Post has published by FruVider
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 38 total)
  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    “Nezharek!” när någon ropade hans namn väcktes hans sinnen till liv igen, efter att ha gått ned i en form av vaken dvala under sitt vaktpass. “Nezharek, byte” upprepade rösten som kom från en relativt ung kvinna med hårda ögon.

    “Vaktbytet är inte förrän om två timmar” han ångrade direkt att han sagt någonting, och dessutom med en irriterad ton. Kvinnan gav honom en lång blick.
    “Ifrågasätt inte mig, kaptens order” kaptens order? Då var det väl bara att infinna sig. Så med lite dröjande steg banade han väg till vakthuset där han möttes av den korta och satta kvinna som var var vaktkapten. Hon stod lutad mot sitt bord med armarna i kors och en misstrogen uppsyn.

    “Vad är det frågan om? Det kom ett bud från högre upp. Du ska infinna dig i Cirkeln. Omedelbart.” hennes röst var hård men där fanns också en avundsjuk ton då hon synade honom från topp till tå. Cirkeln? Det kunde inte båda gott. Hade det möjligtvis uppdagats hur hans förre befälhavare mist livet? Nezharek fick svälja hårt för att bli av med torrheten han plötsligt fått i munnen.

    Så om hans steg varit dröjande tidigare var det rent av släpande då han gjorde sin väg genom Dar Zakhar med sina broar och trappor kantade av lila eldar som brann värmelösa i sina lyktor. Det var inte långt till stadens mitt där Lloths tempel tornade upp sig över alla andra hustak. En påminnelse om vem som var deras härskarinna.

    “Nezharek förmodar jag” en kvinna i välskurna kläder mötte honom vid portarna. “Följ med mig” utan mer än en nickning följde han kvinnan in i ett av katedralens förrum och blev ombedd att vänta. Under den tid han väntade gick det upp för honom att detta inte var någon rättegång eller dom som skulle förkunnas. Det här handlade om något annat och det fick honom att le inombords. Än hade inte sanningen uppdagas. Den bittra belåtenheten gjorde väntan uthärdlig.

    Så till slut kallades han in i den stora salen. Golvet var av blank, svart marmor, lika mörk som den sten som pelarna var uthuggna av. Taket och de stela bågarna långt ovanför var även de mörka. Samma lila flammor som i staden skänkte ett dystert ljus i salen och längst bort fanns en upphöjning med sju välsnidade stolar. I var och en satt kvinnliga mörkeralver. Prästinnorna. Lloth syntes inte till. Inte än i alla fall. Nezhareks steg ekade i salen och han stannade framför upphöjningen, där redan en annan man stod och likaså en kvinna. Hakan var höjd mot kvinnorna men blicken sänkt. Han kände sig inte klädd för tillfället, med en enkel uniform som stadsvakterna hade. Men gott var väl ändå att kvinnor generellt glömde hur han var klädd, utan blev begeistrade av hans finmejslade kindben och blå ögon. Om det nu verkligen skulle vara till någon fördel framför dessa kvinnor i maktens absoluta center.

  • Rollspelare
    Member since: 23/03/2020

    Mannen som befann sig i rummet stod riktad med prästinnorna framför dem, med huvudet lätt bugandes mot dem. Mannen vid namn Zaal’Ek hade ena handen placerad vilandes uppe på kaveln av hans ena svärd, som i sig tryggt hängde vid hans vänstra höft, medan den andra handen hängde fritt ner mot marken.

    Han själv var klädd i en mörktonig rustning, med vassa, hornliknande detaljer vid axlar och armbågar. Uppe på hans axlar vilade en mörkgul mantel som hänge ner över hans rygg och slutade någon decimeter ovanför marken. Manteln var trasig och sliten, med ojämna kanter, ungefär som att den blivit sönderriven. På mannens högra höft hängde tre stycken obehagliga kranium i kedjeliknande ringar. Högst troligt riktiga sådana. Ett av dessa var mindre och troligtvis från ett djur. De andra två såg mer mänskliga ut, men kunde likväl komma från någon annan ras.

    Utan att säga något sneglade mannen med sina blodröda ögon lätt bort mot Nezharek som nu närmat sig honom och log maniskt, men diskret – Ett obehagligt leende som skulle gett vem som helst mardrömmar. Mannen var sannerligen en otäck typ. Hans uppmärksamhet riktades sedan återigen riktades mot prästinnorna framför honom.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Då de två männen var på plats tog Enezla till orda, den äldsta av prästinnorna och även en av de allra äldsta mörkeralverna i Dar Zakhar. Att ha klarat sig så länge, trots allt var hon född under andra tidsåldern, var en merit få kunde dela då man sällan levde länge på maktpositioner i Dar Zakhar. Men trots sin ålder såg hon inte gammal ut, trots allt var deras ras långlivad, och sen igen hade hon ju magin på sin sida och kunde hålla upp sin ungdomliga skönhet. Men ögonen ljög inte, och de hade ett djup i sig som man bara fick av att ha varit med så länge.

    ‘Ni två har blivit kallade hit idag för ett speciellt uppdrag. En ära som ni utan tvekan inte förtjänar.’ sa hon, hennes röst behaglig att lyssna på och det var nästan som om det var magi vävd i hennes röst, som gjorde att man ville lyssna på vad hon sa. Utan ett tvekan ett trick hon lärt sig av Lloth.
    ‘Vår älskade gudinna har gett er en enorm heder och gåva, genom att anförtro detta uppdrag…’ sa hon och såg från den ene mannen till den andra.
    ‘Och hon har kallat er till en privat audiens, i sin kammare.’ detta sa hon något vassare, trots allt var hon inte nöjd över att dessa män skulle få en sådan ära, då knappt någon bland hennes närmaste prästinnor någonsin fick vara ensamma i Lloths eftertraktade närvaro.

    ‘Hon väntar på er. Gå.’ sa hon och gjorde en gest till två stora dörrar bakom sig som långsamt öppnades av sig själva då de närmade sig. Där inne verkade vara en oändlig avgrund, och att se vad som fanns där inne var omöjligt. De steg in i totalt mörker, och med en dov klang stängdes dörren bakom dem. Totalt mörker omfamnade dem, för att sedan skingras av några vita runda klot som svävade i taket som långsamt fattade glöd.

    Det var ett ljus som påminde om månens sken, ett behagligt och vackert ljus. Ett ljus som avslöjade den de kommit för att besöka. På en bädd av de finaste kuddarna och tygerna satt Lloth, hennes enorma spindelkropp och de stora kloliknande benen utspridda. Medan spindelkroppen och benen var som obsidian och glänste svagt i klotens sken, var den kvinnliga kroppen ljus och nästan fragil där den vilade på platsen spindelns huvud annars hade varit. Det ljusa håret svävade lätt om henne som slingor av månljus, som om verkligheten inte riktigt var den samma i detta rum som den varit i salen utanför. På samma vis var hennes ansikte vackert att se på, och en behaglig aura låg omkring henne som fyllde hela rummet. Det gick inte att göra något annat än att älska och dyrka henne. Lloth, deras mor, som tog hand om dem och älskade dem.

    Lloths röda ögon betraktade de två männen, och inbjudande kallade hon dem till sig med sina eleganta händer.
    ‘Kom, mina barn…’ hennes röst var som en sång som fick en att rysa av behag, och den kom inte bara ur hennes läppar utan tycktes finnas överallt där inne i salen.
    ‘Er drottning kallar på er… Jag som tagit hand om er, och gett er ert hem… Nu är det tid för er att visa er kärlek i gengäld.’ sa hon stillsamt.
    ‘Det är dags för er att skydda er mor. För det är så att det finns de som är ute efter att döda mig, som har kraften att göra så.’ Dessa ord kunde inte annat än förarga och förvåna, för vem skulle vilja skada Lloth? Hon som var vackrast och visast av alla.
    ‘Vill ni göra detta för mig?’ undrade hon.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Nezharek höjde blicken till Enezla vid hennes ord, ögonen fulla av förvåning och tvivel. Han kunde inte tro sina öron, men mycket riktigt leddes de in genom dörrarna bakom prästinnornas stolar. Då ekot av dörrarna som slog igen bakom dem dött ut kunde Nezharek höra sina egna hjärtslag. Denna ära förtjänade han verkligen inte. Han vände blicken kort mot den andre mannen, ögonen reflekterade det dunkla ljus som sakta fyllde kammaren. Så uppenbarade sig den undersköna och förskräckliga framför dem.

    Det var med hänförelse som han rörde sig fram mot henne. Hans härskarinna. Den ljuvaste av dem alla. Nezharek föll ned på knä framför henne och böjde respektfullt nacken. Hjärtat slog ännu hårt, av stolthet och ödmjukhet inför Lloth. En il av ilska sved till inom honom. Hur kunde någon vilja henne illa?

    “Jag skulle ge mitt liv för att förgöra dina fiender”

  • Rollspelare
    Member since: 23/03/2020

    Zaal’Ek var snabbt nere på sina bara knän, även han, framför deras gudinna och härskare, med blicken fäst i marken framför honom. Att han, Zaal’Ek stod framför Lloth själv, var något han sett fram mot att en dag få göra, i hundratals år.
    Hennes ord fick det att bubbla inom honom. Han kände hur vreden växte inombords. Hans lust och hunger efter död kliade ivrigt ända ut i hans spetsiga fingertoppar, vilket fick honom att ge från sig ett ont och obehagligt leende. “Jag vill inget hellre. Ditt ord är min lag, å allsmäktige moder.” svarade han förväntansfullt. Hans tid var kommen. Det var äntligen dags att få visa för självaste Lloth vad han var kapabel till. Han skulle inte misslyckas med detta, oavsett vad som krävdes.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Ett behagligt skratt lämnade Lloths läppar, ett förvånansvärt flickaktigt ett, men det fanns ett djup där under skrattet med. Men deras svar och deras bugningar hade behagat henne. Det lilla skrattet fyllde kammaren med glädje, och för en stund verkade ljuset där inne bli något starkare.
    ‘Res er, res er!’ sa hon med en familjär ton, som om det inte funnits det minsta krav för dem att buga inför henne som de gjort. Hennes röda ögon betraktade dem båda, men det fanns nu ett mjukt leende där på hennes perfekta läppar. Sedan tog hon till orda igen, något allvarligare igen.

    ‘Ni förstår, mina barn… Länge sedan, långt innan jag renade era förfäder och frigjorde dem, utövades ett brutalt krig mellan mitt släkte och de arroganta änglarna som förvisade mina bröder och systrar från denna värld.’ stämningen i kammaren skiftade något, till en mer sorgsen ton, och ljuset tycktes bli lite kallare.

    ‘Enfaldiga som de är följde de sin mästare blint, för att till sist förvisades likväl då de tjänat sitt syfte. Men en del av deras vapen blev kvar i världen… Vapen som kan förgöra mig, och allt vi byggt upp… För ett av dem har hittats. Det har kommit till min kännedom var ett av dessa vapen är beläget.’ förklarade hon och virade några av sina svävande hårstrån runt ett finger.

    ‘Det kommer att vara ert uppdrag, att tillsammans med min högra hand finna denna artefakt och föra den hit till mig. Jag har valt ut er, för era egenskaper och kunskaper, som ni kommer behövas för att lyckas. Alvdrottningen Alienna ligger bakom detta, och att nå artefakten kommer inte vara lätt.’ förklarade hon, och det fanns en liten mörk glimt i hennes ögon då hon talade om alven. Men hon fick ett något mer samlat uttryck snart igen, och såg sig över axeln in i mörkret bakom henne.

    ‘Ziyaté…. Visa dig själv.’ sa hon stillsamt.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Efter att ha hört sitt namn steg Ziyaté fram ur skuggorna. Hon hade stått där hela tiden. Betraktat dem med sina röda ögon. Det fanns en slags nonchalans på sättet hon rörde sig över golvet. Rakryggad och med en stolthet som inte visade att hon hade bedragit sitt släkte. På hennes hand glimmade ringen som band henne närmare Lloth, dess lila sten ett tecken på hennes kärlek och ömhet för henne. Den som hon så länge hade glömt.

    På hennes höft vilade två vassa klingor, till skillnad från de flesta svärden var de mörka med en röd skrift inristad. En gåva från Lloth själv när hon blev vald till skuggdansarnas ledare. Huvan hade hon för ovanligheternas skull inte uppdragen utan visade det benvita håret som var uppsatt i en knut. Precis som alla skuggdansare var hon klädd för att kunna använda sig av sin rörlighet, nästan ingen skydd alls. Förutom den svarta lädervästen som skyddade hennes skuldror, mage och rygg som blänkte som svarta fjäll av skenet från det dunkla ljuset.

    Den ena kände hon väl till sin egna lärling. Hennes första, han hade haft en enorm potential. Ett litet skrockande kom ur hennes läppar, som om det var ett skämt. Den andra kände hon inte till, inte någon som var av allt för mycket värde för henne. Så klart hon visste vem han var när Lloth hade berättat allt om dem… Men hon hade inga minnen av honom själv. Inte som Zaa’lek.

     

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Ziyaté. Förrädaren. Den varma, stolta känslan han haft från att ha blivit anförtrodd detta uppdrag av självaste Lloth ersattes av ett svalt förakt. Kvinnan var hederslös och visst gick det många viskningar bland andra kvinnor att hon borde fördrivas. Nezharek hånlog inombords men utanpå fanns det inte plats åt några känslor utan han böjde bara lätt på nacken som för att hälsa på henne, de blå ögonen kalla. Blicken gick tillbaka till den undersköna Lloth.

    “Vi kommer inte att svika dig.” och det menade han verkligen, kanske en av de få saker han någonsin menat i hela sitt liv.

  • Rollspelare
    Member since: 23/03/2020

    Zaal fick syn på sin före detta mästare. Det tidigare leendet på hans läppar upphörde inte, men blev betydligt mindre. “Ziyaté.” Sade han hälsandes och böjde på sitt huvud lite lätt. Självklart var han väldigt förvånad att se henne igen, även om det inte syntes så tydligt på utsidan.  Framförallt här, av alla tänkbara platser.
    Men om någon kunde se hans förvåning alls, det var det Ziyaté efter alla dessa år de tidigare spenderat vid varandras sida.

    Så passande att hon dök upp nu, precis när moder Lloth var i fara och behövde hjälp. Ett perfekt tillfälle för henne att fjäska och rädda sig själv från en plågsam död, efter hennes enorma svek. Nej, efter närmare eftertanke var det självklart att hon skulle uppenbara sig nu. Han hånlog smått och såg henne rätt in i ögonen.  Hans vrede, lust och hunger efter död kliade nu ännu mer än tidigare. “Så trevligt att se dig igen efter alla dessa år.” Sade han illistigt med en lugn röst.

    Zaal riktade respektfullt åter sin uppmärksamhet mot Lloth i väntan på ytterligare instruktioner.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Lloth betraktade ordbytet mellan de tre parterna lite uttråkat, trots allt hade hon inte så mycket intresse eller tålamod vad de kände för varandra. De hade ett uppdrag, och hon förväntade sig att de skulle utföra det utan att misslyckas. Då de tre var färdiga med sin ordväxling tog Lloth till orda igen.

    ‘Ziyaté har blivit informerad om uppdragets natur i närmare detalj, och hon kommer att leda er och instruera er närmare.’ och trots allt var dessa hennes barn, hon kände deras hjärtan och visste deras sinnen.
    ‘Jag vill att ni två ser henne som mitt ord… Min röst. Ni ska lyda henne.’ det fanns inget rum för förhandling, det var så som Lloth önskade det och så skulle det bli.

    Samtidigt som de talade pressades Lloths närvaro djupare in i Zaals huvud, och rummet där de befann sig försvann långsamt. Ljuskällorna blev svagare och svagare, och de var som om Ziyaté och Nezharek försvann längre och längre bort, innan det bara var Lloths närvaro som omfamnade Zaal. Plötsligt tornade hon sig där framför honom, i sin hemskhet och härlighet.
    ‘Jag har ett hemligt uppdrag åt dig, Zaal’Ek.‘ förkunnade Lloth och sträckte fram en hand för att smeka hans kind. Hennes hand var mjuk och len, och hade en behaglig kyla men samtidigt radierade beröringen värme och kärlek.

    ‘Ziyaté är tillbaka, men jag litar inte på henne. Hennes kunskaper och förmågor är viktiga för att uppdraget ska lyckas…’ sa hon och de röda ögonen såg Zaal djupt i ögonen.
    ‘Men om hon viker det minsta, om det finns ens en gnutta tvivel om hennes lojalitet, är uppdraget i ditt befäl. Hon ska föras till mig, levande.’ Som för att försegla detta löfte, och den hemliga pakt Lloth hade mellan sig själv och Zaal böjde hon sig fram och kysste hans läppar. Zaal’Ek tillhörde henne, och det fanns ingen tvivel på det.

    Lika plötsligt som Lloth och Zaal hade försvunnit från rummet var de där igen, alla fyra.
    ‘Gå nu, mina barn, med min välsignelse och min kärlek…’ sa hon milt, men det fanns även ett allvar där.
    ‘Detta är av yttersta vikt för vårt rikes framtid. Jag förväntar mig framgång.’

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Trevligt? Långt ifrån, hon kunde se hur Zaa’lek hade en viss förvåning i hans ansikte. Fast hon tillägnade inte den någon uppmärksamhet, inte nu. Det fanns viktigare saker att ta itu med nu. Hon nickade mot Zaa’lek, att svara honom tycktes överflödigt. Speciellt när Lloth började tala igen. Hon böjde huvudet vördnadsfullt åt henne, som för att visa att hon mindes och hade accepterat uppdraget. Inte för att det fanns något annat val. Fast varför skulle hon vilja neka hennes underbara härskarinna?

    “Det finns inget annat alternativ än framgång, min härskarinna” sa Ziyaté med en lite mer lenare röst mot Lloth än vad hon annars hade. Hon gav Lloths läppar en längtansfull blick innan hon strök undan ett par hårstrån ifrån sitt ansikte och såg på de andra två, lite med avsmak. Två män. Förstås gjorde hon alltid sitt bästa, om inte bättre, men män var i regel värdelösa.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Nezharek lyssnade till Lloths ord. Självklart skulle Ziyaté vara befäl. Det var så saker fungerade i Dar Zakhar. Även om hon var en förrädare. Tyvärr. Så med en instämmande nickning till Ziyatés ord så lämnade de tre Lloths kammare med sorg i hjärtat. Världen utanför var uddlös, färglös i jämförelse med närvaron av den mäktiga. Bara tanken på att någon skulle vilja skada henne gav Nez en bitter smak i munnen.

    De passerade prästinnorna och in i ett mindre rum, avsides i den stora salen. Väl inne bakom stängda dörrar synade han de andra två som han troligen skulle spendera flera månader med. De klarblå ögonen stannade på Ziyaté, väntade på att hon skulle ge dem genomgången av uppdraget.

  • Rollspelare
    Member since: 23/03/2020

    Medan Zaal stegade iväg med de andra två in i det mindre rummet, var hans tankar kvar i det som just hade hänt honom – Den behagliga känslan som spred sig i kroppen när Lloth hade vidrört honom, hur hennes ord fyllde liksom fyllde hela hans sinne, men framförallt på det hemliga uppdrag han precis fått. Självklart var Lloth för vis för att gå på Ziyaté’s tragiska försök att rädda sig själv.  Det fanns inte en chans att han skulle misslyckas med detta. Det skulle han se till. Han skulle vara villig att göra vad som helst för lyckas för att få se hans föredetta mästare lida så som hon förtjänade. Han skulle verkligen njuta av detta uppdrag.

    Zaal vred på sitt huvud och såg med sina obehagliga, blodröda ögon mot de båda som befann i rummet med honom. “Nå? Vad är planen? Mästare.” Frågade han med en stark och sarkastisk betoning på det sista ordet medan han hånlog brett mot Ziyaté.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Den rubinröda blicken rörde sig över det mindre rummet de nu var i. Det var en evighet sedan hon hade varit där, fast de mörka kala väggarna och stenbordet i mitten var den samma. Ifrån sin väska tog hon upp ett pergament men en karta. Hon ägnade inte ens någon av de en blick men det fanns ett farligt leende på hennes läppar.

    “Jag är inte din mästare längre Zaal, däremot är jag fortfarande Lloths högra hand och ska tilltalas med den respekten.” sa hon simpelt, som en enkel varning. Ännu hade hon inte tappat tålamodet. Hon rullade ut kartan på bordet och granskade den ett ögonblick. En liten min av avsmak fanns i hennes ansikte. Människor hade hon aldrig riktigt varit förtjust i. Deras korta liv, liknande en flugas och vad gjorde de med sin tid? De flesta spenderade den på rusdrycker och lät liven rinna ut till ingenting. Patetiskt.

    “Innan vi rör oss mot Älvskogen ska vi till Iselem. Drottningen över Iselem är under inflytande av vår härskarinna och kommer ge oss mer detaljer om objektet vi ska hämta.” sa hon, simpelt och rak på sak som hon var. Det var förstås en lång omväg, vilket hon påpekat till sin härskarinna men det var något som hon hade insisterat på. Hur de skulle ta sig dit, lämnade hon fortfarande öppet. Det fanns så klart en noggrann planerad plan men varför gå igenom allt i detalj?

     

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Nezharek betraktade dem båda och tog notis om den fientliga stämningen dem emellan. Han kunde inte hjälpa sig själv åt att småle hånfullt. Ziyaté må ha tappat respekten från många, men att Lloth skulle skicka henne på uppdrag med sin forna lärling? Det fanns nog mer bakom det hela förutom att hitta detta objekt. Att skuggdansarnas ledare dessutom skickades med två män… det fanns en viss symbolik i det med. Detta skulle bli allt för underhållande.

    “Iselem?” hans blå ögon, vilket var ovanligt för mörkeralver, studerade kartan då han gick närmare bordet. “Söder slöddrets falska drottning kan väl ge mer än bara detaljer.” Nez höjde blicken till Ziyaté. Under den tid han hade spenderat tillbaka i Dar Zakhar hade många kvinnor velat lätta sina hjärtan och han hade fått reda på mycket mer om deras härskarinnas förfaranden. Nå, han visste mycket väl att den falska människodrottningen tagit sin armé västerut. Blicken gick till den andra mannen, som han ännu bara förstod kallades Zaal.
    “… Hon skulle kunna locka ut skökan Alienna.” namnet nämndes med avsmak. Det var väl knappast en hemlighet att Alienna av Älvskogen skulle vara deras största problem.

  • Rollspelare
    Member since: 23/03/2020

    Zaal’Ek höjde upp båda båda sina händer i axelhöjd, med hanflatorna vända mot sin före detta mästare. “Oj oj, öm tå..!” Sade han ursäktande medan hans ögonbryn höjdes upp till taket. Han tog kort därefter ner händerna igen, skrattade lite smått och nickade sedan bekräftande mot Ziyaté. Det syntes inte på honom, men vreden spred sig lika snabbt som ett virus inom honom.
    Respekt? Stod precis hon som förådde honom, som förådde Lloth och predikade om respekt? Så patetiskt.  Att hon ens hade mage att yttra det ordet var skrattretande. Nej, en svagsinnad, patetisk, hycklare var allt hon var i hans ögon. Zaal hade aldrig sett fram emot något så mycket som att få personligen lämna över Ziyaté till Lloth.

     

    “Och sen får vi gå på alvjakt.” Kostaterade Zal’Ek och skrattade något obehagligt, samtidigt som han vred på sitt huvud och log elakt mot den blåögde mörkeralven. “Jag gillar hur du tänker.” Fortsatte han. Hans otäcka leende blev bredde ut sig mer och mer över hans gråa ansikte. Bara tanken av att sticka sina svärd i alver gjorde honom exalterad. Detta uppdraget skulle bli det roligaste, på väldigt, väldigt länge. Det kände han på sig.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Att ta sig till Iselem sjö eller landsvägen skulle varit en utmaning, och framförallt tidskrävande. Då de tre hade slutfört sin genomgång med Ziaté opch gjort sina förberedelser fick de återvända in i den stora salen där prästerskapet tagit emot dem innan. Men nu var atmosfären något annorlunda. Alla prästerna stod upp, med höjda armar. De alla mumlade och viskade ord på gamla språk, gamla ord som Lloth lärt dem, och man kunde känna maktens och energiernas närvaro i rummet. Flera symboler hade målats upp på golvet, och de hade en låg glöd kring sig.

    Man kanske skulle förväntat sig att de skulle ha djupt koncentrerade ansiktsuttryck på sig, men alla förutom Enezla hade ett frånvarande ansiktsuttryck, som om de befann sig någonstans långt borta. Deras ögon frånvarande, stirrande, på en punkt i mitten mellan dem där de stod i cirkel.

    ‘Stig fram, resenärer.’ sa Enezla med en ritualistisk ton, och gestikulerade åt dem att ställa sig på rad framför en punkt i mitten, där vad som såg ut som en cirkel började forma sig. Men det var något märkligt då man såg på den, som om den förvrängde allt ljus och alla former omkring sig på ett vis som fick åskådarna att känna att de var de själva som förvrängdes och vred sig snarare än cirkeln. Den hade ett oskarpt skimmer omkring sig, och växte långsamt.

    ‘För fram blodsoffret…’ sa Enezla, och en stund senare kom två skuggdansare in med en mörkeralvsman som såg förfärad ut och vred sig meningslöst i skuggdansarnas grepp. Mannen tvingades ned på knä framför Enezla, och utan att vänta tog hon ett hårt grepp om hans hår för att höja hans huvud och skära ett djupt snitt i hans strupe med en dolk. Hans dödsgurglanden försvann i vinden som börjat ta fart i rummet kring klotet, som nu kastade omkring deras hår och kläder. Prästinnornas ord blev högre och högre i vinden som cirkulerade dem, och blodet som annars skulle ha runnit ned på golvet rann inte ned utan uppåt istället. Upp i luften, för att förena sig med klotet som genast började glöda och växa.

    ‘Gå nu, Lloths barn.’ sa Enezla och gestikulerade till klotet. ‘Portalen kommer att ta er till ormdrottningens trädgård. När ni stigit in finns det ingen återvändo.’ förkunnade hon, trots allt krävde så långa avstånd en oerhörd mängd energi, vilket den offrade mörkeralven vittnade om.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Inte en min rörde hon när mannen framför dem offrades. Det var för det bättre. Att offras var det enda som gjorde denne mans liv värt att leva. Om ens det. Skriket var patetiskt. Trots allt uppfyllde hans Lloth önskan och för det borde han vara stolt. Tanken på sin härskarinna fick henne att le lite för sig själv när hon kände en värme inom sig. Alltid i tankarna på om det skulle vara en fälla, gestikulerade hon att de två männen i hennes grupp skulle gå före. Trots allt var det bättre att deras liv kortades ner, än hennes.

    Det var knappt att hon hade hunnit in genom porten innan de blivit omgiven av vakterna. Ljudet av fåglarnas sång och vindens brus dämpades något av en man som lite nervöst utbrast. “Stanna där ni är, i Sharahs namn!”. Orden fick Ziyaté att le snett. Människor, ständigt tycktes de utbrista något innan orden nått tankarna. Roande, för det mesta. De hade inte ens hunnit röra sig och att de trodde att deras spjut skulle kunna hindra…

    “Sättet ni håller i ett spjut, skulle det lika gärna vara en tandpetare i din hand. Men oroa dig inte, vi står stilla.” sa hon med en spinnande röst som dröp av sarkasm. Hon höll upp sina händer, som för att visa att de var tomma. Enbart det var löjligt. Som om tomma händer inte skulle kunna vara ett hot.

    “Vi är här på en inbjudan av er drottning.”

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Den andre mannen gav Nezharek krypningar i skinnet, och det var inte mycket som gav honom det. Däremot kunde han inte annat än att hålla med om att gå på alvjakt, förbannade vare de alla som levde under solen. Förberedelserna gjordes i all hast, kläder och vapen för att kunna röra sig lätt i skuggorna. Proviant var inte mycket, de skulle få förlita sig att leva på månsalt tills vidare, vanligt förfarande vid snabba och tysta uppdrag.

    Nezharek hade aldrig sett eller använt en portal tidigare men ritualen i sig var föga förvånande. Däremot så var resan genom helt fruktansvärd. Han tog ett steg framåt och så var det som att något grep tag om hans innanmäte för att dra honom framåt med fasansfullt kraft. Världen var bara ljus och skuggor med ett högt tjut. Så tog allt tvärt stopp, likt att kastas mot en bergvägg och han fick svälja hårt för att inte kräkas av den plötsliga rörelseenergin.

    Det första som slog emot honom var värmen och det förbannade ljuset från solen som stod högt på himlen. Irriterat blinkade han och kisade då ögonen vande sig vid ljuset. Det andra som slog honom var den fruktansvärda stanken.
    “Äh fy fan” svor han och fick svälja tillbaka en sur uppstötning då han drog upp kragen över mun och näsa. Stanken var som rutten fisk, salt, avträde och en djup stickande stank som verkligen satte sig i näsborrarna.

    Men uppmärksamheten vänds snart till vakterna som omringat dem, blicken gick från var och en av dem, redo att öppna deras strupar om det så behövdes.
    “Patetiska små varelser.” orden dröp av avsmak och han skrattade sedan lågt och hånfullt åt Ziyates kommentar. Det var sant som det var sagt.

  • Rollspelare
    Member since: 23/03/2020

    Solen slog kraftigt till mot Zaal’Eks ögon när de anlände till sin destination. Han höjde handen upp mot solen och kisade med ögonen. “Ah, Solen. Jag förstår inte hur man kan vilja leva i detta ljus.” Klagade Zaal barnsligt, men något skämtsamt. Fast inte på ett allmänt kul sätt, utan snarare på ett lite otäckt sätt, sådär som bara han kunde.
    Plötsligt hörde han rösten av en människa som stod och gormade. “Eh..?” När hans ögon sedan hade vant sig vid ljuset såg han sig omkring och fick syn på vakterna som hade omringat dem. “Nej men, En välkomstkommitté!” Utbrast han, skrattade och klappade händerna, något exalterat.

    Han såg på vakterna och höll upp sina händer, även han, när han hörde Ziyatés ord. “Ja, precis! Se, inga vapen i våra händer inte. Lite väl oförskämt att rikta vapen mot drottningens gäster, inte sant?” Fortsatte han. När han sade den sista meningen,  snörpte han på munnen som ett litet barn som inte fått sin lördagskonfekt. Han höjde sedan sin ena hand upp mot solen, vred handleden och granskade handen i olika vinklar. Båda hans händer var täckta med rustning, även dem. Rustningen löpte hela vägen ner över fingrarna, där den slutade i långa vassa spetsar. Rustningen på hans högerarm, vilket var arm han höll upp, skilde sig dock i färgen jämfört med den vänstra. Högern hade av okänd anledning en röd ton, som klättrade uppåt och sakta tonades ut upp mot armbågen. Det dock inte ut som färg. Nej, det såg snarare ut som att metallen faktiskt var röd, som att någonting färgat av sig så pass att den satt sig i självaste metallen.

    “Säg mig, om ni är välkomstkommittén, tror ni drottningen har något emot att vi tar emot liten välkomstgåva?” Frågade han med ett otäckt, sadistiskt leende på sina läppar och fäste blicken på ena vakten. Det var som att hans blick borrade sig in hela vägen in i vaktens själ, vilket fick vaktens armar och ben att skaka. Kort därefter förflyttade sig Zaal snabbt mot vakten och stannade någon decimeter från hans ansikte. Ett otäckt och dovt smack hördes plöstligt. Vakten stod med uppspärrade, chockerade ögon medan det började rinna blod ur munnen på honom. Zaal’Ek stod med ett stort, galet och nästan perverst leende med hans högerarm löpandes rakt igenom magen på vakten. Det kändes bra att äntligen få släcka livet på en människa igen. Det hade varit en stund sedan senaste gången nu.

    I samma takt som han drog ut sin arm ur vakten, försvann livet sakta ur vaktens ögon. När handen väl var ute, föll vakten ner på marken med ett högt duns, med ett stor hål rakt igenom kroppen.
    Han såg sedan bak på Nezharek och Ziyate med ett ena ögonbrynet höjt och ett hånflin på läpparna. “Vad?” Frågade han oskyldigt. “Om han ska rikta sin tandpetare mot mig kan han väl åtminstone låtsas att han menar det iallafall?” Skrattade han smått och ryckte lätt på axlarna.

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 38 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.