- This topic has 26 replies, 2 voices, and was last updated 1 dag, 10 h sedan by
.
-
Orden fick henne att humma lätt medan hon funderade. Inte för att hon själv hade fått mycket sömn av allt ljud. Eller för den delen, tanken på Solfalkarna som skulle hamna i trubbel å hennes vägnar. Kunde inte Okaji få sina tankar och förnuft till det bättre? I slutändan var hon ju inget mer än en gammal kammarjungfru. Eller nå, hon han väl knappt bli det.
“Eh…” började Toku, inte helt säker på vad hon skulle svara. För att vara helt ärlig hade hon ju inte tänkt alls och hon kliade sig lite nervöst bakom örat. Fast det kunde hon väl inte erkänna?
“Så… klart… Jag har.”
-
Ni-hin blinkade vetande åt Toku. “Smart, spela dum. Man vet aldrig om jag är skickad för att faktiskt få reda på svaret på den frågan. Att genom ditt tonläge antyda att du kanske bara låtsas att du har en plan lämnar mig gissandes.” Hon flinade åt Toku och lade sig sedan ner på gräset bredvid henne och stirrade upp i skyn.
“Oavsett har du mig. Jag känner inte dig, men jag får känslan av att om jag tvingas välja mellan att tjäna dig och kejsaren, är det enda rätta att välja dig. En man som av vilken som helst anledning håller dig här, är inte mannen folket utanför murarna tror så starkt på.” Hon var lite vågad i sina ord, men väntan hade börjat frustrera henne.
“Så om du ska fly eller behöver söka skydd, och inte lyckas få igenom din smarta plan, då kan du alltid söka dig till mig. Jag har svurit att skydda de försvarslösa.”
-
Svaret från den nästintill främlingen förvirrade henne – kunde det faktiskt vara så? Att hon hade någon inom dessa murar som hade kunnat hjälpa henne? Det var åtminstone en uppfriskande tanke och hon höll ner huvudet artigt som tack.
“Jag vet faktiskt inte…. riktigt vart jag ska börja. Men Okajis framfart i staden oroar mig.” påpekade Toku med en liten suck och följde Ni-hins sätt att lägga sig ner och stirra på molnen som rörde sig över skyn. Att bli kallad försvarslös var kanske mindre trevligt. Även om hon visste att det var sant.
“Helt… försvarslös är jag inte.”
-
“Det pågår inga stridigheter. Hon håller för det mesta bara folk vakna och väcker dem om nätterna. Det har blivit några sammandrabbningar som jag förstår det när vakter jagat hennes folk. Ingen fångad ännu som jag fått höra om. Jag tror hon hoppas hålla på länge nog att folket börjar skylla på kejsaren istället för henne för situationen.” Hon ryckte lite med axlarna, hon visste såklart inte alls vad planen var, men världens historia talade för den strategin. Konflikter som pågått länge nog har haft en vana att få folket att rikta sin ilska inåt, mot sina ledare.
“Jag ber om ursäkt för att jag antog dig försvarslös, du slår mig bara inte som en krigare. Jag borde ha vetat bättre. Jag kommer lämna dig till ditt egna försvarande om saker går illa,” Hon log åt Toku. “Men skulle det bli riktigt illa kan du alltid låtsas vara försvarslös!” Hon blinkade till med ena ögat mot henne, och stirrade sedan upp mot skyn igen.
“Jag hoppas din chef vet vad hon sysslar med.”
-
“Inga stridigheter… än” påpekade Toku för att nervöst dra i tygerna på klänningen som kändes för fin mot hennes hud. Det var sådant hon hade längtat efter länge på gatorna. Men utan Okajis närvaro kändes det inte riktigt som någonting längre. Trött drog hon efter andan. För att försöka sig på ett leende mot kvinnan vid sin sida.
“Okaji? Hon vet var hon sysslar med.” sa hon, säkrare än någonting annat i blicken och rösten. Fast inuti sig själv kanske hon började tvivla lite grann. Om hennes bästa vän skulle ta sitt förnuft till fånga, skulle hon väl lämna henne själv till sitt öde här? Istället för att riskera sina kompanjoner på detta sätt.
-
“Det måste jag säga, jag hörde om slaget vid berget och hur hon besegrade kejsarens styrkor. Det var knappt att Orochi kom undan med livet i behåll och där har vi någon jag inte trodde kunde förlora slag.” Hon tänkte på det för sig själv en stund innan hon ryckte på axlarna och sträckte ut en hand för att också beröra klänningen som Toku verkade så förtjust i.
“Knappast att det finns mycket av detta ute bland Nirais småbyar, slätter och berg. En liten guldkant på situationen, va?” Hon log och tittade sedan ned på sin oförsiktigt vävda väst och byxor, sydd av munkar utan samma yrkesstolthet som vem det än var som hade gjort Tokus klänning.
-
En varm rodnad fanns på Tokus kinder. Som om hon precis hade hittat dilemmat där hon var i. Men kanske hade hon till slut insett att trots allt damm, smuts och enkla kläder… var det kanske just sällskapet som gjorde livet värt att leva. Frågan var om hon hade förstått det sent nog.
“Tillbaka till gamla dar, antar jag. Men ja. En liten guldkant.” sa hon och skrattade lite när det fanns guldsömmar där för att kasta en blick åt munkens kläder.
“Och du har inte tänkt… du vet, ändra stil? De ser rätt grova och… kliande ut?”
You must be logged in to reply to this topic.