Från det att han ställt sin fråga till hon besvarade den kändes det som han befann sig i en sorts limbo där tankarna hann skena fritt. Rynkan mellan hennes ögonbryn fick honom att ångra sig men från förtvivlan till hopp svängde känslorna lika snabbt vid hennes leende. Hon hade velat träffa honom om det gick. Värme spirade genom bröstet och han kunde inte hjälpa det leende som växte fram på hans läppar, även om han försökte hejda det genom att bita sig på insidan av läppen. Först sa han ingenting mer utan nickade bara då han slog ned blicken av den blygsamhet han plötsligt kände och backade ett par steg.

Men precis innan han vände sig för att gå så såg han tillbaka till henne, leendet kvar på hans läppar.
“Du är faktiskt söt när du rodnar,” sa han med mer värme än retsamhet. Och precis som hon en gång gjort mot honom så väntade han inte på hennes reaktion eller svar, utan vände på klacken för att bege sig tillbaka till prakthallen. Värmen i bröstet var dock kvar, likaså det nästintill fåniga leendet, och en beslutsamhet att träffa henne igen.

Till en början hade Bain varit emot sin fars order om att ta befäl vid ett av gränslägren. Dels för att han visste hur urbota tråkig uppgiften skulle bli, då blotta närvaron av de olika vaktposterna skulle se till att alverna höll sig bland träden, men också för att det fanns ingen ära eller respekt att få där. Respekt var någonting han behövde, för han visste också hur svårt det skulle bli att försöka kommendera sin fars krigare utan att de hyste det för honom. Och hur skulle de kunna göra det, om det enda sättet att förtjäna det var på slagfältet? Så han hade snabbt förstått att detta bara var ännu ett sin fars straff, att skicka iväg honom till ett lerigt läger istället för att få gå i härtåg med sin bror.

Men han hade haft tur, om man nu skulle kalla det för tur, att just deras läger blivit trakasserat under tiden de byggt upp det vilket då lett till flera små stridigheter. Knappast kunde han väl säga att han vunnit ära på slagfältet, men det hade varit tillräckligt för att order som han gav i alla fall övervägdes av krigarna. Sen var det värt att fråga om man ens kunde kalla männen för krigare. Några hade nog kanske varit det för tjugo år sedan, andra var yngre än han själv. Några var han nästan säker på hade skickats dit som straffarbete för stöld.

Han stod och svor över att hans häst dragit av sig ännu en sko i leran då någon ropade till honom från det enkla vakttornet. Det var säkerligen bara en budbärare som närmade sig, men likväl tog han sig upp den korta stegen upp. Även om det inte var högt från marken så gav det en god utsikt över omgivningarna. Bain stannade vid vakten som uttråkat nickade mot den ensamma ryttaren som närmade sig.
“Det ser inte ut som någon budbärare det där. Men hon kanske bara vill ha vatten till sin häst. Eller dela ut kakor,” skrockade vakten förnöjt och även Bain log lite snett åt orden. Med en fundersam rynka mellan ögonbrynen kisade han mot ryttaren. Sådär på håll påminde hon om Saoirse och det fick hans hjärta att slå snabbare. Efter mötet bland gravkullarna hade han knappt kunnat sluta tänka på henne och hennes ord, något som knappast svalnat nu då han var så pass nära Haedos. Hur många gånger hade han inte övervägt att smyga dit under förklädnad?

Snart insåg han att det inte kunde vara någon annan än Saoirse som kom ridande och i misstro höjde han ögonbrynen.
“Vet du vem det är?” frågade han avvaktande till vakten som kisade med ögonen och sedan skakade på huvudet.
“Någon bondjänta bara,” blev vaktens svar och det gick upp för Bain att få, eller kanske ingen förutom han själv i lägret, visste vem hon var. En insikt som fick honom att skynda sig ner från vakttornet igen och istället tog sig över leran fram till öppningen i den enkla, men dödliga, palissad som byggts upp kring lägret. Där hejdade han dock sig själv. Tänk om han bara såg det han ville se? Det kanske bara var någon bondjänta?

Ju närmare hon kom desto mindre tvivlade Bain på vem det var, något som både lockade fram ett leende på hans läppar och samtidigt fick honom att bita tillbaka det av nervositet. Den nyvunna respekt och säkerhet han fått under tiden i lägret rann av honom likt vattnet på en gås då hon stannade framför öppningen. I ett försök att verka ledig och självsäker tänkte han luta ena armen mot palissaden, men det fanns inget naturligt sätt att göra det så han såg först bara dum ut innan han snabbt gav upp.

Återigen slogs han av vad vacker hon var. Så pass att det nästan gjorde ont i ögonen och han såg upp mot några av de andra männen. De verkade ointresserade, eller snarare omedvetna för visst hann han se ett par storögda piltar stå och glo på henne. Men ingen verkade veta vem hon var och han kände sig plötsligt tacksam över det öde han fått. Han leende växte sig bredare vid hennes fråga när han vände tillbaka blicken till henne.

“Givetvis kan vi undvara det för ensamma resande,” leendet spelade på hans läppar och även hos honom fanns en road glimt i ögonen då han steg fram. “Jag visar er till tråget,”
Han tog tag om tyglarna och klappade hennes häst lätt på halsen innan han kisade upp på henne igen. Förgäves försökte han hålla tillbaka sitt leende.
“Så hur kommer det sig att du reser ensam längst vaktposterna?” frågade han nu med lägre stämma.

I en tanke att besvara hennes fråga öppnade han munnen men inga ord hann över hans läppar innan hon satt av sin häst. Istället log han roat, även om han faktiskt blev charmad av att hon inte väntat in något svar. Och det faktum att hon, troligen, trotsat sin familj och tagit denna omväg av nyfikenhet. Eller dumdristighet. Det gjorde honom underligt glad, en nästintill hisnande känsla, som fick honom att bita sig i insidan av läppen för att inte flina allt för brett. Likaså slog han ned blicken då hon kikade upp på honom för att inte visa för mycket av denna nya känsla.

“Det blir nog bara dumdristighet om din familj får reda på att du tog om vägen,” han vände tillbaka blicken till henne, leendet kvar på läpparna och rösten alltjämt lågt “Kom, så får du se vilket liv i överflöd gränsvakterna har.”
Han sa det med glimten i ögat och la ena handen mot hennes arm i en gest att hon skulle följa med då han började leda in hennes häst mot lägret. Vattentråg fanns visserligen på flera ställen, och han hade för avsikt att visa henne till det närmaste, men det var lika lerigt överallt. Trots halmen som lagts ut på stigarna som skapats mellan tält palissader. Det såg inte ut som att någon haft torra fötter på flera veckor. Bain gjorde en liten gest mot det hela och gav henne en blick.

“Det kanske inte er så farligt ut, men räknar man in hur urbota tråkigt det är att spana efter alver, vilka jag börjat tvivla på om de än finns, så blir dagarna fruktansvärt långa,” än log han och det fanns en road ton i hans röst. När det verkade som han skulle fortsätta prata hejdade han sig, plötsligt medveten om vad han hade tänkt att säga och generat vände han blicken till hennes häst istället. Hur skulle hon ta det om han sa att han faktiskt funderat på att ta sig till Haedos vid ett flertal tillfällen? Hon hade ju trots allt bara tagit en omväg, och det kunde fortfarande vara slumpen att hon dykt upp här. Den plötsligt blygsamheten fick honom att istället byta ämne.
“Det är… det är en fin häst som du har,” en harkling följde hans ord då han insåg hur konstigt det lät och han klappade hennes häst på halsen då de stannade framför vattentråget.

Bain kunde varken hindra leendet eller rodnaden vid hennes ord som fick hans hjärta att slå ett extra slag. Det var så förvånande och trots den retsamma tonen i hennes röst hoppades han att hon menade allvar med det. För även om de nog aldrig skulle tillåtas vara vänner ville han ändå gärna träffa henne igen. Men samtidigt så kunde han inte veta vad hon exakt menade och han var nästan tacksam över att konversationen istället blev om hennes häst. Han fortsatte att klappa hästen över halsen men vände blicken till henne då hon nämnde spelen och det knöt sig i magen på honom.

En knut av skuld. Inte kanske så mycket att han kände sig skyldig över det som hänt, utan snarare för att han ändå mindes spelen som någonting så hemskt som han borde, speciellt med tanke på hur mycket Saoirse hade förlorat. Samtidigt kunde han inte låta bli att le åt hennes sista ord.
“Jag är glad att du tog den omvägen, dumdristig eller inte,” och lite dåraktigt hoppades han att hon gjort det just för att träffa honom. Hans blick var fortfarande fäst vid henne och hans hand nuddade vid hennes där de båda hade klappat hästen. Bara den lätta, lilla beröring kändes som en stöt genom kroppen och hans mindes den puss hon gett honom flera år tidigare. Men istället för dra sig undan eller slå ner blicken så fattade han mod till att lägga sin hand över hennes.
“Och när du säger att vi ska ändra på de långtråkiga dagarna, hoppas jag inte du menar att du tänkte skicka några krigare hit?” han sänkte rösten igen men det fanns en road ton där och leendet var kvar på hans läppar, “Utan att du kanske ska ta en omväg fler gånger?”. Han hoppades att det var så och det syntes i hans ögon. Varför han kände så visste han nog inte riktigt själv och det gjorde honom förvirrad, men vad än hans familj sagt, kunde han inte trycka undan viljan att träffa och lära känna henne.

När rodnaden på hennes kinder blossade upp kunde han inte låta bli att känna sig lite nöjd och leendet blev bredare på hans läppar. Det gjorde honom genuint glad att se en sådan reaktion från henne. Att hon inte var likgiltig för hans ord skänkte ett underligt sorts mod och tilltro. Sen väckte det något lurigt i honom att se henne rodna, något som ville kivas och retas. Han hade för stunden glömt bort att de hade ögon på sig, och även när hon nämnde hans mannar kunde han inte släppa henne med blicken. Hoppfullheten de verkade dela fick det att kittla i magen.

Det hon sa härnäst fick hans leende att bli till ett skratt, först roat och hjärtligt över tafattheten. Men så slog osäkerheten till och han rynkade på ögonbrynen och skrattet blev mer nervöst. Var det meningen att han skulle ha kvinnor på besök? Trodde hon att han hade det? Var det en dålig sak? Nu blev det hans tur att få en rosigare nyans på kinderna.

“De pratar ändå, så det är skitsamma vad de tycker,” sa han först men blev sedan osäker på hur det uppfattades och la hastigt till “Alltså att du har varit här. Inte någon annan.” Han gjorde en liten grimas och slog ned blicken, men kunde sedan inte låta bli att skratta till och höja blicken till henne igen.
“Det händer ju inte så mycket här som man kan prata om,” förklarade han roat och skakade på huvudet. Leendet var kvar på hans läppar då hans blick fastnade i hennes för en kort stund. Utan att tänka på det sänkte han handen från hennes i en gest som först var ämnad att stryka hennes kind, men tack och lov besinnade han sig och la istället handen mot hennes axel.

“Kom, jag följer dig en bit på vägen…” han vände bort blicken med en liten nickning mot vägen de kommit, “En bit närmare nästa vaktpost i alla fall,” la han till och kikade tillbaka på henne.

Några uttråkade blickar följde dem när de vände tillbaka mot utgången. Bain lät sin egna blick svepa över männen som var närmast då han insåg vilken stor risk både han och Saoirse tagit. Men nyfikenheten verkade mest av allt bara vara sval, kanske någon som såg road ut och han förstod att något hån skulle komma förr eller senare. Förhoppningsvis senare. Hennes lågmälda fråga fick honom att se tillbaka till henne och han drog ett djupt andetag, på gränsen till en suck.

“Om min far får bestämma så är jag säkert här hela vintern,” svarade han i samma låga ton och log uppgivet mot henne innan han skakade på huvudet och fortsatte, blicken mot marken, “Om han ens känner för att hålla överenskommelsen så länge-” Bain avslutade knappt sin mening då han insåg vad han precis sagt och till vem. Han svor inombords och bet sig i insidan av kinden innan han höjde blicken till henne.
“Han är bitter och nyckfull, det är bara det jag säger,” la han till i än lägre ton men kände hur klumpen i magen växte. Hur kunde han vara så dum att han inte vaktade sin tunga? Varför kände han sådan tillit till henne, helt obefogat? Han sökte efter svaren i hennes ansikte med en något bekymrad rynka mellan ögonbrynen.

De var nästan vid öppningen då han vände sig mot en av de mannar han visste inte skulle sätta sig emot honom. En snorig, blond yngling.
“Einar, rappa på, låna mig din häst,” beordrade han, även om han knappast lät så barsk som han hoppats. Men ynglingen lydde och skyndade iväg. Bain vände sig mot Saoirse igen och han kunde inte hjälpa det lilla leendet som kom tillbaka på hans läppar. Han hade så svårt att inse att hon var fienden och att det han sa och gjorde var att förråda hela sin släkt.

“I vilket fall så finns det tid för många omvägar,” fortsatte han i samma låga ton och rörde lätt vid hennes arm innan han vände sig till Einar som ledde fram en fuxfärgad märr. Bain tog emot tyglarna och gav Saoirse en blick och ett litet leende innan han satt upp.

Hjärtat fladdrade till i bröstet och han kände hur kinderna hettade av hennes ord, så han var tacksam att han kunde se ned i hästens man medan han samlade upp tyglarna. Underligt nog hoppades han nu också att han skulle bli kvar och var plötsligt tacksam över att hans far skickat honom dit. Det fick honom att le lite finurligt när han kikade mot henne och manade på hästen upp jämsides med henne då de red ut ur lägret.

“Jag trodde aldrig jag skulle säga det här, men jag ser faktiskt fram emot att stanna här hela vintern,” han höll fortfarande rösten låg men det gick inte att ta miste på att det han egentligen menade var att han såg fram emot att träffa henne. Han kastade en blick över axeln på lägret som de nu lämnade och skrattade till. Det var förundrande hur han såg fram emot att få sitta och huttra i ett vakttorn den stora merparten av tiden i förhoppningen att stjäla några få möten med henne.

När han vände tillbaka blicken till henne kom nervositeten krypande och det syntes i hans leende. Han var rädd för att göra bort sig och det blev inte precis lättare av hon var så vacker att han fick ont i bröstet. För att fatta mod behövde han vända bort blicken ut över landskapet istället.
“Vet du,” började han med ett djupt andetag, “Jag tror jag bara var en dag bort från att bege mig till Haedos. Så evinnerligt tradigt har det varit här.”
Med ett litet leende kikade han tillbaka på henne och fortsatte med en något road ton.
“Men snälla säg också, att du haft det lika tråkigt där.”

Bain skrattade till åt de retsamma orden och såg ut att överväga det hela som fullt rimligt innan han nickade. Han sköt en road blick mot henne vilket fick hans leende att bli bredare och han vände snabbt tillbaka blicken framåt igen.
“Det hade varit värt det,” sa han nästan i förbifarten men hans dumma flin kunde han inte dölja. Såklart hade han gärna behållit sitt huvud på axlarna, men samtidigt hade han nog tagit den risken ändå. Fast inte bara på grund av tristess.

Att hon haft lika tråkigt som honom var ju kanske inte glädjande, men han smålog ändå när han kikade på henne ur ögonvrån. Det var mer roande kanske, att de båda suttit i samma båt, och att hon tagit omvägen i hopp om att träffa honom, eller i alla fall gjort uttryck för att hon tänkte göra det igen. Tanken var hisnande och det fladdrade i magen, en känsla han inte upplevt tidigare.

“Där måste jag säga att jag varit glad över att inte behövt se mina syskon,” hans röst var road, men det fanns en sanning i det han sa. Att komma ifrån rivaliteten syskonen emellan som hans far verkade driva på med glädje. Men det var en tanke han inte dröjde länge vid utan han vände sig nu mer mot henne igen.
“Men det måste ju betyda att du kan göra sånna här dumheter?” han la huvudet på sned och även om rösten var lite retsamt så hans blick också fylld med förhoppning “Kanske är det så att chanserna är större att jag behåller mitt huvud om jag någon gång råkar ha vägarna förbi Haedos?” han kunde inte låta bli att skratta åt sina egna ord. Det kändes så bisarrt om så skulle vara fallet, så naivt och korkat att fråga, och samtidigt hoppades han att det var sant.

Det fanns någonting tillfredsställande med att se hur hennes kinder fortfarande var rosiga, en sorts bekräftelse på att hon brydde sig. Att hon inte var likgiltig inför hans ord. Så klädde det henne till den grad att han hade svårt att slita blicken från henne. Hennes kommentar om att smyga fick honom att skratta till.

“Ja du, det återstår väl att se…” hans tankar gick inte alls till några soldater, bevakning eller att hon kanske sagt för mycket. Istället föreställde han sig hur han smög iväg för att träffa Saoirse i hennes familj hem. Ofrivilligt, men inte ovälkommet, föreställde han sig också vad de skulle göra vid ett sådant möte. Nu blev det Bains tur att rodna och han bet sig i läppen då han vände bort blicken, som att han var rädd att hon skulle läsa hans tankar. Han märkte knappt att hon bytte samtalsämne.

“Min häst? Aha,” han fick dra ett djupt andetag “Eh, han har dragit av sig en sko. Igen. Man kommer kunna starta en järngruva där efter alla skor vi blivit av med.” Han skakade på huvudet och vågade sig på att se tillbaka till henne. Deras blickar möttes och det kändes som en stöt gick genom kroppen på honom. För ett ögonblick tappade han helt allt vad han tänkt säga och harklade sig lite förvirrat innan han fick fatt i tankarna igen.
“Men jag ska säga att du sa hej,” sa han roat, mest road över sig själv faktiskt, “Sen dröjer det väl inte länge förrän du kommer och träffar honom?” åh så pinsamt, han använde en hästjävel för att försöka ta reda på när hon tänkte komma tillbaka. Bain kunde inte låta bli att göra en liten grimas åt sig själv, även om hans roade leende var kvar på läpparna.