Post has published by Beckan92
Viewing 12 posts - 21 through 32 (of 32 total)
  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Han verkade inte vara helt emot idén vilket fick henne att le stort. Där de skulle slåss kunde många män betala stora summor för att försöka klå upp alver som inte verkade ha gett upp på livet. Bara deras kroppsspråk skulle troligen reta upp många, tillräckligt för att de skulle våga sig in i ringen mot dem. ” Mesta dels medelklassens män som vill visa sig tuff och förlora lite pengar, finns några adelsmän där också som söker lite spänning, för mig är det träning och även få utlopp för frustration.” Hon tog en sista tugga av brödet innan hon började röra sig upp mot trapporna. Hon hade egentligen haft i tankarna att göra annat men de båda behövde nog detta mer och hennes utrustning var inte riktigt lämpad för detta. Utan att riktigt ens se sig omkring i det eleganta rummet gick hon raka vägen till sitt egna sovrum men lät dörren vara öppen för att låta Felaërn göra som han känner för. Sovrummet var bland de större sovrummen med en gigantisk säng i mitten vid två stora fönster. Sänggaveln var i guld medan tyget som klädde den var i silke. Stora garderober visades ståtligt upp efter ena väggen medan det fanns en dörr som ledde in till ett marmorbadrum där en stor kopparbadkar fanns i mitten. Inget hade hållits tillbaka för detta hus vilket syntes i varje liten detalj av rummen som var utsmyckad. Dock var det inte heller i överflöd, det fanns gulddetaljer men inte vart och vartannat i rummen, mer som en detalj. Hon försökte alltid hålla en mer diskret ton med väl utvalda utsmyckningar. Hon tillbringade egentligen en relativt liten tid i detta hus, detta var mer ett bevis till sig själv att hon hade lyckats och kunde fortsätta lyckas om hon bara kämpade.

    Benen bar henne direkt till garderoben vars dörrar hon öppnade och började dra fram nya kläder till sig själv. Det blev ett par tajta svarta läderbyxor, en svart skjorta som var ganska v-ringad i fram, ett skärp och ett par svarta glansiga stövlar. Något vitt var inte värt att ha på sig till detta och det behövde sitta skönt för att inte vara ivägen för hennes rörelser. Lite eftertänksamt började hon leta djupare i sin garderob och hittade ett par byxor och skjorta som troligen skulle kunna passa Felaërn också, tillhört en av hennes män tidigare då hon alltid haft extra uppsättningar kläder för alla situationer. ” Tror dessa kan passa.” Ropade hon bara snabbt och slängde dem på hennes säng medan hon gick in till badrummet för att se sig själv i spegeln. Hon lät sin kam borsta igenom det värsta av tovorna innan hon gjorde en inbakad fläta så det inte skulle vara i vägen. ” Ska du redan ge dig av?” Den försiktiga rösten tillhörde Sienna som försiktigt smugit sig in i sovrummet och stod nu med stora rådjursögon bakom Almithara. ” Det finns mycket att göra men efter allt detta lovar jag att stanna lite längre.” Sienna verkade inte nöjd med svaret då hennes underläpp putade något men Almithara log bara varm innan hon gick fram till ett skåp och letade bland några flaskor. ” Här är den.” Mumlade hon belåtet och hällde snabbt i sig drycken som fanns i flaskan innan hon gick ut till sovrummet igen. Rörde på kroppen som var rätt stel men inte längre hade några sår på sig vilket var otroligt skönt. Hade alltid några drycker hemma, kostat henne självklart en förmögenhet men var helt klart värt det. Doktorn var oftast ett hjälpmedel att inte dö kritiskt tills hon kom åt dessa drycker, ibland valde hon att spara dem för att inte slösa upp hela hennes besparingar.

    ” Se till att ha på dig huvan och kappan så kan vi troligen ta oss igenom säkert folkmassorna. Dit vi ska är en liten bit bort, vid början av slummen.” Förklarade hon enkelt och gick fram till en hängare där flera olika kappor fanns, olika storlekar och färger. Hon tog sin vanlig slitna som dolde hennes kropp väldigt bra därunder. Då huvan åkte upp fanns det inte mycket kvar att se förutom hennes käke och mun. Utan mer förklaring började hon röra sig ut ur huset, mot gatan vars liv än ägde rum. Som tur verkade dem vara för upptagna med sina egna liv för att notera de två figurerna som klev ut ur huset. Med raska steg rörde hon sig åt den välbekanta riktningen, höll sig hela tiden i utkanten av vägen för att ta minst plats och även synas minst bland folkmassorna. Hon rörde sig lätt förbi dem andra, gjorde sig nästan osynlig där hon rörde sig mellan husen och de kroppar som fanns där, var så van med sina rörelser att det kom naturligt för henne nu.

    Desto närmare de sämre distrikten de kom desto mer människor rörde sig ute på gatan. Husen blev allt mer slitna och stod allt tätare till varandra tills det längre inte fanns någon andrum mellan dem. Lukten var alltid frän och männen luktade inte längre parfym. Ibland kunde en doft av bageri kännas till men den dog ofta fort ut av de andra dofterna. Utan att ens se sig om gick hon raka vägen fram till en dörr och knackade. Den stora mannen på andra sidan dörren såg bara ned på henne och frustade torrt till. ” Vilka stackars satar ska få sin rumpa piskad idag?” Frågade han skämtsamt och klev åt sidan för Almithara och kliva in. ” De som är dum nog att ställa upp. Idag har jag även en vän med mig som jag vill testa.” Hon nickade bara bakåt åt Felaërn medan mannen skrockade till. ” Ännu en stackars sate som du ska lära upp? Jag satsar att han kommer överleva max 30 minuter där inne.” Almithara var lika snabb på vad som alltid och sträckte över några mynt. “Taget. Ska bli roligt att se din min sen. Du vet vart du ska lägga pengarna.” Flinade hon bara och började röra sig in i rummet som inte var speciellt stort. Det var relativt tomt men det fanns en trappa ned till en källare där ljud kunde höras ifrån. Almithara rörde sig nästan lite ivrigt mot källaren som var förvånansvärt stort och rymligt där de kom ned. För stunden var det relativt många tomma platser på bänkarna som omringade en matta i mitten. Mattan var ganska stor men täckt med både intorkat och färskt blod. För stunden var det två soldater som försökte visa upp sin styrka mot varandra medan andra män hejade på med blandade känslor. Många slängde i sig alkohol som om morgondagen inte fanns medan vissa hade vilda argument om vem som faktiskt skulle vinna. ” Denna är enkel. Soldaten till vänster kommer få in några klockrena träffar men den till höger kommer få in den sista.” Viskade Almithara under huvan till Felaërn medan hon rörde sig längre in i rummet. ” Miguel sätt upp två stycken i ringen. Jag har en kompis denna gång med mig. För spänningens skull slänger jag in sex guldmynt till den som kan få ned mig eller min vän.” mannen vid baren såg förvånat upp mot henne men flinet som började sprida sig på hans läppar talade om hur mycket han kände igen den där rösten. ” Du är allt kaxig idag. Någon maxgräns på antal deltagare?” Blicken studerade dem båda medan han torkade rent ett glas medan han såg hur kvinnan höjde upp tre stycken fingrar. “Vi börjar med tre stycken. Skulle alla misslyckas miserabelt så släng in den fjärde.” Mannen vid baren visslade imponerad men skakade sedan på huvudet. “Du tränar dina män hårt hör jag. Nåväl. Gör er redo så blir nästa match er.” Hon gestikulerade mot en bänk där dem kunde slå sig ned och vänta vilket Almithara gjorde.

    ” Reglerna är enkla, inga vapen, ingen magi. Bara ren styrka och snabbhet. Bitas, rivas, allt där emellan är tillåtet. Matchen är över när någon svimmat av, eller i vårt fall vi hamnar på vår rumpa så du kommer behöva vara snabb på fötterna.” Hon drog ned sin huva och studerade Felaërn för att se hur han kände över det hela.

     

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Felaërn skulle garanterat tackat nej bara några månader sedan, innan han träffat henne. Men månaderna hade gjort honom ilsken och hård, ännu mer mot människor än förr. Att tjäna pengar på att klå upp några var inte honom helt emot, med de erfarenheterna han varit med om i bagaget.
    ‘Visa vägen, så visar vi dem vem som är bäst.’ sa han med ett retsamt leende och en ivrig glimt i de gröna ögonen. Då hon rörde sig följde han henne sakta, för att ställa sig vid dörröppningen till sovrummet och se sig omkring.
    ‘Någon har satsat på inredningen här.’ konstaterade han. ‘Men jag skulle föredra att sova bland trädkronorna.’ det var ett enkelt val för en skogsalv som han. Hans klara gröna ögon fortsatte följa henne då hon drog fram nya kläder åt sig, ett svagt leende på hans läppar.

    ‘Nya kläder, åt mig?’ frågade han och gick fram till plagget hon slängt på sängen för att lyfta upp det och betrakta det innan han tog av sig sina slitna plagg under och bytte dem med vad hon lagt fram, den muskulösa och ärrade ryggen vänd mot henne.
    ‘Kanske det är dags.’ fick han medge, och suckade lätt åt sitt tillstånd. Han stelnade till då den främmande rösten dök upp, men lugnade sig då han såg vem den tillhörde. Han betraktade de två damernas ordväxling, för att rynka på ögonbrynen lätt vid hennes förslag. Att gömma sig för dessa människor var inte något han tyckte om, men kanske var det bäst. Han ryckte på axlarna, drog upp sin huva själv och följde.

    Som vanligt såg han på allt omkring sig med vaksamhet och misstänksamhet, här bland människornas smuts och stenmurar. Men Almithara verkade veta vart de skulle, så han behövde bara hålla koll på att vara så osynlig han kunde och inte mycket mer. Snart var de framme och han följde med ordväxlignen ordlöst, en hotfull skugga bakom Almithara. Om han blev upprörd över förolämpningarna visade han det inte.
    ‘Och nu är jag ett vad?’ frågade han med en liten fnysning då de steg in, och tog in den nya miljön, de nya ljuden och lukterna. Hans ögon betraktade de två kämparna, och han fnös lite.
    ‘De är som otränade barn.’ konstaterade han nedvärderande över människornas krigskonst. Medan Almithara löste budandet fortsatte han studera de kämpande människorna. Att besegra folk i deras kaliber torde inte vara allt för stor utmaning. Efter hennes förklaring nickade han utan att se på henne.
    ‘Låter bra, trots allt är jag ingen magiker, allt det andra är jag van med.’ Liksom henne fällde han sin huva, och höjde händerna för att knyta sitt hår i en knut så det inte skulle komma ivägen.
    ‘Och vad händer om vi vinner?’ undrade han.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Felaërn var alltid enkel att ha och göra med, han sade det han tyckte eller så höll han munnen. Det var aldrig något klagande eller tomma ord vilket ibland var ovant men samtidigt skönt. Flertal gånger hade hon funderat på om han hade oenigheter i tystnad men desto mer hon umgåtts med honom, desto mer börjar hon inse att så inte verkar vara fallet. Han var även vältränad, världsvan och smart vilket gjorde allt så mycket enklare för henne men även fick hennes känslor att värmas upp för honom. Hon vet inte exakt när allt hände men hon började inse sin fula ovana att slappna av i hans sällskap mer än hon egentligen önskade. Dessa känslor var ovälkomna och överflödiga då hon visste vart han stod och vad hon själv behövde åstadkomma. Att spela spelet och utnyttja sina pjäser var alltid svårt om känslor blandades in och även om hon var mer än tränad på att låta sitt hjärta komma sist så märkte hon till och från hur den ibland fick ta större del i hennes beslut.

    När de väl satt på bänken hade hon äntligen tid till att prata med honom igen då mycket annat stått ivägen och det där lilla retsamma leendet syntes hennes läppar igen. ” Du min vän kommer alltid vara ett vad, men tur för dig satsar jag aldrig på förlorarna.” Ett mildare skratt lämnade henne medan hon slog armbågen i sidan på honom. Det låg en viss sanning i det men även en skämtsamhet då mer låg till botten. ” Dessa män är i våra termer otränade byrackor men det finns några oslipade diamanter så håll dina ögon öppna i nacken. En del känner till mig här då jag brukar komma hit för att träna och avreagera mig när jag känner att frustrationen emot människor blivit för stor. Det kan finnas några kvar som gärna vill få revansch efter att jag tagit ned dem från deras höga stol.” Hennes blick höll sig en bra stund på Felaërn innan hon lät den vandra över salen där allt fler människor samlats och en del verkar ha hört om nästa fajt då det tysta mumlet nu höjts till ett surrande i bakgrunden. Vissa verkar redan ha anmält sig frivilliga då ett par män i andra hörnet tittade på dem med en sådan hunger i sina ögon att Almithara nästan började fundera på om hon bar mat i sina händer. De viskade sinsemellan, troligen planerade något i förgäves men det var allt roande att se dem försöka. ” Ibland är det skönt att få trycka till och få utlopp för den orättvisa. Du har rätt om en sak förut, att sova bland träden är bättre, än av mina större drömmar men den möjligheten togs för tidigt ifrån mig, så istället för att behöva sova i slummen, i människors avföring så valde jag att omfamna mig själv med lyx för att trösta den saknad som fanns.” Blicken släppte aldrig männen då något började brinna djupt inne i hennes blick, men lika fort som den visade sig verkade den slockna och hon vände sig tillslut mot Felaërn med samma leende på sina läppar. ” Men nog om sådant. Det vi ska slåss för är vår heder och en riktig festmåltid efter att vi vunnit de pengar som jag satsat. På slutat kommer du få möta mig så där behöver du inte tänka på vad som sker om du vinner för det kommer ändå aldrig hända.” Det självbelåtna flinet låg alltid så stort över hennes ansikte medan ryggen sträcktes lite extra på sig. Hon reste sig upp då hon kunde höra en man i ringen ropa deras namn, dock gick hon under namnet Atandakil som på alviska är: Den som besegrade människorna. Stegen rörde sig bestämt över det klibbiga golvet och utan några svårigheter klev hon in i ringen som var omringad av snöre medan tre andra större män klev in mitt emot. Två av dem som stirrat tidigare och en ny som var nästan ett huvud högre än dem med rätt stor muskelmassa kring sin kropp. ” Du tar dem två kortare och jag den större. Jag kommer dock slänga den större mot dig så du får plocka ned honom. Tror du är ett strå vassare där.” Mumlade hon bara tyst i ett försök att inte låta dem andra höra än Felaërn. Hon ville testa hur bra hon slogs med honom, hur synkade de egentligen kunde bli och tre stycken var ett bra prov då de behövde hålla koll på många faktorer samtidigt. Hon ville ha den stora då dessa män alltid hade varit knepigare att slåss mot och träning var alltid bra. Människorna runtomkring hade nu börjat ropa allt från buanden till exalterade hejarop.   Vissa hade börjat satsa sina pengar och mannen i baren verkade allt vara nöjd över de pengar som han fick in över denna match.

    Almithara lät sina knän vara börja medan armarna åkte en aning upp för att göra sig beredd på matchen. Hon sneglade bara snabbt mot Felaërn men var inte speciellt orolig för hans situation. Det handlade inte om de skulle vinna utan när. Domaren ropade ut och de tre männen började komma mot dem med en väldig fart. Almithara fick vara snabb på fötterna för att inte låta den större mannen få in ett slag och hon motade några boxningar mot hans sida men slagen verkade knappt kittla honom då han kom mot henne obrydd. Från början lät hon honom föra dansen medan hon själv smidigt dansade runt hans slag med en sådan enkelhet att frustrationen började hetta runt hans kinder men hon höll bara fokuset och läste av hans rörelser. När han tillslut måttade ett slag med laddad kraft var hon snabb på att få tag på armen och med sin fulla styrka slänga honom över axeln så att han i en dov duns föll till golvet. Han var dock snabb på att ställa sig upp tillräckligt snabbt för att lyckas få in ett slag mot henne som hon blockade med sina armar men som tvingade henne tillbaka. Dock när han fått in träffen och inte hunnit få tillbaka sitt fotfäste var hon väldigt snabb att hoppa upp och ge honom en spark rakt i sidan på ansiktet som skapade henne tid att få lite avstånd mellan dem två. Hon sneglade till och från för att se hur det gick mot Felaërn vilket fick henne att inte rent av märka en fjärde person smyga sig upp bakom henne i ringen och greppa tag om hennes armar bakifrån. Förvånat svor hon till medan hon såg hur den stora mannen nu kom mot henne för att mota ett slag i magen men Almithara var snabb på att reagera och lät sitt bakhuvud dunka i mannens ansikte innan hon gjorde en volt bakom honom så slaget träffade hans mage och inte hennes. Mannen föll förvånat ned på marken innan Almithara var snabb att kliva upp på hans rygg som en språngbräda för att ge henne mer kraft att komma åt med sina ben runt den stora mannens ansikte. Innan han hann reagera använde hon sitt momentum för att snurra runt och få åter ned honom på marken igen medan hon själv landar på alla fyra för att ta emot sig. Hon började röra sig mot Felaërn nu för att hjälpa till men även låta honom få ta över och verkligen visa vad han går för.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Felaërns gröna ögon betraktade henne då de satte sig ned på bänken. Han log lite åt hennes duns med armbågen.  ‘Vi får väl hoppas att du inte ångrar din risktagning.’ sa han lite retsamt, men han skulle ju så klart göra sitt bästa. Men lite högmodigt studerade han människorna där omkring dem, rätt säker på sina egna förmågor. Vid hennes varning nickade han stillsamt, även om han hade svårt att tro det.  ‘De ser på oss som om vi vore svaga.’ fnös han, det var lätt att se i människornas blickar. De var väl vana med kuvade alver som vuxit upp som andra klassens medborgare i Iserion. Medan han fortfarande såg sig omkring nickade han kring hennes tankfulla ord. ‘Kanske du får möjligheten att bo bland träden igen? Trots allt… Vad tvingar dig att stanna här?’ undrade han, på sitt simpla vis.  ‘Jag hade lämnat denna håla länge sedan, nu då din jävel till mästare är död.’ men han kunde känna medlidande för hennes bakgrund, det var lätt att fastna i mönster och mål, precis som han gjort med rebellerna. Men han släppte det, målet var ju att slåss nu och bäst att fokusera på det snarare än allt annat.

    Han nickade över hennes ord och reste sig. Egentligen brydde han sig inte om pengarna, allt det materiella var i slutändan ganska ointressant. Men lite möjlighet att få visa att alver inte är så svaga som dessa människor verkade tro… Det var mer lockande. Han fnös åt hennes självsäkerhet.
    ‘Vi får väl se.’ sa han bara mystiskt. Vid uppropandet av hennes namn flinade han lite och skakade på huvudet åt hennes dramatik. Han följde henne ledigt och sneglade på männen som de skulle möta i ringen, och ryckte obekymrat på ena axeln över hennes uppmaning.
    ‘Som du vill.’ hummade han, och separerade från henne för att nästan som en varg närma sig vaksamt och analyserande de två mindre männen. Hans gröna ögon var vaksamma på männen framför sig, fokuserade på deras ögon som oftast avslöjade deras intentioner, medan han i ögonvrån höll koll på Almithara och hennes motståndare.

    Då männen till sist rusade mot dem visade han ingen rädsla, utan bara ett skarpt fokus där han undvek slag eller avledde sparkar med att rikta deras energi åt andra håll, kamptekniker de troligen aldrig mött förr där Feläern använde deras energi mot dem själva utan att anstränga sig själv så mycket, i en mer defensiv stil då han var ensam mot två. Vid passliga öppningar levererade han snabba och precisa slag mot känsliga punkter som fick dem att tappa känseln i en arm, eller tappa balansen helt. Medan han dansade bland dem och levererade sina sparkar och slag kikade han ibland mot Almithara för att se hur det gick i kampen mot bjässen. Ett litet leende prydde Felaërns läppar då Almithara fällde den stora mannen till marken, innan han återgick till att sparka en av männen i ansiktet, och slå den andra i magen, medan han blockerade deras försök att få in ordentliga träffar.

    När han märkte hur en fjärde person tagit sig in i kampen gjorde han en ilsken grimas, typiskt människor att slåss ohederligt, så gjorde han lite mer ansträngning för att med hårda och aggressiva stötar ge sig på sina motståndare. För det fick han offra att bli träffad i revbenen, men han hade snabbt knockat ut en av dem med ett rejält slag i huvudet och sparkat den andra i magen så han tappat andan och fallit till marken. Felaërn kände knappt värken med adrenalinet i blodet, men skulle säkert få ett rejält blåmärke då saker lugnade sig. Trots situationen verkade Almithara klara sig rätt bra med sina agila knep, och nu hade de den stora kvar.

    ‘Låt oss avsluta detta.’ fnös han då Almithara fällt bjässen än en gång, väntade nästan demonstrativt på att han steg upp. Med ett ilsket rop anföll den stora honom. Inte helt olikt Almithara undvek han slaget genom att luta sig lite åt sidan, medan hans vita hår fladdrade i vindpusten från det tunga slaget. Medan mannen var utsträckt i slagets kraft som missat passade han på att utdela en serie snabba slag som ljöd högt och köttigt i sin snabba följd i ringen då han slog snabbare än ögat kunde se. Mannen grymtade, och gjorde ett utfall igen med sin armbåge, som Feläern undvek med att falla ned i huk och i samma rörelse slå bjässen hårt i magen, innan han rullade bakåt i säkerhet från en hård spark.

     

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Hans stil att slåss retade alltid något gömt i hennes bakhuvud, påminde om något familjärt och bortglömt som alltid gav henne en viss avundsjuka i bröstet. Han slogs annorlunda mot henne själv men hon fick alltid känslan av att det var just den tekniken hon borde vara mest bekant med. Den hade en elegans, en finess i sig som alltid skapade avundsjuka, även hos människorna. Den vände ens energi mot sig själv vilket bara där var frustrerande nog, inte hjälpte det när det såg ut som en vacker och farlig dans. Hon hade mer snabba, hårdare rörelsemönster som kanske kunde definieras som orena eller hetsiga. De var ivriga och skarpa med väldigt tydligt mål vad hon var tränad för, ett vapen för människor. Som tur hade hon aldrig låtit det definiera henne utan använt det till sin fördel, så namnet hon valt i denna hall var inte bara ett retsamt ord, det var ett löfte, det hon i slutändan blivit skapt till. Det hon omfamnat och gjort till sitt eget och tyvärr det som troligen kommer göra att hennes hjärta aldrig riktigt kommer få känna av kärlek och lycka. I hämnd och vrede fanns tyvärr inte mycket plats för annat.

    Han hade tagit ned dem andra fortare än hon förväntat sig och därav kunde hon få tid att noggrannare studera honom när han tog sig ann den stora bjässen. Verkligen suga åt sig allt han kunde avslöja och få en bättre förståelse i hur han slogs. Han verkade kunna hantera storleken bättre vilket hon redan gissat på. Det tog ett litet tag innan hon kände sig bekväm med hans rytm för att hoppa  in och hjälpa till. Där han motade slag såg hon till att mota på motsatt sida för att göra det svårare att skydda sig,. När Felaërn behövde akta sig för slag var hon snabb att slå till där mannen var öppen och det tog dem inte alltför lång tid innan den tunga mannen föll med en dov duns till marken utan att kunna resa på sig igen. Ropen och skriken från människorna ekade i hela salen med Almithara hade aldrig ens lagt tankarna på det, hennes blick såg bara mot Felaërn och gav honom inte en varning innan hon gjorde en hög kick mot hans sida. Hon hade gett honom en ledtråd att han skulle få möta henne, hon hade aldrig sagt exakt när.

    Felaërn fick inte mycket andrum då hon var på honom igen med slag för att få honom att backa tillbaka, få honom mot hörnet så hon kunde få lite övertag. Han hade redan övertaget, var tydligt för jävla tränad då han verkade ha mer ork än henne själv. Hon var mer andfådd och svettig från att ha handskas med den stora mannen medan Felaërns teknik i strid lät honom bevara sin energi mycket längre. Hon hade tiden emot sig vilket hon kanske visade lite med de ivriga rörelser som hela tiden motades mot honom. Vild puma kunde nog många se henne som när hon stred, syntes så väl i ögonen som var väldigt fokuserade men ack så dödliga. Det var leendet på hennes läppar som avslöjade henne hur mycket hon faktiskt tyckte om detta.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    De hade samarbetat bra för att få ned bjässen, men han hann inte riktigt känna sig nöjd innan Almithara gick till anfall. Han svor för sig själv över att inte ha varit förberedd, kvinnan var trots allt nyckfull och tog alla fördelar hon kunde få. Han fick skylla sig själv, och kunde inte göra så mycket annat än att ta emot sparken hon riktat mot honom, och låta sig själv kastas och falla med dess fart och kraft, snarare än att försöka stå emot sparken och skada sig ännu mer. Då han föll rullade han i fallet tills han kunde ställa sig upp, blicken vaksamt på Almithara och vad hon skulle göra till näst. Liksom henne var hans hy glansig av svett, men hans andetag var kontrollerade och stadiga trots ansträngningen då han inte utmattat sig med rå styrka på samma vis som Almithara gjort. Nå han skulle inte låta henne överraska honom mer.

    En stund cirklade de varandra, en annan typ av krigskonst pågående i ögonkontakten de hade, den mentala striden innan den fysiska striden påbörjades igen. Många män i Iserion hade kanske en svaghet för att slåss mot kvinnor (så länge de inte var alver), men alver var oftast botade från den svagheten då både kvinnor och män tränades sida vid sida från barnsben. Med en liten grimas som liknade ett vilddjurs gjorde han ett utfall mot henne, och de möttes i närstrid på ett helt annat vis än den klumpiga strid männen gett tidigare. Här var det slag som möttes av blockningar, armar som höjdes och steg som gjordes, sparkar som riktades precist och lika precist blockerades i en dans fram och tillbaka. Å ena stunden pressade Feläern henne bakåt med sina precisa rörelser, andra gånger fick han backa för hennes brutala och hårda framfart. Men medan hon fortsatte sina attacker mot honom verkade han, liksom hon gjort innan, analysera hennes slag och rörelser med sina skarpa ögon – vika undan vid rätt tid, blockera, eller avleda hennes slag.

    Det gjorde ont, men han höll henne från att få in kritiska träffar. Kanske var det just därför han till sist lyckades få in ett välplanerat slag som träffade henne i tinningen i utbyte mot en hård träff på armen, men det tillräckligt mycket för att kunna svepa hennes fötter med en spark till följd. Med en domnad känsla i armen som hängde löst vid hans sida efter hennes slag, skuttade han ned och landade över henne, hans hand över hennes hjärta där han höll henne ned mot marken, hans blick fäst i hennes – redo att utöva ett till slag om han skulle behöva, väntande på att se om hon skulle acceptera en förlust, eller fortsätta försöka kämpa. Nu var han svettig, kampen mot henne hade varit en utmaning på en annan kaliber än männen.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Hon hade mött många bra kämpar, fått träna mot dem mest brutala män hon kunnat tänka sig men ändå lyckades hon aldrig riktigt få ett övergrepp mot Felaërn vilket var en stor frustration. Han var lika kalkylerande som henne, tog slag för att minimera kostnaden och behöll hela tiden sitt lugn, något hon förvånansvärt hade svårt att göra i denna strid. Hon brukade vara likt natten själv, tyst, lugn och dödlig men han fick henne alltid att tappa den där masken, fick henne alltid att låta känslorna krypa igenom sprickorna  på muren hon så länge byggt upp. Det syntes i hennes rörelser, i hennes ansikte och ögon. De kalkylerande ögonen studerade hela tiden, letade så intensivt efter hans svagheter men en viss desperation låg där under, syntes i hennes rörelser som ville greppa varje halmstrå hon fick. Hon höll sig i schack ändå, lät honom inte få riktigt övertaget även om hennes muskler skrek utav utmattning och andningen låg tungt i hennes bröstkorg.

    Det gick på otroligt få sekunder men ändå kändes det som en evighet. När Almithara väl gjorde sitt slag insåg hon väldigt direkt vilket misstag hon gjort i sitt försök att få övertag. Slaget skulle tvinga honom tillbaka men han vände det helt till sin fördel och tog nytta av öppningen hon gav honom bara för en otroligt kort sekund. Hans träff fick det att ringa till i hennes huvud och gav henne aldrig en chans att få skydda sig från hans spark så lät hennes kropp nudda mattan. Hon var ändå på väg att komma upp på fötter igen men han var snabbare och hann hamna över henne innan hennes muskler hann utöva hela rörelsen. Blicken stirrade upp mot honom, en blandning av ilska och något utmanande. Det syntes så väl på hela henne att hon tänkte försöka ta sig ur detta men innan något hann hända lät hon sina muskler tillslut slappna av och hon lade ned huvudet mot marken medan hennes hans klappade honom på axeln i ett bevis att hon gav sig. Andningen fick hennes bröstkorg att höja och sänka sig i snabba rörelser medan hon studerade Felaërn med en intensiv blick medan hon funderade noga på sina nästa steg. Hon var besegrad men var inte helt säker om hon kunde smälta det helt än. Hon kokade inombords över att ha honom ovanpå sig men kunde inte riktigt heller ta ifrån honom den seger som han så väl förtjänar. Det var en förnedring samtidigt som hon tyckt att detta hade varit underhållande och därav visste hon inte riktigt hur hon skulle tackla det.

    Ljudet från att ett glas gick i marken fick henne att ta in omgivningen då hon inte riktigt lagt någon vikt i alla runtomkring dem. Glaset föll från en hand som tillhörde hennes vän ägaren och han såg minst sagt ut otroligt chockad. Han hade aldrig väntat sig att någon skulle få ned henne på hennes rumpa och många i publiken verkade lika förvånad. Detta fick henne tillslut att börja skratta för ja hon var lika förvånad som dem alla verkade vara. ” Jag har förlorat så få gånger att jag inte ens vet hur jag ska reagera.” Hon började ställa sig upp och drog handen genom hennes hår och fläta för att sätta tillbaka de hårslingor som slitit sig loss. ” Helvete jag trodde verkligen inte jag skulle få stryk. ” Erkände hon tillslut men gav honom ett av hennes stora, strålande leenden. Försökte gömma sitt stora ego som verkligen fått ta den största smällen. Hennes kropp började nu säga ifrån då träningen och smällarna gjorde sig påmind om vad som precis hänt. Hon var både blåslagen och mör men ville inte visa det för de andra i detta rum. Ljudet var verkligen högt och vissa började diskutera det som hänt, vissa hämtade sina pengar och andra började gorma om att de blivit lurade. Ingen var dock nöjd över att alver hade slagit ut deras kämpar men ingen kunde riktigt neka dem vinsten heller. De hade fått en ordentlig show i alla fall.

     

    ” Fan hade inte jag lovat något om du vann? Trodde inte att det ens kunde ske så du får komma på vad för vinst du vill ha.” Hon började röra sig ut ur ringen och höll än sin rygg rakt trots att hon egentligen ville bryta ihop på plats och få vila sina muskler. Hon var helt slut.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Felaërn var nästan lika förvånad själv, trots allt hade Almithara en förmåga att få alla att tro att hon var oövervinnerlig. Men han hade fått in rätt träff vid rätt tillfälle, det kunde lika väl varit hon som vunnit denna då det varit så jämnt. De flesta andra hade kanske flinat brett i skadeglädje och gnuggat vinsten i motståndarens ansikte, men hans gröna ögon var bara fokuserat på henne tills striden definitivt  var över. Han sneglade omkring, nästan obekväm över uppmärksamheten som verkade riktas mot dem nu då striden var över – då han tidigare inte ens verkat märka att de hade åskådare. Visst kändes väl vinsten bra på något vis, men samtidigt kunde han inte rå att känna att det inte var en riktig vinst med tanke på hur hon skadats i deras tidigare strid och varit sängliggande därefter. Eller kanske på grund av att han stridit mot en annan alv. Men människorna som låg på marken kände han en viss nöjdhet över.
    ‘Stryk är väl att ta i, du gav mig en rejäl kamp. Stryk indikerar väl att du aldrig hade någon chans.’ påpekade han med ett snett leende över skrattet och hennes goda humör. Han drog djupt efter andan nu då striden var över och torkade bort svetten från sin panna, armen hon träffat bultade rejält och var inte riktigt lika mobil som förr.
    ‘Aj.’ muttrade han och masserade armen något med den andra handen. Vid hennes kommentar skrockade han lätt.
    ‘Vad jag vill ha?’ undrade han. ‘Låt oss då lämna denna förjävliga plats, åtminstone ett dygn, jag ville se lite träd, rent vatten och grönska och inte människornas smuts. Den kväver mig.’

     

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Även i vinst hade han en värdighet över sig som alltid var en nål i sidan. Han var alltid så samlad, så tillbakahållen att hon aldrig riktigt visste om det var verkliga Felaërn hon såg eller bara en fasad. Det som kanske var mest retsammaste var att hon borde vara mer som honom i deras sällskap men här stod hon med nästan känslorna utanpå som en ung fnittrig skolflicka. Tidigare kanske hon hade stängt av helt igen, dragit sig tillbaka och puttat undan alla i sin närhet men hon hatade inte denna sida rakt av. Det fick henne att känna sig mer levande, som att världen omkring henne började existera igen. Hon kände saker som hon inte känt och det var inte ovälkommet. Därav lät hon sig själv hållas, låta detta experiment fortsätta så länge hon inte tappade sitt mål.

    När han pratade om skogen var hon tvungen att tänka till. Det fanns saker hon egentligen behövde få gjort innan de andra hann ikapp men hon kunde till en viss del förstå hans längtan. Hon var skyldig honom detta efter allt så en dag eller två kanske hon hade råd med. De kunde ta hennes snabbare hästar så kan de rida efter berget för att spara tid. De behövde inte gömma sig på samma sätt som tidigare vilket skapade åtminstone mindre problem. ” Vad sägs om att ta en tur till skogen så du får komma bort ifrån allt detta? Om du vill stanna där eller följa med tillbaka är ju självklart helt upp till dig.” Hon började gå tillbaka till där de tidigare suttit för att ta på sig sin kappa igen och lät sina armar röra sig lite sig i cirkulära rörelser för att inte låta dem stelna helt. Hon var öm överallt men bästa sättet att hålla smärtan borta var att hålla musklerna varma och mjuka. Stelhet var ens värsta fiende i detta sammanhanget. Mannen ifrån baren kom fram med en bricka till henne, två shots och en pung med massa pengar i. Hon svepte ena shoten fort och tog sedan pengarna och gömde den under kappan. Hon gav bara Felaërn en gest att han också kunde dricka om han ville men tänkte inte precis tvinga den på honom. ” Vi ska tillbaka till mig snabbt så kan vi ge oss av rätt så fort om du orkar det?” Att rida nu skulle kanske inte vara så bekvämt men hon hade gjort betydligt värre saker i sitt liv, frågan är hur sugen Felaërn var på det hela.

    Utan att bry sig om att andra stirrade, vad de pratade om eller tyckte började hon röra sig därifrån. De hade fått ut lite träning och hon hade fått ut frustration. Felaërn hade fått sett in lite i hennes privata liv och allt räckte för idag. Nu var det Felaërns tur att få hitta en plats att återhämta sig på och staden var inte den platsen. Det hade börjat bli mörkare ute nu och en del skumma typer kunde ses bland skuggorna, väntandes på sina ovetande byten men det fanns nog ingen här som var dum nog att ge sig på henne och Felaërn åtminstone. Hon höll sin låga profil bland folket och höll denna gång en långsammare gång tillbaka till sitt hem. Än verkade gatorna relativt lugna och det blev allt glesare desto finare område de kom in till. Ganska nära sitt hem kunde det börja synas rök slingra sig upp mot skyn och till sin första skymt reagerade inte Almithara så mycket på det innan hon insåg att detta var faktiskt åt hennes håll röken kom ifrån.

    Utan att vilja oroa sig i onödan behöll hon sitt lugn något men stegen började öka medan hon försökte hålla tillbaka den stora klump i magen som började sprida sig allt starkare och skapa denna hjärtskärande kyla i hennes kropp. Tillräckligt nära för att kunna se hennes hus kunde hon nu beskåda de lågor som slog sig ut genom ena fönstret vid hennes sängkammare, indikerade på att elden bara nyligen startat men det var inte elden som fick hennes hjärta att stanna, det var vid dörren som stod öppen. I karmen hängde två huvudlösa kroppar, huvudet placerat på spikar vid varsin ände om karmen vars ögon stirrade tomt och förskräckt tillbaka på Almithara. Hela händelsen slog så hårt tillbaka mot henne att hon knappt kunde andas medan alla känslor slog sig från inuti hennes kropp. Tankarna var likt virvelvindar som inte riktigt fick en form, där hon inte längre riktigt kunde tänka eller förstå vad hon gjorde. Benen bar henne med en fart fram till kropparna där hon på vägen slängde två knivar så repen kapades från deras kroppar. Hon tog emot dem i fallet medan tårarna nu började rinna likt en öppen kran längs hennes kinder medan hon såg ned på de livlösa kropparna. ” nej, nej nej.” Viskningarna var hesa och raspliga, som om rösten inte ville hjälpa henne forma allt som hängde inuti henne innan ett hjärtskärande skrik lämnade hennes läppar i ren förtvivlan över vad som skett medan hon varit borta. Elden hade nu börjat sprida sig till fler rum och män hade samlats runt för att börja hjälpa till att släcka men det var inte huset hon sörjde, det var saker hon aldrig lagt vikt till, det var hennes två vänner, två ända personer hon kunnat kalla familj som nu aldrig skulle få se mogondagen gry. Någon hade åter tagit ifrån henne det ända hon hade och åter igen hade hon inte kunnat göra något åt detta. Trots all träning, trots allt hon gjort, trots alla pengar hon hade så var hon ändå maktlös att skydda det lilla som betydde mest för henne.

     

    Hon kunde nästan känna hur hjärtat sakta söndrades bort till tusentals bitar för att sedan börja fyllas med andra känslor, raseri, hämndlystenhet, tomhet. Det hon tidigare känt idag, den lilla värme och glädje hon känt hade redan tagits ifrån henne och åter började mörkret svepa sig runt henne igen, den så välbekanta känslan av hopplöshet beblandat med vilt raseri. Hon hade inte ens lagt märket till en lapp som satt fast på en av kropparna men då hon studerade kropparna åter igen kunde hon ta del av informationen på den. ” Hämnden är alltid ljuv och ditt lilla försök kommer att kuvas.” Hon visste exakt vad allt detta syftade på, visste även vem som troligen låg bakom men det hjälpte inte att lugna hennes inre, det bara spädde på allt likt att slänga gräs på en eld. Tårarna rann fortare men det sken som tidigare funnits i hennes ögon hade helt slocknat. Hon satt fortfarande på knä med kropparna vid sig, kunde inte riktigt släppa det som precis hänt medan elden skrek upp till skyarna av sitt raseri medan den försökte göra sitt bästa att kämpa mot männen och vattnet som försökte släcka des styrka.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Felaërn var helt omedveten om hur han uppfattades av de omkring sig, att hans samlade yttre kunde väcka frustration. Han var som han var, helt enkelt. Hennes förslag om skogen förvånade honom något, som om han inte förväntat sig att det fanns skog där eller att hon någonsin skulle vilja lämna denna gudsförbannade håla.

    ‘Verkligen?’ frågade han. ‘En skogstur vore inte helt fel. Men främst att komma bort från stanken och era murar vore en bonus. Se lite klar himmel utan skorstenarnas rök som fastnar på alla ytor, eller stiga i smuts någon glömt på gatorna.’ han fnös ogillande. Med lite mindre smidiga steg efter kampen gick han fram och tog ett av glasen för att tömma den, liksom hon. En grimas lämnade hans läppar då han lände den brännande hettan av alkohol. Människor, allt var så… brutalt. Klart alverna hade sprit, men den hade mer finess i sig.
    ‘Vid Erethil…’ fnös han över drycken innan han lämnade glaset.

    ‘Visa vägen, jag orkar.’ sa han lugnt, och följde henne, utan att visa någon större iver utåt fanns det ändå en iver i hans ögon och inom honom över chansen att få lämna Iserion en stund. Han hade ju kampen här att slutfölja, rebellerna och allt vad det innebar, men en stund kunde han väl få en paus?

    Den utlovade pausen verkade dock ha fått en annan vändning, då han kände lukten av rök och såg vart lågorna hörde. Han stirrade bara på den uppvisningen av brutalitet med kropparna med ögonbrynen rynkade. Än en gång visade människorna varför de var värda att hata, att förgöras. Om de bara kunde samla tillräckligt med alver för att bränna ned Iserion till grunden… Felaërn stod en bit bakom Almithara, lät henne ta in vad hon förlorat. Lät henne skrika och hantera det – han kunde inte ändra det skedda, utan bara hålla ögonen på deras omgivning för att se om någon fara lurade. Till sist då ingen fara verkade vänta dem där och då, gick han fram och la en hand på hennes axel och viskade en tyst bön i Erethils namn på alvernas musikaliska språk över de döda. Han sa inget mer, visade bara att han var där, medan han tog in de döda kropparna utan att vika med blicken, tog in exakt hur brutala människorna var – precis som rebellernas ledare Aenya berättat om sin egna fångenskap i Iserion.

    ‘Vad nu?’ frågade han till sist. Han visste inte hur länge de stått där, men han hade stått där så länge det hade tagit för henne att lugna sig. Men morgonen var där och eldarna hade till sist efter hårt arbete börjat avta och gått över till pyrande rök.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Tiden blev längre inte ett koncept hon riktigt förstod sig på för det kändes som om inte ens en sekund gick i det mörker hon nu befann sig i. Inget riktigt gick att greppa även om hon försökte klänga sig fast vid sina tankar och åter finns det dödliga lugn hon lärt sig ha. Handen mot sin axel var inte heller något hon uppmärksammade i början då hon var för djupt försluten i sig själv. Det var inte förrän tårarna börjat torka mot hennes kinder som det välbekanta lugnet började hitta sin väg in igen och från kaoset började tankarna direkt kalkylera vad som behövde göras framöver. Allt hon byggt upp stod i risk att krossas och hon började inse att den lilla tid hon haft nu runnit ut. Hon hade varit beredd på att bli jagad efter det hon nyligen gjort mot sin mästare men hon hade inte räknat med att de skulle agera så snabbt. De verkade veta mer om henne än hon ville inse men det var vissa saker som inte än läckt ut för det skulle hon ha märkt på direkten.

    Hon reste sig tillslut upp vid Felaërns ord och lade sin hand ovanpå hans medan hon tittade mot sitt hus som än stod upp även om mycket av det var borta. På ett sätt hade de gjort henne en tjänst, det lilla som höll henne från att släppa lös all sin ilska mot denna stad var nu borta. Att starta ett rebell hade aldrig varit det svåra, det svåra var att hålla staden i ett någorlunda skick efter att allt var klart. Hon hade planerat att hålla vissa saker vid liv på grund av det bandet hon haft till dessa damer. Nu fanns det inget kvar, absolut inget kvar och hon ville inget annat än att se denna stad utplånas. ” Planerna har ändrats något. ” Den rödsprängda blicken vände sig mot Felaërn men ingen värme fanns längre i dem. Det fanns bara ett mörker som inte längre gömde sig bakom fasaden, den stirrade tillbaka för alla att se. ” Jag hade tänkt använda alverna som hjälp och skapa en stad av rättvisa med minimal skada. Människorna visar om och om igen att de kommer aldrig ge sig så jag kommer riva allt till grunden för att bygga upp det igen.” Hon tog ett steg ifrån kropparna som än låg kvar på marken innan en gestalt uppenbarade sig bakom dem båda. Personen bar en huva men det gick inte att undvika att det var ett barn om gömde sig där under. ” Vi kommer gå in i nästa skede. Du vet vad som ska göras.” Hon behövde inte säga mer förrän ungen började springa bortåt och försvann snart in bland husen. ” Ditt jobb som medlare mellan mig och alvrebellerna kommer inte behövas. Jag kommer därför inte tvinga dig kvar. Det jag dock kan erbjuda är hämnd mot människorna och hjälpa de alver som finns här. Vara deras symbol för frihet och jämställdhet.” Det fanns så mycket som hon nu ångrade sig för. Så mycket tid i onödan hon lagt för att få sin plan perfekt, som nu är helt förstörd. Finess fanns inte längre på samma sätt utan nu fanns bara den styrka kvar som hon hade gömt i alla vrår i staden.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Felaërn var som en beskyddande staty medan han väntade på att hon skulle komma ur det mörker hon sjönk in i. Men vem skulle inte göra det, efter vad hon sett och varit med om? Han kände igen den känslan från då Iserions soldater invaderat hans hem, och dödat så många han älskat och brytt sig om, då de bränt deras älskade skog tillika. Deras hem. Här hade hon på samma vis blivit utsatt för Iserionernas brutalitet och eldar. Då hon till sist reste sig mötte han hennes blick med sina klara gröna, hans beslutsamhet reflekterad i dem. Då hon talade nickade han långsamt, inombords bekymrad över kylan han kände inom henne.
    ‘Människor förstår bara våld.’ sa han simpelt, ord han hört många gånger upprepas i Nela’thaënas, som han nu igen såg bekräftade.
    ‘Belsantesläkten är orsaken till detta.’ sa han, och blickade upp mot slottet, och tillbaka till henne. Då hon inte längre menade att hon behövde samarbete med alvrebellerna rynkade han på ögonbrynen något.
    ‘Är du säker? Flera alver kunde hjälpa oss.’ ansåg han, men nickade. ‘Men att hjälpa alverna här, efter att ha sett deras och ditt lidande är ett värdigt mål att stanna kvar för. Jag är med dig, Almithara.’ lovade han.

Viewing 12 posts - 21 through 32 (of 32 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.