- This topic has 14 replies, 2 voices, and was last updated 4 h, 37 min sedan by
.
-
Ni-hin lade ännu en sömnlös natt bakom sig. Vanligtvis kunde hon koncentrera sig i alla sorters oväsen, men det var någonting särskilt med de oljud som Solfalkarna orsakade runtom i Masei senaste tiden som höll henne vaken. Troligtvis var de samma sorts blåshorn som munkarna i hennes hemby använde sig av när det var väckning och någonting nästan biologiskt i henne gick igång varje gång, detta trots att ljuden kom från staden och inte från inom palatset där hon vistades, de var långt borta, de borde inte ha påverkat henne så mycket. Det hade pågått i veckor nu och hon undrade om det någonsin skulle sluta. Genom hennes träning och liv som munk hade hon gått genom eld, burit tunga stenar, fallit från höga höjder och spetsats av spjut, men aldrig hade hon lidit så här.
Trots hennes frågor var det ingen som däremot kunde svara på varför Solfalkarna gjorde som de gjorde, åtminstone inte inom palatset. Hon hade övervägt att lämna palatset och antingen fråga folket eller jaga ikapp de där plågorna själv, men hon hade ett jobb att göra och så fort kejsaren var tillgänglig så behövde hon prata med honom. Under tiden försökte hon roa sig själv så gott det gick inom palatsets väggar.
När morgonen kom så slutade Solfalkarna alltid med sitt oväsen och efter lite morgonmeditation var hon nästan återställd, en timmes halvslummer för att läka de sår nattens sömnlöshet orsakat. När meditationen var färdig gav hon sig alltid ut i palatset och försökte sysselsätta sig själv. Oftast slutade det med att hon följde efter kejsarens … fånge? Gäst? Förhandlingsredskap? Hon verkade alltid så upptagen, så Ni-hin observerade henne mest från fjärran. Det fanns något världsvant med henne, på ett sätt som ingen annan inne i palatset motsvarade. Så hon kunde spendera timmar bara sittande på en höjd och bevaka henne arbeta med alla möjliga ovärdiga sysselsättningar. Idag skulle hon dock prata med henne!
Den här morgonen hittade hon henne ute i den stora trädgården, där kvinnan just nu satt och som det verkade till Ni-hin så vävde hon en halmkorg. Var den till hon själv, eller var det en beställning? Hon fick aldrig riktig någon klarhet kring vem eller varför kvinnan gjorde allt hon gjorde.
“Vad vacker korgen blir,” Började hon. Hon hade släppt ner sig själv från hustaket och landat hukande på toppen av staven hennes. Hennes balans var perfekt trots den smala staven och hon log vänligt åt kvinnan. Bindningarna runt hennes fot- och handleder, den naturfärgade utstyrsel, den bruka jappan och gröna byxorna och hennes lindade men annars bara fötter, så väl som hennes ställning och val av vapen gjorde det tydligt att hon inte bara var lärd som seimunk, utan att hon troligtvis var en. Hon såg inte precis ut som stereotypen, men det fanns mycket nog om henne att observera för att enkelt dra den slutsatsen om man var världsvan.
“Till vem är den?”
-
Sömn var inte något som Toku hade haft på länge. Trots den sköna, och allt för stora sängen, som hon så många gånger på gatorna hade drömt om kunde hon knappt sova en blund. Ljudet om nätterna påminde henne om Solfalkarna och om Okaji. Hennes dam. Som inte verkade riktigt kunna släppa henne ur sitt sikte, trots faran för henne att vara så nära palatset. Tänk om hon gick in i en fälla? Skadades eller dog å Tokus vägnar… Bara tanken fick henne att rysa och en bubblande ångest att stiga i bröstkorgen. Vanligtvis försökte hon hålla sig upptagen med sysslor och allt som kunde få hennes tankar på annat än det.
Just idag hade hon tagit sig ut till trädgården för att få lite luft. Det var en vacker dag och lite sol hade väl aldrig skadat? Hon satt på ett vackert silkestyg för att kunna hålla bort smutsen från hennes kläder. Hon hade inte lagt märke till att någon hade betraktat henne. Förvånat såg hon upp när någon tilltalade henne för att låta sin hand långsamt stryka huvudet på ormen som verkade se ut som hennes halsband först. Om det inte vore för ögonen som glimrade till och betraktade främlingen som satt på ett märkligt vis, när Koru var nöjd och lade sig till rätta.
“Tack, min dam?” började hon, lite osäker på vem främlingen var. Vanligtvis hade hon haft rätt bra koll på de i palatset, men hon hade haft svårt att koncentrera sig på de nya ansikten hon hade sett. Hon satte ner korgen som hon vävde och en liten rödfärg på kinderna. Hennes svarta hår hade växt till att bli något längre och dolde hennes ansikte och rodnad.
“De hade tänkt kasta ut den först, men det är lätt att laga…”
-
“Saker går lite slösaktigt till här, ja det kan jag nog hålla med om ibland. Lite annorlunda från livet i bergen.” Hon lät sig falla ner från staven och landade försiktigt på sina fötter framför Toku. “Någon dam är jag dock inte. Det reserverar jag till politikerna och de rika.” Hon flinade och höjde sin stav för att med dess spets ömt skjuta undan lite hår från Tokus ansikte och försökte se henne rakt in i ögonen.
“Mitt namn är Ni-hin. Det var meningen att jag skulle träffa kejsaren för en tid sedan, men han har varit lite otillgänglig ett tag nu. Det kanske har att göra med de där plågoljuden från inom Masei.” Hon gick ner på huk och lade staven bredvid sig, ett roat uttryck på ansiktet hennes medan hon försökte hålla Tokus blick. “Det kanske har att göra med Solfalkarna,” Viskade hon. “Vakterna är ohyfsat tystlåtna om ämnet, så det är svårt att avgöra vad kejsaren faktiskt tänker. Jag hör mest tjänarna viska om det, och då oftast rykten. Det kanske inte ens är Solfalkarna.” Hon ryckte på axlarna. “Vad skulle de tjäna på detta? Folket lär vända sig mot dem före de vänder sig mot kejsaren.”
-
Gesten från främlingen fick en varm rodnad att smyga fram på hennes kinder. Det var länge sedan någon hade rört henne, eller ens talat med henne. För att vara ärlig var hon nästan osäker på om hon mindes hur. Hennes ena hand sökte i fickan för att finna en sides näsduk som hon strök över sin panna. Trots allt visste hon ju inte riktigt vart hennes käpp hade varit eller vad för smuts det kunde finnas på den.
“Angenämt att möta er, Ni-hin!” kvittrade hon glatt och böjde huvudet lätt som i en respektfull gest mot henne för att stelna till lite när Solfalkarna nämndes. Nervöst svalde hon, trots allt kände hon inte denna kvinnan. Inte heller hade hon tänkt ge all information. Toku märkte dock att hon hade varit tyst alldeles för länge och drog efter andan.
“Vem vet vad som egentligen sker i Masei? Speciellt i denna skyddade… atmosfär?”
-
“Ja i deras försök att skydda sig från hot, skyddar sig våra ledare även från allt annat. Det kan inte vara lätt att regera över ett folk du aldrig tar dig chansen att lära känna.” Hon skiftade sig lite närmare Toku och log varmt åt henne. Hon placerade djärvt båda sina händer på Tokus kinder och riktade blicken mot Ni-hin. Fastän hon log åt henne fanns det en viss allvarsamhet också i Ni-hins ögon.
“Är du okej, vad du än heter?” Hon visste inte vilken plats Toku hade i kejsarens liv, men hon hade sett vakterna, hon hade lyssnat på rykten, hon hade sett andras blickar. Vem Toku än var, var hon inte en omfamnad boende inom palatset.
-
Förvirrat gav hon ifrån sig ett litet förvånat pip när främlingens händer lades kring hennes kinder. Ärligt talat hade hon inte alls förberett sig på något sådant, om hon ens i sina vildaste fantasier skulle gjort det. Nervöst svalde hon – vad skulle hon ens säga? Försiktigt mötte Tokus blick hennes och ett rätt misslyckat försökt med ett påklistrat leende.
“Toku… är mitt namn. Och jag… eh, jag vet inte.” sa hon ärligt, att ljuga var väl aldrig något som hon ville. Men samtidigt kändes det inte som om hon ville avslöja allt för mycket.
“Tack för er omtänksamhet, min dam.” fortsatte hon hastigt, trots allt ville hon inte heller verka som otacksam.
-
“Ni-hin. Jag är inte din dam. Jag hör inte ens till kejsarens manskap.” Hon erbjöd kvinnan ett leende medans hon såg henne rätt in i ögonen. “Tack för min omtanke? Du har inte gett mig en chans att vara omtänksam.” Hon flinade och släppte taget om kvinnan för att istället knyta händerna sina bakom sin rygg, lutade sitt huvud åt sidan och höll blicken låst med Tokus. “Om det lilla jag gjort här är grund för att anses omtänksam, då behöver vi bygga ut lite på den grunden. Du ska inte vara tacksam för att någon gör det minsta möjliga för dig.” Hon reste sig upp och såg ner mot kvinnan.
“Tacksam kan du vara när jag väl har hjälpt dig. Så var så vänlig och ge mig en chans att vara omtänksam, Toku. Varför vet du inte om du är okej?”
-
Svaret från kvinnan fick henne att skratta till, ett glatt och klingande ett som inte lämnat hennes läppar på ett långt tag. Däremot var Toku snabb nog med att hålla för munnen och försöka hindra sig och istället le svagt mot henne.
“Mycket som skett på kort tid och tankar som motsäger varandra.” försökte hon förklara och blickade kort bak mot palatset.
“Jag… växte upp här och har alltid längtat tillbaka men nu när jag är här…” började Toku förklara för att sedan dra en suck.
“Så vet jag inte riktigt om jag är nöjd, eller inte.”
-
Svaret från kvinnan fick henne att skratta till, ett glatt och klingande ett som inte lämnat hennes läppar på ett långt tag. Däremot var Toku snabb nog med att hålla för munnen och försöka hindra sig och istället le svagt mot henne.
“Mycket som skett på kort tid och tankar som motsäger varandra.” försökte hon förklara och blickade kort bak mot palatset.
“Jag… växte upp här och har alltid längtat tillbaka men nu när jag är här…” började Toku förklara för att sedan dra en suck.
“Så vet jag inte riktigt om jag är nöjd, eller inte.”
-
“Du ser inte nöjd ut,” Hon lutade sitt huvud åt sidan och studerade Toku. “Du har ett vackert skratt, men du har knappast sett nöjd ut de gånger jag sett dig.” Ni-hin log och rullade med sina tummar bakom ryggen sin medan hon vände sig och såg sig omkring. Hon var tyst en stund, men riktade sedan en menande blick mot Toku.
“Jag har alltid föreställt mig boenden i palats som vackra fåglar i en vacker bur. Deras sång, deras glänsande fjädrar, deras fridfulla livsrytm, det är allt värdigt av beundran. Öppnar man buren stannar många av dem kvar, eller kommer tillbaka.” Hon stannade upp bara för ett ögonblick. “De gör det dock inte för att det är det de verkligen behöver eller vill, utan för att de är trygga där. Buren är ett skydd. Burens mästare kommer med mat. Burens väggar stoppar rovdjur. De får sina fjädrar vårdade. De har all tid i världen att öva på deras sång …” Hon gav ut en lättad suck. “Det är lätt att vara en burfågel.” Hon behöll sitt leende och vände sig mot Toku helt, och såg henne i ögonen.
“Det kanske inte passar in på dig, men jag tror att många hör hemma i beskrivningen. För dig kanske det bara är sällskapet som besvärar. Vilken tur att du nu har mig.” Ni-hin flinade.
-
Lite roat höjde hon sitt ena ögonbryn för att korsa sina armar lite menande åt denna forna främling – som kanske kunde bli en bekant eller närmre någon dag.
“Det finns betydligt mer intressanta individer och ting att se på här än mig.” påpekade hon med ett varmt leende och en glimt bakom ögonen som visade att det fanns en skämtsam glimt där bakom. För att sedan lyssna på hennes liknelse – nickade lite eftertänksamt åt det för att skaka nätt på huvudet igen. Som om hon inte riktigt förstod vem som stod framför henne.
“Väldigt tur” instämde hon och nickade ännu en gång för att förtydliga sitt egna svar för att se lite tankfull mot kvinnan framför sig.
“Och… vad var det nu egentligen du gjorde här, Ni-hin, varför sträcker du inte ut dina vingar och flyger härifrån?”
-
“Jasså? Vilka individer här är mer intressanta än dig?” Hon log utmanande, men var också nyfiken på hur Toku skulle förhålla sig till frågan. Hon reste sig upp helt, sträckte på sig, plockade upp sin stav och snurrade den lite elegant innan hon vilade den mot hennes axel och vände sedan blicken i riktningen mot kejsarens kammare, även om den inte var inom synhåll härifrån.
“Jag sträckte mina vingar och flög hit, faktiskt. Jag hoppades träffa kejsaren så som varit planerat mellan hans bud och vårt, men han har varit otillgänglig sedan jag kom hit. Jag börjar nästan tro att allt bara var på skoj och det egentligen inte finns ett möte.” Hon såg tillbaka mot Toku och mötte hennes blick. “Som munk borde jag såklart vara tålmodig så som jag har blivit lärd, men det finns en ärlig skillnad mellan att bida sin tid och slösa på den.” Hon flinade till, men släppte sedan ut en suck.
“Så nu roar jag mig med kejsarens exotiska burfåglar.” Hon sänkte staven sin och petade Toku försiktigt i axeln.
-
En svår fråga att svara på – speciellt när hon inte hade tänkt få svara på den själv. Många av de som fanns här var så upptagna av sig själva så de gladeligen talade mer och hörde på sin egna röst. Innerst inne hade hon kanske hoppats på det egentligen. Att vara i centrum var inte direkt något som Toku var så intresserad av, eller kanske snarare bekväm i.
“Det finns mycket – och inte har väl du så mycket tid att jag skulle nämna allt?” sa hon med ett lite svagt leende. Kanske lite retsamt där.
“Kanske du borde sträcka dina vingar och röra dig utanför palatset?” för att sedan se på staven som munken pekade hennes axel med. Snabbt var hon där och borstade bort de smuts som fanns där.
“Jag är ingen burfågel!” fnös Toku, nästan lite förolämpat.
-
“Jag vet inte hur mycket tid jag har, men du skulle säkerligen hinna lista allting innan jag får chansen att träffa kejsaren.” Hon flinade. “Jag retas. Ingen vill sitta och lista saker eller personer som är mer intressanta än dem.” Hon tog tillbaka sin stav när hon märkte hur besvärande det var, och lutade sig mot den.
“Förlåt, jag ska inte kalla dig en burfågel något mer.” Hon höjde en hand och böjde sitt huvud lätt i respekt, innan hon återupptog ögonkontakten. “Vad sägs om att vi båda sprider våra vingar? Under hela tiden som jag varit här har du aldrig lämnat palatset. Det är nog på tiden att du gör det också.”
-
En rodnad spred sig på Tokus kinder när hon insåg att hon kanske hade varit lite för otrevlig. Det var svårt att riktigt tänka rätt när paniken kröp sig på när hon fick något smutsigt på sig. Trots allt hade den varit på marken – och vem visste vad för äckligt det kunde vara på den. Försiktigt log hon.
“Förlåt mig…” viskade hon för att sedan stryka en hand genom sitt hår för att fundera över det andra. Kanske hon skulle ha en chans över det.
“TRor du verkligen… jag kan det?”
You must be logged in to reply to this topic.