- This topic has 30 replies, 2 voices, and was last updated 10 h, 19 min sedan by
.
-
Orden fick henne att humma lätt medan hon funderade. Inte för att hon själv hade fått mycket sömn av allt ljud. Eller för den delen, tanken på Solfalkarna som skulle hamna i trubbel å hennes vägnar. Kunde inte Okaji få sina tankar och förnuft till det bättre? I slutändan var hon ju inget mer än en gammal kammarjungfru. Eller nå, hon han väl knappt bli det.
“Eh…” började Toku, inte helt säker på vad hon skulle svara. För att vara helt ärlig hade hon ju inte tänkt alls och hon kliade sig lite nervöst bakom örat. Fast det kunde hon väl inte erkänna?
“Så… klart… Jag har.”
-
Ni-hin blinkade vetande åt Toku. “Smart, spela dum. Man vet aldrig om jag är skickad för att faktiskt få reda på svaret på den frågan. Att genom ditt tonläge antyda att du kanske bara låtsas att du har en plan lämnar mig gissandes.” Hon flinade åt Toku och lade sig sedan ner på gräset bredvid henne och stirrade upp i skyn.
“Oavsett har du mig. Jag känner inte dig, men jag får känslan av att om jag tvingas välja mellan att tjäna dig och kejsaren, är det enda rätta att välja dig. En man som av vilken som helst anledning håller dig här, är inte mannen folket utanför murarna tror så starkt på.” Hon var lite vågad i sina ord, men väntan hade börjat frustrera henne.
“Så om du ska fly eller behöver söka skydd, och inte lyckas få igenom din smarta plan, då kan du alltid söka dig till mig. Jag har svurit att skydda de försvarslösa.”
-
Svaret från den nästintill främlingen förvirrade henne – kunde det faktiskt vara så? Att hon hade någon inom dessa murar som hade kunnat hjälpa henne? Det var åtminstone en uppfriskande tanke och hon höll ner huvudet artigt som tack.
“Jag vet faktiskt inte…. riktigt vart jag ska börja. Men Okajis framfart i staden oroar mig.” påpekade Toku med en liten suck och följde Ni-hins sätt att lägga sig ner och stirra på molnen som rörde sig över skyn. Att bli kallad försvarslös var kanske mindre trevligt. Även om hon visste att det var sant.
“Helt… försvarslös är jag inte.”
-
“Det pågår inga stridigheter. Hon håller för det mesta bara folk vakna och väcker dem om nätterna. Det har blivit några sammandrabbningar som jag förstår det när vakter jagat hennes folk. Ingen fångad ännu som jag fått höra om. Jag tror hon hoppas hålla på länge nog att folket börjar skylla på kejsaren istället för henne för situationen.” Hon ryckte lite med axlarna, hon visste såklart inte alls vad planen var, men världens historia talade för den strategin. Konflikter som pågått länge nog har haft en vana att få folket att rikta sin ilska inåt, mot sina ledare.
“Jag ber om ursäkt för att jag antog dig försvarslös, du slår mig bara inte som en krigare. Jag borde ha vetat bättre. Jag kommer lämna dig till ditt egna försvarande om saker går illa,” Hon log åt Toku. “Men skulle det bli riktigt illa kan du alltid låtsas vara försvarslös!” Hon blinkade till med ena ögat mot henne, och stirrade sedan upp mot skyn igen.
“Jag hoppas din chef vet vad hon sysslar med.”
-
“Inga stridigheter… än” påpekade Toku för att nervöst dra i tygerna på klänningen som kändes för fin mot hennes hud. Det var sådant hon hade längtat efter länge på gatorna. Men utan Okajis närvaro kändes det inte riktigt som någonting längre. Trött drog hon efter andan. För att försöka sig på ett leende mot kvinnan vid sin sida.
“Okaji? Hon vet var hon sysslar med.” sa hon, säkrare än någonting annat i blicken och rösten. Fast inuti sig själv kanske hon började tvivla lite grann. Om hennes bästa vän skulle ta sitt förnuft till fånga, skulle hon väl lämna henne själv till sitt öde här? Istället för att riskera sina kompanjoner på detta sätt.
-
“Det måste jag säga, jag hörde om slaget vid berget och hur hon besegrade kejsarens styrkor. Det var knappt att Orochi kom undan med livet i behåll och där har vi någon jag inte trodde kunde förlora slag.” Hon tänkte på det för sig själv en stund innan hon ryckte på axlarna och sträckte ut en hand för att också beröra klänningen som Toku verkade så förtjust i.
“Knappast att det finns mycket av detta ute bland Nirais småbyar, slätter och berg. En liten guldkant på situationen, va?” Hon log och tittade sedan ned på sin oförsiktigt vävda väst och byxor, sydd av munkar utan samma yrkesstolthet som vem det än var som hade gjort Tokus klänning.
-
En varm rodnad fanns på Tokus kinder. Som om hon precis hade hittat dilemmat där hon var i. Men kanske hade hon till slut insett att trots allt damm, smuts och enkla kläder… var det kanske just sällskapet som gjorde livet värt att leva. Frågan var om hon hade förstått det sent nog.
“Tillbaka till gamla dar, antar jag. Men ja. En liten guldkant.” sa hon och skrattade lite när det fanns guldsömmar där för att kasta en blick åt munkens kläder.
“Och du har inte tänkt… du vet, ändra stil? De ser rätt grova och… kliande ut?”
-
Ni-hin skrattade. “Du är bra rak du,” Började hon med ett flin. “Bekväma kläder är en fara. Jag har god rörlighet i dessa, de är enkla att göra och av lättillgängligt material. Om de kliar, skaver, irriterar så hjälper det mig att lära mig bortse från livets mindre distraktioner, jag lär mig fokusera genom dessa frustrationer och många fler. Om de är billiga, enkla, ersättliga kommer jag aldrig oroa mig för att de går sönder när jag gör det jag måste.” Med ett leende klev hon närmare Toku, kanske lite oartigt nära och förde baksidan av hennes hand längst Tokus klänning för att känna på tyget.
“En meter av ditt tyg har tagit mer tid än allt jag äger att framställa och kostat många gånger fler. Skulle jag bära något sådant skulle jag av hänsyn till hantverkare alltid oroa mig för att ha sönder den. Den måste ha tagit någon dagar om inte veckor att göra hela klänningen. Den är felfri.” Hon höjde blicken och såg Toku i ögonen, leendet fortfarande klart och tydligt.
“Den passar dig. Missta inte mina hårda ord kring klädsel för dömande, hade jag gjort något så vackert hade jag velat att någon skulle klä sig i den. De hade nog blivit glada om de sett resultatet.”
-
Skrattet värmde, även om det gjorde Toku lite nervöst. Kanske hon hade sagt något dumt? Förhastat sig helt enkelt. Så djupt oroad var Toku att hon fastnade helt i sina tankar och inte riktigt hörde förklaringen för att inte vakna förrän hon var så mycket närmare henne och vågade känna på hennes tyg. Med sina smutsiga händer.
Gesten i sig fick henne att spärra upp ögonen och hon lät sin egna hand greppa tag om Ni-hins för att hålla den lite borta ifrån sina rena kläder. Men leendet som främlingen, eller nå, Ni-hin hade smittadeoch hon log lätt.
“Vem har sasgt att du inte skulle se lika… eh, felfri ut?”
-
Ni-hin skrattade. “Vi är inte alla skulpterade lika sköna.” Flinade hon och rodnade lite när hon insåg hur ivrigt hon hade sträckt sig mot klänningen utan att ens få lov att närma sig den. Hon skämdes sällan, men här lyckades Toku orsaka det och Ni-hin klev bakåt och böjde sig djupt i en bugning.
“Förlåt mig, det var inte meningen att tränga mig så nära inpå dig. Jag glömmer lätt bort att alla inte är lika förtjusta i närhet som mig själv.” Hon log för sig själv och rätade sedan på sig igen. Dags att byta ämne för att rädda lite ansikte.
“Hur är kejsaren? Säkerligen har du umgåtts lite med honom. Hurdan är han? Kanske lite lustigt att fråga hans fånge, men är han en god man?” Väldigt plötsligt ämnesbyte, men det var det enda hon kunde komma på.
-
Komplimangen fick henne att rodna lätt. Det värmde sådär skönt på både kinderna och magen. Vilket fick henne att slå ner blicken. Lite skamset strök hon undan några av de mörka slingorna bakom örat för att se försiktigt upp mellan sina långa ögonfransar.
“Förlåt, det är bara det att era händer är smutsiga och… tanken på smuts stressar mig.” erkände Toku. Inte direkt något hon brukade erkänna med hon blev nästan överrumplad av alla frågor sedan. Fnittrade till och skakade på huvudet.
“Jag vet inte… Någonstans tror jag det finns en god man. Men det är vanligt att han låter den där… bortskämda ungen komma fram. Som får allt han ser och rör.” fnös hon och la en hand över sin mun. Kanske det var dumt att säga förstås.
You must be logged in to reply to this topic.