Post has published by Vintersaga
Viewing 2 posts - 1 through 2 (of 2 total)
  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Ni-hin lade ännu en sömnlös natt bakom sig. Vanligtvis kunde hon koncentrera sig i alla sorters oväsen, men det var någonting särskilt med de oljud som Solfalkarna orsakade runtom i Masei senaste tiden som höll henne vaken. Troligtvis var de samma sorts blåshorn som munkarna i hennes hemby använde sig av när det var väckning och någonting nästan biologiskt i henne gick igång varje gång, detta trots att ljuden kom från staden och inte från inom palatset där hon vistades, de var långt borta, de borde inte ha påverkat henne så mycket. Det hade pågått i veckor nu och hon undrade om det någonsin skulle sluta. Genom hennes träning och liv som munk hade hon gått genom eld, burit tunga stenar, fallit från höga höjder och spetsats av spjut, men aldrig hade hon lidit så här.

    Trots hennes frågor var det ingen som däremot kunde svara på varför Solfalkarna gjorde som de gjorde, åtminstone inte inom palatset. Hon hade övervägt att lämna palatset och antingen fråga folket eller jaga ikapp de där plågorna själv, men hon hade ett jobb att göra och så fort kejsaren var tillgänglig så behövde hon prata med honom. Under tiden försökte hon roa sig själv så gott det gick inom palatsets väggar.

    När morgonen kom så slutade Solfalkarna alltid med sitt oväsen och efter lite morgonmeditation var hon nästan återställd, en timmes halvslummer för att läka de sår nattens sömnlöshet orsakat. När meditationen var färdig gav hon sig alltid ut i palatset och försökte sysselsätta sig själv. Oftast slutade det med att hon följde efter kejsarens … fånge? Gäst? Förhandlingsredskap? Hon verkade alltid så upptagen, så Ni-hin observerade henne mest från fjärran. Det fanns något världsvant med henne, på ett sätt som ingen annan inne i palatset motsvarade. Så hon kunde spendera timmar bara sittande på en höjd och bevaka henne arbeta med alla möjliga ovärdiga sysselsättningar. Idag skulle hon dock prata med henne!

    Den här morgonen hittade hon henne ute i den stora trädgården, där kvinnan just nu satt och som det verkade till Ni-hin så vävde hon en halmkorg. Var den till hon själv, eller var det en beställning? Hon fick aldrig riktig någon klarhet kring vem eller varför kvinnan gjorde allt hon gjorde.

    “Vad vacker korgen blir,” Började hon. Hon hade släppt ner sig själv från hustaket och landat hukande på toppen av staven hennes. Hennes balans var perfekt trots den smala staven och hon log vänligt åt kvinnan. Bindningarna runt hennes fot- och handleder, den naturfärgade utstyrsel, den bruka jappan och gröna byxorna och hennes lindade men annars bara fötter, så väl som hennes ställning och val av vapen gjorde det tydligt att hon inte bara var lärd som seimunk, utan att hon troligtvis var en. Hon såg inte precis ut som stereotypen, men det fanns mycket nog om henne att observera för att enkelt dra den slutsatsen om man var världsvan.

    “Till vem är den?”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Sömn var inte något som Toku hade haft på länge. Trots den sköna, och allt för stora sängen, som hon så många gånger på gatorna hade drömt om kunde hon knappt sova en blund. Ljudet om nätterna påminde henne om Solfalkarna och om Okaji. Hennes dam. Som inte verkade riktigt kunna släppa henne ur sitt sikte, trots faran för henne att vara så nära palatset. Tänk om hon gick in i en fälla? Skadades eller dog å Tokus vägnar… Bara tanken fick henne att rysa och en bubblande ångest att stiga i bröstkorgen. Vanligtvis försökte hon hålla sig upptagen med sysslor och allt som kunde få hennes tankar på annat än det.

    Just idag hade hon tagit sig ut till trädgården för att få lite luft. Det var en vacker dag och lite sol hade väl aldrig skadat? Hon satt på ett vackert silkestyg för att kunna hålla bort smutsen från hennes kläder. Hon hade inte lagt märke till att någon hade betraktat henne. Förvånat såg hon upp när någon tilltalade henne för att låta sin hand långsamt stryka huvudet på ormen som verkade se ut som hennes halsband först. Om det inte vore för ögonen som glimrade till och betraktade främlingen som satt på ett märkligt vis, när Koru var nöjd och lade sig till rätta.

    “Tack, min dam?” började hon, lite osäker på vem främlingen var. Vanligtvis hade hon haft rätt bra koll på de i palatset, men hon hade haft svårt att koncentrera sig på de nya ansikten hon hade sett. Hon satte ner korgen som hon vävde och en liten rödfärg på kinderna. Hennes svarta hår hade växt till att bli något längre och dolde hennes ansikte och rodnad.

    “De hade tänkt kasta ut den först, men det är lätt att laga…”

Viewing 2 posts - 1 through 2 (of 2 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.