Han verkade inte vara helt emot idén vilket fick henne att le stort. Där de skulle slåss kunde många män betala stora summor för att försöka klå upp alver som inte verkade ha gett upp på livet. Bara deras kroppsspråk skulle troligen reta upp många, tillräckligt för att de skulle våga sig in i ringen mot dem. ” Mesta dels medelklassens män som vill visa sig tuff och förlora lite pengar, finns några adelsmän där också som söker lite spänning, för mig är det träning och även få utlopp för frustration.” Hon tog en sista tugga av brödet innan hon började röra sig upp mot trapporna. Hon hade egentligen haft i tankarna att göra annat men de båda behövde nog detta mer och hennes utrustning var inte riktigt lämpad för detta. Utan att riktigt ens se sig omkring i det eleganta rummet gick hon raka vägen till sitt egna sovrum men lät dörren vara öppen för att låta Felaërn göra som han känner för. Sovrummet var bland de större sovrummen med en gigantisk säng i mitten vid två stora fönster. Sänggaveln var i guld medan tyget som klädde den var i silke. Stora garderober visades ståtligt upp efter ena väggen medan det fanns en dörr som ledde in till ett marmorbadrum där en stor kopparbadkar fanns i mitten. Inget hade hållits tillbaka för detta hus vilket syntes i varje liten detalj av rummen som var utsmyckad. Dock var det inte heller i överflöd, det fanns gulddetaljer men inte vart och vartannat i rummen, mer som en detalj. Hon försökte alltid hålla en mer diskret ton med väl utvalda utsmyckningar. Hon tillbringade egentligen en relativt liten tid i detta hus, detta var mer ett bevis till sig själv att hon hade lyckats och kunde fortsätta lyckas om hon bara kämpade.

Benen bar henne direkt till garderoben vars dörrar hon öppnade och började dra fram nya kläder till sig själv. Det blev ett par tajta svarta läderbyxor, en svart skjorta som var ganska v-ringad i fram, ett skärp och ett par svarta glansiga stövlar. Något vitt var inte värt att ha på sig till detta och det behövde sitta skönt för att inte vara ivägen för hennes rörelser. Lite eftertänksamt började hon leta djupare i sin garderob och hittade ett par byxor och skjorta som troligen skulle kunna passa Felaërn också, tillhört en av hennes män tidigare då hon alltid haft extra uppsättningar kläder för alla situationer. ” Tror dessa kan passa.” Ropade hon bara snabbt och slängde dem på hennes säng medan hon gick in till badrummet för att se sig själv i spegeln. Hon lät sin kam borsta igenom det värsta av tovorna innan hon gjorde en inbakad fläta så det inte skulle vara i vägen. ” Ska du redan ge dig av?” Den försiktiga rösten tillhörde Sienna som försiktigt smugit sig in i sovrummet och stod nu med stora rådjursögon bakom Almithara. ” Det finns mycket att göra men efter allt detta lovar jag att stanna lite längre.” Sienna verkade inte nöjd med svaret då hennes underläpp putade något men Almithara log bara varm innan hon gick fram till ett skåp och letade bland några flaskor. ” Här är den.” Mumlade hon belåtet och hällde snabbt i sig drycken som fanns i flaskan innan hon gick ut till sovrummet igen. Rörde på kroppen som var rätt stel men inte längre hade några sår på sig vilket var otroligt skönt. Hade alltid några drycker hemma, kostat henne självklart en förmögenhet men var helt klart värt det. Doktorn var oftast ett hjälpmedel att inte dö kritiskt tills hon kom åt dessa drycker, ibland valde hon att spara dem för att inte slösa upp hela hennes besparingar.

” Se till att ha på dig huvan och kappan så kan vi troligen ta oss igenom säkert folkmassorna. Dit vi ska är en liten bit bort, vid början av slummen.” Förklarade hon enkelt och gick fram till en hängare där flera olika kappor fanns, olika storlekar och färger. Hon tog sin vanlig slitna som dolde hennes kropp väldigt bra därunder. Då huvan åkte upp fanns det inte mycket kvar att se förutom hennes käke och mun. Utan mer förklaring började hon röra sig ut ur huset, mot gatan vars liv än ägde rum. Som tur verkade dem vara för upptagna med sina egna liv för att notera de två figurerna som klev ut ur huset. Med raska steg rörde hon sig åt den välbekanta riktningen, höll sig hela tiden i utkanten av vägen för att ta minst plats och även synas minst bland folkmassorna. Hon rörde sig lätt förbi dem andra, gjorde sig nästan osynlig där hon rörde sig mellan husen och de kroppar som fanns där, var så van med sina rörelser att det kom naturligt för henne nu.

Desto närmare de sämre distrikten de kom desto mer människor rörde sig ute på gatan. Husen blev allt mer slitna och stod allt tätare till varandra tills det längre inte fanns någon andrum mellan dem. Lukten var alltid frän och männen luktade inte längre parfym. Ibland kunde en doft av bageri kännas till men den dog ofta fort ut av de andra dofterna. Utan att ens se sig om gick hon raka vägen fram till en dörr och knackade. Den stora mannen på andra sidan dörren såg bara ned på henne och frustade torrt till. ” Vilka stackars satar ska få sin rumpa piskad idag?” Frågade han skämtsamt och klev åt sidan för Almithara och kliva in. ” De som är dum nog att ställa upp. Idag har jag även en vän med mig som jag vill testa.” Hon nickade bara bakåt åt Felaërn medan mannen skrockade till. ” Ännu en stackars sate som du ska lära upp? Jag satsar att han kommer överleva max 30 minuter där inne.” Almithara var lika snabb på vad som alltid och sträckte över några mynt. “Taget. Ska bli roligt att se din min sen. Du vet vart du ska lägga pengarna.” Flinade hon bara och började röra sig in i rummet som inte var speciellt stort. Det var relativt tomt men det fanns en trappa ned till en källare där ljud kunde höras ifrån. Almithara rörde sig nästan lite ivrigt mot källaren som var förvånansvärt stort och rymligt där de kom ned. För stunden var det relativt många tomma platser på bänkarna som omringade en matta i mitten. Mattan var ganska stor men täckt med både intorkat och färskt blod. För stunden var det två soldater som försökte visa upp sin styrka mot varandra medan andra män hejade på med blandade känslor. Många slängde i sig alkohol som om morgondagen inte fanns medan vissa hade vilda argument om vem som faktiskt skulle vinna. ” Denna är enkel. Soldaten till vänster kommer få in några klockrena träffar men den till höger kommer få in den sista.” Viskade Almithara under huvan till Felaërn medan hon rörde sig längre in i rummet. ” Miguel sätt upp två stycken i ringen. Jag har en kompis denna gång med mig. För spänningens skull slänger jag in sex guldmynt till den som kan få ned mig eller min vän.” mannen vid baren såg förvånat upp mot henne men flinet som började sprida sig på hans läppar talade om hur mycket han kände igen den där rösten. ” Du är allt kaxig idag. Någon maxgräns på antal deltagare?” Blicken studerade dem båda medan han torkade rent ett glas medan han såg hur kvinnan höjde upp tre stycken fingrar. “Vi börjar med tre stycken. Skulle alla misslyckas miserabelt så släng in den fjärde.” Mannen vid baren visslade imponerad men skakade sedan på huvudet. “Du tränar dina män hårt hör jag. Nåväl. Gör er redo så blir nästa match er.” Hon gestikulerade mot en bänk där dem kunde slå sig ned och vänta vilket Almithara gjorde.

” Reglerna är enkla, inga vapen, ingen magi. Bara ren styrka och snabbhet. Bitas, rivas, allt där emellan är tillåtet. Matchen är över när någon svimmat av, eller i vårt fall vi hamnar på vår rumpa så du kommer behöva vara snabb på fötterna.” Hon drog ned sin huva och studerade Felaërn för att se hur han kände över det hela.

Felaërn var alltid enkel att ha och göra med, han sade det han tyckte eller så höll han munnen. Det var aldrig något klagande eller tomma ord vilket ibland var ovant men samtidigt skönt. Flertal gånger hade hon funderat på om han hade oenigheter i tystnad men desto mer hon umgåtts med honom, desto mer börjar hon inse att så inte verkar vara fallet. Han var även vältränad, världsvan och smart vilket gjorde allt så mycket enklare för henne men även fick hennes känslor att värmas upp för honom. Hon vet inte exakt när allt hände men hon började inse sin fula ovana att slappna av i hans sällskap mer än hon egentligen önskade. Dessa känslor var ovälkomna och överflödiga då hon visste vart han stod och vad hon själv behövde åstadkomma. Att spela spelet och utnyttja sina pjäser var alltid svårt om känslor blandades in och även om hon var mer än tränad på att låta sitt hjärta komma sist så märkte hon till och från hur den ibland fick ta större del i hennes beslut.

När de väl satt på bänken hade hon äntligen tid till att prata med honom igen då mycket annat stått ivägen och det där lilla retsamma leendet syntes hennes läppar igen. ” Du min vän kommer alltid vara ett vad, men tur för dig satsar jag aldrig på förlorarna.” Ett mildare skratt lämnade henne medan hon slog armbågen i sidan på honom. Det låg en viss sanning i det men även en skämtsamhet då mer låg till botten. ” Dessa män är i våra termer otränade byrackor men det finns några oslipade diamanter så håll dina ögon öppna i nacken. En del känner till mig här då jag brukar komma hit för att träna och avreagera mig när jag känner att frustrationen emot människor blivit för stor. Det kan finnas några kvar som gärna vill få revansch efter att jag tagit ned dem från deras höga stol.” Hennes blick höll sig en bra stund på Felaërn innan hon lät den vandra över salen där allt fler människor samlats och en del verkar ha hört om nästa fajt då det tysta mumlet nu höjts till ett surrande i bakgrunden. Vissa verkar redan ha anmält sig frivilliga då ett par män i andra hörnet tittade på dem med en sådan hunger i sina ögon att Almithara nästan började fundera på om hon bar mat i sina händer. De viskade sinsemellan, troligen planerade något i förgäves men det var allt roande att se dem försöka. ” Ibland är det skönt att få trycka till och få utlopp för den orättvisa. Du har rätt om en sak förut, att sova bland träden är bättre, än av mina större drömmar men den möjligheten togs för tidigt ifrån mig, så istället för att behöva sova i slummen, i människors avföring så valde jag att omfamna mig själv med lyx för att trösta den saknad som fanns.” Blicken släppte aldrig männen då något började brinna djupt inne i hennes blick, men lika fort som den visade sig verkade den slockna och hon vände sig tillslut mot Felaërn med samma leende på sina läppar. ” Men nog om sådant. Det vi ska slåss för är vår heder och en riktig festmåltid efter att vi vunnit de pengar som jag satsat. På slutat kommer du få möta mig så där behöver du inte tänka på vad som sker om du vinner för det kommer ändå aldrig hända.” Det självbelåtna flinet låg alltid så stort över hennes ansikte medan ryggen sträcktes lite extra på sig. Hon reste sig upp då hon kunde höra en man i ringen ropa deras namn, dock gick hon under namnet Atandakil som på alviska är: Den som besegrade människorna. Stegen rörde sig bestämt över det klibbiga golvet och utan några svårigheter klev hon in i ringen som var omringad av snöre medan tre andra större män klev in mitt emot. Två av dem som stirrat tidigare och en ny som var nästan ett huvud högre än dem med rätt stor muskelmassa kring sin kropp. ” Du tar dem två kortare och jag den större. Jag kommer dock slänga den större mot dig så du får plocka ned honom. Tror du är ett strå vassare där.” Mumlade hon bara tyst i ett försök att inte låta dem andra höra än Felaërn. Hon ville testa hur bra hon slogs med honom, hur synkade de egentligen kunde bli och tre stycken var ett bra prov då de behövde hålla koll på många faktorer samtidigt. Hon ville ha den stora då dessa män alltid hade varit knepigare att slåss mot och träning var alltid bra. Människorna runtomkring hade nu börjat ropa allt från buanden till exalterade hejarop.   Vissa hade börjat satsa sina pengar och mannen i baren verkade allt vara nöjd över de pengar som han fick in över denna match.

Almithara lät sina knän vara börja medan armarna åkte en aning upp för att göra sig beredd på matchen. Hon sneglade bara snabbt mot Felaërn men var inte speciellt orolig för hans situation. Det handlade inte om de skulle vinna utan när. Domaren ropade ut och de tre männen började komma mot dem med en väldig fart. Almithara fick vara snabb på fötterna för att inte låta den större mannen få in ett slag och hon motade några boxningar mot hans sida men slagen verkade knappt kittla honom då han kom mot henne obrydd. Från början lät hon honom föra dansen medan hon själv smidigt dansade runt hans slag med en sådan enkelhet att frustrationen började hetta runt hans kinder men hon höll bara fokuset och läste av hans rörelser. När han tillslut måttade ett slag med laddad kraft var hon snabb på att få tag på armen och med sin fulla styrka slänga honom över axeln så att han i en dov duns föll till golvet. Han var dock snabb på att ställa sig upp tillräckligt snabbt för att lyckas få in ett slag mot henne som hon blockade med sina armar men som tvingade henne tillbaka. Dock när han fått in träffen och inte hunnit få tillbaka sitt fotfäste var hon väldigt snabb att hoppa upp och ge honom en spark rakt i sidan på ansiktet som skapade henne tid att få lite avstånd mellan dem två. Hon sneglade till och från för att se hur det gick mot Felaërn vilket fick henne att inte rent av märka en fjärde person smyga sig upp bakom henne i ringen och greppa tag om hennes armar bakifrån. Förvånat svor hon till medan hon såg hur den stora mannen nu kom mot henne för att mota ett slag i magen men Almithara var snabb på att reagera och lät sitt bakhuvud dunka i mannens ansikte innan hon gjorde en volt bakom honom så slaget träffade hans mage och inte hennes. Mannen föll förvånat ned på marken innan Almithara var snabb att kliva upp på hans rygg som en språngbräda för att ge henne mer kraft att komma åt med sina ben runt den stora mannens ansikte. Innan han hann reagera använde hon sitt momentum för att snurra runt och få åter ned honom på marken igen medan hon själv landar på alla fyra för att ta emot sig. Hon började röra sig mot Felaërn nu för att hjälpa till men även låta honom få ta över och verkligen visa vad han går för.

Hans stil att slåss retade alltid något gömt i hennes bakhuvud, påminde om något familjärt och bortglömt som alltid gav henne en viss avundsjuka i bröstet. Han slogs annorlunda mot henne själv men hon fick alltid känslan av att det var just den tekniken hon borde vara mest bekant med. Den hade en elegans, en finess i sig som alltid skapade avundsjuka, även hos människorna. Den vände ens energi mot sig själv vilket bara där var frustrerande nog, inte hjälpte det när det såg ut som en vacker och farlig dans. Hon hade mer snabba, hårdare rörelsemönster som kanske kunde definieras som orena eller hetsiga. De var ivriga och skarpa med väldigt tydligt mål vad hon var tränad för, ett vapen för människor. Som tur hade hon aldrig låtit det definiera henne utan använt det till sin fördel, så namnet hon valt i denna hall var inte bara ett retsamt ord, det var ett löfte, det hon i slutändan blivit skapt till. Det hon omfamnat och gjort till sitt eget och tyvärr det som troligen kommer göra att hennes hjärta aldrig riktigt kommer få känna av kärlek och lycka. I hämnd och vrede fanns tyvärr inte mycket plats för annat.

Han hade tagit ned dem andra fortare än hon förväntat sig och därav kunde hon få tid att noggrannare studera honom när han tog sig ann den stora bjässen. Verkligen suga åt sig allt han kunde avslöja och få en bättre förståelse i hur han slogs. Han verkade kunna hantera storleken bättre vilket hon redan gissat på. Det tog ett litet tag innan hon kände sig bekväm med hans rytm för att hoppa  in och hjälpa till. Där han motade slag såg hon till att mota på motsatt sida för att göra det svårare att skydda sig,. När Felaërn behövde akta sig för slag var hon snabb att slå till där mannen var öppen och det tog dem inte alltför lång tid innan den tunga mannen föll med en dov duns till marken utan att kunna resa på sig igen. Ropen och skriken från människorna ekade i hela salen med Almithara hade aldrig ens lagt tankarna på det, hennes blick såg bara mot Felaërn och gav honom inte en varning innan hon gjorde en hög kick mot hans sida. Hon hade gett honom en ledtråd att han skulle få möta henne, hon hade aldrig sagt exakt när.

Felaërn fick inte mycket andrum då hon var på honom igen med slag för att få honom att backa tillbaka, få honom mot hörnet så hon kunde få lite övertag. Han hade redan övertaget, var tydligt för jävla tränad då han verkade ha mer ork än henne själv. Hon var mer andfådd och svettig från att ha handskas med den stora mannen medan Felaërns teknik i strid lät honom bevara sin energi mycket längre. Hon hade tiden emot sig vilket hon kanske visade lite med de ivriga rörelser som hela tiden motades mot honom. Vild puma kunde nog många se henne som när hon stred, syntes så väl i ögonen som var väldigt fokuserade men ack så dödliga. Det var leendet på hennes läppar som avslöjade henne hur mycket hon faktiskt tyckte om detta.

Hon hade mött många bra kämpar, fått träna mot dem mest brutala män hon kunnat tänka sig men ändå lyckades hon aldrig riktigt få ett övergrepp mot Felaërn vilket var en stor frustration. Han var lika kalkylerande som henne, tog slag för att minimera kostnaden och behöll hela tiden sitt lugn, något hon förvånansvärt hade svårt att göra i denna strid. Hon brukade vara likt natten själv, tyst, lugn och dödlig men han fick henne alltid att tappa den där masken, fick henne alltid att låta känslorna krypa igenom sprickorna  på muren hon så länge byggt upp. Det syntes i hennes rörelser, i hennes ansikte och ögon. De kalkylerande ögonen studerade hela tiden, letade så intensivt efter hans svagheter men en viss desperation låg där under, syntes i hennes rörelser som ville greppa varje halmstrå hon fick. Hon höll sig i schack ändå, lät honom inte få riktigt övertaget även om hennes muskler skrek utav utmattning och andningen låg tungt i hennes bröstkorg.

Det gick på otroligt få sekunder men ändå kändes det som en evighet. När Almithara väl gjorde sitt slag insåg hon väldigt direkt vilket misstag hon gjort i sitt försök att få övertag. Slaget skulle tvinga honom tillbaka men han vände det helt till sin fördel och tog nytta av öppningen hon gav honom bara för en otroligt kort sekund. Hans träff fick det att ringa till i hennes huvud och gav henne aldrig en chans att få skydda sig från hans spark så lät hennes kropp nudda mattan. Hon var ändå på väg att komma upp på fötter igen men han var snabbare och hann hamna över henne innan hennes muskler hann utöva hela rörelsen. Blicken stirrade upp mot honom, en blandning av ilska och något utmanande. Det syntes så väl på hela henne att hon tänkte försöka ta sig ur detta men innan något hann hända lät hon sina muskler tillslut slappna av och hon lade ned huvudet mot marken medan hennes hans klappade honom på axeln i ett bevis att hon gav sig. Andningen fick hennes bröstkorg att höja och sänka sig i snabba rörelser medan hon studerade Felaërn med en intensiv blick medan hon funderade noga på sina nästa steg. Hon var besegrad men var inte helt säker om hon kunde smälta det helt än. Hon kokade inombords över att ha honom ovanpå sig men kunde inte riktigt heller ta ifrån honom den seger som han så väl förtjänar. Det var en förnedring samtidigt som hon tyckt att detta hade varit underhållande och därav visste hon inte riktigt hur hon skulle tackla det.

Ljudet från att ett glas gick i marken fick henne att ta in omgivningen då hon inte riktigt lagt någon vikt i alla runtomkring dem. Glaset föll från en hand som tillhörde hennes vän ägaren och han såg minst sagt ut otroligt chockad. Han hade aldrig väntat sig att någon skulle få ned henne på hennes rumpa och många i publiken verkade lika förvånad. Detta fick henne tillslut att börja skratta för ja hon var lika förvånad som dem alla verkade vara. ” Jag har förlorat så få gånger att jag inte ens vet hur jag ska reagera.” Hon började ställa sig upp och drog handen genom hennes hår och fläta för att sätta tillbaka de hårslingor som slitit sig loss. ” Helvete jag trodde verkligen inte jag skulle få stryk. ” Erkände hon tillslut men gav honom ett av hennes stora, strålande leenden. Försökte gömma sitt stora ego som verkligen fått ta den största smällen. Hennes kropp började nu säga ifrån då träningen och smällarna gjorde sig påmind om vad som precis hänt. Hon var både blåslagen och mör men ville inte visa det för de andra i detta rum. Ljudet var verkligen högt och vissa började diskutera det som hänt, vissa hämtade sina pengar och andra började gorma om att de blivit lurade. Ingen var dock nöjd över att alver hade slagit ut deras kämpar men ingen kunde riktigt neka dem vinsten heller. De hade fått en ordentlig show i alla fall.

” Fan hade inte jag lovat något om du vann? Trodde inte att det ens kunde ske så du får komma på vad för vinst du vill ha.” Hon började röra sig ut ur ringen och höll än sin rygg rakt trots att hon egentligen ville bryta ihop på plats och få vila sina muskler. Hon var helt slut.

Även i vinst hade han en värdighet över sig som alltid var en nål i sidan. Han var alltid så samlad, så tillbakahållen att hon aldrig riktigt visste om det var verkliga Felaërn hon såg eller bara en fasad. Det som kanske var mest retsammaste var att hon borde vara mer som honom i deras sällskap men här stod hon med nästan känslorna utanpå som en ung fnittrig skolflicka. Tidigare kanske hon hade stängt av helt igen, dragit sig tillbaka och puttat undan alla i sin närhet men hon hatade inte denna sida rakt av. Det fick henne att känna sig mer levande, som att världen omkring henne började existera igen. Hon kände saker som hon inte känt och det var inte ovälkommet. Därav lät hon sig själv hållas, låta detta experiment fortsätta så länge hon inte tappade sitt mål.

När han pratade om skogen var hon tvungen att tänka till. Det fanns saker hon egentligen behövde få gjort innan de andra hann ikapp men hon kunde till en viss del förstå hans längtan. Hon var skyldig honom detta efter allt så en dag eller två kanske hon hade råd med. De kunde ta hennes snabbare hästar så kan de rida efter berget för att spara tid. De behövde inte gömma sig på samma sätt som tidigare vilket skapade åtminstone mindre problem. ” Vad sägs om att ta en tur till skogen så du får komma bort ifrån allt detta? Om du vill stanna där eller följa med tillbaka är ju självklart helt upp till dig.” Hon började gå tillbaka till där de tidigare suttit för att ta på sig sin kappa igen och lät sina armar röra sig lite sig i cirkulära rörelser för att inte låta dem stelna helt. Hon var öm överallt men bästa sättet att hålla smärtan borta var att hålla musklerna varma och mjuka. Stelhet var ens värsta fiende i detta sammanhanget. Mannen ifrån baren kom fram med en bricka till henne, två shots och en pung med massa pengar i. Hon svepte ena shoten fort och tog sedan pengarna och gömde den under kappan. Hon gav bara Felaërn en gest att han också kunde dricka om han ville men tänkte inte precis tvinga den på honom. ” Vi ska tillbaka till mig snabbt så kan vi ge oss av rätt så fort om du orkar det?” Att rida nu skulle kanske inte vara så bekvämt men hon hade gjort betydligt värre saker i sitt liv, frågan är hur sugen Felaërn var på det hela.

Utan att bry sig om att andra stirrade, vad de pratade om eller tyckte började hon röra sig därifrån. De hade fått ut lite träning och hon hade fått ut frustration. Felaërn hade fått sett in lite i hennes privata liv och allt räckte för idag. Nu var det Felaërns tur att få hitta en plats att återhämta sig på och staden var inte den platsen. Det hade börjat bli mörkare ute nu och en del skumma typer kunde ses bland skuggorna, väntandes på sina ovetande byten men det fanns nog ingen här som var dum nog att ge sig på henne och Felaërn åtminstone. Hon höll sin låga profil bland folket och höll denna gång en långsammare gång tillbaka till sitt hem. Än verkade gatorna relativt lugna och det blev allt glesare desto finare område de kom in till. Ganska nära sitt hem kunde det börja synas rök slingra sig upp mot skyn och till sin första skymt reagerade inte Almithara så mycket på det innan hon insåg att detta var faktiskt åt hennes håll röken kom ifrån.

Utan att vilja oroa sig i onödan behöll hon sitt lugn något men stegen började öka medan hon försökte hålla tillbaka den stora klump i magen som började sprida sig allt starkare och skapa denna hjärtskärande kyla i hennes kropp. Tillräckligt nära för att kunna se hennes hus kunde hon nu beskåda de lågor som slog sig ut genom ena fönstret vid hennes sängkammare, indikerade på att elden bara nyligen startat men det var inte elden som fick hennes hjärta att stanna, det var vid dörren som stod öppen. I karmen hängde två huvudlösa kroppar, huvudet placerat på spikar vid varsin ände om karmen vars ögon stirrade tomt och förskräckt tillbaka på Almithara. Hela händelsen slog så hårt tillbaka mot henne att hon knappt kunde andas medan alla känslor slog sig från inuti hennes kropp. Tankarna var likt virvelvindar som inte riktigt fick en form, där hon inte längre riktigt kunde tänka eller förstå vad hon gjorde. Benen bar henne med en fart fram till kropparna där hon på vägen slängde två knivar så repen kapades från deras kroppar. Hon tog emot dem i fallet medan tårarna nu började rinna likt en öppen kran längs hennes kinder medan hon såg ned på de livlösa kropparna. ” nej, nej nej.” Viskningarna var hesa och raspliga, som om rösten inte ville hjälpa henne forma allt som hängde inuti henne innan ett hjärtskärande skrik lämnade hennes läppar i ren förtvivlan över vad som skett medan hon varit borta. Elden hade nu börjat sprida sig till fler rum och män hade samlats runt för att börja hjälpa till att släcka men det var inte huset hon sörjde, det var saker hon aldrig lagt vikt till, det var hennes två vänner, två ända personer hon kunnat kalla familj som nu aldrig skulle få se mogondagen gry. Någon hade åter tagit ifrån henne det ända hon hade och åter igen hade hon inte kunnat göra något åt detta. Trots all träning, trots allt hon gjort, trots alla pengar hon hade så var hon ändå maktlös att skydda det lilla som betydde mest för henne.

Hon kunde nästan känna hur hjärtat sakta söndrades bort till tusentals bitar för att sedan börja fyllas med andra känslor, raseri, hämndlystenhet, tomhet. Det hon tidigare känt idag, den lilla värme och glädje hon känt hade redan tagits ifrån henne och åter började mörkret svepa sig runt henne igen, den så välbekanta känslan av hopplöshet beblandat med vilt raseri. Hon hade inte ens lagt märket till en lapp som satt fast på en av kropparna men då hon studerade kropparna åter igen kunde hon ta del av informationen på den. ” Hämnden är alltid ljuv och ditt lilla försök kommer att kuvas.” Hon visste exakt vad allt detta syftade på, visste även vem som troligen låg bakom men det hjälpte inte att lugna hennes inre, det bara spädde på allt likt att slänga gräs på en eld. Tårarna rann fortare men det sken som tidigare funnits i hennes ögon hade helt slocknat. Hon satt fortfarande på knä med kropparna vid sig, kunde inte riktigt släppa det som precis hänt medan elden skrek upp till skyarna av sitt raseri medan den försökte göra sitt bästa att kämpa mot männen och vattnet som försökte släcka des styrka.

Tiden blev längre inte ett koncept hon riktigt förstod sig på för det kändes som om inte ens en sekund gick i det mörker hon nu befann sig i. Inget riktigt gick att greppa även om hon försökte klänga sig fast vid sina tankar och åter finns det dödliga lugn hon lärt sig ha. Handen mot sin axel var inte heller något hon uppmärksammade i början då hon var för djupt försluten i sig själv. Det var inte förrän tårarna börjat torka mot hennes kinder som det välbekanta lugnet började hitta sin väg in igen och från kaoset började tankarna direkt kalkylera vad som behövde göras framöver. Allt hon byggt upp stod i risk att krossas och hon började inse att den lilla tid hon haft nu runnit ut. Hon hade varit beredd på att bli jagad efter det hon nyligen gjort mot sin mästare men hon hade inte räknat med att de skulle agera så snabbt. De verkade veta mer om henne än hon ville inse men det var vissa saker som inte än läckt ut för det skulle hon ha märkt på direkten.

Hon reste sig tillslut upp vid Felaërns ord och lade sin hand ovanpå hans medan hon tittade mot sitt hus som än stod upp även om mycket av det var borta. På ett sätt hade de gjort henne en tjänst, det lilla som höll henne från att släppa lös all sin ilska mot denna stad var nu borta. Att starta ett rebell hade aldrig varit det svåra, det svåra var att hålla staden i ett någorlunda skick efter att allt var klart. Hon hade planerat att hålla vissa saker vid liv på grund av det bandet hon haft till dessa damer. Nu fanns det inget kvar, absolut inget kvar och hon ville inget annat än att se denna stad utplånas. ” Planerna har ändrats något. ” Den rödsprängda blicken vände sig mot Felaërn men ingen värme fanns längre i dem. Det fanns bara ett mörker som inte längre gömde sig bakom fasaden, den stirrade tillbaka för alla att se. ” Jag hade tänkt använda alverna som hjälp och skapa en stad av rättvisa med minimal skada. Människorna visar om och om igen att de kommer aldrig ge sig så jag kommer riva allt till grunden för att bygga upp det igen.” Hon tog ett steg ifrån kropparna som än låg kvar på marken innan en gestalt uppenbarade sig bakom dem båda. Personen bar en huva men det gick inte att undvika att det var ett barn om gömde sig där under. ” Vi kommer gå in i nästa skede. Du vet vad som ska göras.” Hon behövde inte säga mer förrän ungen började springa bortåt och försvann snart in bland husen. ” Ditt jobb som medlare mellan mig och alvrebellerna kommer inte behövas. Jag kommer därför inte tvinga dig kvar. Det jag dock kan erbjuda är hämnd mot människorna och hjälpa de alver som finns här. Vara deras symbol för frihet och jämställdhet.” Det fanns så mycket som hon nu ångrade sig för. Så mycket tid i onödan hon lagt för att få sin plan perfekt, som nu är helt förstörd. Finess fanns inte längre på samma sätt utan nu fanns bara den styrka kvar som hon hade gömt i alla vrår i staden.

Han fanns alltid där, verkade alltid stanna fast han hade alla anledningar till att gå. Det var beundransvärt samtidigt som hon tidigare kanske skulle ha känt en viss sorg över det han snart kommer se och behöva gå igenom. Jämställdhet hade bara varit ett maskerat ord för hämnd, ett fint och prydligt ord som gjort att hon kunnat gömma sina verkliga planer.  Plan B hade sedan länge funnits på plats, var egentligen hennes första plan innan hon märkt att flugor lockades mer med honung. “Fler alver kommer betyda mer kroppar på gatan.” Mumlade hon tyst till svar. Dem flesta alverna hade troligen börjat evakuera, dem som var kvar kommer antingen slåss eller riskera sitt liv. De hade inte mycket tid till att agera nu då människorna redan verkade veta mer än hon kände till själv. ” Jag har i flera år varit på besök hos akademin. Efter väldigt mycket övertalande har jag haft 3 personer som forskat och forslat in material till staden.” Blicken såg sig vaksamt omkring efter öron som inte borde finnas där. Många hade samlats men alla höll sig på avstånd då de inte längre kunde göra något mer. Huset var släckt och kropparna nu täckta med tyg. Det fanns inget hon längre kunde göra här. Huset kommer senare tömmas av hennes medhjälpare men för stunden behövde de komma bort från allas ögon. Det gjorde ont att behöva lämna det närmsta hon hade till familj bakom sig men tyvärr fanns inte lyxen att begrava dem just nu. De förtjänade så mycket mer men det fanns inte tiden att göra något åt situationen. Det fanns andra som skulle se till att deras kroppar åtminstone fick brännas men hon skulle aldrig få se det eller få ta ett sista farväl.

” Människorna vet mer än jag räknat med. Vi måste ta oss till min hemliga gömma. Där finns det drycker som kan hjälpa oss att hela och få nya krafter.” Det fanns mycket mer där, eller rättare sagt det fanns mycket utspritt i hela staden. Hon hade trotts allt jobbat i flera år på detta och hade aldrig gömt allt på ett ställe. Det hade hänt att människorna hittat några av hennes gömställen men det hade bara innehållit enklare vapen och kryptiska anteckningar med fel instruktioner. Vissa hade varit dum nog att följa instruktionerna och då mött sin grav då hon legat i bakhåll och väntat.

Hon drog upp sin huva igen och började röra sig bort från huset, inte mot något håll som de skulle till i slutändan utan detta skulle hjälpa henne hitta vilka som förföljde. “Orden jag sade till barnet har satt rätt mycket i rullning. Människorna kommer jaga olika positioner, ge mig lite tid att förbereda och positionera oss där vi behöver vara. Vi kommer dock bli attackerade troligen när vi närmar oss dem sämre distrikten. Du kommer vara mitt lockbete.” Fanns egentligen mycket mer hon ville säga men för många öron kunde höra samt hade hon inte tid

Planen upprepades steg för steg i hennes huvud. Allt var likt ett schackspel för henne, alla spelare utbytbara. Ingen stod säker i hennes planer, var just därför ingen kunnat lista ut vad hennes mål varit. Det gick inte att förstå denna kvinnas tankegång då hon inte drevs av rättvisa, av makt eller andra värdelösa känslor. Hon drevs inte av ett hjärta, det hade för länge sedan slitits ur och lämnat ett tomt hål efter sig, gapade av mörker och brutalitet. Felaërn var den enda på länga som fått henne att känna något varmare där i det tomma hålet men hade aldrig blivit något mer. Självklart dem hon kallat sin familj var det enda som gjort henne human, hållit hennes själ kvar i kroppen men nu hängde den kvar på en otroligt tunn osynlig tråd. Redo att gå av vilken sekund som helst. Denna stad hade format henne på de mest brutala sätt som gick, människors girighet och ondska hade skapat det monster de nu släppt lös på sig själv. De trodde sig skapat ett vapen men de skulle snart få se hur vredens eldar istället ska regna över dem.

Hon rörde sig genom folkmassorna, likt en skugga som aldrig riktigt vidrörde någon trots att de gick tätt ihop bland de stinkande gatorna. Det var svårt här att veta om någon följde efter men kunde lägga märket till några ögon som studerade dem med illvilja. Benen rörde sig snabbt över gatustenarna, ljudlöst som om ny energi ingjutits i hennes kropp efter allt de gått igenom. Blicken sneglade sig runt under huvan, letade, beräknade och spann hemska planer. Inte förrän de gått runt ett hushörn till en gränd stannade hon upp och drog av sig huvan. De hade gått djupare in i slummen och bara några få rörde sig på gatan utanför.

Utan förvarning trängde hon upp Felaërn mot väggen, blicken på omgivningen än på honom. Skulle han vara ett lockbete behövde han vara ett trovärdigt sådan. De behövde tro hon fortfarande hade ett hjärta. Utan förvarning pressade hon sina läppar mot hans. Fick ställa sig på tå för att kunna nå då han var längre än henne. Hade detta varit tidigare, hade hon kunnat göra detta innan allt skulle hon kanske ha känt något. Önskat mer. Hela hennes liv hade hon önskat att bli älskad, känna något hon aldrig fått men tiden hade skalat av allt, lämnat kvar inget annat än vrede.

Hon hoppades att han inte skulle putta undan henne. Att han skulle spela med. Hon släppte och lät sin hand smeka hans kind, lite väl lätt att sätta på en mask som hon burit för ofta.

“Ta det försiktigt min älskade.” Rösten en viskning men tillräckligt högt för att andra skulle höra. Hon lutade sig sakta fram mot hans öra.

“Jag kommer hålla mig i skuggorna. Följ gatan upp tills du inte kan mer och ta vänster. ” Hon visste att de troligen skulle attackera då. Än så länge hade hon lagt märket till tre stycken men fler kunde finnas.

Med dem orden tog hon ett steg bakåt och drog upp huvan. De skulle få veta att Felaërn inte var en man att leka med. Hon valde inte de svaga i sin närhet. Hade aldrig lagt tillit i honom om hon inte sett hans duglighet. Med dem orden backade hon och tog några språng för att smidigt ta sig upp på hustaken och försvinna in bland skuggorna. Detta var hennes styrka, smyga runt där ingen såg. Ljudlöst och dödligt.

Det var inte förrän den välkomnande tryggheten av skuggorna runt sin kropp som hon tillät sig själv för en sekund att känna efter. Kroppen hade blivit tilltygad på fler sätt än ett och musklerna började sakta att protestera. Hur länge hade dem varit på spänn? Kunde inte längre veta då tiden runnit ur hennes grepp. Det var ett tag sedan hon varit så omtumlad men tyvärr skulle fienden få lära sig den hårda vägen, hon frodades i kaos och smärta. Hon var stöpt ur det, motvilligt formad av det mörker hon nu kallade hem. Inte ens i famnen på en man hon troligen kunnat älska hade kroppen gett vika. Åtminstone var vad hon intalade sig men hårstråna på hennes armar var nog det enda som förrådde henne där de påvisade små rysningar.

Ihopkrupen smög hon bland taken, ögonen vakandes likt en hök på de män som önskade henne och Felaërn skada. Dåraktiga män som trodde de hade två harar i sin fälla, än såg de inte de rovdjur som gömde sig under pälsen. Ett vagt leende drog på hennes läppar i tanken på att blod snart skulle färga gatorna röda igen, första dropparna i jämförelse mot allt annat som skulle forsa, blanda sig med svett, avföring och smuts. Blodets sötma skulle lukta gott i jämförelse mot alla andra vidriga odörer som alltid trängde sig in i näsan.

”Äntligen har horan lämnat dig ensam. Iväg för att springa in i en annan fälla kanske?” Mannens dova röst dök upp framför Felaërn. Hans ansikte dolt av en mörk huva där han klev runt ett gatuhörn, precis där Almithara förutspått att han skulle göra. Inte ett dumt val, bara det att flertal män redan dräpts av hennes dolk bland dessa gator. Avskilt, mörkt och få ögon som kunde vittna. Skrik nådde inte så långt och dem få öron de nådde brukade ändå aldrig reagera eller ens våga yppa ett ord när män smög runt och önskade svar.

”Dem säger att hon blivit mjuk av en man? Ska vi se om det stämmer? Kan lämna några av hans fingrar här på gatan och se om hon sväljer betet.” En annan mansröst där han dök upp bakom, stängde in Felaërn. Almithara höll sig i skuggorna, vakandes med knivar i sina händer. Hon tänkte inte röra sig om det inte behövdes. Konstigt nog var hon dragen till att se Felaërn slåss. Han var som vackrast då, dödlig och lockande. Hans teknik felfri och betydligt mer graciös än hennes. Obefläckad till skillnad från henne.

Hon såg två till hålla sig i bakgrunden bakom en av männen, dårarna trodde de bara behövde två. Leendet växte på hennes läppar, var ett tag sedan hon lett så ärligt. Road över dårskapen som fanns bland dessa stenväggar. Det behövdes tydligen spillas mer blod, se staden brinna för att få männen att äntligen inse dårskapet som staden byggts upp på. Hon studerade när en man drog sitt svärd, den andra följde med i rörelsen. De var inte dåliga krigare, troligen tränad länge för att mörda den pengen betalade dem för. Syntes i rörelserna där de rörde sig framåt, varsamma och kalkylerade rörelser men de hade inte tålamodet med sig. Ena attackerade före den andra, inte lika vältajmat som de borde.

Almithara hade aldrig ångrat sina val genom livet. Ånger höll bara ett hjärta och sinne tillbaka. Fanns inget syfte att ångra något i sina dagar. Ändå satt hon där på huk vid en skorsten och kände den stickande känslan i sitt inre. Ångrade att hon för ett tag sedan förkastat sitt hjärta, självmant slitit ut det sista som fanns. Hon satt och såg på med beundran i blicken där Felaërn visade upp sin styrka, skicklighet och mod på ett sätt hon aldrig skulle kunna återskapa. Han var den hon en gång i tiden önskat vara. Drömt så många nätter om det han besatt, kämpandes för sina fänder i viljan att få en bättre värld. Den drömmen hade sedan länge krossats, något som för första gången ingöt en liten sorg.

Hennes blick slets från Felaërn där en till man smög sig bland skuggorna med en pilbåge och fick Almithara att agera. Smidigt hoppade hon ned från hustaket och landade ljudlöst bakom honom, än använde hon sin magi för att smyga upp bakom den ovetandes mannen. Så dåligt informerade de var, men till deras försvar var det få som hade kunskap om hennes magi. En hand lades om mannens mun och en dolk mot hans hals.

”Inte skulle vi vara så dumma att störa denna vackra uppvisning?” Viskade hon mot hans öra med ett stort flin över sina läppar. Blicken såg mot Felaërn bakom en stor mans ryggtavla. Han verkade än sköta det galant och därför höll hon sig undan men utan förvarning drog kniven över mannens strupe som aldrig hade haft ens en chans att reagera. Hans gurglande dämpades av hennes hand som inte släppte förrän mannens ögon helt släckts. Med en dov duns for ännu en kropp till marken. Hon hade tajmat det med Felaërns strid för att inte dra till sig onödig uppmärksamhet, dånet av två kroppar blandades till ett.

Tyvärr var allt över lite väl fort, hans ljudlösa steg försvann djupare in bland gatorna. För en kort sekund stod hon bara där och beskådade alla kroppar, hämnden var liten men den smakade ändå så sött. Ljuv över hennes tunga även om det var långt ifrån det hon önskade. Detta var dock början, det Felaërn gjort var att slå på gongongen och starta allt detta. Ingen återvändo nu. Staden skulle brinna och hon skulle vara drottning av aska och blod. De få överlevande skulle aldrig komma ifrån mardrömmen av henne dränkt i blod, dansande med svärd och dolk där hon dräpte människa efter människa.

Stegen rörde sig efter den svarta skuggan. Han hade redan försvunnit ur hennes syn men hon visste vart han skulle och det dröjde inte långt förrän hon dök upp bredvid hans sida. ”Om ändå tiden funnits. Hade gärna lärt mig din stridsteknik.” Hon log brett men ingen lycka låg i ögonen, bara en lömskhet som sakta sipprade fram. Masken höll på att glida av, den mer cyniska kvinnan började sakta träda fram. ”Vi har tyvärr en liten bit att ta oss. Vi ska över till ett annat distrikt. Detta var bara till för att förvirra de andra.” tröttsamt att behöva springa så långt men de behövde oavsett snart sakta in, blanda sig in med de få som rörde sig på gatan. Inte för att Felaërn kunde blanda sig in med människor, men de drog inte till sig lika många blickar om de gick.

Slummen där alverna mest levde ersattes av slummen för människor. De hade det inte bra men inte lika illa heller som alverna. Deras hus var inte håliga och halvrasande, de hade mat och vakter gömde sig inte heller runt varje krön. Det doftade mer från skorstenarna än bara sot men stanken av avföring låg fortfarande tung i luften. Smutsigt och grisigt som alltid men det låg inte samma dysterhet här. Hon rörde sig in i en gränd, noga med att inga ögon vakade över dem innan hon gick fram till en brunn och knackade på locket tre gånger, en gång, en gång och två. Den öppnades och en liten flicka tittade upp, det mörkbruna håret flätat. Näsan något skitig men annars såg hon relativt ren ut även om klänningen var ihoplappad mer än en gång. Hennes spetsiga öron doldes inte där de gröna ögonen vandrade mellan de två gestalterna. ”Ni stinker blod.” Muttrade hon tyst och dök ned i hålet igen för att akta sig för Almithera som började klättra sig nedför en stege. Det var inte många steg som behövdes innan de möttes av jord. Många trodde detta var kloakerna men Almithara hade själv skapat tunnlar under jorden. Trånga gånger som tyvärr Felaërn skulle ha svårt att ta sig igenom men de ledde till olika rum. Tjuvar hade använt kloakerna en längre tid, för uppenbar och lätt att hitta i. Hade dock varit roligt att se adeln försöka leta där men de skulle aldrig hitta något en simpla tjuvar och några fällor.

De fick gå på huk ett litet tag innan ett rum öppnade upp sig framför dem. Bara jord och lite pelare utgjorde rummets tak och väggar men några möbler stod där inne. Ett bord med upplysta ljus, två sängar, en kista och en liten garderob. Det var inte högt i tak men gick åtminstone att stå upprätt.
”Allt är förberett efter er önskan.” Kvittrade flickan som mer eller mindre studsade fram över golvet för att sedan sätta sig på en av sängarna. Almithara gav henne bara en blick och gick sedan fram till bordet för att se över kartan som illustrerade Iserion. Flertal ställen var ut markerade med röda kryss. Vissa nobla hus hade detta kryss över sig och ett fanns även inom slottets område.
”Har du verkligen fått svar från alla positioner?” Hennes blick sköts mot flickan som bara flinade med hela ansiktet. Söt men utsidan kunde verkligen bedra då hon var mer än dödlig.
”Alla förutom i alvernas slum. Tror de råkade hitta ett ställe där men antar att det var den plan hela tiden?” Flickan lät likgiltig, uppenbart inte rätt för Almithara.
”Jo jag behöver att adeln tittar på något medan vi smiter in bakom deras ryggar.” Hon lät fingertopparna stryka sig över kartans slitna papper. Fläckar fanns på flertal ställen, indikerade på flera år av användning. Detta var första kartan hon införskaffade sedan hon tvingades hit. Dessa linjer hade hon stirrat på otaliga timmar när hon smidde sin hämnd.

”Utrymningen?” Orden var bara en viskning men blicken såg upp mot Felaërn när hon talade, studerade hans ansikte medan hon lyssnade på flickans svar.

”Mindre än önskat. De ville inte lämna sina hem. Ska jag ändå ge signalen?” Detta var hans test. Almithara hade misstänkt att alverna var för envisa för sitt eget bästa. Att mer blod skulle spillas än hon önskat men det fanns inget att backa för nu. Under kappan hade hennes ena hand lagts emot en dolk, redo att agera om Felaërn inte höll med om deras sak.

”Ge signalen. Vi kan tyvärr inte vänta längre. Be att de inte dras in i det värsta.”