Post has published by Beckan92
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 34 total)
  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Mycket hade hänt på denna korta tid sen hon egentligen träffade Felaërn, eller träffade och träffade, sen hon räddade honom från fängelset i Nela’thaënas skogar. Hon hade förstått hans vikt långt innan många andra men han hade visat sig vara dyrbarare än hon själv kunnat räkna med. Han hade visat sig lojal på ett sätt hon inte förväntat sig, på ett sätt hon inte önskat för han hade kommit henne närmare än vad många andra ens kunde drömma om. Han hade inte sett alla hennes sidor, skulle troligen aldrig få se dem heller men han hade sett sidor hon grävt ned så djupt inom sig att hon knappt kände till dem själv. Aldrig skulle hon tidigare trott att situationen ens var möjlig, att hon, Almithara skulle be om hjälp på ett uppdrag som skulle blotta hennes absolut mörkaste inre. Detta uppdrag hade hon fantiserat om så länge, få göra detta helt själv men ändå kändes det så rätt att ha med honom vid sin sida.
    ” Vi följer planen. Jag måste gå in först, efter exakt fem minuter följer du efter och dyker upp i det rummet.” Hon pekade på det ända fönster i huset som lös, alla andra rum verkade helt övergivna, för det otränade ögat i alla fall. Huset fanns mitt inne bland de mest exklusiva fastigheterna, där bara den absolut högst uppsatta eliten bodde, där henne mentor och mardröm levde. Han hade format henne, lärt henne allt hon kunde på de plan som få klarade av att hantera. Han hade skapat ett monster och släppt lös det på gatan för att utföra bara de mest hänsynslösa brotten som fanns. Hon hade badat i blod på grund av hans ord och desto djupare ned på den vägen hon hamnat, desto djupare hade hon försvunnit ned i mörkret. Det fanns inte längre rätt eller fel för henne, bara makt och blod, något hon nu krävde. Ända sedan första dagen han lagt sin hand på henne har hon planerat inför denna dag, rebellupproret, hämnden och makten som skulle komma med hans död. Försvann han ur bilden skulle många adelsmän stå öppna och obeväpnade och skulle Almithara även få tag på lite av hans åt gångar, ja då fanns det inte mycket som skulle kunna hålla henne tillbaka. Hon hade fått med sig en armé, folket, vapen, planen och snart finansieringen. Det ända steg som fanns kvar efter detta var att förena alverna och skapa något fantastisk.

    Med dem orden började hon röra sig framåt bland skuggorna. Det var betydligt mycket svårare bland dessa kvarter då lampor lös upp varje gatuhörn och husen stod för långt ifrån varandra för att utgöra ett skydd. Som tur hade hon sina knep och med ett par viskningar så försvann hon in bland mörkret i en illusion. Hon såg ut som en skugga, rörde sig framåt bland stenarna tills hon kom fram till husets vägg. Några få vakter gick runt ett hörn som hon smög efter, de hann aldrig ens reagera förrän nålar tryckts in i deras nacke och fått dem att somna in fortare än de hann blinka. Deras kroppar hann aldrig träffa marken då hon lika snabbt fångat upp dem och lagt de ned ljudlöst mot marken. Hon jobbade effektivt, vant och planerat då detta var något hon gjort halva sitt liv. Nästa steg var att ta sig in vilket inte var speciellt svårt. Dörren var inte ens låst vilket förvånade henne något. Dock hade hon inte tid att tänka för mycket utan rörde sig framåt med smygande steg. Hon var smidig, rörde sig sick-sack mellan golvplankorna för att inte låta dem ens yttra ett gnyende. Som förväntat fanns ett rum med tre vakter, de satt och spelade kort, hann aldrig ens reagera när hon tog sig in och skar av halsen på en av dem innan de andra träffades av dolkar. Denna gång gav kropparna ifrån sig en dov duns men inte tillräckligt för att skapa uppmärksamhet. Hon var dock tvungen att släppa sin illusion, den hade redan krävt henne på för mycket krafter, krafter hon behövde ha till senare när hon skulle möta Vladimir.

    Tjänstemän och pigor hade redan gått och lagt sig, de sov djupt i sina sängar. Det fanns säkert några få vakna men de behövde hon inte lägga mycket energi på. De smet hon bara förbi tills hon snart stod utanför rummet där ljus spred sig ut under dörrspringan. Ljud av penna mot papper hördes lika klart som om akten utförts några centimeter från henne men den tystnade snart och ersattes av en mörk välbekant röst. ”Min kära Almithara, varför kliver du inte bara in istället för att stå där ute och gömmer dig?” Orden fick kvinnan att stelna till av förvåning, han hade alltid varit ett steg framför henne men detta var ruskigt bra. Hur kunde han veta något redan? Förvåningen måste till och med ha uppfattas på andra sidan av den stängde dörren för den mörka rösten skrattade retsamt, fick varje ådra i hennes kropp att frysa till is. ” Min sköna, vem var det som lärt dig allt egentligen?” Rösten spann med en förförande och retsam ton vilket fick henne att börja röra sig till dörren och lät den sakta glida upp. Hennes smaragdgröna blick mötte hans mörkbruna där han satt bakom sitt mahognyskrivbord, hans välskurna kraftiga ansikte visade den stolthet han bar så uppenbart. Ljusen som stod på hans skrivbord gav mörka skuggor kring hans ansikte, vilket fick hans blick att bli ännu skarpare där han studerade henne likt ett rovdjur. Hennes egna ansikte var dolt som alltid där hon klev in i rummet med varsin dolk i händerna. Han studerade dem snabbt innan musklerna i hans kropp rörde sig och fick honom att resa sig sakta från stolen. Han var inte lika smidig som henne men ack så mycket starkare vilket kunde ses under den vita skjorta som han bar.
    ” Hur?” Var allt hon sade, han visste mycket väl vad hon syftade på. Leende bara spred sig större över ansiktet, som om han hade fått en vinst från hennes ord. ” Jag äger dig, jag formade dig, jag vet allt du kommer göra innan du ens vet det själv. Jag känner till om ditt lilla uppror och har väntat på att du ska försöka bära dina små tänder mot mig.” Han tog ett steg närmare vilket fick varje liten muskel i hennes kropp att spänna sig likt en pilbåge. Hans ord slog hårt emot hennes mage, fick stoltheten att åter igen vika sig, något han alltid hade en tendens till att få till mot henne. Trots de hotfulla steg han tog mot henne lyckades hon hålla sig stående kvar. Lät en dolk flyga mot hans ansikte men som han enkelt klev åt sidan för. ” Men jag är en man som disciplinerar och förlåter. Du behöver bara påminnas om vem som äger dig.” Med två snabba steg stod han framför henne och hon fick verkligen anstränga sig för att hinna reagera. Hon slog undan hans hand som försökte greppa om honom och gav även en spark mot hans smalben innan hon försökte skära med sin dolk över hans bröstkorg.

    Han parrerade den med nöd och näppe, lät sin styrka trycka henne tillbaka medan hon själv försökte få en av sina dolkar att träffa hans kropp. De rörde sig likt löven i en vind, dansade om varandras rörelser i nästan perfekt harmoni, ingen lyckades riktigt få övertaget. Det som dock var skillnaden mellan dem var deras ork. Han verkade knappt bli trött medans hennes muskler inte riktigt orkade följa med. Detta gav honom en öppning som han verkligen inte missade och med ett hårt slag i magen lyckades han få henne att slå i väggen bakom. Luften trycktes motvilligt ur hennes lungor vilket Vladimir tog chansen och lät sin kropp tryckas mot hennes, höll hennes båda armar mot den fina mörkröda tapeten. De båda kunde inte röra sig, rädd att ge en öppning mot den andra medans deras båda ansikten var bara några centimeter från varandra.
    ” Åh, var ett tag sedan jag såg dig på så nära håll. Synd att din mask döljer dina vackra drag. Nåja. Jag kommer ändå få känna på hela din kropp innan kvällen är över.” Han kunde höra nästan ett morrande från hennes strupe medan blicken stirrade tillbaka med ett rent raseri. De båda visste att han hade tagit sig friheter som hon aldrig förlåtit honom för, som hon aldrig accepterat men som han ändå ignorerat. Han hade gjort saker med hennes kropp som aldrig skulle försvinna från hennes sinne eller kött. De båda visste vad som grundade i hennes hat men han verkade bara njuta mer av tanken på hennes ilska. Inte verkade han le mindre när hon försökte komma loss utan att lyckas.
    ” Du är min Almithara, du kommer alltid att vara min och ikväll kommer du en gång för alla att acceptera det.” Hans blick vände sig mot något som stod i hörnet, hon kunde se flertal saker som fick hennes hjärta att slå hårt i halsgropen av rädsla. Det fanns verktyg hon kände igen, verktyg som hon knappt använt på sina fångar vid förhör då det varit på tok för grymt. Vladimir hade bara visat henne dem men aldrig använt dem men tydligen verkade han mena allvar med sina ord.
    ” Innan natten är över kommer du böna om att få ligga i min säng, böna om barmhärtighet och att bli den hora du är.” Han var inte beredd på hennes pannben mot hans näsa när hon desperat försökte slå sig ur hans grepp. I ett rent raseri skallade han henne tillbaka medan blod nu börjat rinna nedför hans näsa. Smällen var så hård att hon slog i bakhuvudet i väggen vilket fick det att vika sig för hennes ben. Han tog chansen och greppade tag om hennes strupe för att sedan slänga henne med brutal styrka mot skrivbordet. Hennes rygg träffade bordskanten och fick det att nästan svartna för ögonen. Som tur hade hon varit med om värre och var därför uppe på benen igen innan han hann få tag på henne igen. Hon aktade sig för hans slag och motade bort honom, försökte hela tiden hålla hans uppmärksamhet på henne och inte dörren. Mer än fem minuter borde ha gått nu om hon inte räknat fel.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    För Felaërn hade det varit mäkliga veckor och månader. Först hade han träffat Nesta i kaoset med konflikten mellan Nela’thaënas och Iserion… Eller snarare rebellerans konflikt med Iserion… vilket i slutändan lett honom till fängelset där han ruttnat i tristess och tidlöshet. Ända tills Almithara räddat honom och tristessen tagit slut med en lång resa till denna sunkiga stad där varenda ögonblick tycktes vara fyllt av faror och spänning. En märklig tillvaro, som han egentligen inte tyckte om men ändå fann något intressant. Nu hade han igen hamnat i händelsernas centrum, eller så kändes det åtminstone, då han var i Almitharas sällskap i ett farligt uppdrag vars egentliga innebörd han var säker på att han inte helt kände till. Men om det kom till att ge lite hämnd åt människor som gjort alver illa klagade han inte, så han hade gått med på hennes förslag och plan.

    Då hon sedan upprepade planen nickade han där det behövdes.
    ‘Fem minuter.’ upprepade han, för att visa att han förstått och sneglade ned på den lilla klockan han fått för att räkna tid. Han sneglade upp mot fönstret hon indikerade, och nickade igen. Lite obekväm kände han sig här bland stenväggar snarare än trädens stammar, men det var som det var här i människornas försök att kontrollera världen och skapa sina egna skogar av sten och döda träd. Sedan var det dags och Almithara rörde sig. Felaërn sneglade på uret, exakt fem minuter hade hon sagt och även om att följa tid på det viset, vilket var högst mänskligt men ovant för honom, ämnade han göra som hon hade instruerat. Han var heller inte den med tillräckligt stor fantasi för att ha planerat något avslöjande som skulle lägga henne i skiten och ge honom någon belöning. Dock kunde han uppskatta hennes förmågor då hon skred till verket, en kvinna som visade sina förmågor och sin ledarskap om och om igen som han inte hade något emot att hjälpa och följa, precis som Aenya i Nela’thaënas.

    Tre minuter… Fyra… Snart fem. Han sneglade från klockan, varje sekund kändes som en evighet då man väntade så, och han blickade upp mot fönstret. Trettio sekunder kvar, dags att röra sig. Så han klättrade och sprang, ljudlösa steg som var vana att röra sig tyst på prasslande löv och knakande grenar, vigt som en alv som spenderat sitt liv i skogar och sökt fästen bland rot, bark och gren, och nästan som ett vigt kattdjur rörde han sig i skuggor och korridorer, snabbare än vad någon människa skulle kunna göra följde han Almitharas spår. Ljuset var snart framför honom, och han hörde en svag duns då hennes dolk tog i väggen inte långt ifrån fönstret, och han skyndade sig lite mer. Adrenalinet började växa inom honom då striden kom närmare, men han välkomnade känslan.

    Han kom ljudlöst upp till dörröppningen och kunde se att Almithara kämpade med Vladimir, och att se en människa behandla en alv så fyllde honom med ilska. Felaërn var en alvman med passion, men han höll huvudet så kallt han kunde och gjorde som Almithara instruerat. Då hennes panna slog i Vladimirs och hans uppmärksamhet för åtminstone en sekund var på annat håll gled han in i rummet, med sin långbåge i hand och en pil på strängen snabbare än ögat blinkade. Strängen spändes mot hans öra, och han stod där som en skugga och väntade på ett tillfälle att få en ren träff utan chans för att träffa Almithara. Att hålla sig lugn medan han misshandlade henne var svårt, men han var en soldat och soldater lydde order. Så slängde Vladimir Almithara mot skrivbordet, och fortsatte sin attack på henne. Felaërn lät inte chansen gå till spillo och släppte strängen för att avfyra sin pil mot Vladimirs rygg, medan han drog nästa pil ur sitt koger för att avfyra en till sekunden efter. Almithara hade varnat honom för mannens skicklighet, och han hoppades bara att detta skulle vara nog för att besegra honom och hans gröna ögon glänste ivrigt över chansen att få dräpa en man som behandlade alver så. En till pil avfyrades, och han slängde bågen åt sidan för att dra sitt eleganta svärd.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    De båda hade varit helt uppslukade av varandra, fokuserat på den andres rörelser, gensvar och reaktioner att ingen riktigt märkt Felaërn som smugit sig in i rummet likt en skugga. Det var just därför hon bett honom om hjälp, han var skicklig, tränad men också oväntad. Vladimir kunde henne utan och innan, visste alla hennes rörelser, tankar och strategier men det ingen hade väntat sig var att hon faktiskt skulle be om hjälp. Att Almithara skulle inse sina brister och sänka sin gard för någon. Detta var ett drag inte ens Vladimir själv hade insett och därför var han inte heller helt beredd på pilen som kom ifrån honom. Av rena reflexer lyckades han bli träffad i axeln medan han med rå styrka slet runt Almithara så den tredje pilen träffade henne medan den andra missat dem båda. Han hade alltid varit otroligt skicklig vilket Almithara räknat med. Hon hade aldrig väntat att Felaërn skulle lyckas på första försöket men hon var tillräckligt säker på att de gemensamt skulle klara det. Där hon skulle fallera kunde Felaërn ta äver medan detsamma gällde för henne. Vladimir var även nu skadad vilket kanske inte rentav gav dem vinsten men de gav honom en störning i sina rörelser.

    Hon lyckades med nöd och näppe parera ett slag från honom och de båda vacklade tillbaka, skapade lite luft mellan dem båda. Vladimir var dock snabb på att rycka ur sin pil vilket kortsiktigt var smart men långsiktigt skulle han förlora för mycket blod. Om de inte lyckades vinna detta fort kunde de försöka spela det långa kortet.
    ” Han är otroligt stark. Vi kommer bara vinna om vi kan trötta ut honom före.” Hon pratade knackig alviska men visste att Vladimir inte skulle förstå ett ord. Hon har pratat språket hela sitt liv men har inte upprätthållit det tillräckligt för att ha hans fina tunga. Viss avundsjuka hade hon haft när han pratat med en så vacker ton. ” Han är expert på gift så håll koll på hans händer. Nålar kan gömma sig där ibland.” Med dem orden gav hon sig på först, kom mot honom med slag som han parerade utan speciella svårigheter men hon hade bytt mönster. Hon slogs inte längre för att vinna, hon slogs för att hålla hans fokus så Felaërn fick mer spelrum. Hon gick hårt in men backade sedan ut då hon kände att Vladimir tappat lite fäste, detta förvånade honom något vilket syntes så tydligt i hans ansikte. Han hatade att få se en sida av henne som han inte kände igen. ” Jag kommer njuta när jag flår din kära alvvän levande. Höra hans skrik när köttet splittras från sitt skal. Du kommer aldrig få glömma detta förräderi!” Morrade han med en sådan tillbakahållen ilska att till och med Almithara blinkade till av rädsla. Hon visste att det fanns en risk bakom hans ord, att de faktiskt kunde misslyckas, något som självklart skrämde henne. Hon hade sett allt han kunde göra, fått smaka på det hon inte kunnat fantisera om och han hade skapat de mardrömmar som fanns i hennes sinnen. Han var ett monster och skulle inte gå ned lätt men det var nu eller aldrig.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Felaërn hade inte stannat upp för att tänka, inte stannat upp för att notera ifall pilarna faktiskt träffat eller dödat. Striden var inte över förrän fienden låg stilla och död, och ännu hade inte dödandet och striden kommit ikapp med honom mentalt. Än så länge agerade han bara på instinkt, på stridsglöd, och på ett starkt förakt för människor såsom mannen som skulle föreställa Almitharas mästare. Nu då han vände sig noterade han att första pilen träffat målet, inte på bästa ställe men tillräckligt mycket för att försvaga fienden. Att den andra träffat Almithara var mindre bra, men han la sina oroskänslor åt sidan för stunden och ställde sig istället i en av de mer flödande ställningarna från stridsläran Imrathel i Nela’thaënas, ett rovdjurs farliga grimas på Felaërns ansikte som gjorde det tydligt att han inte var en alv uppvuxen bland människor, eller kuvad av dem, utan en av skogen.

    Över Almitharas varning nickade han bara kort, de gröna ögonen fortsättningsvis intensivt fästa på Vladimir. Att hennes alviska var så knagglig var även dessa människors fel, något som också väckte vredens eld inom honom.

    Med det eleganta svärdet i en hand, det andra för balans, rörde han sig i vad som bara kunde kallas dansliknande rörelser, svåra och oregelbundna för en skolad bland människor att hänga med i och förstå logiken kring. Där han inte kom åt Vladimir var han på lika vis hal och svår att nå, hans rörelser synkroniserade med Almitharas för att pressa Vladimir från båda hållen. Trots deras övertag var han hårt pressad att nå mannen och hans skicklighet i strid, frustrerande, men han tvingade sig igen att hålla sig kall och inte göra något idiotiskt. Vid de hotfyllda orden fnös han lite roat.

    ‘Först måste du fånga denna alv.’ sa han med sjungande dialekt på deras, för honom, fula och ryckiga språk. Han undvek en tirad av hugg genom att ducka vilket gav honom öppningen att äntligen kunna göra en ordentlig rispa över Vladimirs sida med sin långa klinga, följt av att backa undan med en akrobatisk hukad rörelse. Det var först då han skulle ställa sig upp igen i försvarsställning som han märkte att Vladimir i sin tur lyckats hugga honom i låret med en av de omtalade nålarna som verkade bedöva hans ben. Han gjorde en ilsken grimas då hans fot ben inte svarade som vanligt, och fick byta ställning till en mer stillastående försvarsposition.
    ‘Echelleb…!’ svor han, alvernas skällsord för människor.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Trots deras skicklighet verkade Vladimir ändå hänga med. Han hade vissa problem men ändå höll han sig bra. Felaërn slogs riktigt skickligt och fanns chansen längre fram lärde hon sig gärna deras teknik. Vladimir verkade dock ha en viss vana att slåss mot denna stil vilket egentligen inte riktigt förvånade henne. Han hade tränat i så många år på olika platser för att just kunna hantera olika situationer. Han hade tvingat henne till något liknande men han hade haft ett mer fokus på hennes stil. Kanske just för att kunna kontrollera henne bättre när hon väl skulle försöka slå tillbaka.

    När Felaërn fick in en träff med sitt blad mot Vladimir var Almithara inte sent efter och lät sin spänstighet prata för sig själv när hon fick in en spark mot hans sida där såret nu existerade. Detta fick Vladimir att vackla tillbaka i ett försök att skapa utrymme mellan dem alla men flinet på hans läppar verkade ändå inte försvinna. ” ett stick till så kommer du inte kunna röra dig när jag flår dig.” Almithara tittade med förvåning mot Felaërn och började nu inse vad som egentligen hänt. Sticket var inte dödligt men kunde vid för mycket kontakt göra personen helt orörlig i musklerna vilket i detta fall kunde bli deras fall. De hade verkligen inte mycket tid med andra ord att agera.
    ” Avsluta detta till vilken kostnad som helst.” Hon lät sin kappa falla till marken med en enkel rörelse och även hennes ansikte visade sig nu under det tyg som hållit henne gömd. I hennes händer höll hon i ett rep med en liten tyngd i ena änden som nu vant började spinna i luften. Hon lät tyngden flyga mot honom och som förväntat aktade han sig åt sidan. Hon var snabb att reagera och följde hans steg, lät repet följa efter. Tyngden lyckades vira sig runt hans ena arm vilket fick bara honom att le bredare. Med sin kraft drog han henne närmare men till sin förvåning försökte hon inte vika undan. Med dansande rörelser matchade hon hans och såg till att de bara hamnade närmare varandra med snöret omlindade runt deras båda kroppar där han ändå lyckats få hennes rygg mot sin bröstkorg. Hennes ena hand höll hårt i hans arm medan hans arm hade fått tag om hennes hals. De bådas ansikten stod mot Felaërn där Vladimirs läppar smekte Almitharas öronsnibb.
    ” Trodde du verkligen att du kunde vinna mot mig i min egen gren? Ett steg till alv så kommer hennes nacke att ryka.” Hans grepp hårdnade om strupen vilket fick henne att kippa efter luft. Han trodde att han hade kontroll över henne men det hon hade sett till var att ha honom exakt där hon önskade. Skulle Felaërn attackera kunde Vladimir enkelt använda henne som sköld, det han nog inte insåg var just det. Hon skulle se till att hon tog första slaget men att han inte skulle kunna flytta sig heller.
    ” Vad än det kostar.” Mimade hennes läppar fram medan blicken smått såg ned mot sin mage. Hennes längd var faktiskt kalkylerad i detta. Om Felaërn träffade rätt kunde han göra skada på henne men samtidigt vara dödligt mot Vladimir. Det fanns inga garantier för att hon inte skulle bli riktigt skadad beroende på Vladimirs reaktion men så länge hon fick sin hämnd var detta värt alla risker. Felaërn hade ställt upp på så mycket, hon tänkte inte riskera hans liv för detta.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Striden pressade Felaërn till hans yttersta, och lättare blev det inte då hans ben tappade känsel mer och mer för varje sekund som gick. Giftet spred sig bara snabbare nu då hans hjärta slog fort i stridens hetta. Han följde med Almithara i hennes rörelser, var som hennes danspartner i denna dödliga strid och att de var två mot denna ensamma motståndare och ändå inte hade övertaget gjorde honom mer frustrerad för var stund som gick. Snart morrade han som ett djur och visade sina tänder med de något mer vassa hörntänderna än vad människor oftast hade.

    Avsluta det till vilken kostnad som helst hade Almitharas ord varit. Han hade inte som avsikt att döda henne om han kunde undvika det, eller sig själv för den delen, men hans liv hade lärt honom att det inte fanns vinst utan att våga ta risker. Det fanns ingen tid för att tveka, om detta var vad hon ville så skulle han riskera det, även om något inom honom skrek emot. Kanske hade Vladimir beräknat fel, trott att Felaërn inte skulle vara beredd att göra det som behövde göras. Då hade han underskattat alverna och deras förhållande till livet och striden, missbedömt hatet som växte för var dag inom Felaërn.
    Lothanndred Irnata Erethil...’ väste han på alvernas språk, och med en säker och kraftig stöt högg han där Almithara indikerat, med all kraft och precision han hade. Chocken i Vladimirs ansikte var ljuv då han kände bladet punktera kött, muskler och organ, och med sin fria hand drog han sin alviska dolk han hade i bältet för att pressa den i Almitharas hand om hon ville ge en sista dödsstöt i karlns ansikte.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Känslan av att få ett svärd borrat genom huden var inte ovant men heller inte välkomnande. Smärtan var lika jobbig som hon mins det då det spred en svidande och brinnande smärta vid hennes sida. Av vad hon kunde förstå verkade Felaërn leva upp till sin skicklighet vilket självklart hade förvånat Vladimir också som inte väntat detta spel från den båda. Almithara hade överraskat honom på flertal nivåer vilket i slutändan hade blivit hans fall. När den välbekanta dolken åter igen fanns i hennes hand rev hon snabbt av repen som höll dem tillsammans innan hon med en kraft och precision genomborrade dolken i mannens hals som bara fick ur sig ett gurglande skrik när blodet snabbt fyllde hans hals, fick honom att börja kvävas i hans egna blod. Det som syntes i Almitharas ögon var något brinnande, något djuriskt som så länge önskat få känna denna blodsdoft, känna dess sötma fylla hennes näsa och lungor. Hämnden var verkligen ljuv på alla sätt och vis även om hon fått betala ett stort pris för detta, större än hon troligen visste av själv.

    När hans livlösa kropp dunsade emot det mörka trägolvet och färgade det sakta sin blodröda nyans så kunde hon äntligen slappna av något vilket också fick smärtan att göra sig ovälkommet påmind. Hon tog stöd av närmast fåtölj medan andra handen lades om hennes sår som blödde kraftigt. De behövde verkligen hitta någon som kunde hjälpa dem, som tur bodde hennes doktor bara några hus härifrån. Självklart hade hon inte tänkt ge sig in i denna strid utan att kunna få hjälp efteråt. ” Tack min vän.” Leendet nådde nästan hennes ögon där hon stod halvhukad framåt och sneglade upp på den alv som befriat henne på så många sätt. Ett tack skulle aldrig räcka för det han gjort denna kväll men hon behövde börja någonstans. ” Jag har en doktor boende i närheten. Tre hus öster om detta. Hans hus är det ända blåa i närheten.” Hon tog några steg framåt men började förstå ganska direkt att detta inte skulle bli lika enkelt som hon trott. Felaërn var också förgiftad och skulle inte kunna röra sig speciellt snabbt vilket båda dåligt. Hon började röra sig ut till korridoren och tog stöd av väggarna när hon rörde sig framåt. Tvingade hela tiden sina fötter att röra sig även om det hela tiden högg av smärta i hennes sår för varje liten rörelse hon gjorde. Hon höll krampartat mot sitt sår men det verkade inte göra så mycket för det blod som lämnades bakom henne.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Felaërn tittade på med en viss gnutta av tillfredställelse på hur Almithara avslutade mannens liv. Trots allt hade han förstått att mannen varit en plåga för henne, även om hon inte berättat mycket. Människor skulle aldrig igen få förtrycka alver, och här var bara början på vad som skulle komma. Han tog ett steg tillbaka för att ge henne lite utrymme att avsluta sin hämnd, och att hantera den likväl. Fortfarande fick han släpa sitt så gott som medvetslösa ben, men då verkligheten långsamt återvände betraktade han hennes sår lite bekymrat. Alven gav henne bara en nick över tacket, vad annat behövde sägas? Hon hade befriat honom från fångenskap, och nu hade han befriat henne från hennes egna fångenskap.
    ‘Låt oss försöka ta oss till denna doktor.’ sa han, redo att stöda henne om det behövdes. Skulle de inte klara det skulle han säkerligen få leva med dåligt samvete över att ha orsakat hennes död, men vad annat val hade de haft?
    ‘Stanna, du kommer förblöda om vi inte gör något.’ sa han, och slet en rejäl bit tyg från sina kläder för att binda hennes sår så gott det gick med händer något darriga och trötta efter den intensiva striden.

    ‘Så, låt oss röra oss.’ hummade han över jobbet som doktorn säkert skulle kritisera. Han kunde inte röra sig speciellt snabbt med sitt domnade ben, så de rörde sig väl ganska långt i samma takt, och på något vis kom de ut på gatorna igen. De kunde bara hoppas att uppmärksamhet inte skulle dra sig till dem, så han tog ledningen då han var i lite bättre skick. Då kusten var klar gestikulerade han åt henne att röra sig, och i något patetiskt långsam takt släpade de sig mot huset hon talat om.
    ‘Vi är verkligen alvernas stoltheter nu.’ muttrade han lite torrt.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    De måsta ha sett så patetiska ut där de rörde sig haltande framåt, men samtidigt hade hon aldrig väntat sig att komma ut ur detta i bättre skick. Vladimir hade varit henne mardröm, hennes akilleshäl genom alla åren. Att välta honom krävdes mer än lite skicklighet och det hade visat sig även vara sant denna kväll. Det hade gått relativt fort, fortare åtminstone än hon räknat med men de båda var ändå väldigt duktiga inom stridskonst vilket de ändå bevisat för varandra denna kväll. Feläern slutade ändå inte att hjälpa henne även om han egentligen nu kunde dra sig tillbaka. Han hade försökt stoppa hennes blödning någorlunda och försökte även se till att hålla utkik runtomkring medan hennes fokus blev att bara ta sig framåt till huset. Hans ord fick det dock att spricka upp lite för henne och ett skratt lämnade de fylliga läpparna men allt slutade ändå i ett smärtsamt stön. ” Eliten på framsprång med huvudet högt och ryggen rak.” Flinade hon retsamt tillbaka även om ansiktet i helhet såg rätt matt och blek ut. Orden hjälpte henne kortsiktigt att fokusera på annat även om det gjorde ont att prata. Som tur dröjde det inte länge förrän de faktiskt var framme vid det blåa huset med en stor mörk dörr vid trappuppgången. Hon gick bara fram och bankade hårt på träet som inte gav vika men mullrade ändå högt i huset. En lampa tändes hastigast och fotsteg hördes på trappstegen innan dörren flög upp och beskådade det välbekanta ansiktet. Doktorn var förberedd på det värsta redan, därför hans hus stod tomt från betjänter och han bara visade dem in utan att ens yppa ett ord. Han visste att Almithara redan hade kunskap om det som behövde ske.
    ” Svärd igenom sidan, troligen missat det vitala men jag blöder mycket.” Orden hade börjat bli lite mer andfådd och han hjälpte henne som stöd ner till källaren i huset. Doktorn slängde sin mörkbruna blick snabbt mot Felaërn som verkade halta. ” Gift, kommer gå ur kroppen om någon timme.” Almithara var alltid snabb när det kom till dessa situationer. Kommunikation var avgörande för att inte misstag skulle ske. Doktorn som ändå var relativt ung för sin ålder hade ändå somnat då det mörkbruna håret låg redan åt alla håll och kanter. Han hade en liten skäggstubb som indikerade att han troligen inte rakat sig på några dagar och han bar bara en lång mörkblå rock över sin nakna kropp.
    ” Okej. Din vän kommer få hålla i dina armar när jag ser igenom såret och sen syr ihop det. Jag vet att du brukar vara duktig på att ligga still men jag chansar inte denna gång.” Förklarade han enkelt.

     

    I källaren som de nu kom ned i var väl belyst med hyllor uppradade av läkarutrustning. Mitt i rummet fanns en hård metall säng och det syntes mycket väl att han gjort flertal operationer här nere, kanske inte alls så lagliga heller. Han hjälpte Almithara upp på sängen som stönade i smärta men gjorde aldrig något motstånd medan armarna lades strax ovanför hennes huvud så de inte skulle vara i vägen. Doktorn gick runt bakom ett skynke i ena hörnet och bytte snabbt om så han hade rena kläder gjorda för operation medan han tvättade sina händer noggrant. Han gick sedan fram och klippte bort tyget som var lindat runt hennes midja och aktade sedan på tröjan för att visa den blodiga magen därunder. Han beskådade såret med en tung suck och började hälla saltlösning på såret för att tvätta det rent. ” På ett sätt är det bra att svärdet gick igenom. Jag kommer börja sy här och sen får vi vända på dig.” Han började plocka fram lite saker och gav Felaërn en menande blick mot Almtharas händer innan han började att öppna såret och se så att inget verkligen var skadat. Han rengjorde lite och fixade några mindre saker innan han flitigt sydde ihop såret medan Almithara bet så hårt ihop att hon nästan kunde känna sina tänder knaka. Några få gånger flämtade hon till då smärtan blev för stor men annars låg hon relativt stilla på sängen.

    När han väl var klar rullade hon lite halvmatt över då hon var yr från smärtan och blodförlusten medan Doktorn fortsatte. Han var rätt snabb i sitt arbete och efter en timme kunde han plåstra om Almithara helt och känna sig nöjd efter sitt arbete. ” Ja vi vet att du varit med om värre men jag uppskattar om du inte skadar dig så hårt nästa gång.” Suckade han tungt medan han nu började att rengöra sina instrument. ” Och nåde dig kvinna om du!!!” Han hann tyvärr aldrig avsluta meningen för precis som alltid hade Almithara direkt ställt sig upp på golvet vilket självklart resulterade i blodtrycksfall. Doktorn hann bara se hur det svartnade för hennes ögon och hur hennes kropp började falla mot det stenhårda golvet medan han själv svor högt.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Feläern gav henne ett litet raspigt och trött skratt till svar över hennes något plötsliga sarkastiska ord.
    ‘Skogens elit i en stad av sten kanske.’ muttrade han, fortfarande ovan med hur man betedde sig här där det för honom inte fanns allt för många naturliga platser att gömma sig. Där allt kändes kallt och dött och smutsigt.

    ‘Sluta prata nu, och kom.’ sa han och sträckte fram en arm för att stöda henne tills de var framme vid hennes mål. Hennes ordväxling med främlingen var kort och rakt på poängen, vilket han inte klagade över. Han gick in, fortfarande obekväm, på sin vakt, och såg sig omkring bakom alla hörn och vrår, och han rynkade näsan över lukterna där nere, men trots det var det någotlunda sterilt där. Då han blev tillsagd att göra något följde han instruktioner, något han alltid varit bra på, trots det oroade han sig något över Almitharas hälsa, och doktorns sätt att hantera en patient var helt annorlunda än druiderna och helarna i hans hemland, vilket gjorde honom skeptisk. Han var dock där, en försäkrande skugga som höll i henne och stödde henne så gott det gick. Då det hela var över sjönk Feläern ned trött på en stol, tröttheten som han tvingat bort för Almitharas skull började komma ikapp honom nu och han tog sig för huvudet något. Knappt han hann göra det innan Almithara gjorde något dumdristigt och tappade medvetande. Med sitt halvt förlamade ben han hann inte riktigt i tid för att hjälpa henne mjuka upp fallet helt, så de båda var pladask på golvet då han försökt hindra henne från att slå huvudet.
    ‘Erethil…!’ suckade han trött. De fick lägga henne så bekvämt det gick i en annan säng där, medan Felaërn fick den hjälp han kunde få, och då Almithara senare började återfå sitt medvetande skulle hon finna den ljushåriga alven sovandes i stolen intill sängen. Något sliten såg han ut, men annars rätt fridfull i sin sömn.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Mycket hemsökte Almithara där hon sov, många minnen inte bara för det hon varit utsatt för utan det hon utsatt andra för men även det hon skulle fortsätta göra. Minnena kändes lika verkliga, nästan som om hon kunde känna all den smärta åter igen, lika verklig som den varit då. Troligen var det såret som gjorde henne påmind och lekte med hennes sinne men tillslut lyckades hon få upp ögonen och såg sig om i det dunkla rummet. Några få stearinljus brann på ett bord längre bort vilket gjorde att hennes blick inte såg lika bra som vanligt. Dock stack Felaërn ut lika mycket i mörker som i ljuset där han satt sovandes vid hennes säng och fick det att rycka till i hennes ena mungipa. Fan för denna man på ett sätt, som gjort så mycket för henne när hon egentligen inte längre kunde erbjuda något. Han sög in henne i sin närhet och hon kunde inte längre slita sig, vilket så tydligt syntes där hennes blick låg fäst på honom. Med en tung suck och med stort besvär lyckades hon sätta sig upp och såg ned på det sår som nu var ihop lappat. Detta rum hade hon spenderat mer tid i än hon ville erkänna och hade alltid en välbekant doft som konstigt nog lugnade henne något. Hade hon nått hit så fanns alltid trygghet i närheten och hennes liv var aldrig i fara efter detta.

    Sakta ställde hon sig upp och gick fram till Felaërn för att huka sig ned framför honom, lät sin smaragdgröna blick studera de stiliga ansiktsdrag som nu vilade tungt på hans ansikte. Med en otroligt varsam rörelse smekte hon bort en hårslinga som lagt sig för hans öga innan hon lutade sig framåt och lät sina läppar vidröra hans panna i en öm kyss. ” Kommer aldrig säga detta till dig när du är vaken, men jag är skyldig dig allt.” Viskade hon tyst på alviska innan hon sedan reste sig upp. Nej hon skulle aldrig erkänna för någon om detta då hon aldrig ville stå till skuld för någon. Det gjorde henne svag och enkel att utnyttja vilket hon absolut inte fick vara för stunden. Med tysta steg smög hon sig över det kalla stengolvet och lät klädesplagg efter klädesplagg falla till golvet. Doktorn hade som vanligt förberett två större hinkar med vatten i ett hörn som hade en golvbrunn. Lite besvärligt började hon tvätta sin kropp ren från blod och svett men var noga att inte låta såret bli fuktigt. Som förberett låg redan kläder redo. Denna gång började hon klä på sig den flashiga rustning hon vid få tillfällen bar, den som lät ögonen ha något att beskåda. Den var utsmyckad i guld och röda ädelstenar där svart läder täckte de få delar som hon inte visade upp för alla. Den var utmanande, vacker och ståtlig som visade upp den styrka och stolthet hon bar på. Håret flätade hon bakåt till en inbakad fläta innan hon tillslut gick fram till den sovande alven. ” Jag är ledsen min vän men du behöver vakna upp.” Hon lade sin hand mjukt på hans axel men lät en viss tyngd ligga där i ett försök att få honom tillbaka till verkligheten från sina drömmar. Hon ville egentligen låta honom sova längre, det var fridfullt att se honom så lugn men tyvärr behövde de röra på sig. Han kunde få vila i hennes säng senare efter att dem fått något i magen.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Felaërn som legat i en drömlös sömn, utmattad efter allt som skett de senaste månaderna – ja det fanns nog inte en enda muskel som inte värkte. Långsamt blev han kallad ur det ovetande mörkret av Almitharas oförväntat ömma rörelser med hans hår och de varma läppar som vidrörde hans panna. Han drog ett djupt andetag vilket vittnade om att han höll på att vakna eller var i gränslandet mellan sömn och verklighet, men han var nog alldeles för djupt i sin sömn för att uppfatta orden mer än kanske hans undermedvetna.

    ‘Mmh…’ hummade han trött och verkade sjunka tillbaka in i sömnen en stund till medan hon tvättade och klädde sig. Då hon återigen var vid hans sida och skakade honom rycktes hans medvetande upp ur sin dvala och han satte sig upp med ett ryck, som för att se sig om om fara var nära. Istället landade hans vilda blick på henne och han lugnade sig något, även om hon var den farligaste varelsen där. Lite förvånat föll hans blick på hennes klädsel och nytvättade anlete, ja det var en klar förbättring mot hur hon sett ut senast han sett henne – blodig och svag i sängen.
    ‘Almithara… Hur mår du?’ frågade han och reste sig, och drog en hand genom sitt hår, kanske lite nonchalant nästan låtsandes som att han inte blev påverkad av hennes närvaro.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Till hans fråga log hon brett och rätade på sig då han nu vaknat. ” Oförskämt bra.” Svarade hon skämtsamt även om det var sanningen. Efter allt som hänt hade hon aldrig förväntat sig att vakna upp och kunna röra sig så pass fort. Självklart gjorde det ont men så länge det var lite smärta skulle hon aldrig klaga. Det de båda gått igenom var en gigantisk bedrift som skulle sätta många hjul i rullning men för stunden behövde de ta sig hem till henne där de kunde äta och vila. Hon bodde som tur var inte alltför långt bort härifrån vilket skulle underlätta för dem båda.
    ” Hur mår du själv? ” Hon studerade honom noga med blicken för att se om hon kunde hitta bevis på hans tillstånd men troligen var det en utmattad kropp och lite ömmande muskler från giftet som han fått i sig. Det giftet var inte att leka med, tur att det aldrig hann gå så långt för det kan ge en förlamad effekt i en förlängd period.
    ” Jag tänkte att vi ska röra oss till mitt hus där vi kan äta och sen få sova ordentligt.” Förklarade hon enkelt och slet sin blick från honom för att börja röra sig mot trappen. På vägen tog hon tag i en kappa som lades om hennes kropp och dolde den glittrande rustning hon bar på. De skulle troligen röra sig i dagsljus och hon behövde inte dra till sig uppmärksamhet i onödan, det skulle komma senare vid ett annat tillfälle.

     

    Hon rörde sig uppför trappan men höll sig hela tiden nära Felaërn utifall han behövde lite stöttning. Hon hade ingen aning om giftet helt slutat verka och hon tänkte inte vara så elak att lämna honom i sticket. Huset stod för stunden tomt när de kom upp till hallen, precis som hon förväntat sig. De kunde utan större problem ta sig ut på gatan igen där nu människor rörde sig hastigt förbi. Några kom i häst och vagn, vissa tog en promenad medan en del red sin häst. Det var prat, skratt och hemliga konversationer som Almithara inte brydde sig om för stunden. De skulle oavsett se den ståtliga skogsalven och reagera, även om hon virat in honom i massa tyg gick det inte att dölja vart han kom ifrån. Lite frustrerande i vissa stunder men ändå kunde inte Almithara låta bli att le inombords. Hans stolthet och ursprung fascinerade henne oerhört, troligen för att hon skulle ha varit en av honom om hennes liv inte vänts helt upp och ned.

    Utan att lägga mer tanke på det hela trädde hon ut på gatan och började röra sig uppåt. Hennes riktiga hus låg i utkanten av det fina distriktet, få alver hade fått möjligheten att köpa ett så pass fint hus men med hennes kontakter och bakgrund kunde inte ens de fisförnäma människorna neka henne. Huset var litet i jämförelse mot allt annat men det räckte för henne och hon hade två stycken betjänter, en kökspiga och en städerska, båda var människor och båda hade en stark koppling till henne av olika anledningar. Det tog dem ca 20 minuter att vandra till hennes hus som de snart stod framför. De var vitt med två stora mörka ekdörrar vid entrén. En liten trädgård med några få blommor som Leora envist hade planterat då Almithara inte orkat bry sig. Taket hade rött tegel och kunde nog beskrivas som sött.

    ” Jag ber om ursäkt för det som kommer hända.” Mumlade hon bara snabbt innan hon öppnade dörren. Det som mötte henne först var en tjutande Sienna som slängde sina armar runt Almitharas hals medan stora tårar rann nedför hennes kinder. ” Jag trodde vi hade förlorat dig!” Utbrast hon och borrade in sitt huvud i Almitharas axel som stönade till. Hennes sår klarade inte riktigt av att hålla emot den späda kvinnan som fanns nu i hennes famn. Kvinnan var nästan ett huvud kortare med kastanjebrunt hår i en tillbakadragen fläta. Hon bar en enklare klänning och kroppen var väldigt späd och skör, som om Almithara lätt kunde krossa henne i sitt grepp. ” Jag skulle inte ens våga lämna er två ensamma. Ni hade säkert kommit och torterat mig i helvetet för att jag inte skött mig.” Flinade hon tillbaka men trots sin smärta vågade hon inte klaga eller akta sig från Sienna. Inte långt därpå hördes ett annat tjut längre bort i hallen där nu en större äldre kvinna syntes till. Hennes gråa hår var som alltid uppsatt i en hård bulle. Hon hade stora kurvor och var en typisk kökspiga som kunde sin mat väl. ” Du är verkligen hemma!” Kvinnan sprang med full fart mot Almithara och slängde sina armar om dem båda kvinnorna medan hon fick bita ihop av smärtan som högg i såret. De båda kvinnorna grät och hade inte ens sett den stora mannen bakom Almithara innan Sienna tittade upp med en stor förvåning. ” Vem är han!?” Hon såg både fascinerad och rädd ut när hon studerade mannen som säkert var nästan två huvuden högre än henne själv. Almithara bara log roat men tog ett steg tillbaka och sneglade mot Felaërn. ”Detta är anledningen till att jag lever idag.” Hon hann knappt säga orden förrän kvinnorna skyndade sig fram och lade sina armar om hans midja. ” Tack för att du fick hem henne hel!” Utbrast dem båda i harmoni medan Almithara bara fortsatte in i huset, tänkte att Felaërn kunde få ta sig ur knipan medan hon smet. Dessa kvinnor betydde oerhört mycket för henne och de var som en familj men de kunde också vara väldigt klängig och envis. Lukten av nybakat bröd började fylla hennes lungor desto djupare in i huset hon kom vilket fick magen att kurra. ” När ni kramat honom färdig kan ni väl ta med honom till köket så vi kan äta?” Ropade hon bara högt och slog sig tillslut ned på ett slitet bord i köket. Hon hade några rum i huset som var utsmyckat efter en adels standard men några rum ville hon behålla varma och bekväma, köket var en av dem. Leora hade mycket nymodigheter som hjälpte henne i köket med möblerna var slitna och välanvända. På bordet stod det uppdukat för en fest med bröd, kött, vin, ostar och pajer. De skulle verkligen inte behöva gå hungriga härifrån!

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Felaërn grymtade bara något man kunde tolka hur man ville till svar. Han rörde sig inte lika smidigt och snabbt som han brukade, hans ben som fått giftet i sig var något stelare än det andra men han kunde nog skatta sig lycklig som kommit undan med alla armar och ben i behåll – eller livet för den delen. Egentligen borde han väl ta sig till Nesta, men samtidigt ville han inte oroa henne med sin skadade uppsyn så han nickade över förslaget att röra sig till hennes hem. Liksom henne dolde han sig med sin kappa, och rörde sig så snabbt han kunde efter Almithara och försökte låtsas vara mindre skadad än han var. Manlig stolthet kanske. De som gav honom blickar på gatorna gav han bara en hård blick tillbaka, en blick som chockerade de flesta som inte var vana med trotsiga alver utan snarare kuvade sådana som var en del av vardagen här.

    Resan till hennes hem var något av ett virrvarr, då han fokuserade på att tynga bort smärtan och hålla sig på benen – samt att inte sacka efter allt för mycket. Trots allt var detta en farlig stad för alver, och han spenderade gärna så lite tid han kunde på gatorna. Lite förvirrat försökte han tyda hennes ursäkt, innan ett tjutande virrvarr kom springandes. En grimas lämnade honom då han fokuserade för att ta in allt. En kvinna, som Almithara kramade? Vad var nu detta då? Han följde med så gott han kunde i konversationerna och händelserna. Då uppmärksamheten föll på honom log han lite snett, innan han överraskande nog blev överrumplad av kramar.

    ‘Ett farligt monster från skogen.’ sa han med något torr sarkasm. Han hade inte förväntat sig sådan fysisk uppmärksamhet och värme, men det fick honom nästan att känna sig som en hjälte. Inte en obehaglig känsla alls, och lite roat fick han se på Almithara som dolde denna varma del av sig själv. Lite genant hummade han något till svar över tacken som kom.
    ‘Det var inget.’ muttrade han, även om det nog varit något. Efter en stund lyckades Felaërn komma upp till köket där han sjönk ned i en stol, goda dofter fyllde hans näsa och han insåg hur hungrig han var. Då signalen kom att det var dags att äta åt han hungrigt, inte utan bordsskick men kanske inte allt för delikat heller, trots allt var han en skogsalv och inte en högalv född med silversked i hand.

    Mätt och belåten lutade han sig tillbaka och suckade lite nöjt, för att sedan se på Almithara.
    ‘Så, du har annat folk du tar hand om än bara rebeller?’ frågade han med ett snett leende.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Almithara åt lite försiktigt för att inte dra upp för mycket smärta från såret. Trots att magen skrek av hunger fick hon tyvärr släcka den helt senare. Istället studerade hon Felaërn när han åt och lät sin blick ibland se över till de två kvinnorna som arbetade i köket, eller rättare sagt låtsades att arbeta för att få studerade dem båda där de åt. Lite väl uppenbart men Almithara lät dem vara, förstod deras oro de haft då hon lämnat dem med en ganska bitter sanning, om att hon kanske inte skulle återvända. Trots sin stolthet och styrka så var hon beredd på att inte sitta här idag och därav hade hon förberett alla olika scenarion för att inte vissa saker skulle förfalla med hennes död. Dessa damers trygghet hade varit en av dem. De hade fått instruktioner och guld som skulle användas om inte Almithara tagit sig tillbaka idag.
    När Felaërn väl ställde en fråga hann hon inte ens själv svara innan Leora tog till ord. ” Hon gjorde saker för oss som ingen..” Kvinnan hann aldrig ta till orda förrän Almithara höjde sin hand för att tysta dem. Ett flin fanns på hennes läppar när hon lade armarna i kors över bröstkorgen och lutade sig tillbaka i stolen. ” Människor har plågat alver så länge att jag gjorde något som få kan göra. Jag tog in mänskliga betjänter för att förnedra människorasen.” Något hårt i hennes ansikte fanns däröver men den mjuknade sedan och hon skakade på huvudet. ”Var ofta min förklaring till många men finns tyvärr ingen fasad jag längre kan hålla upp mot dig.” Blicken studerade honom på fler sätt än han troligen kunde förstå, den beräknade och läste de rörelser som fanns där men något annat låg djupt där inne. ” De hittade mig ute på gatan och lappade ihop mig. Som tack gav jag dem ett hem.” Hon kunde höra dem båda kvinnorna protestera i takt med en grymtning men de verkade åtminstone säga något, de visste vilka fiender Almithara hade och vilken fasad som hon satte upp för omgivningen. ” Så nära sanningen du kommer komma idag Felaërn. Ska inte få allt serverat så enkelt.” Skrattade hon tillslut och tog en smutt på vinet som fanns i en mugg. Inte det bästa vinet men absolut inte det sämsta heller. Kanske senare framöver hade hon tid att bjuda Felaërn på en riktig fest men idag kunde hon tyvärr inte.

    ” Jag hade önskat dig vid min sida längre men jag vet vad som även drar i dig. Det jag kan erbjuda kortsiktigt är mat och en säng att vila ut i. Vill du ha något mer så finns det troligen inget som jag inte kan ge dig, bara att nämna din önskan.” Hon ville inte säga hejdå, fan till och med hennes hjärta snörpte sig på bara tanken men han hade gjort allt för henne, hon kunde visa ett kallhjärta beteende men hon var inte utom all reson. Hans hjärta bultade redan för en annan förbannad varelse och även om hon gärna tvingat honom kvar här så fanns det gränser för henne också, väldigt breda gränser men dem gömde sig därunder. Dock så behövde hon slänga en varnande blick mot sina väninnor då hon kände av det de kunde se i Almitharas ögon. De kunde läsa henne som en bok, på ett sätt som inga andra tidigare kunnat. De visste vad som fanns i hennes tankar och deras medlidsamma ögon förklarade med är vad Almithara ville visa för någon. De började genast backa ut ur rummet då de förstod situationen och lät dem vara i fred.

    ” Jag kommer senare under dagen börja samla på mig en del resurser som nu ligger utan vakt från Vladimir. Du är självklart välkommen att följa med, vill du vila så kan du ta min säng och vill du resa tillbaka till Nesta kan jag ordna en häst till dig på direkten.” Hon gav honom valmöjligheterna, kunde ge honom betydligt fler men gissade att dessa tre ungefär beskrev det han kunde kortsiktigt tänka sig.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Det var mycket som hände på en gång där, jargongen mellan kvinnorna var både roande och förvirrande – men mest förvånande var värmen Almithara visade för dem, och vågade erkänna för honom. Åtminstone delvis. Kvinnan var ju ett mysterium och verkade vilja dölja mycket för honom, men en liten bit av sig själv hade hon ändå uppvisat för honom. Och han för henne. Fåordig som han var log han bara lite och nickade lite, hummade här och där över vad som sades, något av en enstöring ändå i slutändan då han kom från skogens djup. Vid hennes erbjudande läste han inte så mycket mer, trots allt var han också av den mer simpla typen som tog det som sades för vad det var, snarare än att läsa mellan raderna.

    ‘Om jag är ärlig tror jag det är bäst jag stannar ett tag, om det inte är för mycket besvär.’ sa han sedan efter att ha tackat henne med en gest över bröstkorgen. Hela situationen med Nesta hade varit mer kaotisk än förväntad, hon hade dödat sin make, och hon hade varit gift då han hittat henne. Hon hade inte kommit ihåg honom, och hela den situationen gjorde honom bekymrad och förvirrad även om han inte ville visa det för Almithara.

    ‘Jag vill inte dra med mig trubbel, och du verkar veta hur man håller sig dold i detta kaos till stad. Du vet redan att jag inte förstår mig på människor och deras sätt, men det gör du. Du förstår alver, och du förstår människan, och vet var jag ska lägga mina fötter utan att falla.’ han gav henne ett litet roat leende, för att sedan nicka lite allvarligt över hennes ord om Vladimir. Arbete var hennes melodi.
    ‘Låt mig veta vad du behöver, så hjälper jag dig. Jag vet så mycket om dig att du inte vill ta det från mig, men du behöver vila. Låt mig göra vad som behövs göras tills du är återställd – upproret behöver dig mer än de behöver mig.’

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Hon var så inställd på att han skulle vilja tillbaka till sin käraste nu när han gjort sitt att hans ord fick henne att rycka till i förvåning. Det krävde henne all kraft att hålla sitt ansikte i schack och inte skina upp som en förbannad sol. Han tänkte alltså stanna? Hon hade sett något i honom men hade inte förväntat sig denna hjälp som han hela tiden gav henne, var nästan så att hon ville skicka ett ord till sina vän att göra sig av med Nesta för gott så hon kunde försöka hålla honom kvar. Kärlek kanske någon hade kallat hennes känslor men Almithara hade sedan länge förkastat dessa känslor, hon hade kanske beskrivit dem mer som besatthet. Hon var dock glad att hon kunde styra sina känslor så pass bra att de inte tog över för då hade Felaërn sett en sida hos henne han troligen hatat.

    ” Allt du önskar dig här är bara att ta för dig. Mitt hem är ditt hem nu Felaërn efter allt du gjort för mig. Dessa kvinnor vet vart mina pengar finns så skulle jag inte finnas i närheten kan du alltid gå till dem så hjälper de dig. Det finns inte mycket som jag inte kan köpa dig så var inte blyg där. Jag vet att skogsalver inte värdesätter prylar på samma sätt som människor men i denna stad finns det mycket att erbjuda, även i vapenväg.” Hon lutade sig tillbaka och studerade honom i tysthet medan tankarna gick. Hon hade alltid föredragit honom i de kläder han burit, de passade hans kropp men i denna stad kanske något annat hade gömt honom bättre. “Jag har nog lite utrustning du kan låna om det önskas för att få dig att smälta in bättre här i staden. Det är synd att se dig byta men om du ska stanna här ett tag till och hjälpa mig så är det bra om du inte sticker ut likt en eld i nattmörkret.” Det mer sneda, charmiga leender prydde hennes läppar när hon pratade och mer komplimanger hade hon kunnat ge honom men valde att inte krossa den linjen som de verkade hålla sig på. Hon behövde honom mer som en höger hand än något köttsligt i sängen. Det fanns inte plats för känslorna här, inte hos någon av dem tydligen.

     

    “När det kommer till arbete så skulle jag inte kunna be dig göra det tunga själv. Du har redan gjort tillräckligt men kommer inte stoppa dig om du vill följa med. Vladimir var en hemsk man men de platser vi kommer besöka är rätt fantastiska.” Han var en man med dyr och exklusiv smak på alla nivåer. Han hade kammare som förvånade även dem rikaste adelsmännen. Det var få som förstått hur mycket pengar han egentligen samlat på sig under åren. Han hade aldrig skrytit med sina pengar utåt utan njöt av dem bakom stängda dörrar.

     

    “Jag kommer bara säga detta en gång sen kommer jag inte nämna hennes namn då jag märker att du försöker undvika hennes namn.” Rösten blev allvarlig och hon lutade sig framåt för att möta hans blick. Hon hatade orden men han hade förtjänat dem. ” Om du behöver skydd för Nesta så kan jag få hit henne och hålla henne trygg utan motfrågor. Hon kommer behandlas väl och ha skydd. ” Han dolde något för henne men hon hade ingen rätt att fråga om detaljer. Hon ville bara försäkra att han kunde ha ett gott samvete.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Felaërn böjde huvudet lätt i artighet med handen över hjärtat då hon erbjöd sitt hem till honom, på alviskt vis. Att ta emot pengar var inget han önskade – precis som hon konstaterade, men han nickade ändå.
    ‘Jag tackar dig.’ sa han. ‘Och jag ska tänka över vad du erbjudit mig.’ lovade han, för att inte vara oartig, men i slutändan kom han inte på mycket han kunde behöva. Kanske lite nya kläder, och nya pilar, men det skulle nog ordna sig. Så fort som hans tankar gick till kläderna tog hon upp ämnet, och han nickade.

    ‘Det vore säkert klokt.’ höll han med. ‘Jag verkar dra till mig en del blickar här.’ det gick inte att missa, och han insåg att det i slutändan skulle ge honom problem även om han nästan suktade efter en kamp för att få ut sin egna frustration på människorna. Hans klara gröna ögon studerade henne, och han märkte att han själv log lite då hon gjorde det. Lite smittsamt var det, att sitta där med henne, och de hade ju upplevt en hel del tillsammans nu – mer än tillräckligt för att bilda ett band. Konstigt nog började han känna sig mer tillfreds i hennes sällskap, där det till början varit som att gå på tårna kring glasskärvor och spikar.

    ‘Om du behöver mig, kommer jag med.’ lovade han henne.
    ‘Vi slogs rätt bra sida vid sida, eller hur?’ det kunde hon knappast neka, för att sedan bli lite mer allvarsam då hon styrde ämnet mot Nesta.
    ‘Det… är ett generöst erbjudande, men jag tror hon är säkrast där hon är nu.’ trots allt hade hon fått hjälp av nattfjärilen.
    ‘Men hennes man blev mördad, om det gick att få bort stadsgardet uppmärksamhet från fallet vet jag att hennes liv skulle bli… lättare.’ om det någonsin kunde bli lätt igen, men vem visste? Han var inte så specifik i ämnet, och kanske Almithara redan visste, men Nesta själv hade mördat mannen innan han hunnit dit. Bara några sekunder innan. Vem visste vad han gjort? Hela situationen förvirrad och beklämde honom, och han suckade djupt.
    ‘Jag tror hon är säkrare utan alvisk inblandning i hennes liv.’ sa han till sist.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Hon hade kunnat ge honom så mycket om han bara hade frågat men ändå fanns det inget hon kunde få ur honom på den fronten. Hon visste att alver inte värdesatte samma saker men inte ens en gnutta girighet verkade finnas i hans blod medan hon badade i det dagligen. De var så olika, från så helt skilda världar men ändå drogs hon till det hon inte kunde få. Kanske var det alviska blodet som talade, som ville tillbaka till sina rötter men det var inte längre ett alternativ. Hon började plocka lite lätt av maten och drack av vattnet och när han nämnde om att de slogs bra ihop kunde hon inget annat än att hålla med. Hans ord fick det dock att väcka en tanke i hennes huvud som spred ett lömskt leende på hennes läppar. ” Åh ja, det gör vi. Jag har nog ett ställe där vi kan få testa exakt hur bra ihop vi slåss.” Det fanns massor med ställen här där de slogs för pengar, på arenor där människor och andra satsade pengar om vem som skulle vinna. Almithara hade använt det som ett ställe att ventilera sina känslor och hon hade även haft rätt roligt under tiden. Kanske inte var något exakt för Felaërn men det hade varit intressant hur bra de slogs utan vapen ihop. Ett bra sätt att testa hur långt hon kunde ta med honom på sina uppdrag. ” Inga vapen, det är inget dödande utan rent av en kampsport för att mäta sin styrka. Går att köra parvis och möta andra. Rätt roligt om jag får säga det själv.”

    Hon smuttade lite på vattnet och lyssnade sedan till hans ord men var tvungen att hosta till när hans ord fick det att sätta vattnet i halsen. Ögonen spändes upp i förvåning då hon tittade på honom och hon behövde klappa sig för bröstet. Vaddå mördat hennes make? Har denna kvinna haft två män i sitt liv samtidigt? Var väldigt bra jobbat av henne, synd att hennes man blev mördad för då är hon mer tillgänglig. Hon skulle direkt skicka dit någon för att se vem det kunde ha varit. När han bad om hjälp att få bort några från Nestas rygg nickade Almithara bara enkelt till. ” Så fort jag få möjlighet kommer jag skicka efter några som troligen kommer få det gjort. Nesta kommer förhoppningsvis gå med trygg rygg igen.” Hon tänkte dock inte nämna något om sin egna utredning hon tänkte starta. Kunde bli väldigt bra att ha den informationen i framtiden, även för Felaërns del om något skulle hända dem båda.

    ” Då är det lagt bakom oss. Jag ordnar så Nesta är fri och du kan få andas ut och inte oroa dig. Under tiden ser jag till att vi har lite roligt tills du ledsnar på mig.” Hon reste sig upp och sträckte fram sin högra hand. ” Under tiden kommer jag betrakta dig som min högra hand och närmsta kompanjon. Låt oss få denna stad att skaka, låta rättvisa för alvar äntligen skipas.”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Han nickade något tacksamt över hennes löfte att hjälpa Nesta så som hon kunde. Felaërn höjde ett ögonbryn lite nyfiket då hon talade om ett ställe där de kunde testa sina stridskunskaper. Kände han henne rätt var det något som skulle innebära en hel del risk med, men han var idel öra ändå. Att avreagera sig något kunde kanske inte vara helt fel, trots allt, och han hade ännu en hel del att ta igen efter sin tid i fängelset.
    ‘Och var sker denna kamp, tro?’ undrade han. ‘Och vilka är i publiken?’ nästan lite vaksamt betraktade han hennes hand, innan han tog den och reste sig, trots allt kunde man aldrig veta vad Almithara hade i tankarna hade han lärt sig.
    ‘Det låter som en plan.’ sa han med ett bredare leende, trots allt var det dags för lite hämnd.

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 34 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.