflikten hon lämnat bakom sig i Lieterwa.

    Nesta rättade till sig lite där hon satt, som för att hitta en bekvämare ställning, och som av en händelse hamnade hon något närmare honom. Hon bet sig lite i läppen och såg tveksamt på honom när hon bestämde sig för vad hon ville fråga. “Om det inte är för… Personligt… Hur kom det sig att du anslöt dig till rebellerna?”

     

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Lite spänt hade han nästan betraktat henne, funderat på hur hon skulle reagera på att bli ivägledd på detta vis med en för henne främmande alv. Sedan han hittat henne hade han känt en viss känsla av ovisshet, en rädsla och spänning som hon nu sakta men säkert botade med sina ord och sin värme. Lite lättat drog han ett andetag.
    ‘Det gläder mig att göra.’ sa han ärligt, då hon delade hans tankar om att skapa nya minnen, för att bara nicka då och då vid orden som följde, ett svagt men varmt leende på hans läppar. De delade något djupare än vad magikern hade kunnat radera, han var tvungen att tro på det, och trodde det mer och mer för varje ord hon sa.

    ‘Kanske vi båda förlorat förståndet.’ skämtade han med ett litet vänligt skratt, lite nervöst kanske.
    ‘Eller så har vi båda inget att förlora.’ höll han med, och vände bort blicken igen från henne mot landskapet då hon yttrade sin fråga, som ledde honom från vad han precis sagt till något värre. Trots allt ville han delvis ogärna tänka på det, samtidigt som en våldsam del av honom så gärna ville tänka på det. På våld och att skada människor. Han knöt sin näve omedvetet, för att sedan tvinga sig själv att slappna av och suckade lätt, samlade sina tankar och skakade lite på huvudet.

    ‘Det är personligt, men det är inget jag inte redan delat med dig. Men kanske inte i sådan detalj.’ fick han erkänna och hummade lätt för att fundera hur han skulle förklara det.
    ‘Människor kom och brände våra skogar, invaderade våra hem, efter att vår drottning nekat dem tillgång till våra resurser.’ sa han, sitt alviska perspektiv, så tydligt och klart.
    ‘Även om det kanske inte var så enkelt, så bestämde våra ledare att vi inte skulle samarbeta med Iserion. Men Iserion svarade med våld, och att skicka sin armé till Nela’thaënas. Vi var inte beredda, och för få, för utspridda.’ hans blick var långt borta då han tänkte på sina minnen.

    ‘Utan att gå in på detaljer så var det… hemskt. Men vi vann, med lite utomstående hjälp, och lyckades driva Iserion ifrån våra hem. Säkert därför de hatar oss så.’ åtminstone så mycket hade han förstått efter sin tid i Iserion.
    ‘Många ville hämnas det som förlorats, de som dött, men vår drottning lät oss inte. Vi skulle försvara våra gränser.’ förklarade han.
    ‘Men… Så kom de igen, brände skogen vid gränser, dödade flera spanare och tog befälhavare Aenya Nairfindë och kapten Camthalion till fånga. De torterades, men blev frisläppta… Då Aenya kom hem igen var vi glada, men hon hade blivit hård. Hon ville agera, för hon visste att människorna skulle komma igen efter vad hon sett och varit med om.’ han sneglade mot Nesta.

    ‘Men drottningen vägrade. Så… Aenya samlade de som var lika arga och besvikna på drottningen som henne. Rebellerna som skulle agera, vare sig drottningen vill det eller ej. Det var under en av våra första offentliga aktioner som du och jag möttes, Nesta. Jag… tog dig till fånga.’ han såg lite bekymrat på henne, undrade hur hon skulle reagera.
    ‘Snart, i ditt sällskap, insåg jag att alla människor inte är onda. Att du lika lite som vi egentligen ville ha konflikt. En värme och godhet jag inte förväntat mig se hos en människa.’ han log lite försiktigt mot henne, i väntan på vad hon skulle säga.

  • Rollspelare
    Member since: 04/05/2019

    Nesta svalde hårt av ånger när hon såg hur Felaerns uppsyn förändrades av hennes fråga. Hon hade svårt att möta hans blick när han talade, ändå var det svårt att se den vandra bort i fjärran. Hon önskade hon kunde dräpa demonerna som jagade hans minnen, som hon kunde skymta i det han berättade. De demonerna var hennes folk insåg hon smärtsamt…

    Hon kände till konflikten, men i Iserion var den i princip bara en gammal propagandatyngd nyhet. Inom Iserions murar var alverna kuvade och utanför hade de få som var kvar gömt sig långt in i sina skogar sades det. Oroligheter framställdes bara som alvernas sista dödsryckningar. En skadad varg är en farlig varg brukade hennes far säga, och hon trodde honom. Alver var inte mer än farliga djur. Men Nesta såg något annat nu.

    Hon vred lite på sig när han åter påminde henne om att han faktiskt tagit henne tillfånga. Hon hade inte tänkt på det så noga innan, varför visste hon inte, kanske just för att hon inte hade något minne av det. Men hon började nu förstå varför han var så osäker kring det faktum att hon följt honom. “Ja, du nämnde det hos Angethril…” Hon rynkade ögonbrynen lite eftertänksamt, försökte hitta rätt ord för sina tankar om saken. “Jag tänker.. Att det är våra gärningar som visar vilka vi är. Du tog mig tillfånga, men jag sitter ändå här idag. När jag kom hem var jag i stort sett oskadd och jag har en stark misstanke om att det är dig jag har att tacka för det?” Hon lade huvudet lite på sned och log uppmuntrande. “Det som hände mig när jag kom hem däremot…” Hennes leende bleknade igen och hon kliade tankfullt över det fortfarande röda ärret över hennes kind, men avslutade inte meningen. Hon log snabbt igen. “Och nu sitter jag som sagt här, med liv överallt runt omkring mig. Det har jag också dig att tacka för. Det är vad du gör nu som visar mig vem du är nu. Det smärtar mig att jag en gång såg monster där jag idag ser… liv!” Medan hon talat hade hennes leende vuxit och hela hennes ansikte sken nu. “Men vi har alla ett förflutet vi inte kan påverka.”

    Det var lätt att säga det, till stor del trodde hon kanske till och med på det, men samtidigt kunde hon inte vara lika förlåtande mot sig själv som hon var mot Felaern. Hon hade själv just dräpt en man. Han verkade inte klandra henne, men hon visste inte om hon skulle klara att gräva djupare där, kanske skulle han komma på bättre tankar om hon påminde honom. Så hon fortsatte att le. Hon skulle ha hela natten på sig att våndas över vad hon gjort. Som varje natt sedan det skett. Hon suckade lättsamt och lät tystnaden falla mellan dem igen, medan hon åter njöt av vyn framför dem.

    Luften började bli varmare och det var tydligt att detta skulle bli en av de sista skälvande dagarna med riktig sommarvärme. Kläderna Nesta bar var det enda hon ägde nu, men de började bli solkiga – och framför allt varma. Den tunna ulljackan låg redan i gräset bredvid henne, men av gammal vana och blygsel hade hon hittills tvekat att ta av sig sitt tjocka snörliv. Nu började dock värmen bli outhärdlig. Hon såg betänksamt på Felaern när han för en sekund tittade bort, bet sig åter i läppen lite. Vad skulle det skada om hon tog av sig till bara särk och kjol? Han kunde inte lika gärna överge henne nu för oblygsamhet. Hon kände hur tyget började fastna mot hennes rygg och bestämde sig.

    Hon försökte att verka obrydd när hon tillslut började snöra upp livet, men färgen som steg över hennes kinder kunde hon inte göra något åt. När hon höll upp det framför sig var hon dock tvungen att skratta till, det var smutsigare på ryggen än hon föreställt sig. “Vi borde hitta någonstans där vi kan tvätta oss snart, en by, en sjö, eller åtminstone en bäck.” Hon såg frågande på honom – det var trots allt han som hade vana att röra sig utanför stadens trygga murar. Hon lade livstycket tillsammans med jackan bredvid sig. “Men kan vi stanna här för natten tror du? Det är kanske inte så mycket till skydd, men jag är så trött och det är något med den här platsen…” Hon visste inte riktigt hur hon skulle avsluta meningen, så den fick sväva oavslutad ut över vidden. Hon såg ut över det höga gräset, blommorna som höll på att blomma över – ett rådjur hade vandrat ut på ängen och stod nu och betade obrytt av överflödet av föda som fanns här.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Felaërn klandrade henne så klart inte för frågan. Hon förtjänade att veta, även om det var ett ämne svårt att tala om. Inte bara för det han redan nämnt, utan kanske nästan mer för det han inte hade nämnt. Hur mycket kunde han, eller borde han säga, innan hon skulle vända på klacken och dra därifrån? Kanske det var som hon sa, man kunde skapa en ny begynnelse.

    Något nyfiket studerade han henne då hon resonerade kring vad som hänt, och var hon var idag.
    ‘Sådan vishet, för en så ung.’ konstaterade han, något beundrande där i rösten och blicken. Men det var väl den godheten inom henne som fått honom att mjukna upp med från första början. Åt hennes fråga ryckte han lite anspråkslöst på axlarna.
    ‘Jag gjorde bara vad jag kunde.’ hummade han, ovillig att ta beröm för sådana saker, för att snegla på henne då hennes tankar drogs mot mörkare saker. Vad hon varit med om, det lilla han hört och vad han sett gjorde honom ilsken. Drottningen, även om hon nu var död, och hennes prinsessa var skyldig indirekt till Nestas lidande. Det otalade mellan dem kring hennes man lät han dock vara för tillfället, Nesta behövde garanterat mer tid än för att hantera det.

    Sådana saker som hon oroade sig så, de kläder hon bar och prydheten däromkring, var kanske en av de största kulturskillnader dem emellan. Han verkade inte alls reagera då hon började ta av sig, till skillnad från hur män eller folk generellt från hennes hemtrakter skulle reagerat. Och så var det ju kopplingen till naturen, det med en helt annan inställning deras folk emellan.

    ‘Tvätta oss, ja…’ höll han med, ett bad hade varit skönt, ännu hade de inte stött på någon bra plats att tvätta sig, men nu då de hittat naturen skulle det nog inte dröja länge. Då hon till sist nämnde sin trötthet vände han blicken helt mot henne, och nickade.

    ‘Så klart, vi stannar här, och hittar en plats att tvätta av oss på morgonen.’ sa han, ett nytt mål i deras resa även om det inte var så storslaget. I ögonvrån noterade han rådjuret, och betraktade det med ett lugn i blicken som kanske inte funnits där innan.

    ‘Så… Hur ser du på mig, och mitt folk?’ undrade han till sist, trots allt hade han väl insett i allt som skett att det fanns två sidor i varje konflikt. Det var lättare att hålla kvar i hat, men han försökte bli bättre.
    ‘Jag tror jag aldrig pratat med en människa om det.’ Nu då de verkat bestämma sig för att stanna där, tog han av sig sin båge och sitt svärd, och lät dem vila mot trädstammen.

  • Rollspelare
    Member since: 04/05/2019

    Nesta kunde inte låta bli att skratta högt och hjärtligt när han kallade henne vis. Hon såg skeptiskt på honom. “Hade jag verkligen varit så vis hade jag nog inte funnit mig på flykt bort från allt jag känner just nu…” Det var skönt att skratta åt situationen, även om det kanske var lite mörkt. När blev hon så cynisk? Men så funderade hon tyst en stund… “Å andra sidan har jag sällan varit så lycklig som jag är just nu.” Sade hon mjukt och log. “Kanske är det vist ändå att följa en fullkomlig främling på blott en känsla?” Retades hon lite och buffade till hans fot med sin, men log vänligt.

    Hon nickade sedan tacksamt när han godtog hennes förslag om att stanna. Allt kändes så naturligt med honom, även om hon inte mindes något så kände hon det, såg det i hans ögon – en familjäritet man bara delade med en vän. Hon lät blicken dröja utforskande vid hans ansikte. Hon hade inte tänkt på det så noga hittills, men plötsligt såg hon hur fruktansvärt vacker han var. Hade hon sett det i Nela’thaënas också? Linjerna i hans ansikte, de små rörelserna när han talade, skiftningarna i hans ögon när han log och när han tycktes tänka på något som fick honom att inte vilja le. Men kanske var det bara den återuppväckta vänskapen dem emellan som påverkade hur hon såg honom.

    Så avbröts hennes tankar av hans så direkta fråga. Hur hon såg på honom? Hon blev ställd, det var som att han läst hennes tankar. Å andra sidan var det kanske inte så svårt att gissa med hennes stirrande ögon på sig. Hon skrattade till nervöst och tittade snabbt bort. Hur kunde hon svara ärligt på en sådan fråga? Hon kunde omöjligt berätta vad hon just tänkt. “Hur… Hur jag ser på dig?” Stammade hon nervöst ur sig. “Och ditt folk…” Fortsatte hon sedan lite mer förstående när det gick upp för henne att det nog mest var den delen av frågan han syftade på – och inte specifikt honom. Den delen av frågan var lätt.

    Nesta andades ut lite. “Nu? Nu ser jag personer… Lika olika och komplexa som vilken människa som helst. Med liv och önskningar och rädslor.” Hon log lite ursäktande. “Nåja, kanske lite mer komplexa än människor om jag ska vara helt ärlig. Jag har svårt att föreställa mig hur det är att leva med ert arv, er ålder och er kultur… Men när allt kommer omkring är vi ändå alla Athals barn, eller Erethils. Vi föds, lever, gör misstag, blöder, älskar… Och dör…”

    Hon vred obekvämt på sig igen. “Som sagt, jag skäms över att jag en gång såg monster i alvernas ansikten i Iserion. Jag var livrädd. Idag ser jag att det var de som var rädda för oss.” Hon tystnade skamset. Var det så hon först hade sett honom när han tog henne tillfånga? “Den enda förtrollning som lagts där är människornas smutskastning och desinformation. Rädsla är en farlig sak.” Fastslog hon dystert.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Hennes skratt var som musik då det flödade kring blommor och blad, precis sådana ljud som hörde hemma i en munter plats som denna. En skön variation, från den tidigare melankoliska stämningen som legat dem emellan. Även om hon var skeptisk till hans ord, hoppades han på att kunna få henne gladare än hon varit då han hittat henne.
    ‘Känslor är det som driver oss, även om vi alver jobbar hårt på att inte visa så mycket känslor utåt är det vad som är grunden för vår kultur.’ förklarade han.

    ‘Många gånger kan det undermedvetna och spontana innehålla mer visdom än vad vårt analytiska sinne gör.’ han gav henne en liten slug blinkning med ena ögat, och ett hemlighetsfullt leende. Men han lyssnade nyfiket på vad hon hade att säga om honom och om alverna, trots allt kunde han bara lära sig om människorna genom henne än sina egna föraningar.

    ‘Mmh…’ hummade han tankfullt medan hon berättade om sina insikter.
    ‘Jag såg er bara som ett folk fyllt med hat, illvilja och våldsamhet förr.’ erkände han.
    ‘Som demoner, som kom till vårt hem för att förgöra för att ni älskade det. En sådan fiende är lätt att hata… Men jag inser att det var en brist i mig att se så. Du öppnade mina ögon, Nesta, även om jag är rädd att jag bär mycket mörker fortfarande i mitt hjärta.’ en djup suck lämnade honom, för en sådan sak var inte lätt att prata om.
    ‘Men kanske du kan hjälpa mig att lätta den ilska jag bär med mig. Kanske vi kan hjälpa varandra?’ undrade han.

  • Rollspelare
    Member since: 04/05/2019

    Nesta hummade igenkännande och nickade. Hon hade alltid haft svårt att läsa alverna, även om de i Iserion verkade ha adopterat lite av människornas känslofulla uttryckssätt var de mycket slutna i jämförelse. “Kanske är det därför det är lätt för människor att likna er vid hjärtlösa monster…” Sade hon utan att tänka sig för. Hon såg plötsligt förskräckt på honom. “Förlåt! Jag menar bara att… Det man inte förstår kan verka skrämmande. Särskilt om man inte ens besvärar sig med att lära känna det…” Hon såg forskande på honom, hoppades att han förstod henne. Felaërn var allt annat än en öppen bok med sina känslor, samtidigt fann hon att hon lärde känna andra saker hos honom som sade vem han var. “Du berättar mycket genom vad du gör…” Flög det ur henne och hon rodnade igen. “Som jag sa tidigare: det är genom våra gärningar vi visar vilka vi är.” Log hon.

    Hon nickade sedan förstående när han berättade hur han sett på människor. “Inte konstigt att du såg människor som demoner – med tanke på vad vi gjorde, vad vi gör. Ibland tänker jag detsamma…” Hennes blick såg sorgset ut över landskapet och hon svalde hårt. “Människors vansinniga fruktansvärda våldshandlingar bottnar oftast i rädsla tror jag, även om hoten är inbillade. Det ursäktar inget såklart…” Hon tystnade där, visste inte hur hon skulle fortsätta. “Kanske är vi demoner…”

    Tystnaden föll åter mellan dem och Nesta fastnade i tankarna kring rädslor. Hennes röst var låg när hon bröt tystnaden igen. “Jag minns inget av vad som hände i Nela’thaënas, men det måste ha satt spår på något sätt. Jag minns att jag alltid hade ett stort behov av att veta vad andra tyckte och kände, vad de ville, innan Nela’thaënas… Jag var ständigt rädd för att inte veta – för visste jag inte vad folk ville så visste jag inte heller hur jag skulle agera. Jag lät andras känslor styra vad jag gjorde. Men sedan jag kom tillbaka till Iserion har jag inte varit rädd för något… Fram till den där kvällen möjligtvis.” Hon tvekade lite. Om sanningen skulle fram var en stor anledning till att hon inte var rädd att hon inte känt att hon haft mycket att leva för. Det kändes svårt att tala om i den mjuka skuggan under eken, ändå fortsatte hon. “Jag… Jag kände på något sätt att jag inte riktigt levde, jag kände mig som en skugga… Vad har en skugga att frukta?” Hon såg på honom med ett blekt leende.

    Plötsligt var det som att hon inte kunde bära den tungsinta stämningen längre. Hon harklade sig och log stort. “Förlåt! Här sitter jag igen och svamlar när vi har viktigare saker att tänka på. Vi behöver mer att äta. Tror du det finns svamp eller bär här?” Hon reste sig upp och borstade av sig medan hon rörde sig ned för den lilla kullen. Med siktet på marken rörde hon sig ut på ängen. Hon plockade en torkad blomma och snurrade den mellan fingrarna.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Felaërn kunde inte annat än att nicka lite åt hennes konstaterande. Alver kunde minsann vara känslokalla utåt, speciellt högalverna som styrde deras land.
    ‘Nej nej, be inte om ursäkt… Det är flera gånger jag tyckt att de som styr vårt land är känslolösa, kanske är det inte så konstigt då om de som inte bor bland oss ser oss så med.’ fick han ge med sig med en liten suck, och lutade sig bakåt för att se upp mot skyn medan han tänkte över det. Trots allt var det lätt att bara fastna i sina egna vägar. Då hon fortsatte och pratade om hur han uttryckte sig genom sitt agerande kunde han inte rå för att le, och se på henne.

    ‘Gör jag?’ frågade han, nästan en busig blick i hans gröna ögon. ‘På vilket vis då?’ frågade han lite lurigt, men skakade sedan på huvudet, som för att avfärda sin skämtsamhet då samtalet tog en lite mer allvarlig ton.
    ‘Hmm.’ hummade han bara, som om han inte visste hur han skulle bemöta hennes kloka ord. Det var ju inte så lätt att se på det objektivt efter en livstid av hat. Så han lät tystnaden sjunka mellan dem medan han tänkte på vad hon sagt. Ämnade han spendera sina dagar med henne var han ju tvungen att släppa mycket av sina fördomar.

    Lite förvånat höjde han sedan blicken då hon talade igen, och började diskutera hur hon såg på allt som skett. Det var tydligt i hans ögon att det fanns en mängd känslor där som han inte gjorde uttryck för i ord. Sorg och ilska, men kanske något mer ömt också.
    ‘Det är en intressant insikt, Nesta…’ sa han till sist.
    ‘Kanske är det så jag kände med, efter flera månader i fängelse. Vad hade jag att förlora, efter att ha förlorat dig och min värdighet?’ undrade han fundersamt och skakade på huvudet. Men han fick le lite igen då hon på sitt sätt fick honom att slappna av.
    ‘Mat, ja det vore något. Vad jag tror är irrelevant, låt oss söka istället.’ förelsog han.

    ‘Eller om du vill vila, kan jag söka?’ han reste sig liksom henne, och sträckte fram en hand för att hjälpa henne att borsta av lite gräs och löv från hennes klänning, handen nuddandes över hennes höft. Plötsligt självmedveten tog han sin hand ifrån henne, och såg ned, innan han sneglade upp på hennes ansikte igen, lät blicken följa henne då hon vandrade så obekymrat.
    ‘Jag tolkar det som att vi delar bördan att finna mat?’ frågade han, och tog några steg efter henne.
    ‘Kanske kan jag finna en hjort, om vi har tur.’ konstaterade han och gjorde en gest över sin båge. ‘Men om vi kan undvika det och hitta annan föda vore det så klat att föredra.’

  • Rollspelare
    Member since: 04/05/2019

    Med blossande kinder rörde sig Nesta ut i gräset med ryggen mot honom. “Nej nej, det är klart vi delar bördan!” Sade hon hastigt och fortsatte utan att vända sig om. Hon kunde fortfarande känna hans hand. Hennes hjärta bultade, hon var tvungen att lägga handen på bröstet i en plötslig tanke om att han måste höra hur det slog. Vad exakt hade hänt mellan dem där i skogen? Han pratade om att ha förlorat henne som om de varit mycket nära. Hon slog bort tanken, ville inte smickra sig själv och inbilla sig att där fanns något som var mer än en djup vänskap… Det var stort och vackert och värt att vara tacksam för – hon var priviligierad som funnit sådan vänskap och tillit i sitt liv.

    Medan hon strosade var det tydligt att hon fortfarande var mycket tankspridd. Hon föste försiktigt bort gräs med sina fötter som att hon inte riktigt visste vad hon letade efter. Och det visste hon nog inte heller om hon skulle vara helt ärlig – de grönsaker hon odlat på taket i Iserion växte förmodligen inte här. Hur visste man om växten på ytan hade en ätlig rot där under? Hon suckade uppgivet.

    Hur mycket hon än försökte kunde hon inte släppa alla tankar som ständigt tycktes väckas denna förmiddag, den fysiska vilan gav sinnet utrymme att vandra. Det var frustrerade, hon blev inte klok på sig själv. Ena stunden var hon bara lycklig att få känna sina egna känslor fritt, och i andra stunden var det som att känslorna tyngde och svärtade ner hela hennes själ. Hon kunde inte ens ge Felaërn vettiga svar.

    Trots att de nu var fokuserade på föda och bytt samtalsämne försökte hon sig plötsligt åter på att förklara vad han undrat över tidigare. “Hjälp har alltid haft ett pris i min värld, det fanns alltid en baktanke… Men när du säger att du vill hjälpa så gör du det bara, det finns inget pris för dig… Det är så du visar att du… Bryr dig, på riktigt… Tror jag…” Hon såg som hastigast bak på honom, men fick vända bort blicken igen, hjärtat lät fortfarande för högt på något sätt. Hon svalde ansträngt medan hon fortsatte att streta runt utan mål. Fast i grubblerier åter igen.

    “Och vad du tror är inte alls irrelevant!” Sade hon sedan plötsligt. Hon vände sig mot honom igen och såg nu tydligt frustrerad ut. “Förlåt! Jag är bara en dålig samtalspartner…” Hon såg skamset på honom. “Det måste ha varit fruktansvärt där i fängelset! Jag kan inte ens föreställa mig vad det gör med en!” Hon såg ärligt bekymrad ut. “Fick du träffa någon? Familj, vänner?” Hon visste inte hur alviska fängelser såg ut eller fungerade, men oavsett var de trots allt ämnade som straff.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Alven hade liknande tankar hos sig, tvekandes konstant mellan om han gjorde för mycket eller för lite. Trots allt var det svårt att placera sin verklighet – verkligheten där han kände henne – bredvid verkligheten som den nu var, där hon inte kände honom och delade hans minnen. Några spår verkade hennes upplevelser i Nela’thaënas ha lämnat, men frågan var om saker kunde bli vad de varit? Kanske hon bara var i hans sällskap nu, för att han tvingade sig på henne, för att hon kände sig skyldig att hedra vad han sagt? Tanken var besvärlig och gjorde honom bekymrad. Dessutom hade hon dödat sin make, maken som han försökte glömma. Bara den vetskapen gjorde honom frustrerad igen, och han knöt sin näve och fokuserade inte så mycket på att faktiskt leta efter föda.

    Omedveten om vilken kamp hon gick igenom samtidigt höjde han huvudet lite frånvarande då hon talade igen. Återigen kunde han inte rå för att le över hennes sätt att prata.
    ‘Jag antar att det är så man gör då man är uppvuxen i ett litet samhälle som jag är?’ föreslog han. ‘Alla känner alla, alla hjälper alla som behöver det. Annat är det i större städer, även i Dal’elath.’ han fick lite besk smak i munnen över tanken på huvudstaden där han varit fånge.
    ‘Men kanske det inte är helt olikt den lilla del av staden där du bodde? Jag förstod att du hjälpt de omkring dig?’ frågade han, trots allt hade de inte talat så mycket om hur hennes liv i Iserion varit.
    ‘Det var så jag hittade dig, det gick rykten om att du hjälpte alver.’ att hon var en av de få som gjorde något för att försöka hjälpa de utsatta alverna i Iserion gjorde honom stolt, en känsla svår att beskriva.

    Tillbaka till nuet skrattade han varmt åt hennes frustration.
    ‘Du är en stadsmänniska, vad vet du om att plocka svamp?’ frågade han, inte elakt utan bara konstaterande.
    ‘Och varför vid Erethil bär alla människokvinnor sådana där långa tyger har jag aldrig förstått. De är bara i vägen, hindrar dig att röra dig ordentligt. Skulle det inte vara lättare att leta efter svamp om du inte behövde hålla i tygerna så där, för att inte snubbla på dem?’ frågade han, lite nyfiket, som om han förväntade sig en väldigt logisk förklaring som han bara inte förstod.

    ‘Vad fängelset beträffar…’ sa han med en liten suck, och stannade upp, blicken lite frånvarande upp mot skyn, definitivt inte tittande mot hennes håll då han var sårbar.
    ‘De behandlade mig inte illa, om jag ska vara ärlig. Men de tog dig ifrån mig, och tog dina minnen. Det var värst, kunskapen om det, och hjälplösheten. Och ensamheten, övergiven av mina fränder.’ det var lätt att se det så absolutistiskt, så klart de var rädda för att själva bli fängslade.
    ‘Högalvisk rättvisa.’ han spottade på marken, och gjorde en grimas.
    ‘Men… Här är jag nu, och det är vad som spelar roll.’ avslutade han, på en lite mer positiv ton, och sneglade på henne igen.
    ‘Så… kjoltygerna?’ undrade han.

     

     

  • Rollspelare
    Member since: 04/05/2019

    Nesta log varmt. “Så du kommer från ett litet samhälle? I Nela’thaënas? En by?” Hon välkomnade distraktionen i att försöka föreställa sig Felaërns hem, hennes röst kvittrade nästan av nyfikenhet.

    “Jo, jag antar att Lieterwa var lite annorlunda.” Svarade hon sedan på hans kommentar om vad hon gjort i Iserion. “Men också där hade saker ett pris – mest av nöd. Jag gissar att det inte var helt gratis att hitta mig till exempel?” Hon tänkte på Angethril som visserligen nog var godhjärtad, men som alltid hade en vinkel av någon anledning. “Det var svårt att komma någon nära, långt ifrån alla tog lätt emot hjälp – jag antar att deras erfarenhet av hjälp från just människor inte alltid direkt var positiv. Det kan vara svårt att vara beroende av någon annan…” Hon sneglade lite försiktigt upp på honom medan hon snurrade den torra blomman mellan fingrarna. Det undgick henne inte att hon i allra högsta grad var beroende av Felaërn nu. Hon suckade lätt och log lite. “Men jo, jag gjorde vad jag kunde, försökte att inte trampa någon på tårna…”

    Så skrattade hon till när han beklagade hennes förmåga att hitta svamp. “Du får väl lära mig då, å vise mäster alv!” Hon neg lätt och lyfte på kjolarna. Men så såg hon plötsligt förvånat upp på honom när han började prata om just hennes kjolar. Var det verkligen helt anständigt att prata med en kvinna om hennes kjolar på det sättet? Nesta blev röd om halsen och kinderna igen. Hon fick påminna sig själv om att han kom från en vildt främmande kultur än hennes. Hon fick då något fundersamt över sig, rynkade ögonbrynen lite. “Jag har aldrig riktigt tänkt på det… Just nu, här ute, kanske det är lite opraktiskt. Men det är ganska praktiskt annars antar jag, det går att variera lätt efter temperatur, jag kan ha stora fickor och så under… Det är luftigt…” Hon svängde lite med tygerna. “Och så döljer de benen.” Sade hon till sist som att det vore världens självklaraste sak att kvinnor skulle dölja benen. En skugga kom över henne igen när hon tänkte på vilken liten nytta det gjort henne.

    Men när han verkade bli så illa berörd av att tala om fängelset glömde hon snabbt sin tanke. Hon såg medlidsamt på honom och tog några mjuka steg närmare. Medan han pratade tog hon mycket försiktigt hans hand i sin och lät honom spilla ur sig sina mörka minnen. Hon visste inte om hon skulle känna sig smickrad eller förfärad. Nej, hon kände sig definitivt upprörd över det han sa. Detta var något som gjorts mot henne med, även om hon inte känt efterföljderna som han gjort. Fast kanske ändå… “Och de tog dig ifrån mig…” Sade hon tyst och såg ned på deras händer. “Allt det där, det lämnade ett stort svart hål inom mig, en saknad jag inte kunde beskriva, jag trodde jag höll på att bli galen…” Sedan log hon försiktigt. “Men jag är här nu…” Hennes röst var lite ostadig, tagen av hans ord, osäker på om han skulle förstå att hon verkligen fanns där, hängiven deras band – oavsett hur lite hon mindes. Det var svårt för henne själv att förstå hur hon kunde känna så starkt för någon hon på ett sätt just träffat, men det var som att logik inte kunde rå över deras band.

    När han avslutat sina tankar släppte hon lite motvilligt hans hand. Hon blinkade till som för att vakna från stundens allvar och skrattade till nervöst när han åter nämnde kjoltygen. “Jag har ju inget annat att ha på mig! Jag kan ju inte gärna gå… Naken!” Även om hon log generat när hon sa det, var hon inte fullt lika rosig som innan. Han tog allt så naturligt, det var uppfriskande på något sätt. Hon såg roat på honom och fick en impuls – hon knäppte till med tummen på blomman och den lossade från stjälken och flög rakt upp i luften mot Felaërns ansikte.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Felaërn fick bara nicka åt hennes fråga. De hade talat om detta förr, men så klat kom hon inte ihåg något av det.
    ‘I en liten by djupt inne i skogen, intill Silaniye… Spegelsjön, en av världens största sjöar.’ förklarade han och suckade nästan lite drömmande då han tänkte på det, samtidigt kanske det fanns lite sorgsenhet i hans suck.
    ‘En liten plats där alla känner alla, en stor familj, kan man väl säga, långt bort från politik och sådana bekymmer som finns i de stora städerna. Vi lever med naturen, och om natten speglar sig Erethils ljus i sjön och lyser upp hela skogen runt omkring. Vem vet, kanske du får se det en vacker dag?’ föreslog han lättsamt.

    Alven fick ju erkänna det hon sade, visst hade det krävt flera tjänster och gentjänster för att finna henne i slutändan. Våldsamma dåd han helst inte ville prata om med henne – ifall det skulle ändra hennes syn på honom. Men sympatiskt lyssnade han på henne, och gav henne svaga hummande ljud då och då. Lite mer allvarsam då det diskuterades om Iserion, för att le brett då hon retade honom på sitt lekfulla vis. Det var lustigt hur deras diskussioner vandrade från allvar till lekfullhet, fram och tillbaka.
    ‘Visst, jag kan lära dig hur man plockar svamp, och hur man klarar sig här ute.’ lovade han med ett litet skratt.
    ‘Kanske ska jag lära dig hantera båge och svärd med, så du kan försvara dig?’ föreslog han. ‘Något de flesta alver lär sig tidigt, det bästa är att inte behöva förlita såg på andra, trots allt.’ ansåg han. Vid hennes förklaring om kläderna skakade han på huvudet, som om han inte riktigt förstod det.
    ‘Som du säger. Men hur ska du kunna springa eller slåss om du behöver försvara dig själv, eller gömma dig?’ undrade han.
    ‘Men, det var inte min mening att genera dig.’ försäkrade han, då han såg hennes ansiktsuttryck.

    Han hade knappt lagt märke till att hon tog hans hand då han talade om sin tid i huvudstaden, för att sedan möta hennes blick, tacksam för hennes stöd. Och en viss lättnad över att hon verkade förstå en del av det med, något de delade. Han såg ned då hon släppte hans hand, lite generad – som om han gjort något förbjudet.
    ‘Ja, här är vi båda nu…’ höll han med, hans röst låg och lite mumlande, kanske lite emotionell som hennes. Men återigne hade hon förmåga natt skingra allvaret, och han höjde ett ögonbryn.

    ‘Kanske vi får hitta lite mer praktiska kläder åt dig, samtidigt som jag kan lära dig hur man hittar mat och tar hand om dig själv?’ föreslog han, som om det bara var så simpelt. Dock hade han inte förberett sig på att bli attackerad av en blomma, och med nästan stum häpnad stod han där och blinkade då blomman studsade från hans panna ned på marken. En stund stod han bara där och försökte ta in det, tills han inte kunde hindra sig från att skratta, först lågt, och sedan obekymrat högt och hjärtligt – ett ljud som fyllde platsen och förändrade hans allvarsamma ansikte till en glimt av vad han kanske varit i sin barndom som en obekymrad ung alv.

  • Rollspelare
    Member since: 04/05/2019

    När blomman flög upp i Felaërns ansikte drog Nesta först snabbt efter andan och höll för munnen i förskräckelse. Vad tog det åt henne? Men hon hann inte tänka längre än så. Hennes förundrade glädje visste inga gränser när Felaërn sken upp skratt. Först kunde hon bara se på honom med ett förtrollat leende – om hon tyckt att han var vacker innan så tycktes han nästan överjordisk nu. Kanske det bara var alvmagi trots allt? Om det var det så ville hon inget hellre än att vara förhäxad resten av sitt liv. Till slut skrattade Nesta också, fritt, uppsluppet och porlande.

    “Förlåt, hela den här situationen är så egendomlig och underlig. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig, hur jag ska vara, hur jag ska möta allt det här…” Hon suckade såg roat ursäktande på honom. “Jag har aldrig ens varit på en äng förut!” proklamerade hon och slog ut med armarna omkring sig. Hon såg sig om, bort mot trädlinjen, horisonten. “Men nu vill jag se allt! Och mycket mycket gärna din hemby…” Avslutade hon mjukt och log varmt.

    Men hon ryggade först vid tanken på att lära sig att använda vapen. En minnesbild av en växande blodpöl trängde sig på, en blodig kniv… Men hon insåg också att skulle hon överleva i denna välden behövde hon kunna hantera vapen – för mat främst såklart, men incidenten med Tyran visade tydligt att hon behövde kunna försvara sig. Det hade varit han eller hon. En mörk känsla smög sig på: det hade känts så befriande när hon först insett att han var död, det hade känts bra… Hennes röst var något osäker när hon svarade. “Jo… Kanske det vore en god idé att jag lärde mig hantera vapen…” Hon tystnade och rörde sig tankfullt förbi Felaërn.

    En fråga dök plötsligt upp inom henne och även om det kändes fel att förmörka stämningen behövde hon ställa den. “Har du någonsin… dödat någon… annan?” Hon hörde med ens hur dumt det lät. Var han inte mer eller mindre en krigare? Logiskt sett borde han ha dödat någon i strid, om inte före eller efter så under anfallet då de först möttes. Hon rättade sig. “Förutom i strid menar jag… Så som jag…” Hon kunde inte förmå sig att avsluta meningen. Hon hade aldrig sett sig själv som någon som kunde döda en annan människa, nu visste hon bättre. Och lättnaden som hade följt skrämde henne. Det borde inte vara så lätt att ta ett av Athals liv. Kanske behövde hon bara höra att hon inte var ensam? Men vad om hon var det? Om hon var ensam om att känna denna lättnad efter att ha tagit ett liv? Vem var hon då?

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Felaërn skrattade nästan så det krampade i magen och han fick böja sig ned. Märkligt hur småsaker kunde få en att finna sådan barnslig glädje, en känsla han inte hade haft på länge i allvaret som konstant funnits omkring honom. Så klart var han helt omedveten om den påverka han hade på sin omgivning och henne, den lilla magi som fanns i hans blod naturligt som alv var lika naturlig som att andas. Då han samlade sig log han muntert åt henne och hennes egna skratt.
    ‘Om jag får ge ett förslag? Oroa dig inte så mycket, gör det som känns naturligt. Du är här ute i det fria nu, och inte instängd bakom stenmurar och regler.’ sa han. En liten drömmande suck lämnade honom.
    ‘Jag vill gärna se min hemby igen, vem vet – kanske vår färd tar oss dit en dag?’ frågade han, även om han visste att det skulle vara svårt för alverna att acceptera en människa, åtminstone i början.

    Han noterade hur hon kände för vapen, en reaktion han kunde läsa och till och med känna igen.
    ‘Jag förstår hur du känner, det är en hård lära att lära sig att döda. Men, se det som något du gör för att försvara dig själv. Gör det till ett sätt att träna din kropp, att hålla dig själv frisk och kry, att hålla din kropp i balans. Det är fysiskt, något alla alvbarn lär sig. Hos er, verkar det som något bara vissa får göra.’ konstaterade han, tankfull över den märkliga uppdelningen av samhället. Vid hennes fråga såg han lite tankfull och dyster ut en stund, allvarsam.

    ‘Jag tror jag dödade för första gången då vi träffades första gången.’ sa han. ‘Men jag är inte säker.’ erkände han.
    ‘Det var så mycket som hände på en gång, jag använde min båge… men jag kunde inte riktigt se vad jag sköt på och vad jag gjorde.’ erkände han, och darrade till lite då han tänkte tillbaka på det. Då hon sedan la skulden på sig själv igen, i sina dystra tankar, tog han helt fräckt hennes händer och kramade dem varmt.
    ‘Du kan inte skylla på dig själv. Jag har inte hela bilden, men vad jag kan försåt behandlade han dig inte väl. Till och med en lydig hund biter sin mästare om den behandlas fel.’ han såg henne i ögonen.
    ‘Och du är ingen hund, du är en fri kvinna, som inte ska vara någons slav. Det du gjorde var en reaktion på sättet han behandlat dig.’ Han såg henne djupt i ögonen med sina gröna ögon, försökte förmedla sanningen han försökte säga på språket han inte kunde tala ordentligt. Då de stod så nära kunde hon kanske känna en svag doft av skog om honom, som om själva skogens essens var en del av honom. Med en hand utsträckt rörde han vid hennes kind, och lutade sin panna mot hennes.
    ‘Du är ingen mördare.’

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 20 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.