Mannen som befann sig i rummet stod riktad med prästinnorna framför dem, med huvudet lätt bugandes mot dem. Mannen vid namn Zaal’Ek hade ena handen placerad vilandes uppe på kaveln av hans ena svärd, som i sig tryggt hängde vid hans vänstra höft, medan den andra handen hängde fritt ner mot marken.

Han själv var klädd i en mörktonig rustning, med vassa, hornliknande detaljer vid axlar och armbågar. Uppe på hans axlar vilade en mörkgul mantel som hänge ner över hans rygg och slutade någon decimeter ovanför marken. Manteln var trasig och sliten, med ojämna kanter, ungefär som att den blivit sönderriven. På mannens högra höft hängde tre stycken obehagliga kranium i kedjeliknande ringar. Högst troligt riktiga sådana. Ett av dessa var mindre och troligtvis från ett djur. De andra två såg mer mänskliga ut, men kunde likväl komma från någon annan ras.

Utan att säga något sneglade mannen med sina blodröda ögon lätt bort mot Nezharek som nu närmat sig honom och log maniskt, men diskret – Ett obehagligt leende som skulle gett vem som helst mardrömmar. Mannen var sannerligen en otäck typ. Hans uppmärksamhet riktades sedan återigen riktades mot prästinnorna framför honom.

Ett behagligt skratt lämnade Lloths läppar, ett förvånansvärt flickaktigt ett, men det fanns ett djup där under skrattet med. Men deras svar och deras bugningar hade behagat henne. Det lilla skrattet fyllde kammaren med glädje, och för en stund verkade ljuset där inne bli något starkare.
‘Res er, res er!’ sa hon med en familjär ton, som om det inte funnits det minsta krav för dem att buga inför henne som de gjort. Hennes röda ögon betraktade dem båda, men det fanns nu ett mjukt leende där på hennes perfekta läppar. Sedan tog hon till orda igen, något allvarligare igen.

‘Ni förstår, mina barn… Länge sedan, långt innan jag renade era förfäder och frigjorde dem, utövades ett brutalt krig mellan mitt släkte och de arroganta änglarna som förvisade mina bröder och systrar från denna värld.’ stämningen i kammaren skiftade något, till en mer sorgsen ton, och ljuset tycktes bli lite kallare.

‘Enfaldiga som de är följde de sin mästare blint, för att till sist förvisades likväl då de tjänat sitt syfte. Men en del av deras vapen blev kvar i världen… Vapen som kan förgöra mig, och allt vi byggt upp… För ett av dem har hittats. Det har kommit till min kännedom var ett av dessa vapen är beläget.’ förklarade hon och virade några av sina svävande hårstrån runt ett finger.

‘Det kommer att vara ert uppdrag, att tillsammans med min högra hand finna denna artefakt och föra den hit till mig. Jag har valt ut er, för era egenskaper och kunskaper, som ni kommer behövas för att lyckas. Alvdrottningen Alienna ligger bakom detta, och att nå artefakten kommer inte vara lätt.’ förklarade hon, och det fanns en liten mörk glimt i hennes ögon då hon talade om alven. Men hon fick ett något mer samlat uttryck snart igen, och såg sig över axeln in i mörkret bakom henne.

‘Ziyaté…. Visa dig själv.’ sa hon stillsamt.

Lloth betraktade ordbytet mellan de tre parterna lite uttråkat, trots allt hade hon inte så mycket intresse eller tålamod vad de kände för varandra. De hade ett uppdrag, och hon förväntade sig att de skulle utföra det utan att misslyckas. Då de tre var färdiga med sin ordväxling tog Lloth till orda igen.

‘Ziyaté har blivit informerad om uppdragets natur i närmare detalj, och hon kommer att leda er och instruera er närmare.’ och trots allt var dessa hennes barn, hon kände deras hjärtan och visste deras sinnen.
‘Jag vill att ni två ser henne som mitt ord… Min röst. Ni ska lyda henne.’ det fanns inget rum för förhandling, det var så som Lloth önskade det och så skulle det bli.

Samtidigt som de talade pressades Lloths närvaro djupare in i Zaals huvud, och rummet där de befann sig försvann långsamt. Ljuskällorna blev svagare och svagare, och de var som om Ziyaté och Nezharek försvann längre och längre bort, innan det bara var Lloths närvaro som omfamnade Zaal. Plötsligt tornade hon sig där framför honom, i sin hemskhet och härlighet.
‘Jag har ett hemligt uppdrag åt dig, Zaal’Ek.‘ förkunnade Lloth och sträckte fram en hand för att smeka hans kind. Hennes hand var mjuk och len, och hade en behaglig kyla men samtidigt radierade beröringen värme och kärlek.

‘Ziyaté är tillbaka, men jag litar inte på henne. Hennes kunskaper och förmågor är viktiga för att uppdraget ska lyckas…’ sa hon och de röda ögonen såg Zaal djupt i ögonen.
‘Men om hon viker det minsta, om det finns ens en gnutta tvivel om hennes lojalitet, är uppdraget i ditt befäl. Hon ska föras till mig, levande.’ Som för att försegla detta löfte, och den hemliga pakt Lloth hade mellan sig själv och Zaal böjde hon sig fram och kysste hans läppar. Zaal’Ek tillhörde henne, och det fanns ingen tvivel på det.

Lika plötsligt som Lloth och Zaal hade försvunnit från rummet var de där igen, alla fyra.
‘Gå nu, mina barn, med min välsignelse och min kärlek…’ sa hon milt, men det fanns även ett allvar där.
‘Detta är av yttersta vikt för vårt rikes framtid. Jag förväntar mig framgång.’

Den rubinröda blicken rörde sig över det mindre rummet de nu var i. Det var en evighet sedan hon hade varit där, fast de mörka kala väggarna och stenbordet i mitten var den samma. Ifrån sin väska tog hon upp ett pergament men en karta. Hon ägnade inte ens någon av de en blick men det fanns ett farligt leende på hennes läppar.

“Jag är inte din mästare längre Zaal, däremot är jag fortfarande Lloths högra hand och ska tilltalas med den respekten.” sa hon simpelt, som en enkel varning. Ännu hade hon inte tappat tålamodet. Hon rullade ut kartan på bordet och granskade den ett ögonblick. En liten min av avsmak fanns i hennes ansikte. Människor hade hon aldrig riktigt varit förtjust i. Deras korta liv, liknande en flugas och vad gjorde de med sin tid? De flesta spenderade den på rusdrycker och lät liven rinna ut till ingenting. Patetiskt.

“Innan vi rör oss mot Älvskogen ska vi till Iselem. Drottningen över Iselem är under inflytande av vår härskarinna och kommer ge oss mer detaljer om objektet vi ska hämta.” sa hon, simpelt och rak på sak som hon var. Det var förstås en lång omväg, vilket hon påpekat till sin härskarinna men det var något som hon hade insisterat på. Hur de skulle ta sig dit, lämnade hon fortfarande öppet. Det fanns så klart en noggrann planerad plan men varför gå igenom allt i detalj?

Zaal’Ek höjde upp båda båda sina händer i axelhöjd, med hanflatorna vända mot sin före detta mästare. “Oj oj, öm tå..!” Sade han ursäktande medan hans ögonbryn höjdes upp till taket. Han tog kort därefter ner händerna igen, skrattade lite smått och nickade sedan bekräftande mot Ziyaté. Det syntes inte på honom, men vreden spred sig lika snabbt som ett virus inom honom.
Respekt? Stod precis hon som förådde honom, som förådde Lloth och predikade om respekt? Så patetiskt.  Att hon ens hade mage att yttra det ordet var skrattretande. Nej, en svagsinnad, patetisk, hycklare var allt hon var i hans ögon. Zaal hade aldrig sett fram emot något så mycket som att få personligen lämna över Ziyaté till Lloth.

“Och sen får vi gå på alvjakt.” Kostaterade Zal’Ek och skrattade något obehagligt, samtidigt som han vred på sitt huvud och log elakt mot den blåögde mörkeralven. “Jag gillar hur du tänker.” Fortsatte han. Hans otäcka leende blev bredde ut sig mer och mer över hans gråa ansikte. Bara tanken av att sticka sina svärd i alver gjorde honom exalterad. Detta uppdraget skulle bli det roligaste, på väldigt, väldigt länge. Det kände han på sig.

Inte en min rörde hon när mannen framför dem offrades. Det var för det bättre. Att offras var det enda som gjorde denne mans liv värt att leva. Om ens det. Skriket var patetiskt. Trots allt uppfyllde hans Lloth önskan och för det borde han vara stolt. Tanken på sin härskarinna fick henne att le lite för sig själv när hon kände en värme inom sig. Alltid i tankarna på om det skulle vara en fälla, gestikulerade hon att de två männen i hennes grupp skulle gå före. Trots allt var det bättre att deras liv kortades ner, än hennes.

Det var knappt att hon hade hunnit in genom porten innan de blivit omgiven av vakterna. Ljudet av fåglarnas sång och vindens brus dämpades något av en man som lite nervöst utbrast. “Stanna där ni är, i Sharahs namn!”. Orden fick Ziyaté att le snett. Människor, ständigt tycktes de utbrista något innan orden nått tankarna. Roande, för det mesta. De hade inte ens hunnit röra sig och att de trodde att deras spjut skulle kunna hindra…

“Sättet ni håller i ett spjut, skulle det lika gärna vara en tandpetare i din hand. Men oroa dig inte, vi står stilla.” sa hon med en spinnande röst som dröp av sarkasm. Hon höll upp sina händer, som för att visa att de var tomma. Enbart det var löjligt. Som om tomma händer inte skulle kunna vara ett hot.

“Vi är här på en inbjudan av er drottning.”

Solen slog kraftigt till mot Zaal’Eks ögon när de anlände till sin destination. Han höjde handen upp mot solen och kisade med ögonen. “Ah, Solen. Jag förstår inte hur man kan vilja leva i detta ljus.” Klagade Zaal barnsligt, men något skämtsamt. Fast inte på ett allmänt kul sätt, utan snarare på ett lite otäckt sätt, sådär som bara han kunde.
Plötsligt hörde han rösten av en människa som stod och gormade. “Eh..?” När hans ögon sedan hade vant sig vid ljuset såg han sig omkring och fick syn på vakterna som hade omringat dem. “Nej men, En välkomstkommitté!” Utbrast han, skrattade och klappade händerna, något exalterat.

Han såg på vakterna och höll upp sina händer, även han, när han hörde Ziyatés ord. “Ja, precis! Se, inga vapen i våra händer inte. Lite väl oförskämt att rikta vapen mot drottningens gäster, inte sant?” Fortsatte han. När han sade den sista meningen,  snörpte han på munnen som ett litet barn som inte fått sin lördagskonfekt. Han höjde sedan sin ena hand upp mot solen, vred handleden och granskade handen i olika vinklar. Båda hans händer var täckta med rustning, även dem. Rustningen löpte hela vägen ner över fingrarna, där den slutade i långa vassa spetsar. Rustningen på hans högerarm, vilket var arm han höll upp, skilde sig dock i färgen jämfört med den vänstra. Högern hade av okänd anledning en röd ton, som klättrade uppåt och sakta tonades ut upp mot armbågen. Det dock inte ut som färg. Nej, det såg snarare ut som att metallen faktiskt var röd, som att någonting färgat av sig så pass att den satt sig i självaste metallen.

“Säg mig, om ni är välkomstkommittén, tror ni drottningen har något emot att vi tar emot liten välkomstgåva?” Frågade han med ett otäckt, sadistiskt leende på sina läppar och fäste blicken på ena vakten. Det var som att hans blick borrade sig in hela vägen in i vaktens själ, vilket fick vaktens armar och ben att skaka. Kort därefter förflyttade sig Zaal snabbt mot vakten och stannade någon decimeter från hans ansikte. Ett otäckt och dovt smack hördes plöstligt. Vakten stod med uppspärrade, chockerade ögon medan det började rinna blod ur munnen på honom. Zaal’Ek stod med ett stort, galet och nästan perverst leende med hans högerarm löpandes rakt igenom magen på vakten. Det kändes bra att äntligen få släcka livet på en människa igen. Det hade varit en stund sedan senaste gången nu.

I samma takt som han drog ut sin arm ur vakten, försvann livet sakta ur vaktens ögon. När handen väl var ute, föll vakten ner på marken med ett högt duns, med ett stor hål rakt igenom kroppen.
Han såg sedan bak på Nezharek och Ziyate med ett ena ögonbrynet höjt och ett hånflin på läpparna. “Vad?” Frågade han oskyldigt. “Om han ska rikta sin tandpetare mot mig kan han väl åtminstone låtsas att han menar det iallafall?” Skrattade han smått och ryckte lätt på axlarna.