Bain nickade med en min som ändå talade för att hon troligtvis hade rätt om att de hade en slarvig hovslagare. Alla i lägret var i ärlighetens namn bottenskrapet från Wendylm. Han själv inkulderat om man frågade hans far. Men där och då sköt det knappast ner hans humör, särskilt inte vid hennes lilla skratt. Det klingade behagligt i hans öron, fick hans hjärta att slå snabbare och leende att mjukna då han betraktade henne. Något inom honom sa att han skulle göra mycket för att höra det skrattet igen.

Han skrattade till även han, fast mer av genans över sina korkade ord tidigare. Hon verkade ju roas över det, men han ville ju inte att hon tyckte han var helt tappad.
“Du måste inte,” började han medan han styrde upp hästen närmare hennes “Men det kanske blir svårt att undvika,” även han hade en road ton. Han hade svårt att släppa henne med blicken och kände en sällsam glädje över att hon faktiskt bekräftat att hon tänkte träffa honom igen. I sanning ville han helst inte att hon skulle ge sig av överhuvudtaget. En känsla som var så stark att han överrumplades av den och hans leende falnade en aning av den bittra verkligheten att de knappast kunde träffas under normala former.

“Jag lovar att det inte är förenat med några krav. Eller ja, låt bli att ta med en härskara bara,” det sista la han till med en skämtsam ton, mest för att få det hela att låta lite lättsammare. Att det inte var så allvarligt. Fast han kände redan nu i hjärtat att han skulle bli förfärligt besviken om hon inte skulle dyka upp, så varför han sa så förstod han inte ens själv.

Även Bain grimaserade, men mer i uppgivenhet över hur sanna hennes ord var. Säkerligen skulle det bli en del prat om hon skulle frekventera lägret, och hur länge skulle männen tro att Saoirse var en simpel bondjänta? Bain såg fundersamt ut över landskapet med en liten suck. Han insåg att oavsett om männen inte visste vem hon faktiskt var, så fanns det definitivt någon som skulle glappa käft om det till hans far i hopp om att vinna någon form av gunst.

“De kommer nog ställa till med problem om de kan, det är väl en sak som är säker. Men jag vet inte om smygande skulle vara till hjälp,” han såg tillbaka till henne med ett snett leende och fortsatte, “Det skulle kunna gå riktigt illa om du blev upptäckt med att smyga till ett läger fullt av uttråkade och beväpnade män.”

Fundersamt tuggade han på insidan av läppen medan han febrilt försökte hitta någon rimlig lösning. För där och då ville han inget hellre än att de två faktiskt skulle kunna träffas igen.

“Kanske… Om vi hittar något ställe att träffas på, utanför lägret?” han var först inte säker på sin idé men när han väl yttrade orden kändes det nästan självklart och han nickade för sig själv.

“Har du någonting, jag vet inte, ett smycke kanske, som du kan säga att du tappat? Då har du i alla fall en anledning att du kommer tillbaka hit? Så till dess kan vi försöka hitta en plats borta från nyfikna ögon?”

Bain skrattade till åt den lilla gliringen hon lyckades få med i sitt lilla beröm. Inte för att han skulle ha tagit det på något annat sätt en hjärtligt eftersom det kändes som en naturlig del av konversationen dem emellan. Vilken i sig kunde tyckas egendomligt med tanke på att de knappt kände varandra. Även fast det kändes så. Hans tankar och känslor var verkligen förvirrande.

Hans blick gick till smycket som hon tog fram och han insåg direkt vem taglet tillhört. Likaså förstod han vilket betydelse smycket säkerligen hade för henne och att hon tänkte anförtro det till honom var nästintill smickrande. Inför att han sa någonting om det då även han höll in sin häst bredvid hennes, men han nickade förstående åt hennes varnande ord och tog emot halsbandet.

“Det är tryggt med mig, jag skulle aldrig våga riskera din ilska,” han studerade halsbandet kort innan han höjde blicken till henne igen, “Och skulle jag ändå göra det så ser jag till att dränka mig i första bästa å” la hen till med ett skämtsamt litet leende. Dock tog han hennes förtroende på allvar och ville inte tappa bort halsbandet i första taget, utan hände det om sin egna hals så det var i tryggt förvar under harnesket.

“Du kommer få tillbaka det nästa gång vi ses,” bedyrade han samtidigt som han fick hålla in hästen som var otålig att fortsätta. Han visste att han borde vända tillbaka och han såg tillbaka mot lägret samtidigt som han fick styra runt märren i en cirkel för att åter hamna jämsides med Saoirse.
“Förhoppningsvis dröjer det inte allt för länge, och att vi kan slippa gisslet från våra familjer. Om så bara för en liten stund,” sa han med blicken tillbaka till henne och med ett hoppfullt leende på läpparna, “Men till dess så är det nog bäst att jag återvänder.” Något han inte alls hade lust med och det syntes nog då han åter kastade en blick tillbaka mot lägret som inte var allt för längtansfull.

Den lilla beröringen gjorde honom alldeles varm inombords sensationen av hennes hand mot hans skulle dröja sig kvar långt efter att han återvänt till lägret. Även om han kände motvilja till att skiljas från henne så kunde han ändå inte sluta le. Märren var fortsatt otålig och i hopp om att få stanna vid hennes sida ytterligare en stund vände han runt den i ännu en cirkel.
“Tro mig, det kommer jag,” sa han med eftertryck som även fick hans egna kinder att hetta. Han ville så gärna fortsätta vara nära henne, åter känna hennes hans mot hans, men hon hade redan börjat mana på sin häst medan hans egen trilskades och kastade med huvudet. Istället fick han ge sig och låta märren småtrava tillbaka mot lägret.

Knappt några hästlängder senare ångrade han sig och vände om märren i en motvillig galopp.
“Saoirse…! En sista sak innan du ger dig av,” han var snabbt ikapp och red runt i en halvcirkel framför innan han höll in märren tätt vid hennes sida. Det var tur att djuret var ilsket av sig och han behövde agera snabbt, för annars hade han nog fegat ur. Så med en hand mot hennes arm lutade han sig in och gav henne en snabb puss på kinden. Mycket mer än så blev det inte då märren ilsket pep till i frustration över att ha tvingats så nära Saoirse häst. Bain fick snabbt samla upp tyglarna men han kunde inte låta bli att skratta till. Med en sista blick på Saoirse men utan ett ord drev han på märren i galopp tillbaka mot lägret. Hjärtat slog snabbt och hårt i bröstet över vad han precis gjort. Det var en känsla som höll både isande förskräckelse och hettande glädje.

Vintern drabbade slättarna snabbt och skoningslöst. Den isande vinden trängde långt in i ben och märg. Humöret som knappast varit gott i lägret nådde nu ett nytt lågvattenmärke. Hade männen inte brytt sig så mycket om att hålla sig varma och inte slösa energi så skulle det ha varit fler slagsmål än det var. Knappt Bain undkom den bittra stämningen, även om han kunnat leva på hoppet under flera veckor. Värmen i bröstet från mötet med Saoirse och hoppet över att snart få se henne igen var det enda som tycktes väga upp frusna tår och oändliga timmar vid vaktposten.

Men ju längre tiden gick desto mer osäkerhet svärtade hans tankar. Det hade dröjt länge sedan de setts sist och snart hade han börjat tvivla på att hon skulle dyka upp. Om kvällarna var hans funderingar som mörkast, då han låg vaken och lyssnade till vinden som ylade över vidderna. Sådana kvällar brukade han ta fram hennes smycke som än hängde runt hans hals. Ett enkelt smycke som inte hade något värde i pengar. Men Bain visste vilket värde det vita taglet hade för Saoirse och således förstod han att hon en dag skulle komma tillbaka för att hämta det. På så vis fick han hopp för ännu en dag.

Och ännu en blek vinterdag grydde. Ännu en dag stirrandes ut över de vindpiskade vidderna och skogen i gränsen till alvernas rike. Även om knappt någon snö fläckade det gulnade gräset så var kylan bitande av den starka vinden. Den gick rakt igenom både vargpäls, harnesk och ylle. Så för att inte mista tår och fingrar till frosten fanns det inte mycket annat att göra än att vanka av och an genom lägret. Något som Bain uppehöll sig med, hästen i släptåg för att inte det stackars djuret också skulle frysa fast. Eller så intalade han sig själv i alla fall.

Så kom orden han väntat på, som fick fick hans hjärta att slå ett extra slag. ‘Ryttare i sikte’, ‘någon jänta.. Igen’. Hastigt styrde han stegen mot lägrets utgång, hjärtat i halsgropen, även om han försökte dölja sin iver för männen. Nästan genast fick han syn på ryttaren längre bort på heden och han kunde inte hålla tillbaka sitt leende. Det kunde omöjligen vara någon annan. Så med några kort ord att han skulle rida ut och möta ryttaren satt han upp på sin häst och red ut från lägret. Vinden var än mer obarmhärtig ute i det öppna men han manade på hästen i en halvhjärtad galopp, medan hjärtat slog allt hårdare i bröstkorgen.

Bara några meter ifrån henne saktade han in, nu med ett leende på läpparna.
“Inget vidare väder för en solskens tur,” halvskrattade han fram och gjorde slutligen halt för att låta henne rida fram den sista biten till honom, “Jag började nästan tro att din far fått nys om din senaste visit och låst in dig.”

Trots den bistra kylan så blev han alldeles varm inombords av hennes leende. Hon var ännu vackrare än han mindes och han var tacksam över att han satt på sin häst, annars hade han nog blivit knäsvag.
“Då tycker jag vi inte slösar någon tid här ute,” sade han med ett litet flin åt hennes skratt och vände runt hästen för att styra den tillbaka mot lägret. Dock utan att slita blicken från henne, någonting som han fann var svårt.

“Jag hoppas en eld och varm dryck kan göra resan värd,” fortsatte han och manade på hästen så de kunde skynda tillbaka mot lägret, “för jag har verkligen sett fram emot att du skulle komma tillbaka.” Bain bet sig i insidan av kinden då han insåg hur svårt det var att säga orden och hur hjärtat slog hårdare trots att de var sanna. Det fick honom att slutligen vända bort blicken och driva upp hästen i en trött galopp mot lägret för att ögonblicket inte skulle bli konstigt.

Först vid lägret höll han in hästen och vände blicken tillbaka till henne. I lägret kom de undan det värsta av den isande vinden, även om kylan fortfarande var påtaglig. Stämningen var lika bister som vädret och männen verkade alla trött och kalla. Även denna gång såg nyfikna blickar upp, om än färre. Däremot kunde man se hur flera kände igen Saoirse denna gång och Bain hoppades det endast var för att hon varit där en gång tidigare. Lägret var inte stort och han höll snart inte sin häst och satt av. Han viftade till sig en av de yngre förmågorna som stod och ryktade en häst

“Kom, se till hästarna medan fröken värmer sig,” beordrade han med en säkerhet i rösten som vittnade om att han vuxit in i sin roll under veckorna som passerat. Pojken skyndade fram för att ta deras hästar och Bain vände sig till Saoirse för att visa henne vägen till ett av tälten.
“Det är inte särskilt flott, men det finns en eld,” försäkrade han med ett mjukt leende då han höll undan tältdukten för henne att stiga in.

I fälttåg hade säkerligen tältet endast nyttjas av härföraren, men därinne fanns flertalet bäddar som trängdes med varandra nära den brasa som pyrde i mitten. Bord som annars användes för planering hade flyttats till utkanten. Bain gjorde en gest åt Saoirse att sätta sig på en av bänkarna vid elden innan han själv slängde på ytterligare några vedträn för att elden skulle ta fart.

Bain kunde inte låta bli att skratta till åt hennes retsamma ord och gav henne ett leende innan han fortsatte med sitt. En enkel kanna ställde han ned på de varma stenar som omgärdade elden och slängde av sig sin mantel innan han slutligen satte sig bredvid Saoirse.
“Jag ska vara helt ärlig faktiskt och säga att jag saknar leran och regnet från i höstas,” skrockade han medan han tog av sig handskarna, “Vi har fått tränga ihop oss i färre tält för att kunna hålla värmen.”

Bain nickade mot de många bäddar som fyllde tältet och vände sedan blicken mot Saoirse. Hjärtat tog ett extra slag i bröstet bara av att se henne och inse att hon satt där bredvid honom. Lite generad och kanske orolig att hon såg vad han tänkte och kände vände han blicken till elden medan han gnuggade händerna mot varandra för att få upp värmen i fingrarna.

“Men hur har du haft det?” frågade han, uppriktigt intresserad och han slängde åter en blick till henne. Han hade gärna frågat vad som fått henne att dröja, om någonting hänt, men han ville inte låta anklagande så han lät bli. Hon var trots allt här nu och det var han väldigt glad över, gladare än han kunnat ana.

Hennes smycke som hände runt hans hals, dolt under harnesket, gjorde sig påmint och han kunde nästintill känna dess tyngd. En första impuls var att ge det omedelbart till henne, men han hejdade sig och fortsatte att gnugga händerna mot varandra. Om han gav det till henne kanske hon skulle ge sig av genast?

Att hon tog av sig manteln tog Bain som ett gott tecken och det fick honom att slappna av då det verkade som att hon tänkte stanna en litet stund. Så det var med ett än bredare leende som han kikade på henne där hon satt. Men leendet svalnade då hon berättade om vinterns svårigheter och han rynkade missnöjt på ögonbrynen.
“Alvjävlar,” svor han lågt och skakade på huvudet “Att de inte stannar i sin förbannade skog där de hör hemma.” Egentligen borde han ju vara likgiltig inför att byar i Stalrs härad var föremål för alviska räder, men istället kände han ilska mot dessa alver. För indirekt hade de ju skadat Saoirse. När han insåg att hans tankar verkligen gått i de banorna bet han sig i insidan av kinden utan att kunna hindra det lilla leende han gav Saoirse.

“Jag förstår, jag är glad att du kom trots att du haft att stå i,” hans ord var ärliga, med viss beundran i sin presumtion av vilken roll hon axlat men också beundran av henne i allmänhet.
“Jag vet inte hur det gått för min familj hemma i Wendylm. Min far verkar inte vilja riskera att någon information av betydelse ska sändas med bud hit,” sade han och ryckte lite på axlarna, “Men jag kan tänka mig att skörden fått lida av att han tagit män till härtåg mot sin kusin.”
Bain skakade lite på huvudet och tänkte inte ens på att det han just sa kunde vara förödande om informationen kom fram till Stalr. Men hennes närvaro gjorde honom inte klokare, faktiskt kände han sig bara dumdristig och samtidigt så otroligt glad. Att sitta så nära henne fick hans hjärta att slå snabbare och han fick nervöst svälja för att bli av med torrheten i halsen. Det blev för mycket för honom då hans blick fastnade i hennes litet för länge och han reste sig igen.

“Eh, jag värmde lite kumis åt dig,” förklarade han med en harkling då han tog fram en enkel bägare i trä och hällde upp den ljusa drycken som värmts i kannan vid elden. Trots att kannan var varm att ta i och elden brann muntert vid detta lag var det nästan svalkande att stå där jämfört med att sitta bredvid Saoirse.

Men det var en värme han ville tillbaka till och när han satte sig igen tog han tillfället i akt att sätta sig närmare henne än tidigare.
“Det kanske inte är den godaste du druckit, men den värmer bra,” ursäktade han sig med ett leende och räckte över den lilla bägaren till henne.

Hennes fråga hade fått honom att inse vad han faktiskt berättat. Det var allt annat än klokt och han fick grimasera för sig sig själv. Konflikten mellan hans far och dennes kusin gjorde riket instabilt och sårbart. Vilket såklart också var en av anledningarna till att hans far valt att göra något åt saken nu. Bain suckade istället instämmande till hennes konstaterande. Att det var en enda röra hade hon mer än rätt i. Men det fanns ingen anledning att dröja kvar vid de tankarna.

Bain skrattade till åt hennes ord och puttade lätt till hennes axel med sin egen.
“Du är inte i Haedos längre, vi det bästa av vad vi har,” sa han, ett varmt leende på läpparna som vittnade om att han knappast tagit åt sig av hennes ord
“Vin har vi nog inte haft sen i höstas,” la han sedan till med ett litet skratt och retsamt leende, “Och kumis lär vara slut till midvintern, så drick varsamt av det lilla jag har att bjuda på.”

Även om det nog var sant att även det skulle ta slut så var hans uppmaning knappast seriös. Istället smög sig en liten osäkerhet in hos honom då han betraktade henne. Det hade nog definitivt varit bättre att bjuda på vin och hon var verkligen värd det. Tankarna fick honom att tugga fundersamt på insidan av läppen.

“Hade du kommit till Wendylm så lovar jag att du skulle få vin istället,” sa han med ett varmt leende som sedan övergick i en suck, “Men det lär väl aldrig bli möjligt under vår livstid.” En ganska nedslående insikt men där och då reflekterade inte Bain över det. Han var alldeles för upptagen med att försöka greppa den varma känslan i bröstet och viljan att vara nära henne.

“Du ska få tillbaka det här också,” sa han med något lägre röst och grävde upp hennes halsband från innanför sin klädsel. Han drog halsbandet över huvudet och för en sekund betraktade han det vita taglet som hängde på det enkla smycket. Men med ett mjukt leende vände han tillbaka blicken till henne och hängde halsbandet om hennes hals. Varsamt drog han undan hennes fläta för att halsbandet skulle lägga sig till rätta och hans fingrar dröjde kvar vid den enkla läderremmen. Det var lite vemodigt att skiljas med det, eftersom det påminde om henne och han spenderat många kvällar med att begrunda det.

Bain begrundade det enkla smycket för ett ögonblick. Hur någonting så litet hade sådan stor betydelse för henne, och så också för honom. Alla nätter han legat vaken och undrat när Saoirse skulle återvända kom honom till minnes. Nätter då han låtit taglet smeka hans kinder och läppar vid minnet av henne. Längtan efter henne. Han var tacksam över att den isande vinden utanför och nu värmen från elden väl dolde rodnaden på hans kinder.

När hon sa att hon tänkt att han skulle ha behållit smycket ett tag längre kändes det som att det snarare var hans bröst som rodnande av den värme som orden gav upphov till. Det var inte så mycket utsikten över att ha behållit det, utan hur hon sa det och innebörden. Med ett mjukt leende på läpparna höjde han blicken till hennes, men där stirrade hon stumt ned i sin kopp. En vilja att förklara för henne att hennes ord betydde mycket för honom, att se henne i ögonen och ärligt få uttrycka den värme han kände, gav honom mod att höja handen till hennes kind. Med bultande hjärta och ömma fingrar strök han hennes haka för att höja hennes blick.

Men det var inga ord han kunde yttra utan istället blev det där modet dåraktigt. Utan att tänka på några konsekvenser, ja utan att tänka alls, så gav han efter för ett rent och skärt infall då han lät sina läppar möta hennes i en mjuk kyss. För stunden kändes det som det enda han ville göra, det enda han kunde göra. Så för ett ögonblick spirade värmen från bröstet i hela kroppen, innan han kom till sans och åter fick vettet tillbaka.

Skamset vände han bort blicken och drog sig undan, redo att motta ett slag från henne. Hon var trots allt högättad och det här var högst olämpligt.
“Förlåt, jag eh…” harklade han sig ursäktande men fick inte fram några fler ord där han bet sig i läppen och knappt vågade se tillbaka på henne.