Felaërn som varit så fokuserad på sin egna strid hade inte märkt den strid Almithara kämpade på samma gång. Men hon hade ju gång på gång bevisat att hon klarade sig själv mer än väl. Inte helt medveten om vad som analkades, vilken roll han spelade i Almitharas plan. Där och då följde han bara order.

Då hon var vid hans sida igen nickade han, som i hälsning, lite lättad över att hon klarat sig ändå liksom han. Ett litet leende över hennes ord han tog som beröm.
‘Det kanske det finns, en dag då detta är över.’ sa han i förbifarten, som om han utgick ifrån att de skulle komma ut ur detta levande. Han nickade över hennes ord, hon hade planen och han litade på den. De rörde sig genom den förfärliga slummen, ja hur folk kunde leva så här förstod han inte. En sådan total kontrast mot allt han levt och lärt i skogarna i Nela’thaënas. Men trots hans avsmak för platsen följde han Almithara – snart skulle väl detta vara rensat med eld, och kanske liv skulle kunna växa fram i askan. Som en skugga rörde han sig med henne, bevittnade allt som skedde och sades och studerade de märken som lagts ut på kartan.

Orden sjönk in, alver skulle dö. Han rynkade på ögonbrynen något, men nickade sedan. De var så gott som döda redan, om de kuvats så hårt att de inte längre var en del av upproret.
‘Var ska jag vara?’ frågade han.

–

Bland de som stod på Iserions gator och bevittnade Anahitas marsch genom staden stod en ljus figur som var svår att missa. En kvinna Anahita en gång känt i Caras Idhrenin, klädd i en ljus rustning och med lika ljust hår som stod i kontrast till hennes mörka hy av iselemskt ursprung. Att paladinorden hade en närvaro i Iserion var ingen nyhet, men att paladin Ithia skulle vara där just då var kanske bara en slump gudarna kunde planera för. Med den auktoritet ordens symbol etsad på hennes bröstplåt gav steg hon ur folkmassorna och matchade sina steg med Anahitas.
‘Vad du ser allvarlig ut, gamle vän.’ sa den bekanta mjuka rösten, de två rätt roliga kontraster till varandra. Anahita mörk och ståtlig, Ithia kort och atletisk, ljust klädd och det ljusa håret i en knut.

Anahitas tankar rusade, hon gick igenom plan efter plan, koppling efter koppling, hon återkallade varje diskussion hon haft om alverna, upproret, om namn och deras talanger. Hennes tid i Caras Idhrenin hade lärt henne många saker, men kanske mest imponerande av allt var hur man kunde sortera information i sitt huvud och enklare minnas komplexa ting genom en visualiserad struktur. Medan hon vandrade genom staden vandrade hennes tankar genom hennes sinnes palats och hämtade enda biten av information efter den andra. Det fanns vissa frågor som trots all hennes utredning, trots all information hon lyckats samla undgick henne. Någonting i mitten av härvan av information som var oupptäckt. Ett stort hål i sammanhanget och nu hade hon kanske inte ens en timme på sig att lista ut det innan allting brakade loss, om hon kände adeln och alverna rätt. Hålet gnagde i henne, men hon hade en känsla av att Almithara var en stor komponent i det ännu oavslöjade som skulle fylla det.

Hon distraherades däremot när en bekant röst hördes bredvid henne och både en glädje och en enorm frustration sköljde över henne när hon placerade rösten.

“Ithia,” Började hon tröttsamt och vände blicken mot henne och höjde visiret från sin hjälm för att möta henne med klara ögon. Var Anahita så genomskinlig just nu att även i full mundering och visiret nedfälld så såg man hennes känslor? Eller använde sig Ithia av sina mindre (eller mer?) jordnära förmågor?

“Av din saknad av samma allvar att döma så har du inte hört vad som hänt.” Hon var lugnare nu än hon varit när hon först fick beskedet, men hon var tydligt fortfarande väldigt upprörd. “En alv har igår mördat en av adelns patriarker, Vladimir Eliglav. Idag svarade ett av adeln genom att bränna alvens hem till grunden och avrätta hennes familj.” Hon släppte ut ett djupt andetag. “Nu senast har soldater hittats dödade i alvernas kvarter.” Hon vände blicken framåt när de närmade sig de lägre distrikten och i fjärran kunde man se röken från huset som fortfarande brann.

“Alver kommer dö, Ithia. Människor med, även om jag misstänker att det inte känns lika viktigt för dig.” Det var en gnutta gift i tonen, då de två aldrig riktigt varit överens om vad den korrekta relationen mellan alv och människa var. “Om vi har tur kan jag samla ihop varje ledare bland alverna, bemanna varje gatuhörn och avlägsna alla vapen vi känner till innan de höjer dem.” Hon tog ett djupt andetag igen.

“Du vill nog gå härifrån, Ithia. Möts vi av en blockad på väg in i alvernas distrikt eller väpnat motstånd kommer du inte tycka om det som kommer härnäst. Jag har mandat att kväva det här upproret innan det börjar.” Hennes ansikte var spänt, hennes kinder röda, hennes ögon vattniga från hur arg och känslofylld hon precis hade varit. Hon hade föredragit att detta aldrig hände, att upproret bara var någonting som låg och bubblade under ytan resten av hennes livstid, men någonstans djupt inom henne berördes hennes känslor för hennes bror som blev dräpt av stadsalverna, och de många människor, vänner och familj som hon såg dö när de marscherat mot Nela’thaënas. Hennes förakt för de inom adeln som hade satt allt i rörelse idag smälte sakta samman med hennes förakt för alverna för varje steg hon tog. Om hon överlevde den här dagen, om Iserion stod imorgon, så skulle hon behöva sträcka sina resurser bortom alverna och börja se över adeln också som uppenbarligen inte kunde litas på med militära resurser. Om hon lyckades stoppa detta innan det blev för allvarligt skulle hon kunna hon begära högre befogenhet, starkare mandat och mer resurser, hon skulle kunna laga Iserion, men hon behövde ta sig genom dagen med en vinst i bältet.

“Lämna Iserion, Ithia.” Rösten gjorde det tydligt att det inte egentligen var vad Anahita önskade, det lät mer som någonting hon var tvungen att säga. Hon föredrog alltid Ithias sällskap över att inte ha det, trots deras meningsskiljaktigheter i många frågor och hon visste väldigt väl att om Anahita tvingades göra det hon misstänkte sig behöva göra idag, så skulle skiljaktigheterna troligtvis bli för stora för även dem att klara av, trots bådas deras vilja till annat.

“Det är min smet, självklart kommer jag befinna mig i den,” Började hon lite irriterat och vandrade tyst en stund utan att kommentera resten som Ithia hade sagt, innan hon började närma sig de lägre människodistrikten där levnadsförhållandena var synligt sämre än där hon själv borde. Att så tydligt kliva in i ett annat samhällsskikt, en lägre samhällsklass, en dåligt ställd klass i många fall, det nästan som att kliva in i ett nytt land eller kultur och var ännu en sak som irriterade henne. Hon var militären, inflytandet att påverka levnadsförhållandet för befolkningen var begränsad. Hennes soldater kunde agera som skydd, polis, utredare, hon kunde försörja dem med metaller, mat, trygghet men hade inte förmågan att orsaka systematisk förändring. Att ens en människa levde i Iserion utan ett hem, utan trygghet var ännu en sak som mycket väl hade kunnat radikalisera henne. Men en sak var viktigare än allt annat just nu. Alverna.

“Jag har bevisat min styrka för dig många gånger om. Du må ha en rustning nu, en titel till ditt namn, inflytande, självförtroende och visdom, men det var inte utan blod på mina nävar, inte utan brutna ben och inte utan mina nätter hos Caras Idhrenins sjukvårdare som tog oss till där vi är idag.” Hon mötte Ithia med blicken. “Det är inte bara trots mitt humör, det är även tack vare den de så småningom slutade försöka sig på oss.” Det hade krävt några ganska allvarliga utfall för några av deras antagonister och inte obetydliga donationer från hennes familj till Caras Idhrenins skola som ersättning för skador till rykte och byggnader, men tillslut hade Ithia och Anahita kunnat studera i lugn och ro.

Självklart hade Anahitas humör och hennes … oförmåga att stanna på jorden ibland fått henne att gå för långt och det ledde nästan till en avstängning vid ett tillfälle där bara turen och kanske ett ingripande från Ithia räddade livet på en av deras anfallare. Hon hade precis återvänt från hennes tid hemma efter Mährens invasion, fel nerver blev klämda och hennes vredesutbrott hade närapå ödelagt en bar. Genom förståelsen från ledarskapet fick hon en ny chans med hänsyn till det färska traumat och de blev aldrig påhoppade igen.

Anahita kunde knappt titta på Ithia, utan såg rakt fram med oblinkande ögon. “Jag behöver inte dig,” Fnös Anahita skarpt. Hon menade det inte, hon visste själv att det var en lögn, men hon ville verkligen inte behöva stå ut med Ithias änglanärvaro vid hennes axel under de kommande timmarna. Av allting var Anahita kanske mest rädd för att det Ithia skulle få se skulle slutligen få henne att fatta att Anahita och hon inte var gjorda för att vara varandras vänner. De var för olika på för många sätt och Anahita bara väntade på dagen Ithia skulle slutligen lista ut det. “Staden behöver mig och i denna situation, den kanske viktigaste stunden i min karriär, har jag inte tid att behöva gå genom dig för att göra det som måste göras.”

De närmade sig rökpelaren och hon höjde en hand med fyra fingrar och pekade åt vänster och sedan igen och pekade åt höger. Åtta av hennes män bröt av i de två riktningarna för att agera patrull och polis, medan hon och resten fortsatte nedåt mot huset, människodistriktets utkant och alvdistriktets början.

Ithia verkade förvånansvärt lugn trots allvaret och stressen i Anahitas röst.
‘Självklart.’ svarade hon med irriterande lugn. ‘Men du behöver ta ett djupt andetag och tänka klart just nu. Hur tror du alverna kommer reagera ifall du marscherar in så här?’ undrade hon och nickade över axeln mot alla de beväpnade i följet bakom henne.
‘Du kommer kasta olja på elden, och göra konflikten du försöker undvika ännu mer aggressiv.’ påpekade hon och var tyst medan de passerade de misära kvarteren. Lite log hon över Anahitas ord.
‘Visst har du bevisat din styrka, har jag någonsin tvivlat på den, och har jag inte tackat dig om och om igen?’ frågade hon. ‘Och visst står jag dig i din skuld, om det är viktigt att påpeka.’ tillade hon och tog ett djupt andetag för att hålla sig lugn, hon var ändå fortfarande impulsiv och stormig, men hon försökte att hålla huvudet klart trots att Anahita kunde vara riktigt irriterande och provocerande då hon höll på som hon gjorde nu. Hennes närvar knöt sig lite över de hårda orden.
‘Synd för dig, men vilken tur att jag inte är här för din skull då.’ sa hon lite vasst tillbaka, något sårad över Anahitas sätt.
‘Jag är här som en beskyddare av de som inte kan försvara sig själva.’ hennes isblå ögon vandrade omkring på allt som hände omkring dem, armarna i kors något ogillande över våldet medan hennes blick sökte efter om någon behövde hjälp i kaoset.

–

Samtidigt som Ithia och Anahita dragits till röken hade Felaërn skridit till verket med sina nya fina alviska kläder. Han gjorde nog en slående bild, som någon alvprins ur sagorna nästan – inte direkt det man förväntade sig hitta i alvslummen. Och heller inte som det vilddjur Iserions propaganda målade upp alverna som, alverna som sprang nakna omkring i skogarna och mördade människor med naglar och vassa tänder, för att sedan äta sina offer råa. Felaërn nickade över Almitharas ord, åtminstone hade hon en självsäker utstrålning i denna plan hon lagt upp, och gav känslan av att de inte kunde förlora, något som han beundrat med henne sedan de träffats första gången då hon räddat honom från fångenskapen, knappt medveten om den symbol han skulle bli med den utstyrsel han nu hade – vilken fara hon placerade honom i.

Om han kunde dräpa människor som orsakade alverna ont var det tillräckligt för honom, i den vrede som byggts upp i honom i flera år. Aenya, rebellernas ledare i Nela’thaënas, kanske inte själv skulle få sin hämnd för sin tortyr och fångenskap i Iserion, men han skulle kanske kunna ge den och komma hem som en hjälte, tänkte han nästan lite naivt. Liksom hon gav han henne en snabb kyss och en beröring på armen, sedan en hand över hjärtat och en bugning i alvernas stil, innan han med en sista blick på henne vände sig om för att följa den lilla flickan som skulle visa honom vägen i denna stad, för honom helt ologisk med sina trånga gränder. En spänning och iver började byggas, och då han kom ut ur rummet nickade han i hälsning, nästan lite obekväm med hur de såg på honom med häpna och förväntansfulla ögon. Men det var bara att skrida till verket, följa planen som lagts upp för dem.
‘Jag frågar er bara en sak. Är ni redo att slåss för det som är ert? Det som ingen ska få ta ifrån er igen? Er frihet!’ till svar fick han ivriga jakande rop, och snart lämnade de samlingsplatsen för att ta sig ut i olika falanger till de platser hon markerat på kartan, de två platserna i slummen som skulle bli måltavla för aktionen, även om han gjorde det tyligt för dem att de skulle hålla avstånd, precis som Almithara instruerat, handen om sina vapen medan allt fler alver lämnade sina hem och kom ut beväpnade för att förena sig med krigaren som anlänt.