Post has published by Valentine
Viewing 8 posts - 1 through 8 (of 8 total)
  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Selyanas sorg var stor där dagen anlänt då man skulle säga förväl till alvernas drottning, Selyanas mor. Hon hade spenderat mycket tid i sorg sedan Nearena hade mist sitt liv vilket inte var så konstigt med tanke på att det handlade om hennes mor som hon känt i tusentals år vid det här laget och det betydde MYCKET minnen, erfarenheter och känslor som behövde bearbetas. Alverna hade sällan åldersstress så när en död faktiskt skedde så kom det alldeles för plötsligt oavsett hur många år den andre befunnit sig i de levandes rike. Hon befann sig nu fint klädd i vitt på väg ut till begravningen med tjänstefolk och rådsmedlemmar i sitt följe. Klänningen böljade fint efter henne där hon kom in på området tillhörande begravningscermonin med det långa håret utsläppt och finborstat och kronan med diamant ädelsten för att matcha klänningens färg. Kronan var det ända smycket hon hade för dagen men i händerna framför sig så höll hon i en vacker dekorerad bukett med vita blommor som hon skulle lämna hos sin mor som ett sista förväl. Alverna vände sig mot henne där hon uppenbarade sig och det fanns ett kluster av blandade känslor hos skaran, allt mellan sorg till ilska av antagligen fler anledningar än det uppenbara. Vissa hade neutrala ansikten medan vissa grät efter förlorandet av deras drottning, det var svårt att veta vilka som faktiskt sörjde och vissa som bara var där för att vara säkra på att drottningen nu var borta. Hon visste att det fanns många blandade känslor hos folket och hon kunde inte direkt klandra någon för vad de kände då det varit oroligt i riket ett bra tag. Alla tänkte olika och det var svårt att få alla nöjda vilket antagligen skulle falla för henne att reda ut på något mystiskt sätt, men en sak i taget.

    I mitten av platsen befann sig drottningens kropp upplagd och uppklädd på ett vackert begravningsbål som solen skimmrade ned på ett sätt som fick det att se magiskt ut. Alvskogen var ju rätt känd för det och visst höll sig regnet borta vilket gjorde det hela nästan lite extra fint. En klump skapades i kronprinsessans hals där hon stannade upp på sin plats en bit framför bålet och hon såg ut över folkmassan som sammlat sig här för dagen. Hon öppnade munnen för att i alvtunga hälsa på de andra. “Var hälsade.” Sa hon fint och böjde huvudet respektfullt mot de andra på platsen innan hennes gröna ögon fastnade på sin moders ansikte, väl medveten om att detta skulle vara den sista gången som hon någonsin skulle se henne.

    • This topic was modified 1 år, 7 månader sedan by Valentine.
    • This topic was modified 1 år, 7 månader sedan by Valentine.
  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Folk hade börjat notera drottning Aliennas närvaro, trots att detta var Nearenas sorgedag. Hon hade anlänt dagen innan och det hade varit en hel dramatik kring hennes anländande. Med en liten här av människor som bar Erethils emblem hade hon kommit, och med en av dem vid namn Caz hade hon besökt Erethils tempel i Dal’elath, vilket vissa inte hade sett som sakligt. Dessutom hade rykten om Aliennas besök som badat templet i ljus börjat sprida sig. Vissa uppskattade hennes närvaro, andra höll sig neutrala men många var mindre glada inställda över drottningen från det andra alvriket Aldiea. Faktum var ju att vissa till och med viskade om att det vore lämpligt att ha Alienna som Nearenas efterföljare, inget som Nearena själv tagit del av så klart. Mer uppmärksamma var kanske viskningarna som nu började sprida sig som sa att hon skulle vara Erethils utvalde, eller kanske till och med Erethil själv återfödd i dödlig skepnad.

    Klädd i avmattade färger, en lång dräkt med huva, från vilken hennes ljusa hår svallade ned över hennes bröstkorg, vandrade hon med de som kommit med henne från Aldiea för att delta i sorgeprocessionen. Hennes garde var inte långt borta, troget vid hennes sida för att skydda henne – något de redan gjort då de räddat henne och hennes följe från en desperat situation på vägen från Aldiea till Nela’thaënas. Trots de avmättade färgerna verkade det finnas ett inre ljus där runt Alienna, men hon ämnade inte glänsa idag, och speciellt inte över den ljust klädda prinsessan.

    Faktum var att Alienna aldrig känt Nearena så personligt, och deras senaste möten hade varit kyliga då hon senast besökt staden några hundra år sedan efter sin återkomst från förmodad död. Därav var det kanske inte märkligt att tårarna inte rann ned för hennes kinder, men hennes ansikte var neutralt och sorgset, för sättet Nearena dött och en alvs död var alltid en sak att sörja. Hennes tankar var även hos de som dött för att eskortera henne till Nela’thaënas, en sorg närmare hjärtat – hur själviskt det än lät.

    Sorgeprocessionen stannade till sist vid platsen där Nearena tillfälligt vilade, ögonen på henne och Selyana. Trots dödens grepp var Nearena vacker, med hjälp av alvernas skicklighet givetvis. Som så mycket annat där, ett fokus på det ytliga, det vackra, det fåfänga, men vackert var det trots det och gesten var fin. Då Selyana hälsade dem viskade hon en hälsning tillbaka där hon stod längst fram på hedersplatsen som besökande drottning från det andra alvriket, bland andra betydande alver från adliga och viktiga hus, hennes isblå ögon fästa på Selyana, inväntandes nästa steg i processionen.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Alienna stod inom Selyanas närhet och visst fanns det mycket som talades om henne på många plan. Allt från att drottningen från ett annat rike skulle ta tronen även här i riket till att hon var en fiende för riket som ville ta landet med våld om det behövdes samtligen allt där emellan. Alla hade sina egna teorier om saken men vad trodde Selyana? Hon visste väl inte riktigt exakt vad hon skulle tro men hade väl måhända en naiv förhoppning om att Alienna kom med fredliga avsikter. Nela’thaënas hade allt för mycket oro som det var utan att behöva mer på tallriken med tanke på människorna som på ett sådant hemskt sätt tagit livet av den vackra drottningen. Det höll fortfarande i sig att när Selyana skulle sova att bilderna av hennes mor som träffdes av pilen väckte henne ur sin sömn, förstörde nattsömnen helt som man kunde tänka sig.

    Selyana hade inte haft tiden att prata ordentligt med Alienna men hade lovat sig själv att idag var tiden för det, de hade ju inte varit här länge och med alla begravningsförberedelser så hade inte tiden helt räckt till. Hon hade skickat meddelande med en alv dock som välkomnade Alienna och kompani till staden och förklarade situationen så gott som det gick, förhoppningsvis hade det varit acceptabelt under omständigheterna. Selyana hade blivit förvånad av att se Alienna på plats till begravningen men samtidigt glad på ett sätt, hon visste att de aldrig stått varandra nära hon och Nearena men det visade ju respekt oavsett i alla fall.

    Selyana inväntade att folkmassan skulle dela med sig av artighetsfrasen innan hon tog till orda med att börja prata om livet som lämnat dem med låg, sorgsen stämma, dock klart nog för alla att höra. Hon hade inga planer på att stå här i dagar och berätta om Nearenas liv då det fanns en hel del att prata om men ville säga det viktigaste om förlusten i sig. Nämnde hur man aldrig verkade vara förberedd på ett bortfall oavsett hur gammal man blev och vilken sorg det skapat bland folket i riket på olika sätt. Nämde även att ingen är perfekt men att hon tyckte att Nearena gjort mycket bra för folket under sin tid. På begravningar talade man ju inte direkt mycket om det negativa utan höll sig till de bättre ting som de gjort under sina liv, det dåliga behövde inte nämnas då det alltid skulle leda till bekymmer. Efter ett tag så avslutade hon sitt tal med att säga; “..Vi tar nu förväl av drottning Nearena, min moder, och hoppas att det bra hon gjort i sitt liv kommer sträcka sig många århundranden framöver och ta oss framåt för att bli bättre. Farväl.. mor..” Hennes blick föll mot sin moders kropp och kände klumpen i halsen åter anlända där hon nickade mot alverna som tände sina facklor.

    De tände bålet och det tog inte lång stund innan Nearena täcktes av den flammande elden och alverna omkring började sjunga en avskedssång som hon stämde in i. Det var en vacker alvsång där man tog farväl en sista gång. På en mer avskilld plats stod Aralian och stämde in i sången, en man man sällan såg i folkmängder men självfallet var det annorlunda idag. Hans svarta och vita hår stack ut bland de mer naturliga hårfärgerna men turligt nog låg ju uppmärksamheten på bålet framför dem alla.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Alienna stod ståtligt och tålmodigt, ett radierande lugn runtomkring henne då hon lyssnade på allt som sades – då steg för steg av begravningens ritual och procession framfördes och togs hand om. Detta var Selyanas dag att ta farväl offentligt, en dag för henne som skulle påbörja hennes antagande av ansvaret som Nearena ämnat lämna åt sin dotter en dag. Mycket talades om att Nearena styrt för länge och att Selyana borde påbörjat sitt styre länge sedan, men detta var heller inte en dag för en sådan diskussion.

    Facklorna tändes, något som var betydelsefullt i sin ovanlighet i staden där man oftast använde flammlösa lyktor som innehöll lysande kristaller som brann med magisk energi snarare än eld. Trots allt var elden svår att kontrollera, en destruktiv kraft som kunde skada deras älskade skog. Många gånger lades de döda till vila i skogen, kanske på en plats där ett träd planterades, eller för att låta skogens djur och väsen ta kroppen, och således låta de döda bli ett med naturen. Ge och ta, leva i symbios med naturen, det var alvernas livslära. Men en drottning som Nearena behövde något mer, kanske äran att direkt stiga in i Erethils ljus genom eldens låga. Eldens sken fyllde platsen, och lågorna fladdrade med sina dansande skuggor över deras anleten.

    Sorgesången fyllde skogen och de flesta närvarande tog i, även Alienna med en klar stämma. Hon kände inte Nearena, men som drottning var hon tvungen att visa all respekt hon kunde, som representant för Aldiea. Det var svårt att inte bli tagen av sången, och till och med Aliennas ögon fuktades i stunden.

    Till sist var denna del av ceremonin avslutad, sången tunnades sakta av, men festen till drottningens ära skulle snart börja. En efter en började alverna röra sig bort från platsen där drottningens kropp nyss vilat och nu inte var mer än aska, till stadens kärna på den breda allé mellan de enorma träden som gjorts om till en plats där alla var inbjudna. Trädens rötter hade sjungits fram så de bildade långa bord längs med hela allén, mjuk mossa hade på samma vis sjungits fram som alverna kunde sitta på om de önskade och en otalig mängd lyktor gav hela staden ett behagligt skimmer och ljus. Alienna tog in allt hon såg, och satte sig till sist på en av hedersplatserna ämnad åt henne en bit ifrån prinsessan.

    Mat av alla dess slag bars in, liksom vin i överflöd som alverna hade ett speciellt tycke för, och snart började alver sakta tala med varann. Det talades om drottningen, vilka minnen man hade om henne och vilka bragder hon utfört, kanske skröt man om gånger man träffat henne, men Alienna var något av en utböling i det sammanhanget och satt med sitt vinglas för att höja det mot Selyana då de fick ögonkontakt.
    ‘Thal’an fenduli amende.’ sa hon stillsamt, heder till minnet för den som gått bort. Hon sneglade lite åt sina vakter där de höll sig på respektabelt avstånd, så gott som osynliga som skuggor förutom att de var människor, men hoppades att de inte skulle behövas denna dag. Hon vände blicken tillbaka till Selyana, ett milt leende där.
    ‘Din mor hade varit stolt över dig, prinsessa.’ sa hon med säkerhet, trots allt hade hon lett ceremonin väl.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Pyria höll sig långt bak under processionen, hon var inte född i Nela’thaënas, hon hade aldrig kallat Nearena sin drottning, faktum var att hon endast hade ett minne av drottningen, men minnet var anledning nog för Pyria att infinna sig på begravningen. Hon till och med anlände nykter, vilket kanske var första gången hon varit helt nykter sedan hennes misslyckade under Hannadons fall.

    Talet var vackert, men för långt för Pyrias smak, men det kanske bara var för att hon var alla sorters bitter över ödet som drottningen föll offer för. Ayperos. Hon puttrade argt för sig själv medans hon beundrade den vackra cermonin, och när den var färdig reste hon sig från sin lutande ställning och rättade till sin långa rock. Hon tog av sig sin hatt, och vandrade genom den lämnande folkmassan upp till elden. En lång stund stod hon bara där och stirrade in i elden, hatten pressad mot hennes hjärta. Kanske var det för att hon var nykter, men hon kände sina egna tårar längst kinderna för första gången på många år.

    Hon närmade sig elden, som säkert skulle brinna någon timme till, även om drottningen var för det mesta nedbruten av elden nu. Hon hindrades inte, kanske för att hon var högalv, eller kanske för vad kunde hon egentligen göra för ont? De ceremoniella vakterna sneglade mot henne, men ingen sade någonting när hon förde en hand in i elden för att låta den bränna henne. Hon grep tag i lite förkolnat trä, och bröt loss en näve, innan hon tog ut handen och klev bakåt. Hon krossade träet i hennes hand och drog handen över ansiktet sitt, vilket skapade ett svart märke tvärs över hela ansiktet. Hon kunde inte ens minnas vilken kultur som gjorde detta, men för henne i stunden kändes det rätt. Kort därpå följde hon folkmassan till vad hon hade hört kallades festen i Searenas ära. Hon behövde alkohol.

    Vilket hon snabbt skaffade sig. Väl på festen hade hon utan dröjsmål tagit sig till vinet och bosatt sig vid bordet. Iklädd sin långa svarta rock, sin trekantade märkliga hatt, och annars helsvarta utstyrsel lämnades hon för det mesta ensam, vilket hon föredrog. Eller kanske var det den svarta ansiktsmålningen, hennes passivt upprörda uttryck och hennes nyligt brännskadade hand, men tacksam var hon för ensamheten. Inne på sitt fjärde glas vin hade hon börjat se sig omkring, och det fanns många ansikten som grävde fram gamla minnen.

    Prinsessan Selyana hade hon aldrig träffat, men hon hade hört mycket om henne. Mest däremot uppmärksammade Pyria drottning Alienna, hennes drottning om man skulle vara tekniskt. Senast hon såg henne var hon en prinsessa, en som Pyria vördat högt, vars försvinnande hade påbörjat Pyrias förfall, början på hennes cynicism.

    Pyria skulle såklart uttrycka lite empati till prinsessan senare om hon fick möjligheten, men hon väntade. Hon hade ingen avsikt att prata känslor nykter.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Selyana vart tvungen att sammla sig själv en aning medans lågorna dog ut och sången löd igenom alvskogen. Det var nästan som att hon fortfarande inte helt trodde att Nearena nu var borta, som att hon väntade på att vakna från mardrömmen och finna sin mor i tronrummet, biblioteket eller trädgårdarna, vart som helst egentligen men nej.. Nu när lågorna dog ut och lämnade askan efter sig så visste hon att detta inte var en dröm, hon skulle aldrig få prata med sin mor igen då hon lämnat detta planet. Hon fick dra ett lugnande andetag medan hon rörde sig mot sin sittplats och fint satte sig ner på plats. Hon svepte med blicken ut över folket, tog emot alla de känslorna som fanns där och gav betryggande men sorgsna små leenden till de som verkade behöva det mest. Visst hade hon lagt märke till de rätt så väl dolda människorna som anlänt med Alienna, framför allt med tanke på att det inte direkt fanns många andra människor på plats i dessa skogarna. Det var en hel del som fick dem att sticka ut men hon lät dem befinna sig här oavsett. De hade anlänt med drottning Alienna och Selyana var inte den som skulle neka tillträdet av en gästs sällskap. Visst hade hon frågor rörande saken dock men det var varken tid eller plats för det.

    Hon hade inte haft tillfälle att prata med Alienna med tanke på allt som skett men visst skulle de snart diskutera saker och ting, som sagt; tid och plats. Hon mötte Aliennas blick och nickade uppskattande åt hennes ord, både från hedersönskningen till hennes mor och som tack för hennes ord om att Nearena skulle varit stolt över henne. Man kunde egentligen bli så gammal som helst men ändå skulle det värma att höra att ens förälder var stolt över dem. Skillnader åt sido så fanns det alltid ett starkt band mellan föräldrar och barn sedan var det inte alltid så att det var bra dock. “Jag tackar för dina ord och din närvaro drottning Alienna” Sa hon ärligt till henne medans folk satt sig till rätta inför måltiden och festen som väntade. “Jag hoppas att ni har haft det bra och ursäktar att mitt umgänge varit vagt sedan er ankomst..” Jo hon behövde ju inte förklara sig där då det varit en del att styra med med tanke på omständigheterna. Trots detta kunde man ju ändå känna skuld över det hela eller hur? “.. Jag lovar att jag kommer kunna lägga den energi ni är värd på er nu dock.” Ja för visst var drottningen värd att lägga energin på, de hade garanterat mycket att prata om trots allt.

    _______

    Aralian kände trycket från allas sorger och tankegångar vilket var exakt anledningen till varför han bodde själv, långt borta från närmaste själ. Han hade helt klart starka förmågor men ändå kunde han inte heller stänga av dem, var alltid plågad av att höra allas tankar, se deras minnen och känna deras känslosvall. Med tanke på antalet personer på plats så fanns det allt för mycket att känna på en och samma gång och gjorde det svårt för honom att ens känna vem som tyckte vad. Det fanns ilska, sorg, avhållsamhet, kärlek och alla möjliga känslor på platsen, han visste inte ens vart han skulle försöka vända uppmärksamheten. Inget av detta syndes på hans yttre där han rakryggad och ‘lugn’ stod i skymundan men på insidan höll han på att bli galen vid det här laget, allt för mycket på en och samma gång.. Han tog ett lugnt andetag, försökte trycka bort de flesta känslorna medan han betraktade lågorna innan festen började ta rot. Lite mot sin vilja tog han sig till sin plats vid bordet där maten serverades, intalade sig själv att det bara var idag sedan kunde han åter finna sig i den rofyllda ensamheten. Han omaka ögon fästes på den besökande drottningen längre bort, försökte att ignorera tankarna i hennes huvud medan han vände blicken mot maten istället med alla andra hundratals tankar som for igenom hans huvud var sekund.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    De flesta närvarande var välklädda alver, hög representation från högadeln och högalvernas del av samhället – men även skogsalver och andra delar av samhället hade kommit dit för att visa sin respekt. Ändå kunde man uppfatta en viss uppdelning där närmare Selyana med viktigare personer i hennes närhet. En närvaro drog hennes uppmärksamhet dock, och hennes blick föll på alven en bit bort som hade rätt annorlunda klädsel och ansiktsmålning såsom skogsalverna närmare Nir Siraniye. En viss gnista av nyfikenhet väckte inom Alienna, och kanske fanns det något av igenkännande där – men hon var inte säker. Men hon vände blicken tillbaka till prinsessan Selyana.

    ‘Självklart, ers höghet.’ sa hon vänligt tillbaka till Sleyana.
    ‘Ni har haft annat att bekymra er över än min ankomst till er vackra stad.’ och hon hade väl inte direkt hållit sig sysslolös sen hon kommit. Rykten om hennes ljusspel i templet hade spridit sig, även om det inte varit hennes mening. Hon hade bara följt sin intuition, något som kanske inte passade så väl i Dal’elaths politiska spel. Trots allt kunde hennes gärning av vissa tolkas som en utmaning. Hon höjde sitt glas till prinsessan.
    ‘Jag kände inte er mor drottning Nearena väl, men hon var en drottning värd respekt.’ sa hon och tog sedan en klunk.

    De småpratade en stund där under middagen, delade artighetsfraser medan mat och dryck serverades. Då och då kom olika personer för att medge sina kondoleanser till Selyana, men för det mesta fick de tala ostört.
    ‘Så,’ frågade Alienna till sist. ‘Är det bestämt att du ska ta din mors tron, om ni ursäktar frågan?’ frågade hon till sist.
    ‘Det är en aktuell fråga som ställs av mina undersåtar med, som ni vet har många av mitt folk släkt här och är nyfikna över vad som kommer ske till näst.’ samtidigt som hon talade med prinsessan delade hon på sitt sinne, och sträckte ut sitt medvetande mot den mystiske alven Pyria i bakgrunden. Hon bad om tillåtelse med mental länk att kommunicera, innan hennes ord kunde höras i Pyrias huvud.
    Du har stått där länge nu, se så, kom fram och tala med oss om du önskar.

     

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Pyria hade inte rört sig ur fläcken sedan hon anlänt. Hon lutade sig mot roten som tjänade tillställningen i form av ett bord med ett elegant glas i hand, som fylldes på kanske oftare än någon annans glas i närheten. Dessvärre tog det henne inte långt, hon hade varit nykter för första gången och det verkade krävas en hel del för att dricka bort känslorna hon tampades med. Vilken tolerans hade hon byggt egentligen under alla dessa åren av drickande? Hon blev nästan irriterad av hur sinnesklar hon kände sig och snart nog var bägarna intill henne slut. Det enda de här drinkarna gjorde, var att försäkra henne om att hon skulle bli pissnödig inom kort.

    Hon hade inte känt för att söka sig vidare till nya drickmarker, utan tog fattigt hand om det sista vinet i hennes närhet och höll på att smutta det när hon fick en märklig känsla i huvudet. Hon kände direkt igen det som mental kommunikation, men till hennes stora ovana så var det vänlighetssinnat och dumt som det oftast hade varit att släppa in något, slappnade hon av den här gången. Omgående kände hon vem närvaron tillhörde, obeskrivligt visste hon mer än hade delats med henne och hon vände blicken mot Alienna. Hade hon sett Pyria stirra på henne? På dem båda? Kungligheterna. Pyria rynkade lite på näsan åt tanken att hon varit så genomskinlig, men hon var inte heller helt sig själv. Hon var nykter trots allt. Hon drack det sista av vinet och satte ner glaset på bordet innan hon började röra sig mot de två kanske mäktigaste alverna i världen. Var det nervositet hon kände byggas inom henne, den där pirrande känslan? Omöjligt.

    Eftersom hon inte visste om hon kunde svara på det mental meddelandet, valde hon att helt enkelt tyst bara ta sig närmare. Kunde drottningen läsa hennes tankar nu när hon var insläppt? Det kändes som att hon kunde, men hade hon bra nog kontroll över hennes tankar att hon inte också matade drottningen med olämpligheter, självömkan och alla möjliga sorters sorger och ilska? Pyria vägrade fler privata tankar och resten av sträckan fram till dem gick Pyria och tänkte på rosa vargar som dansade en orkdans runt ett brinnande rådjur ovanpå molnen i skyn. Väl framme stannade hon på artigt avstånd från bordet och böjde sitt huvud åt dem båda.

    “Mina drottningar,” Började hon enkelt åt dem båda när hon sett att hennes närvaro bekräftats. “Mitt namn är Pyria Helerieth,” Hon hörde sig själv prata och insåg att hon nog var lite mer påverkad än hon först trodde. Pratade hon på tok för långsamt, eller hade hon inbillat sig? Hade hon vinglat medans hon gick hit? Hon fick skälla ut sig själv senare. Istället koncentrerade hon sig och ansträngde sig för att tala tydligt, i normal takt och hon tyckte sig lyckas stå både stabilt och stolt, men hon hade också svårt att lita på sig själv nu. Varför överanalyserade hon allting? Hon hade träffat kungligheter förut. Hon vände blicken mot Selyana och log artigt åt henne.

    “Jag beklagar din mors bortgång. Jag har bara träffat henne personligen en gång, vilket var när hon tog emot oss efter Aldieas fall. Hon blev ett ljus i mörkret för många och det är sorgligt att det ljuset nu har släckts. Jag ville bara komma och överlämna ett löfte att göra vad jag kan för att befria oss från Ayperos.” Hon rynkade till med näsan och kände helt plötsligt igen den pirrande känslan i kroppen. Nej, hon skulle inte kräkas inför de två viktigaste alverna i världen. Hon blundade, tog några sekunder för sig själv, innan hon öppnade blicken och såg istället mot Alienna.

    “Min drottning,” Började hon, orden lite ovana för henne, och böjde huvudet lite lätt, koncentrerad på att inte göra för hastiga rörelser. “Välkommen tillbaka. Jag hade tänkt komma hem igen, men …” Vad skulle hon säga. Hon rynkade på näsan. “Men jag gjorde inte det. Jag är ledsen.” Hur kunde man skylla på någonting egentligen? Tid hade hon haft. Det hade väl gått tio år nu? Vilja? Jodå. Om hon granskade sig själv noggrant nog, var det nog skam mer än någonting annat som hade hållit henne borta.

Viewing 8 posts - 1 through 8 (of 8 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.