Ni-hin blinkade vetande åt Toku. “Smart, spela dum. Man vet aldrig om jag är skickad för att faktiskt få reda på svaret på den frågan. Att genom ditt tonläge antyda att du kanske bara låtsas att du har en plan lämnar mig gissandes.” Hon flinade åt Toku och lade sig sedan ner på gräset bredvid henne och stirrade upp i skyn.

“Oavsett har du mig. Jag känner inte dig, men jag får känslan av att om jag tvingas välja mellan att tjäna dig och kejsaren, är det enda rätta att välja dig. En man som av vilken som helst anledning håller dig här, är inte mannen folket utanför murarna tror så starkt på.” Hon var lite vågad i sina ord, men väntan hade börjat frustrera henne.

“Så om du ska fly eller behöver söka skydd, och inte lyckas få igenom din smarta plan, då kan du alltid söka dig till mig. Jag har svurit att skydda de försvarslösa.”

“Det pågår inga stridigheter. Hon håller för det mesta bara folk vakna och väcker dem om nätterna. Det har blivit några sammandrabbningar som jag förstår det när vakter jagat hennes folk. Ingen fångad ännu som jag fått höra om. Jag tror hon hoppas hålla på länge nog att folket börjar skylla på kejsaren istället för henne för situationen.” Hon ryckte lite med axlarna, hon visste såklart inte alls vad planen var, men världens historia talade för den strategin. Konflikter som pågått länge nog har haft en vana att få folket att rikta sin ilska inåt, mot sina ledare.

“Jag ber om ursäkt för att jag antog dig försvarslös, du slår mig bara inte som en krigare. Jag borde ha vetat bättre. Jag kommer lämna dig till ditt egna försvarande om saker går illa,” Hon log åt Toku. “Men skulle det bli riktigt illa kan du alltid låtsas vara försvarslös!” Hon blinkade till med ena ögat mot henne, och stirrade sedan upp mot skyn igen.

“Jag hoppas din chef vet vad hon sysslar med.”

“Det måste jag säga, jag hörde om slaget vid berget och hur hon besegrade kejsarens styrkor. Det var knappt att Orochi kom undan med livet i behåll och där har vi någon jag inte trodde kunde förlora slag.” Hon tänkte på det för sig själv en stund innan hon ryckte på axlarna och sträckte ut en hand för att också beröra klänningen som Toku verkade så förtjust i.

“Knappast att det finns mycket av detta ute bland Nirais småbyar, slätter och berg. En liten guldkant på situationen, va?” Hon log och tittade sedan ned på sin oförsiktigt vävda väst och byxor, sydd av munkar utan samma yrkesstolthet som vem det än var som hade gjort Tokus klänning.

Ni-hin skrattade. “Du är bra rak du,” Började hon med ett flin. “Bekväma kläder är en fara. Jag har god rörlighet i dessa, de är enkla att göra och av lättillgängligt material. Om de kliar, skaver, irriterar så hjälper det mig att lära mig bortse från livets mindre distraktioner, jag lär mig fokusera genom dessa frustrationer och många fler. Om de är billiga, enkla, ersättliga kommer jag aldrig oroa mig för att de går sönder när jag gör det jag måste.” Med ett leende klev hon närmare Toku, kanske lite oartigt nära och förde baksidan av hennes hand längst Tokus klänning för att känna på tyget.

“En meter av ditt tyg har tagit mer tid än allt jag äger att framställa och kostat många gånger fler. Skulle jag bära något sådant skulle jag av hänsyn till hantverkare alltid oroa mig för att ha sönder den. Den måste ha tagit någon dagar om inte veckor att göra hela klänningen. Den är felfri.” Hon höjde blicken och såg Toku i ögonen, leendet fortfarande klart och tydligt.

“Den passar dig. Missta inte mina hårda ord kring klädsel för dömande, hade jag gjort något så vackert hade jag velat att någon skulle klä sig i den. De hade nog blivit glada om de sett resultatet.”

Ni-hin skrattade. “Vi är inte alla skulpterade lika sköna.” Flinade hon och rodnade lite när hon insåg hur ivrigt hon hade sträckt sig mot klänningen utan att ens få lov att närma sig den. Hon skämdes sällan, men här lyckades Toku orsaka det och Ni-hin klev bakåt och böjde sig djupt i en bugning.

“Förlåt mig, det var inte meningen att tränga mig så nära inpå dig. Jag glömmer lätt bort att alla inte är lika förtjusta i närhet som mig själv.” Hon log för sig själv och rätade sedan på sig igen. Dags att byta ämne för att rädda lite ansikte.

“Hur är kejsaren? Säkerligen har du umgåtts lite med honom. Hurdan är han? Kanske lite lustigt att fråga hans fånge, men är han en god man?” Väldigt plötsligt ämnesbyte, men det var det enda hon kunde komma på.

Ni-hin skrattade. “Det är första gången jag blivit så artigt kallad smutsig.” Hon log medan hon reflekterade över det som sagts om kejsaren och hon lät det smälta lite. “Det är nog svårt att växa upp när man växer upp instängd i sitt hem. De flesta av oss hade nog blivit bortskämda ungar om vi isolerades till ett liv fyllt av privilegium, rikedomar, ja-sägare och vad man än önskar sig. Det är säkert svårt att acceptera nederlag då.” Hon log och ryckte på axlarna.

“Inte så vidare gudomlig då alltså? Du borde absolut planera en flyktväg, för din chef lär nog få honom att blöda snart och ett folk som ser sin gud blöda är sällan lätta att ha att göra med.” Hon såg sedan tillbaka till Toku och log, mötande hennes blick.

“Det där med smutsen låter dock som ett problem jag kan hjälpa dig med. Något vi lär oss i bergen är att besegra våra rädslor och de egenheter som begränsar oss i vårt uppdrag. Om smuts besvärar dig finns det sätt att bekämpa det.” Hon såg sedan bort mot palatset innan hon fortsatte på ämnet om kejsaren. “Eller du kanske helt enkelt föredrar ett rent liv? Ett renligt tillstånd istället för att du har ett problem med smuts.”

Ni-hin log och nickade. “Ingenting är obehandlingsbart. Jag vet inte om vi kommer känna varandra länge nog för mig att lösa det åt dig, men jag kan hjälpa dig utveckla verktygen.” Hon studerade Toku noga och sträckte sedan ut en hand i ett erbjudande att skaka den.

“Innan du tar min hand vill jag förklara vad det innebär. Vi kommer jobba med att bemästra dina tankar, absolut, men vi kommer också jobba med exponering. Du kommer bli smutsig och kommer stanna i det tillståndet stundvis. Vi börjar ganska kontrollerat och med tiden mer oplanerat.” Hon själv hade besegrat rädslor på samma sätt. Att möta folks rädslor och ge stöd genom dessa var en av många saker de lärde sig hemma och en av många förväntningar på dem när de reste ut i världen.