- This topic has 37 replies, 4 voices, and was last updated 3 år, 12 månader sedan by
.
-
Så klart. Varför skulle något vara annorlunda från nu till då? Även fast människokrypen hade korta liv, kändes det onödigt med ett sådant avslut, eller kanske början på deras äventyr. Hon suckade när resten av vakterna höll sina spjut mot dem och började komma närmare. Hon lade armarna i kors och verkade inte alls orolig för vapena som riktades mot henne, Nezherak och Zaal’ek.
Utan att förvarna hade hon fått fram en av hennes många knivar och kastade den rakt in i en av vakternas strupe så han föll framåt med händerna om sin strupe förfärat. Det sneda leendet fanns på hennes läppar, och en liten trött glimt i ögonen. Som en mor som var trött på hennes barns olydlighet. Gjort var gjort.
“Spara en av de” sa hon simpelt, för att även om de enkelt kunde smyga in i slottet skulle det vara bättre mot drottningen om de leddes in i slottet. Trots allt skulle det se ut som ett vanligt utbyte. Tanken var lite skrattretande. Å andra sidan var inte misslyckande ett alternativ.
-
Nezharek kisade fortfarande med ögonen mot solen som sken så fruktansvärt starkt. Det var flera månader sedan han sett solen. Och blod. Hans blick följde Zaal som närmade sig en av människorna och under kragen flinade han, det var som om han visste vad som skulle hända. Att han önskade det.
Det var gjort. Mannens liv var taget och blodet glänste rött av solens förbannade stålar. Det var som ett klockverk ändå, hur mörkeralver agerade. Ziyaté tog ut en annan av vakterna och Nezharek duckade ned under ett spjut och kunde lätt dra en dolk som tidigare varit dold för att öppna ett leende på en annan av vakterna. Han vände runt, snabbt bakom en annan och satte dolken in genom armhålan på honom, där rustningen var obefintlig.
Att få spilla äckligt människoblod var välbehövligt och det var knappt att han kunde höra Ziys ord. Varför sluta med det roliga?
-
När Zaal såg hur vakterna stupade en efter en kunde han inte hjälpa sig själv och skrattade maniskt. Deras hjälplöshet var något han fann ett stort nöje i. Det var så tragiskt att så svaga, unga varelser kunde vara så pass naiva och tro att de hade någonting att säga till om. Han såg på den enda vakten som var kvar vid liv och hånlog. Samma vakt som hade beordrat dem att stå still när de anlände. Han valsade fram till vakten, placerade sitt spetsiga och vassa pekfinger under vaktens haka och upprepade samma ord som vakten hade sagt till dem. “Stanna där du är, i Sharahs namn.” Sade han hånleendes. Vakten höjde sin haka. Hans blick var fäst ner i marken, med en allvarlig blick. Någonstans där i kunde man se en uns av rädsla som gömde sig bakom den allvarliga, patriotiska blicken.
“Såhär ligger det till, min mänskliga lilla vän – Du skall föra oss till er drottning. Utan motstånd, utan sura miner och utan ett ord.” Förklarade han obehagligt nöjd. “Om du inte hellre vill sluta som dina vänner, förstås. Vi kan gärna hjälpa till med det också.” Sade han och log stort, medan han närmade sig vaktens ansikte med sitt, så att han tillslut stod obehaglig nära. Han vred på sitt huvud och såg bak på sin forna mästare. “Inte sant, Ulwarth?”
Ulwarth. Ett nidnamn man inte gav till vem som helst. Ett nidnamn för en vedervärdig förrädare, vilket var precis vad det betydde – någon som förrått deras allsmäktiga moder på lägsta tänkbara sätt. -
Ulwarth. Ordet skar i hennes öron. Förrädare. Hon gav till ett skratt som var en kort utandning som skulle kunna misstas för en fnysning. Utan att tveka fällde hon honom på marken och tryckte honom ner mot marken med hennes fot mot hans rygg för att sedan böja sig fram och trycka ner hans ansikte i jorden. Lika smutsig som han var.
“Du glömmer din plats, Kel’zak, jag kan döda dig nu utan att bli ifrågasatt.” sa hon, som en katt som spann nöjt med ett allvar i hennes blick. Att hennes ilska bubblade under ytan var inte något som märktes, inte än. Kel’zak, ett nidnamn för en man. Deras obetydlighet i världen.
En sista gång tryckte hon ner hans huvud för att släppa honom och betraktade honom när han reste sig upp med ett snett leende. Kaxigt och nonchalant. Som om hans ord inte hade betytt något för henne. Hon gav ifrån sig ett skratt – utan glädje i sig.
“Du fick dessutom uppdraget att hitta mig från Lloth, frågan är om det var okunskap eller svaghet som gjorde att du misslyckades?”
-
När Ziyate fällde sin före detta elev och tryckte ner honom i marken gjorde han inget som helst motstånd. Med ansiktet nere i jorden, hördes att dovt och mörkt skratt, istället för ljud av smärta som en normal person hade gett ifrån sig. Det var som om att han inte blev minsta illa berörd av att Ziyate tryckte ned honom. Nej, han hade snarare förväntat sig att hon skulle göra något liknande. Ingen i Dar Zakhar kände Ziyate, hur hon var och hur hon stred, bättre än Zaal’Ek, trots allt.
Skrattandes, ställde han sig sedan upp och borstade lätt av smutsen som satt sig i hans rustning. Döda honom? Tja, Zaal hade gärna låtit henne försöka iallafall. Hon må ha varit hans mästare en gång i tiden, men mycket hade förändrats sedan dess. Zaal’Ek hade spenderat varje år sedan dess åt att bli ännu starkare. En strid mellan dem hade tämligen varit en intressant syn.
När Zaal’Ek var färdig med att borsta bort smutsen ryckte han sedan lätt på axlarna och hånlog mot Ziyate. “Hmm.. Jag vet inte, det borde du som expert på både de sakerna nog kunna svara på bättre än mig.” Svarade han roat. “Dessutom, vem sade att jag misslyckades? Jag fann dig tillslut, inte sant?” Konstaterade han och syftade på detta exakta ögonblick.
Han tog ett steg närmare Ziyate och log sådär förrädiskt, som bara han kunde. “Jag må vara en man, men du förstår, skillnaden mellan dig och mig är att jag inte lägger svansen mellan benen och flyr som en rädd liten mus. Sådan son, sådan mor, antar jag.” Utvecklade han. “På tal om möss..” Suckade den maniska mörkeralven. Utan att släppa blicken från Ziyate, tog han fram en liten kniv som han kastade mot vakten. Det hela gick hiskeligt snabbt. Detta då vakten börjat backa bakåt under deras lilla dispyt och gjort sig redo för att fly. Kniven for förbi vaktens huvud med bara någon enstaka centimeter till godo. “Var ska du? Vi som har så trevligt!” Han lade huvudet på sned, såg på vakten med stora ögon och skrattade. -
Orden fick Ziyaté att skratta lätt, ett tomt och glädjelöst skratt. Orden var inget som berörde henne, det rann av henne som vatten. Däremot fixerade hon sina ögon på Zaal’ek återigen och lät sin hand ta ett hårt tag om hans haka vilket forcerade honom att se henne i ögonen.
“Inget onödigt dödande. Din lek har försinkat oss. Behöver jag påminna dig om vi har ett uppdrag från vår härskarinna Lloth?” frågade hon och klämde hans haka lite hårdare som för att poängtera. Hon släppte inte greppet eller allvaret i sin blick.
“Härdan efter spiller ni inte en droppe blod, om det inte är på mina order. Är det förstått, Kel’zak?” frågade hon och släppte inte greppet förrän hon hade fått något slags medstämmande innan hon vände bliken åt den andra mörkeralven med ett allvar i blicken som om hon förväntade sig ett svar från honom med. Män. Dårar. Det fanns en anledning till att män var underlägsna. Ingen tanke och de flesta av uppdragen blev lidna av det. Inte var det en slump att de flesta av skuggdansarna var kvinnor. Speciellt var det ingen slump varför hon var Lloths högra hand. Sättet hon stridit på, men framför allt gjort uppdragen på skillde sig från de forna tekniken och var mer effektiv.
Nonchalant steg hon förbi vakten som fortfarande höll ett krampaktigt grepp om hennes kniv för att dra ut den. Innan hon satte tillbaka den, torkade hon bort blodet och såg mot vakten som fortfarande skakade av rädsla.
“Rör på dig, jag har ingen lust att spilla mer tid.”
-
Nezharek drog långsamt ut dolken ur vakten, metallen följdes av en ett kraftigt flöde av blod och vakten grymtade till innan han signade ned till marken. Hans uppmärksamhet vändes till det som utspelades framför honom och under kragen gjorde han en grimas. Kvinnor var verkligen högfärdiga och uppenbarligen hade de en övertro på sig själva som äcklade honom. Blicken föll ned på dolken som var täckt av det smutsiga människoblodet och han satte sig på huk för att torka av den mot den livlösa vaktens kläder.
När Ziyatés uppmärksamhet vändes kort mot honom höjde han bara ögonbrynen kort för att visa att han förstått vad hon sa. Om han senare skulle följa det kände hans sig ytterst tveksam över dock. Nezharek reste sig igen och drog ned kragen från ansiktet, näsan rynkad mot den där fruktansvärda stanken som verkade ligga över staden. Han satte tillbaka dolken i sin dolda skida och följde efter sina kompanjoner då vakten på vinglande ben började leda bort dem från trädgården.
Lätt stötte han emot Zaals axel då han kom upp jämsides med denne för att få hans uppmärksamhet. Nez nickade såg från honom och nickade mot Ziyaté som gick framför dem innan han satte fingrarna format som ett v över munnen och såg sedan tillbaka på Zaal med ögonbrynen frågande höjda.
-
Zaal’Ek såg lugnt på Ziyate, med det där vidriga leendet på läpparna, när hon greppade tag i hans haka. “Är det förstått, Kel’zak?” Härmade han med en barnslig röst. “Aaw, Varför så arg?” Fortsatte han med samma barnsliga röst. Den som kände Zaal’Ek väl kunde plötsligt skymta ett grovt allvar någonstans Zaals ögon trots det breda, stora leendet. Han höjde sin hand och tog ett hårt grepp och Ziyates handled. Han började klämma åt hennes handled hårdare och hårdare. “Tro inte för en sekund att du förtjänar någon som helst respekt från mig, smuts. Du må vara en skuggdansare, och jag må vara en man. Men allt jag ser framför mig är en skraj liten förrädare.” Sade han medan han fortsatte strama åt kring Ziyates handled.
“Med det sagt, är jag här för att uppfylla min moders önskan. Jag kommer följa dig om det är Lloth’s vilja och jag kommer göra det som krävs av mig. Men om det är respekt du söker, får du leta någon annanstans, Ulwarth.” Sade han för att på något sätt bekräfta Ziyates order.
När han var klar, slet han loss Ziyates grepp och släppte själv greppet runt hennes handled. “Nå, ska vi?” Frågade han sedan och pekade med hela handen mot den livrädde vakten, bugade lätt med huvudet och log obehagligt.De tre började följa vakten och Zaal’Ek strosade efter och såg sig omkring på trädgården. Människor var verkligen gräsliga små varelser. De hade ingen smak för fem öre. Sedan kände han något slå mot sin axel. Han vred på huvudet och fick syn på Nezharek som gjorde en barnslig gest. Zaal’Ek skrattade högt i någon sekund innan han plötsligt slutade. Istället stirrade den blodtörstige Zaal’Ek in i Nezhareks ögon och log maniskt. “Säg mig, har du en dödslängtan, yngling?”
-
Inne i palatset var det spökligt tyst. Stegen ekade i korridorena och stegen från mörkeralverna var det enda som hördes. Åtminstone tills de kom till två stora ekportar. Ett gnisslande kom ifrån dem när två vakter öppnade portarna. Salen de steg in i var en vacker och ljus sal. Ljuset som sken igenom de stora fönstrerna och taket skapade skuggor som gav vackra mönster i de vita marmorgolvet som var putsat nog att spegla varenda detalj i alla som steg över dess yta. Längst väggarna satt både damer och herrar i vackra siden tyger. Att de var högt uppsatta var inte svårt att gissa sig till. Högst upp på en tron gjord av polerad vitguld satt drottning Akila själv. Avslappnat, nästan nonchalant satt drottningen i sin tron med ena benet över det andra. Lite mer utmanande än vad man skulle kunna tänka sig att Sharahs utvalde skulle vara, när klänningen var skuren så att hennes ben och mörka hy syntes. Hennes ena hand var vilandes i hennes mörka tjocka hår som var uppsatt i en fläta som slingrade sig ner till hennes höft och den andra vilade på armstödet som var likt en orm. De bärnstensfärgade ögonen var fixerad på den unga mannen som satt i en stol mitt i salen.
Pojken gav ifrån sig ett skrämt och litet förvirrat skrik när två guldkedjor, likt små ormar slingrade sig fast omkring hans armar och ben så hårt att han inte kunde röra sig. Blicken var flakande och rörde sig från hans drottning till det som verkade vara hans mor och far. Bakom honom tornade en soldat upp med en kniv som han med en nick från sin drottning drog över pojkens kind och ner till nyckelbenet och lämnade en rispa av blod. Sedan lät han kniven skära av varje finger så att den unga mannen inte skulle ha någon chans att göra något vettigt yrke. Skriket skar igenom salen, men det hördes inte någonting från åskådarna. Det var som om salen höll andan, rädda för att få deras drottnings uppmärksamhet. Det var som om de nykomna gästerna inte ens lades märkes till. För att få tyst på pojkens oväsen gestikulerade Akila åt soldaten att skära av tungan på honom. Blodet rann ner för hans strupe och till slut höll drottningen upp handen. Hennes bärnstensfärgade ögon glimrade till och hon nickade åt en av de pompösa damerna att få tillåtelse att röra sig ner.
Kvinnan var rask i fötterna och snubblade nästan över sin egna klänning då hon kastade sig mot sin son. Hon drog fram en linneduk för att försöka torka bort och stoppa blodflödet från den unga mannen. Samtidigt kunde man höra hur hon bad för sin son och för sin familj. I samma sekund som kvinnan lade sina armar om den unga mannen drog Akila ett av sina långa finger över sin hals, stolen under pojken rycktes bort av soldaten och modern med sin son föll ner på golvet, fortfarande hukande över varandra.
Nonchalant knäppte Akila med sin ena hand och golvet började spricka upp omkring de två för att avslöja ett golv fullt av väsande ormar. Moderns skrik kvävdes snart av att en orm slingrade sin kropp över hennes hals. Drottningen gav till ett tomt skratt.
Sedan lät hon sin blick lite fundersamt röra sig mot gästerna hon slog ihop sina händer och lutade sitt huvu lite på snedden så att örhängerna som hade gett henne Lloth klingade till och de många armbanden på hennes armar klirrade.
“Ah…” sa hon, som om det var svårt att placera de mörkaalverna i sitt huvud först för att sedan le snett och kasta en blick mot sin rådgivare Djan.
“Och vi som hade… mer folk på agendan.”
-
Nezharek rynkade besviket på näsan och himlade med ögonen åt Zaals reaktion och föll in bakom honom istället. Även om han initialt visade att han tyckte karl hade dålig humor så kunde han inte hjälpa sig att få en obehaglig och isande känsla längst ryggraden. Det var nog bäst att hålla sig på avstånd. Dock så tedde han sig nog hellre till en man, oavsett hur obehaglig denne än må vara, än att behöva slingra sig under en förrädisk kvinna som Ziyaté. De fortsatte i tystnad genom palatset och in i den stora salen. Hans blick gick över människorna som satt där i sina osmakliga kläder och fula, åldrade ansikten. Han kunde inte rå för att rynka äcklat på näsan. En min som snart ersattes av ett svagt och snett leende, belåten över de scener som utspelades framför dem. Stackars ormar som fått en sådan ovärdig uppgift.
På den stol som var placerad snett bakom drottningen halvlåg en man, tillsynes sovandes och med ett halvfullt vinglas lutande oroväckande mycket i ena handen. Han var klädd i flera lager av lösa rockar, omlott i vitt och svart med mönster och detaljer i guld, det mörkbruna håret spräckligt av grått vid tinningarna. När drottningen vände sig mot honom öppnade han ögonen som om han kände av hennes blick. De var ljus lila med pupiller som verkade alstra sitt egna ljus.
“Så våra gäster har anlänt” ett brett leende sprack upp på hans läppar men nådde aldrig ögonen, där det ena ögonlocket verkade ha ofrivilliga ryckningar till och från. Han lutade sig framåt i sin stol, och vilade armarna mot knäna. Lite vin spilldes ut på en av de spräckliga hyenor som legat kedjade vid hans fötter. Ett högt gnyende lämnade djuret vilket fick honom att brista ut i ett tjutande skratt som ekade genom salen.
“Ni står framför Drottning Akila Tenir, av vem ni bundit er att utföra ett uppdrag. Stig fram, ärade gäster” hans röst bar en förvånansvärd styrka då han talade på mörkeralvernas egna språk. Någonting verkade röra sig i hans skugga, hans självaste aura var bekant för alverna framför dem. Bekant likt en mors omfamning.
-
Väl framme i den stora bevittnade de tre vad som hände pojken och hans mor. Skriken, blodet och framförallt deras hjälplöshet, var som ljuv musik i Zaal’Eks öron – som balsam för själen. Med ett belåtet leende stirrade han på vad som hände framför de tre. Han kände sig nästan som hemma. Ja, om man bortsåg från allt annat än de lidande människorna framför dem, förstås. Ljuset, alla färger, folkets överdrivna klädsel. Allt var vedervärdigt.
När uppmärksamheten tillslut riktades mot de tre mörkeralverna skrattade Zaal’Ek, medan blicken for mellan alla människor i rummet, innan den tillslut landade på drottningen och hennes rådgivare. “För all del, låt inte oss störa er underhållning.” Sade han och gestikulerade ursäktande med händerna.
När han hörde rådgivarens ord och granskade honom med blicken frös han till i någon sekund. “Hur?” Tänkte han för sig själv. Det tog honom en kort sekund, innan ett ljus gick upp för honom. Plötsligt flinade Zaal lömskt, gick fram närmare den ståtliga tronen innan han slutligen gick ner på ena knät och bugade framför Drottningen och hennes rådgivare. Det fanns ingen tvivel – Det var hon. Hon vakade över dem. Det var ju självklart. Vanligtvis skulle Zaal aldrig ens tänka tanken att buga inför en människa, men det här var inga vanliga människor trots allt, och det var ju faktiskt inte människorna i sig han bugade för. “Vi är här för att tjäna.” Sade han kort med ett illfundigt leende på läpparna.
-
Lite med avsmak betraktade de vinröda ögonen omgivningen. Det höga skriket från de torterade, gav henne nästan en mild huvudvärk. Inte var det som om hon hade någonting emot tortyr. Snarare var det dessa människor… Fulla och patetiska. Många av dem bedrev sin dyrbara tid till att inte åstadkomma något. Åren rann ut till inget. Vanligtvis skulle hon inte buga sig för en människa, men hon kände sin härskarinna i både drottningen och rådgivaren. Ziyaté lade båda sina händer bakom ryggen och log snett medan blicken ständigt var på drottningen.
Drottningens blick verkade inte full av avsky, vilket förvånade Ziyaté. Trots allt hade avsmaken av hennes folk alltid funnits bland de flesta folk. Enbart namnet, mörkeralver, tydde väl på att de var av ond natur eller nattens varelser?
Att de bugade sig för henne, var för Akila en vanlig hälsning. Varför skulle de inte göra de? För ett litet tag verkade hon fast i sina egna tankar men vaknade till när hon hörde hur några av adelsmännen viskade febrilt och ilsket mellan varandra. Hon reste sig och fixerade sin blick på mannen, ett nästan groteskt leende fanns på hennes läppar och hon gjorde ett tecken mot vakten som släpade adelsmännen i armarna bort så att fötterna skrapade mot marken.
Nonchalant släppte hon glaset och innan de skulle möta golvet och gå i tusen bitar fångade en tjänarinna upp glaset. Vad skulle hon med ett tomt glas med? Elegant steg hon ner för de få trappstegen och rörde sig mot bakdörren till kammaren som hon spenderat mer tid i. Kartan låg fortfarande på bordet med intorkade rödvinsfläckar som såg ut som blod. Hon drog en hand över kartan och stannade över alvernas skogar.
“Är det inte roande?” frågade hon och gav ifrån sig ett flickaktigt fnitter fast det verkade som om det var bara hon som kunde se de roliga i det hela.
“Att ni ska ta er tillbaka till skogarna där er historia började?”
-
Djans uppmärksamhet hade redan gått ifrån mörkeralverna till sitt vinglas som han betraktade med en lite besviken min. Detta noterades snabbt av en tjänare som steg fram för att fylla på det. Med sitt glas väl fyllt höjde han blicken och lät den gå genom folksamlingen där inne. Ett sus gick genom salen då männen greps av vakterna, för att sedan stilla sig i total tystnad. Djan skrattade högt och lutade sig tillbaka i sin stol med ett roat flin.
Till hans stora besvikelse verkade dock drottningen tycka det var dags att lämna salen och han reste sig mödosamt upp och gjorde en gest åt mörkeralverna att följa drottningen.
“Efter er” ögonen synade dem alla tre var för sig och flinet på hans läppar blev större. Ena ögat ryckte ticks-artat då han föll in bakom alverna och in i rummet bakom tronsalen. Dörrarna slog igen med en dov duns bakom dem. Han stämde in i drottningens fnitter med sitt något hysteriska skratt för att sedan slå sig ned på en av stolarna.
“Så fint att ni kan bistå min ärade drottning i detta. Så väldigt….” han stannade upp och drack av vinet. Ett kluckande och lågt skratt lämnade honom “… nobelt av er”Nezharek hade följt Zaal’ek och Ziyatés exempel och bugat inför den falska drottningen och hennes vidriga rådgivare. Men samtidigt var det med glädje, för han kunde nästan se hur hans härskarinna, den skönaste av dem alla, fanns i deras själar. Hon använde talade genom dem. De var bara skal för henne. Hennes närvaro gav ett lugn och fyllde honom med pliktkänsla. För just att känna av och spåra energier och magier, var ett av hans ess. Med den tryggheten kunde han bortse från de hånfulla orden från både den falska drottningen och rådgivaren.
-
De tre följde drottningen in i kammaren. Zaal’Ek nickade instämmande mot drottningen och log sådär falskt som han alltid gjorde. Roande? Det som var mest roande var hur dessa människor själva trodde att de hade någon slags form av makt – att de levde i någon slags illusion av överlägsenhet. Det hela var komiskt – Hur en sån underlägsen, svag och primitiv ras kunde ha sådana höga tankar om sig själva. “Mycket roande.” sade han och skrattade dovt.
Zaal’Ek vred på sitt huvud och såg på den högmodige rådgivaren. Utan att svara på Djans kommentar, nickade han medan det mordiska flinet bredde ut sig bredare över ansiktet. En sådan patetisk liten varelse. Lusten att ta hans liv och se honom plågas kliade smått inom Zaal’Ek. Det syntes dock inte på honom. Istället stod den mordiska och lömska mörkeralven lugnt kvar och såg obehagligt på Djan.
Efter en kort stund sneglade han bort mot Ziyate i väntan på hennes svar. Hon var ju trots att gruppens ledare.
-
Att Djan instämde i hennes hysteriska skratt och fnitter var det enda hon behövde. Egentligen inte ens det. Hennes ögon fokuserade på en punkt i kartan. En kniv i hennes hand drog ett långsamt snitt över namnet Älvskogen på kartan hela vägen till Brinkeland där hon körde ner kniven så att den satt fast i bordet.
“Medan vi håller drottning Alienna och hennes allierade i Kaelred och Brinkeland upptagna… med en tillräckligt stor distraktion hämtar ni artefakten åt mig” sa hon och tog en klunk av vinet.
–
Mörkeralven lyssnade på drottningen, ett snett leende fanns på hennes läppar. Arroganta smutsiga människa. Att käfta emot, eller ta till orda skulle inte vara en god idé. Drottningen skulle känna sig hotad. Tanken gjorde Ziyaté lite road men hon betraktade kartan och dess söndriga kanter. Hon hade förstås en egen agenda, men det var ingenting hon hade tänkt säga innan drottningen och rådgivaren hade försvunnit ut ur rummet.
“Vi är här för att tjäna” svarade Ziyaté till slut med ett slugt leende
-
Djan skratt fortsatte, lågt och kluckande. Det tilltog mer och mer i styrka, som att han hört ett skämt ingen annan i rummet hade. Blicken mötte Zaal’Eks och leendet besvarades på samma sätt ett rovdjur ler innan det hugger. Utan att leendet försvann eller att han släppte alverna med blicken drack han av vinet. Vid alvinnans ord smackade han med tungan och sänkte vinglaset en aning.
“Oh ja… vi är alla här för att tjäna…” han talade återigen på deras eget språk och orden dröjde i luften, som om han skulle säga någonting mer. Han hade ställt ned glaset på armstödet och balanserade det förstrött med ena fingret då han väntade på att trions uppmärksamhet skulle riktas till honom. När de väl vänt sina blickar åt hans håll blev hans leende bredare och han lyfte fingret från glaset. När trycket försvann tippade det över och började falla mot golvet. Glaset rörde sig långsammare och långsammare, som om luften ersatts av tjock olja.Då tiden stannade upp kunde de känna ett sug i bröstet, likt någon gripit tag om deras hjärtan och drog dem bakåt. Ett hårt tryck mot deras tinningar och alla ljud ersattes av tystnadens tjut. Rummet blev mörkare, till dess att endast ljuset i Djans pupiller syntes.
De fann sig mitt i en öken av svart sand under en blodröd himmel. Vinden yrde upp sand kring dem och hettan var outhärdlig. Så hett att luften brände i deras lungor och sanden piskade deras ögon. En rutten stank av svavel gjorde det hela värre.
“Ni ska tjäna. Och ni vet vem” hans röst var i deras sinnen och överallt runt omkring dem på samma gång.
“Men ni ska inte bara hitta detta vapen. Er mor, min förtrogna… Släkten Tenir har länge nog varit en tagg i hennes sida.” rösten bars bort med vinden och de lämnades endast med dess vinande för ett ögonblick som kändes likt en evighet.
“Ta vägen längst kusten. Låt ingen med Tenirs blod behålla det i sina vener.”Glaset for i marmorgolvet med ett högt kras. Djan tjöt till av skratt. De var alla tillbaka i det svala rummet.
“Hoppsan, så klumpigt av mig.” han skrattade ytterligare och lutade sig tillbaka djupt i stolen, blicken gick från alverna till Akila.
“Precis så. Vi kommer locka ut Alienna och hennes magiker. Älvskogen kommer vara helt tom. Ett uppdrag ni knappast kommer misslyckas med.” -
Zaal’Ek såg på drottningen när hon avslöjade planen. Han nickade nöjt, utan att säga något. Det var en bra plan. En ganska tråkig sådan förvisso, men bra ur ett rent strategiskt perspektiv. Dock tvivlade han på att det betydde att de bara kunde valsa in och ta vad de ville ha, om denna artefakt nu var så pass mäktig att den var ett hot mot självaste Lloth. Men det kvittade för hans del. Han hoppades trots allt på att få lite motstånd och därmed få chansen att ta några liv.
Zaal’Ek hörde den högmodiga rådgivarens ord och bevittnade hur vinglaset sakta för mot marken. Hmm, Intressant.
Sedan kom smärtan och innan han visste ordet av det befann han sig i denna fiktiva öken. Det krävdes inget geni för att lista ut att det hela var en illusion. Vetskapen om att det inte var på riktigt, hjälpte kanske en aning, men fick inte smärtan att upphöra. Värmen brände i hans bröst som om någon hällt lava i hans lungor. Det hela fick Zaal’Ek att falla ner på ena knät. Hans ögon påvisade tecken av smärta, då han knep ihop med ena ögat, medan hans mun påtalade något helt annat. Ett mörkt, dovt och maniskt skratt hördes tyst från honom. Även om han kände smärta, var det någonting med det hela som var roande med det. Om det var njutning eller om det bara var ren mani var svårt att sätta fingret på. Faktum var att han först funnit det fascinerande att en människa kunde besitta sådana krafter. Sedan hade det slagit honom – Lloth. Lloth hade helt klart ett finger med i spelet.Djans ord var precis den twist på planen som han hade velat höra. Äntligen skulle han få spilla blod. Det skulle bli ett roande uppdrag, minst sagt. När allt sedan återvände till det vanliga, ställde han sig upp igen. Hans blodslust kittlade i kroppen. Han kunde knappt bärga sig. Med ett ivrigt hånflin på läpparna såg han på Djan och nickade. “Oroa dig inte. Vi misslyckas inte.” När allt det här var över kanske han skulle ta sig ut på en liten utflykt och slita hjärtat ur människans ynkliga kropp?
-
Oberörd och omedveten om det som skedde i mörkeralvernas och Djans sinne, fortsatte Akila att snurra på kniven så att den skar allt djupare in i bordet. Faktum var att hon var koncentrerad på kartan och sina egna tankar om att erövra världen i Sharahs ljusa namn att hon inte ens lade märke till Zaal’eks ord. Även om det var mer till för Djan att höra, hon förstod trots allt in deras äckliga språk och hade slutat att lägga allt för mycket uppmärksamhet på dem.
”Djan, vi har andra brådskande möten att ta tag i.” påpekade hon simpelt mot sin rådgivare och med en nonchalant handgest avfärdade hon mörkeralverna. Det fanns inget mer intresse för mörkeralverna – inte nu. Inte förrän hon hade fått sin artefakt tillbaka.
–
Ringandet skar i Ziyatés öron, värmen som fyllde hennes lungor som gnistor från den sprakande elden. Rösten som ekade, sanden som skar, värmen och det konstanta ringandet det skulle kunna göra vem som helst galen. Hon slöt ögonen och knöt sina nävar för att försöka kontrollera sin smärta men hon hade inte tänkt ge Djan lyckan nog att se henne falla på knä eller skrika av smärtan. Hon lyssnade på rösten, men orden gjorde henne misstänksam. Mörda de med Tenírs blod? Det lät som en onödig omväg, en som hon inte hade hört sin härskarinna tala om innan. Blicken vandrade som hastigast mot det krossade glaset som bröt hennes tankegång. Hon förstod förstås vad drottningen sa och sträckte på sin rygg för att se på de två männen vid sin sida.
“Ska vi spilla tid, eller blod?” frågade hon, för hon var trots allt medveten vad som motiverade Zaal’ek och den andra mannen hade väl inte heller något emot det. Med de orden böjde hon kort och med en spelad respekt mot drottningen och Djan för att börja röra sig bakåt mot dörren.
You must be logged in to reply to this topic.