De båda hade varit helt uppslukade av varandra, fokuserat på den andres rörelser, gensvar och reaktioner att ingen riktigt märkt Felaërn som smugit sig in i rummet likt en skugga. Det var just därför hon bett honom om hjälp, han var skicklig, tränad men också oväntad. Vladimir kunde henne utan och innan, visste alla hennes rörelser, tankar och strategier men det ingen hade väntat sig var att hon faktiskt skulle be om hjälp. Att Almithara skulle inse sina brister och sänka sin gard för någon. Detta var ett drag inte ens Vladimir själv hade insett och därför var han inte heller helt beredd på pilen som kom ifrån honom. Av rena reflexer lyckades han bli träffad i axeln medan han med rå styrka slet runt Almithara så den tredje pilen träffade henne medan den andra missat dem båda. Han hade alltid varit otroligt skicklig vilket Almithara räknat med. Hon hade aldrig väntat att Felaërn skulle lyckas på första försöket men hon var tillräckligt säker på att de gemensamt skulle klara det. Där hon skulle fallera kunde Felaërn ta äver medan detsamma gällde för henne. Vladimir var även nu skadad vilket kanske inte rentav gav dem vinsten men de gav honom en störning i sina rörelser.

Hon lyckades med nöd och näppe parera ett slag från honom och de båda vacklade tillbaka, skapade lite luft mellan dem båda. Vladimir var dock snabb på att rycka ur sin pil vilket kortsiktigt var smart men långsiktigt skulle han förlora för mycket blod. Om de inte lyckades vinna detta fort kunde de försöka spela det långa kortet.
” Han är otroligt stark. Vi kommer bara vinna om vi kan trötta ut honom före.” Hon pratade knackig alviska men visste att Vladimir inte skulle förstå ett ord. Hon har pratat språket hela sitt liv men har inte upprätthållit det tillräckligt för att ha hans fina tunga. Viss avundsjuka hade hon haft när han pratat med en så vacker ton. ” Han är expert på gift så håll koll på hans händer. Nålar kan gömma sig där ibland.” Med dem orden gav hon sig på först, kom mot honom med slag som han parerade utan speciella svårigheter men hon hade bytt mönster. Hon slogs inte längre för att vinna, hon slogs för att hålla hans fokus så Felaërn fick mer spelrum. Hon gick hårt in men backade sedan ut då hon kände att Vladimir tappat lite fäste, detta förvånade honom något vilket syntes så tydligt i hans ansikte. Han hatade att få se en sida av henne som han inte kände igen. ” Jag kommer njuta när jag flår din kära alvvän levande. Höra hans skrik när köttet splittras från sitt skal. Du kommer aldrig få glömma detta förräderi!” Morrade han med en sådan tillbakahållen ilska att till och med Almithara blinkade till av rädsla. Hon visste att det fanns en risk bakom hans ord, att de faktiskt kunde misslyckas, något som självklart skrämde henne. Hon hade sett allt han kunde göra, fått smaka på det hon inte kunnat fantisera om och han hade skapat de mardrömmar som fanns i hennes sinnen. Han var ett monster och skulle inte gå ned lätt men det var nu eller aldrig.

Trots deras skicklighet verkade Vladimir ändå hänga med. Han hade vissa problem men ändå höll han sig bra. Felaërn slogs riktigt skickligt och fanns chansen längre fram lärde hon sig gärna deras teknik. Vladimir verkade dock ha en viss vana att slåss mot denna stil vilket egentligen inte riktigt förvånade henne. Han hade tränat i så många år på olika platser för att just kunna hantera olika situationer. Han hade tvingat henne till något liknande men han hade haft ett mer fokus på hennes stil. Kanske just för att kunna kontrollera henne bättre när hon väl skulle försöka slå tillbaka.

När Felaërn fick in en träff med sitt blad mot Vladimir var Almithara inte sent efter och lät sin spänstighet prata för sig själv när hon fick in en spark mot hans sida där såret nu existerade. Detta fick Vladimir att vackla tillbaka i ett försök att skapa utrymme mellan dem alla men flinet på hans läppar verkade ändå inte försvinna. ” ett stick till så kommer du inte kunna röra dig när jag flår dig.” Almithara tittade med förvåning mot Felaërn och började nu inse vad som egentligen hänt. Sticket var inte dödligt men kunde vid för mycket kontakt göra personen helt orörlig i musklerna vilket i detta fall kunde bli deras fall. De hade verkligen inte mycket tid med andra ord att agera.
” Avsluta detta till vilken kostnad som helst.” Hon lät sin kappa falla till marken med en enkel rörelse och även hennes ansikte visade sig nu under det tyg som hållit henne gömd. I hennes händer höll hon i ett rep med en liten tyngd i ena änden som nu vant började spinna i luften. Hon lät tyngden flyga mot honom och som förväntat aktade han sig åt sidan. Hon var snabb att reagera och följde hans steg, lät repet följa efter. Tyngden lyckades vira sig runt hans ena arm vilket fick bara honom att le bredare. Med sin kraft drog han henne närmare men till sin förvåning försökte hon inte vika undan. Med dansande rörelser matchade hon hans och såg till att de bara hamnade närmare varandra med snöret omlindade runt deras båda kroppar där han ändå lyckats få hennes rygg mot sin bröstkorg. Hennes ena hand höll hårt i hans arm medan hans arm hade fått tag om hennes hals. De bådas ansikten stod mot Felaërn där Vladimirs läppar smekte Almitharas öronsnibb.
” Trodde du verkligen att du kunde vinna mot mig i min egen gren? Ett steg till alv så kommer hennes nacke att ryka.” Hans grepp hårdnade om strupen vilket fick henne att kippa efter luft. Han trodde att han hade kontroll över henne men det hon hade sett till var att ha honom exakt där hon önskade. Skulle Felaërn attackera kunde Vladimir enkelt använda henne som sköld, det han nog inte insåg var just det. Hon skulle se till att hon tog första slaget men att han inte skulle kunna flytta sig heller.
” Vad än det kostar.” Mimade hennes läppar fram medan blicken smått såg ned mot sin mage. Hennes längd var faktiskt kalkylerad i detta. Om Felaërn träffade rätt kunde han göra skada på henne men samtidigt vara dödligt mot Vladimir. Det fanns inga garantier för att hon inte skulle bli riktigt skadad beroende på Vladimirs reaktion men så länge hon fick sin hämnd var detta värt alla risker. Felaërn hade ställt upp på så mycket, hon tänkte inte riskera hans liv för detta.

Känslan av att få ett svärd borrat genom huden var inte ovant men heller inte välkomnande. Smärtan var lika jobbig som hon mins det då det spred en svidande och brinnande smärta vid hennes sida. Av vad hon kunde förstå verkade Felaërn leva upp till sin skicklighet vilket självklart hade förvånat Vladimir också som inte väntat detta spel från den båda. Almithara hade överraskat honom på flertal nivåer vilket i slutändan hade blivit hans fall. När den välbekanta dolken åter igen fanns i hennes hand rev hon snabbt av repen som höll dem tillsammans innan hon med en kraft och precision genomborrade dolken i mannens hals som bara fick ur sig ett gurglande skrik när blodet snabbt fyllde hans hals, fick honom att börja kvävas i hans egna blod. Det som syntes i Almitharas ögon var något brinnande, något djuriskt som så länge önskat få känna denna blodsdoft, känna dess sötma fylla hennes näsa och lungor. Hämnden var verkligen ljuv på alla sätt och vis även om hon fått betala ett stort pris för detta, större än hon troligen visste av själv.

När hans livlösa kropp dunsade emot det mörka trägolvet och färgade det sakta sin blodröda nyans så kunde hon äntligen slappna av något vilket också fick smärtan att göra sig ovälkommet påmind. Hon tog stöd av närmast fåtölj medan andra handen lades om hennes sår som blödde kraftigt. De behövde verkligen hitta någon som kunde hjälpa dem, som tur bodde hennes doktor bara några hus härifrån. Självklart hade hon inte tänkt ge sig in i denna strid utan att kunna få hjälp efteråt. ” Tack min vän.” Leendet nådde nästan hennes ögon där hon stod halvhukad framåt och sneglade upp på den alv som befriat henne på så många sätt. Ett tack skulle aldrig räcka för det han gjort denna kväll men hon behövde börja någonstans. ” Jag har en doktor boende i närheten. Tre hus öster om detta. Hans hus är det ända blåa i närheten.” Hon tog några steg framåt men började förstå ganska direkt att detta inte skulle bli lika enkelt som hon trott. Felaërn var också förgiftad och skulle inte kunna röra sig speciellt snabbt vilket båda dåligt. Hon började röra sig ut till korridoren och tog stöd av väggarna när hon rörde sig framåt. Tvingade hela tiden sina fötter att röra sig även om det hela tiden högg av smärta i hennes sår för varje liten rörelse hon gjorde. Hon höll krampartat mot sitt sår men det verkade inte göra så mycket för det blod som lämnades bakom henne.

De måsta ha sett så patetiska ut där de rörde sig haltande framåt, men samtidigt hade hon aldrig väntat sig att komma ut ur detta i bättre skick. Vladimir hade varit henne mardröm, hennes akilleshäl genom alla åren. Att välta honom krävdes mer än lite skicklighet och det hade visat sig även vara sant denna kväll. Det hade gått relativt fort, fortare åtminstone än hon räknat med men de båda var ändå väldigt duktiga inom stridskonst vilket de ändå bevisat för varandra denna kväll. Feläern slutade ändå inte att hjälpa henne även om han egentligen nu kunde dra sig tillbaka. Han hade försökt stoppa hennes blödning någorlunda och försökte även se till att hålla utkik runtomkring medan hennes fokus blev att bara ta sig framåt till huset. Hans ord fick det dock att spricka upp lite för henne och ett skratt lämnade de fylliga läpparna men allt slutade ändå i ett smärtsamt stön. ” Eliten på framsprång med huvudet högt och ryggen rak.” Flinade hon retsamt tillbaka även om ansiktet i helhet såg rätt matt och blek ut. Orden hjälpte henne kortsiktigt att fokusera på annat även om det gjorde ont att prata. Som tur dröjde det inte länge förrän de faktiskt var framme vid det blåa huset med en stor mörk dörr vid trappuppgången. Hon gick bara fram och bankade hårt på träet som inte gav vika men mullrade ändå högt i huset. En lampa tändes hastigast och fotsteg hördes på trappstegen innan dörren flög upp och beskådade det välbekanta ansiktet. Doktorn var förberedd på det värsta redan, därför hans hus stod tomt från betjänter och han bara visade dem in utan att ens yppa ett ord. Han visste att Almithara redan hade kunskap om det som behövde ske.
” Svärd igenom sidan, troligen missat det vitala men jag blöder mycket.” Orden hade börjat bli lite mer andfådd och han hjälpte henne som stöd ner till källaren i huset. Doktorn slängde sin mörkbruna blick snabbt mot Felaërn som verkade halta. ” Gift, kommer gå ur kroppen om någon timme.” Almithara var alltid snabb när det kom till dessa situationer. Kommunikation var avgörande för att inte misstag skulle ske. Doktorn som ändå var relativt ung för sin ålder hade ändå somnat då det mörkbruna håret låg redan åt alla håll och kanter. Han hade en liten skäggstubb som indikerade att han troligen inte rakat sig på några dagar och han bar bara en lång mörkblå rock över sin nakna kropp.
” Okej. Din vän kommer få hålla i dina armar när jag ser igenom såret och sen syr ihop det. Jag vet att du brukar vara duktig på att ligga still men jag chansar inte denna gång.” Förklarade han enkelt.

I källaren som de nu kom ned i var väl belyst med hyllor uppradade av läkarutrustning. Mitt i rummet fanns en hård metall säng och det syntes mycket väl att han gjort flertal operationer här nere, kanske inte alls så lagliga heller. Han hjälpte Almithara upp på sängen som stönade i smärta men gjorde aldrig något motstånd medan armarna lades strax ovanför hennes huvud så de inte skulle vara i vägen. Doktorn gick runt bakom ett skynke i ena hörnet och bytte snabbt om så han hade rena kläder gjorda för operation medan han tvättade sina händer noggrant. Han gick sedan fram och klippte bort tyget som var lindat runt hennes midja och aktade sedan på tröjan för att visa den blodiga magen därunder. Han beskådade såret med en tung suck och började hälla saltlösning på såret för att tvätta det rent. ” På ett sätt är det bra att svärdet gick igenom. Jag kommer börja sy här och sen får vi vända på dig.” Han började plocka fram lite saker och gav Felaërn en menande blick mot Almtharas händer innan han började att öppna såret och se så att inget verkligen var skadat. Han rengjorde lite och fixade några mindre saker innan han flitigt sydde ihop såret medan Almithara bet så hårt ihop att hon nästan kunde känna sina tänder knaka. Några få gånger flämtade hon till då smärtan blev för stor men annars låg hon relativt stilla på sängen.

När han väl var klar rullade hon lite halvmatt över då hon var yr från smärtan och blodförlusten medan Doktorn fortsatte. Han var rätt snabb i sitt arbete och efter en timme kunde han plåstra om Almithara helt och känna sig nöjd efter sitt arbete. ” Ja vi vet att du varit med om värre men jag uppskattar om du inte skadar dig så hårt nästa gång.” Suckade han tungt medan han nu började att rengöra sina instrument. ” Och nåde dig kvinna om du!!!” Han hann tyvärr aldrig avsluta meningen för precis som alltid hade Almithara direkt ställt sig upp på golvet vilket självklart resulterade i blodtrycksfall. Doktorn hann bara se hur det svartnade för hennes ögon och hur hennes kropp började falla mot det stenhårda golvet medan han själv svor högt.

Mycket hemsökte Almithara där hon sov, många minnen inte bara för det hon varit utsatt för utan det hon utsatt andra för men även det hon skulle fortsätta göra. Minnena kändes lika verkliga, nästan som om hon kunde känna all den smärta åter igen, lika verklig som den varit då. Troligen var det såret som gjorde henne påmind och lekte med hennes sinne men tillslut lyckades hon få upp ögonen och såg sig om i det dunkla rummet. Några få stearinljus brann på ett bord längre bort vilket gjorde att hennes blick inte såg lika bra som vanligt. Dock stack Felaërn ut lika mycket i mörker som i ljuset där han satt sovandes vid hennes säng och fick det att rycka till i hennes ena mungipa. Fan för denna man på ett sätt, som gjort så mycket för henne när hon egentligen inte längre kunde erbjuda något. Han sög in henne i sin närhet och hon kunde inte längre slita sig, vilket så tydligt syntes där hennes blick låg fäst på honom. Med en tung suck och med stort besvär lyckades hon sätta sig upp och såg ned på det sår som nu var ihop lappat. Detta rum hade hon spenderat mer tid i än hon ville erkänna och hade alltid en välbekant doft som konstigt nog lugnade henne något. Hade hon nått hit så fanns alltid trygghet i närheten och hennes liv var aldrig i fara efter detta.

Sakta ställde hon sig upp och gick fram till Felaërn för att huka sig ned framför honom, lät sin smaragdgröna blick studera de stiliga ansiktsdrag som nu vilade tungt på hans ansikte. Med en otroligt varsam rörelse smekte hon bort en hårslinga som lagt sig för hans öga innan hon lutade sig framåt och lät sina läppar vidröra hans panna i en öm kyss. ” Kommer aldrig säga detta till dig när du är vaken, men jag är skyldig dig allt.” Viskade hon tyst på alviska innan hon sedan reste sig upp. Nej hon skulle aldrig erkänna för någon om detta då hon aldrig ville stå till skuld för någon. Det gjorde henne svag och enkel att utnyttja vilket hon absolut inte fick vara för stunden. Med tysta steg smög hon sig över det kalla stengolvet och lät klädesplagg efter klädesplagg falla till golvet. Doktorn hade som vanligt förberett två större hinkar med vatten i ett hörn som hade en golvbrunn. Lite besvärligt började hon tvätta sin kropp ren från blod och svett men var noga att inte låta såret bli fuktigt. Som förberett låg redan kläder redo. Denna gång började hon klä på sig den flashiga rustning hon vid få tillfällen bar, den som lät ögonen ha något att beskåda. Den var utsmyckad i guld och röda ädelstenar där svart läder täckte de få delar som hon inte visade upp för alla. Den var utmanande, vacker och ståtlig som visade upp den styrka och stolthet hon bar på. Håret flätade hon bakåt till en inbakad fläta innan hon tillslut gick fram till den sovande alven. ” Jag är ledsen min vän men du behöver vakna upp.” Hon lade sin hand mjukt på hans axel men lät en viss tyngd ligga där i ett försök att få honom tillbaka till verkligheten från sina drömmar. Hon ville egentligen låta honom sova längre, det var fridfullt att se honom så lugn men tyvärr behövde de röra på sig. Han kunde få vila i hennes säng senare efter att dem fått något i magen.

Till hans fråga log hon brett och rätade på sig då han nu vaknat. ” Oförskämt bra.” Svarade hon skämtsamt även om det var sanningen. Efter allt som hänt hade hon aldrig förväntat sig att vakna upp och kunna röra sig så pass fort. Självklart gjorde det ont men så länge det var lite smärta skulle hon aldrig klaga. Det de båda gått igenom var en gigantisk bedrift som skulle sätta många hjul i rullning men för stunden behövde de ta sig hem till henne där de kunde äta och vila. Hon bodde som tur var inte alltför långt bort härifrån vilket skulle underlätta för dem båda.
” Hur mår du själv? ” Hon studerade honom noga med blicken för att se om hon kunde hitta bevis på hans tillstånd men troligen var det en utmattad kropp och lite ömmande muskler från giftet som han fått i sig. Det giftet var inte att leka med, tur att det aldrig hann gå så långt för det kan ge en förlamad effekt i en förlängd period.
” Jag tänkte att vi ska röra oss till mitt hus där vi kan äta och sen få sova ordentligt.” Förklarade hon enkelt och slet sin blick från honom för att börja röra sig mot trappen. På vägen tog hon tag i en kappa som lades om hennes kropp och dolde den glittrande rustning hon bar på. De skulle troligen röra sig i dagsljus och hon behövde inte dra till sig uppmärksamhet i onödan, det skulle komma senare vid ett annat tillfälle.

Hon rörde sig uppför trappan men höll sig hela tiden nära Felaërn utifall han behövde lite stöttning. Hon hade ingen aning om giftet helt slutat verka och hon tänkte inte vara så elak att lämna honom i sticket. Huset stod för stunden tomt när de kom upp till hallen, precis som hon förväntat sig. De kunde utan större problem ta sig ut på gatan igen där nu människor rörde sig hastigt förbi. Några kom i häst och vagn, vissa tog en promenad medan en del red sin häst. Det var prat, skratt och hemliga konversationer som Almithara inte brydde sig om för stunden. De skulle oavsett se den ståtliga skogsalven och reagera, även om hon virat in honom i massa tyg gick det inte att dölja vart han kom ifrån. Lite frustrerande i vissa stunder men ändå kunde inte Almithara låta bli att le inombords. Hans stolthet och ursprung fascinerade henne oerhört, troligen för att hon skulle ha varit en av honom om hennes liv inte vänts helt upp och ned.

Utan att lägga mer tanke på det hela trädde hon ut på gatan och började röra sig uppåt. Hennes riktiga hus låg i utkanten av det fina distriktet, få alver hade fått möjligheten att köpa ett så pass fint hus men med hennes kontakter och bakgrund kunde inte ens de fisförnäma människorna neka henne. Huset var litet i jämförelse mot allt annat men det räckte för henne och hon hade två stycken betjänter, en kökspiga och en städerska, båda var människor och båda hade en stark koppling till henne av olika anledningar. Det tog dem ca 20 minuter att vandra till hennes hus som de snart stod framför. De var vitt med två stora mörka ekdörrar vid entrén. En liten trädgård med några få blommor som Leora envist hade planterat då Almithara inte orkat bry sig. Taket hade rött tegel och kunde nog beskrivas som sött.

” Jag ber om ursäkt för det som kommer hända.” Mumlade hon bara snabbt innan hon öppnade dörren. Det som mötte henne först var en tjutande Sienna som slängde sina armar runt Almitharas hals medan stora tårar rann nedför hennes kinder. ” Jag trodde vi hade förlorat dig!” Utbrast hon och borrade in sitt huvud i Almitharas axel som stönade till. Hennes sår klarade inte riktigt av att hålla emot den späda kvinnan som fanns nu i hennes famn. Kvinnan var nästan ett huvud kortare med kastanjebrunt hår i en tillbakadragen fläta. Hon bar en enklare klänning och kroppen var väldigt späd och skör, som om Almithara lätt kunde krossa henne i sitt grepp. ” Jag skulle inte ens våga lämna er två ensamma. Ni hade säkert kommit och torterat mig i helvetet för att jag inte skött mig.” Flinade hon tillbaka men trots sin smärta vågade hon inte klaga eller akta sig från Sienna. Inte långt därpå hördes ett annat tjut längre bort i hallen där nu en större äldre kvinna syntes till. Hennes gråa hår var som alltid uppsatt i en hård bulle. Hon hade stora kurvor och var en typisk kökspiga som kunde sin mat väl. ” Du är verkligen hemma!” Kvinnan sprang med full fart mot Almithara och slängde sina armar om dem båda kvinnorna medan hon fick bita ihop av smärtan som högg i såret. De båda kvinnorna grät och hade inte ens sett den stora mannen bakom Almithara innan Sienna tittade upp med en stor förvåning. ” Vem är han!?” Hon såg både fascinerad och rädd ut när hon studerade mannen som säkert var nästan två huvuden högre än henne själv. Almithara bara log roat men tog ett steg tillbaka och sneglade mot Felaërn. ”Detta är anledningen till att jag lever idag.” Hon hann knappt säga orden förrän kvinnorna skyndade sig fram och lade sina armar om hans midja. ” Tack för att du fick hem henne hel!” Utbrast dem båda i harmoni medan Almithara bara fortsatte in i huset, tänkte att Felaërn kunde få ta sig ur knipan medan hon smet. Dessa kvinnor betydde oerhört mycket för henne och de var som en familj men de kunde också vara väldigt klängig och envis. Lukten av nybakat bröd började fylla hennes lungor desto djupare in i huset hon kom vilket fick magen att kurra. ” När ni kramat honom färdig kan ni väl ta med honom till köket så vi kan äta?” Ropade hon bara högt och slog sig tillslut ned på ett slitet bord i köket. Hon hade några rum i huset som var utsmyckat efter en adels standard men några rum ville hon behålla varma och bekväma, köket var en av dem. Leora hade mycket nymodigheter som hjälpte henne i köket med möblerna var slitna och välanvända. På bordet stod det uppdukat för en fest med bröd, kött, vin, ostar och pajer. De skulle verkligen inte behöva gå hungriga härifrån!

Almithara åt lite försiktigt för att inte dra upp för mycket smärta från såret. Trots att magen skrek av hunger fick hon tyvärr släcka den helt senare. Istället studerade hon Felaërn när han åt och lät sin blick ibland se över till de två kvinnorna som arbetade i köket, eller rättare sagt låtsades att arbeta för att få studerade dem båda där de åt. Lite väl uppenbart men Almithara lät dem vara, förstod deras oro de haft då hon lämnat dem med en ganska bitter sanning, om att hon kanske inte skulle återvända. Trots sin stolthet och styrka så var hon beredd på att inte sitta här idag och därav hade hon förberett alla olika scenarion för att inte vissa saker skulle förfalla med hennes död. Dessa damers trygghet hade varit en av dem. De hade fått instruktioner och guld som skulle användas om inte Almithara tagit sig tillbaka idag.
När Felaërn väl ställde en fråga hann hon inte ens själv svara innan Leora tog till ord. ” Hon gjorde saker för oss som ingen..” Kvinnan hann aldrig ta till orda förrän Almithara höjde sin hand för att tysta dem. Ett flin fanns på hennes läppar när hon lade armarna i kors över bröstkorgen och lutade sig tillbaka i stolen. ” Människor har plågat alver så länge att jag gjorde något som få kan göra. Jag tog in mänskliga betjänter för att förnedra människorasen.” Något hårt i hennes ansikte fanns däröver men den mjuknade sedan och hon skakade på huvudet. ”Var ofta min förklaring till många men finns tyvärr ingen fasad jag längre kan hålla upp mot dig.” Blicken studerade honom på fler sätt än han troligen kunde förstå, den beräknade och läste de rörelser som fanns där men något annat låg djupt där inne. ” De hittade mig ute på gatan och lappade ihop mig. Som tack gav jag dem ett hem.” Hon kunde höra dem båda kvinnorna protestera i takt med en grymtning men de verkade åtminstone säga något, de visste vilka fiender Almithara hade och vilken fasad som hon satte upp för omgivningen. ” Så nära sanningen du kommer komma idag Felaërn. Ska inte få allt serverat så enkelt.” Skrattade hon tillslut och tog en smutt på vinet som fanns i en mugg. Inte det bästa vinet men absolut inte det sämsta heller. Kanske senare framöver hade hon tid att bjuda Felaërn på en riktig fest men idag kunde hon tyvärr inte.

” Jag hade önskat dig vid min sida längre men jag vet vad som även drar i dig. Det jag kan erbjuda kortsiktigt är mat och en säng att vila ut i. Vill du ha något mer så finns det troligen inget som jag inte kan ge dig, bara att nämna din önskan.” Hon ville inte säga hejdå, fan till och med hennes hjärta snörpte sig på bara tanken men han hade gjort allt för henne, hon kunde visa ett kallhjärta beteende men hon var inte utom all reson. Hans hjärta bultade redan för en annan förbannad varelse och även om hon gärna tvingat honom kvar här så fanns det gränser för henne också, väldigt breda gränser men dem gömde sig därunder. Dock så behövde hon slänga en varnande blick mot sina väninnor då hon kände av det de kunde se i Almitharas ögon. De kunde läsa henne som en bok, på ett sätt som inga andra tidigare kunnat. De visste vad som fanns i hennes tankar och deras medlidsamma ögon förklarade med är vad Almithara ville visa för någon. De började genast backa ut ur rummet då de förstod situationen och lät dem vara i fred.

” Jag kommer senare under dagen börja samla på mig en del resurser som nu ligger utan vakt från Vladimir. Du är självklart välkommen att följa med, vill du vila så kan du ta min säng och vill du resa tillbaka till Nesta kan jag ordna en häst till dig på direkten.” Hon gav honom valmöjligheterna, kunde ge honom betydligt fler men gissade att dessa tre ungefär beskrev det han kunde kortsiktigt tänka sig.

Hon var så inställd på att han skulle vilja tillbaka till sin käraste nu när han gjort sitt att hans ord fick henne att rycka till i förvåning. Det krävde henne all kraft att hålla sitt ansikte i schack och inte skina upp som en förbannad sol. Han tänkte alltså stanna? Hon hade sett något i honom men hade inte förväntat sig denna hjälp som han hela tiden gav henne, var nästan så att hon ville skicka ett ord till sina vän att göra sig av med Nesta för gott så hon kunde försöka hålla honom kvar. Kärlek kanske någon hade kallat hennes känslor men Almithara hade sedan länge förkastat dessa känslor, hon hade kanske beskrivit dem mer som besatthet. Hon var dock glad att hon kunde styra sina känslor så pass bra att de inte tog över för då hade Felaërn sett en sida hos henne han troligen hatat.

” Allt du önskar dig här är bara att ta för dig. Mitt hem är ditt hem nu Felaërn efter allt du gjort för mig. Dessa kvinnor vet vart mina pengar finns så skulle jag inte finnas i närheten kan du alltid gå till dem så hjälper de dig. Det finns inte mycket som jag inte kan köpa dig så var inte blyg där. Jag vet att skogsalver inte värdesätter prylar på samma sätt som människor men i denna stad finns det mycket att erbjuda, även i vapenväg.” Hon lutade sig tillbaka och studerade honom i tysthet medan tankarna gick. Hon hade alltid föredragit honom i de kläder han burit, de passade hans kropp men i denna stad kanske något annat hade gömt honom bättre. “Jag har nog lite utrustning du kan låna om det önskas för att få dig att smälta in bättre här i staden. Det är synd att se dig byta men om du ska stanna här ett tag till och hjälpa mig så är det bra om du inte sticker ut likt en eld i nattmörkret.” Det mer sneda, charmiga leender prydde hennes läppar när hon pratade och mer komplimanger hade hon kunnat ge honom men valde att inte krossa den linjen som de verkade hålla sig på. Hon behövde honom mer som en höger hand än något köttsligt i sängen. Det fanns inte plats för känslorna här, inte hos någon av dem tydligen.

“När det kommer till arbete så skulle jag inte kunna be dig göra det tunga själv. Du har redan gjort tillräckligt men kommer inte stoppa dig om du vill följa med. Vladimir var en hemsk man men de platser vi kommer besöka är rätt fantastiska.” Han var en man med dyr och exklusiv smak på alla nivåer. Han hade kammare som förvånade även dem rikaste adelsmännen. Det var få som förstått hur mycket pengar han egentligen samlat på sig under åren. Han hade aldrig skrytit med sina pengar utåt utan njöt av dem bakom stängda dörrar.

“Jag kommer bara säga detta en gång sen kommer jag inte nämna hennes namn då jag märker att du försöker undvika hennes namn.” Rösten blev allvarlig och hon lutade sig framåt för att möta hans blick. Hon hatade orden men han hade förtjänat dem. ” Om du behöver skydd för Nesta så kan jag få hit henne och hålla henne trygg utan motfrågor. Hon kommer behandlas väl och ha skydd. ” Han dolde något för henne men hon hade ingen rätt att fråga om detaljer. Hon ville bara försäkra att han kunde ha ett gott samvete.

Hon hade kunnat ge honom så mycket om han bara hade frågat men ändå fanns det inget hon kunde få ur honom på den fronten. Hon visste att alver inte värdesatte samma saker men inte ens en gnutta girighet verkade finnas i hans blod medan hon badade i det dagligen. De var så olika, från så helt skilda världar men ändå drogs hon till det hon inte kunde få. Kanske var det alviska blodet som talade, som ville tillbaka till sina rötter men det var inte längre ett alternativ. Hon började plocka lite lätt av maten och drack av vattnet och när han nämnde om att de slogs bra ihop kunde hon inget annat än att hålla med. Hans ord fick det dock att väcka en tanke i hennes huvud som spred ett lömskt leende på hennes läppar. ” Åh ja, det gör vi. Jag har nog ett ställe där vi kan få testa exakt hur bra ihop vi slåss.” Det fanns massor med ställen här där de slogs för pengar, på arenor där människor och andra satsade pengar om vem som skulle vinna. Almithara hade använt det som ett ställe att ventilera sina känslor och hon hade även haft rätt roligt under tiden. Kanske inte var något exakt för Felaërn men det hade varit intressant hur bra de slogs utan vapen ihop. Ett bra sätt att testa hur långt hon kunde ta med honom på sina uppdrag. ” Inga vapen, det är inget dödande utan rent av en kampsport för att mäta sin styrka. Går att köra parvis och möta andra. Rätt roligt om jag får säga det själv.”

Hon smuttade lite på vattnet och lyssnade sedan till hans ord men var tvungen att hosta till när hans ord fick det att sätta vattnet i halsen. Ögonen spändes upp i förvåning då hon tittade på honom och hon behövde klappa sig för bröstet. Vaddå mördat hennes make? Har denna kvinna haft två män i sitt liv samtidigt? Var väldigt bra jobbat av henne, synd att hennes man blev mördad för då är hon mer tillgänglig. Hon skulle direkt skicka dit någon för att se vem det kunde ha varit. När han bad om hjälp att få bort några från Nestas rygg nickade Almithara bara enkelt till. ” Så fort jag få möjlighet kommer jag skicka efter några som troligen kommer få det gjort. Nesta kommer förhoppningsvis gå med trygg rygg igen.” Hon tänkte dock inte nämna något om sin egna utredning hon tänkte starta. Kunde bli väldigt bra att ha den informationen i framtiden, även för Felaërns del om något skulle hända dem båda.

” Då är det lagt bakom oss. Jag ordnar så Nesta är fri och du kan få andas ut och inte oroa dig. Under tiden ser jag till att vi har lite roligt tills du ledsnar på mig.” Hon reste sig upp och sträckte fram sin högra hand. ” Under tiden kommer jag betrakta dig som min högra hand och närmsta kompanjon. Låt oss få denna stad att skaka, låta rättvisa för alvar äntligen skipas.”