‘Vad vore det för strid, om du inte fick använda alla knep du hade, kära bror?’ frågade Asgeir sin bror med ett skratt, och log brett åt både sin mor och Ylva, innan han la en arm om Eiriks axlar då de började röra sig.

Asgeir hade varit fullt fokuserad på att stiga ut ur salen tillsammans med sin bror, så att plötsligt stå ansikte mot ansikte med en beväpnad samling gjorde honom något förvånad – och lite arg. Detta var etikettbrott om något, att komma till blotet med full krigsmundering. Han rynkade sina ögonbryn, skulle hans far varit där nu skulle det hela vara över snabbt – men nu var det lite osäkert om han, han och Eirik, eller Ranghildr skulle hantera dessa passivt aggressiva inkräktare.
‘Odenstjärna.’ sa han lite sammanbitet, nästan mer som en svordom än en hälsning.
‘Vi har inte tid med detta trams nu, vi ska slåss!’ fnös han åt Odenstjärna efter Eiriks mer muntra hälsning till Odenstjärna och hans hejdukar, och ställde sig nära sin bror som höll på att göra sig redo för slagsmål. Han var förvånad hur expressiv Eirik var denna dag, var det alkoholen eller något annat? Men han gillade vad han såg, den tysta tvillingen som tog lite plats. Skulle han få stryk vore det kanske bra för respekten gentemot Eirik.
‘Oroa dig inte mor, han kommer inte kunna skråma detta sköna ansikte!’ skämtade han muntert, lite provocerande i riktning till sin bror.

Medan Eirik och Asgeir höll på att förbereda sig dök en annan rödhårig upp bland den samlande folkmängden. Han stack ut med sin bara taniga överkropp och det långa toviga röda håret, och de intensiva rödbruna ögonen. Kampen verkade göra honom både nyfiken och lite måttligt hånfull – nu var Kaldrländarna igång igen med att visa sin manlighet. Långsamt rörde han sig närmare drottningen och Ylva i folkvimlet.
‘Är det på gång nu igen, denna uppvisning av heder som du pratar om, kära Ylva?’ frågade han plötsligt Ylva då han stod bredvid henne, smidig och tyst som en katt då han tagit sig dit. Han höjde stopet han hade i hand i hälsning till en av hennes bröder som stirrade, och tog en klunk med ett retsamt leende. Kanske var det bara inbillning, men det kändes som om det var lite varmare i Villis närvaro – kanske kunde Ylva som sett hans konster gissa sig till varför han var så bekväm ute i kylan så lättklädd.

‘Hell, drottning Ranghildr.’ sa Villi lite teatraliskt och böjde huvudet.
‘Midvinterblot utan hela familjen samlad, jag beklagar. Men du kan finna tröst i att jag såg något intressant i mina drömmar i natt. En efterlängtad hemkomst, gissar jag, om mina visioner stämmer.’ sa han vardagligt, som om vem som helst hade framtidsvisioner i sina drömmar.
‘Kanske något som gör sönernas avfärd hemifrån lite mindre tung.’ sa han och blinkade med ena ögat åt  Ylva. Trots allt hade han ju bestämt att han skulle resa tillsammans med sönerna och deras sällskap som skulle österut, Frostheim började bli tråkigt. Men denna natt var ju ändå lite spännande.
‘Om inte den utlovade kampen med Odenstjärna går väl, vad ska din kära tänka då?’ undrade han lugnt, och sneglade på Odenstjärna med förakt i blicken.
‘Men en man med ett sådant namn förtjänar få tänderna utslagna, kanske ska du be om styrka från någon av Odens ovänner?’ han log lite slugt och nickade mot himmelen.
‘Det är trots allt Midvinterblot. Chansen att någon hör dig är stor.’

I ringen skrattade Asgeir muntert. ‘Kom igen då, bror!’ brölade Asgeir som också nu tagit av sig sin tunika, för att matcha sin bror. Han flexade sina armar, och intog en kampposition, redo för brottning, men han skulle låta Eirik göra första draget.

Uppgifterna om sin dotters försvinnande med nyheten till var hon ämnade åka hade bränt Erik Odenstjärnas temperament. Utan att tveka hade Odenstjärna beordrat sina starkaste mest välutbildade soldater kända som Elydir’s eldtrupper att samlas för avfärd. Att segla utan styrkor över öppet hav längst en rutt där många reser var enligt Odenstjärna ett dömt förtag. Hur skulle det se ut om självaste Erik Odenstjärna blev bordad av svagare fiendetrupper och besegras av antal. Den striden hade blivit hård innan den avslutades i skam och vanära, vilket hade inneburit döden för både hans liv som hans rykte.
Odenstjärnas rykte, något han visade för sanning var hans misstänksamma natur. Ingen annan hade landstigit med väpnade styrkor under denna heliga tradition som han värderade mer än många andra.

Kriget hade påverkat Elydir trots deras nuvarande status som neutral. Även om ingen i sin rätta sinnesstämning skulle anfalla Himlarnas Sal så hade deras levnadsstandard förändrats.
Minnet av hans broders öde plågade fortfarande Odenstjärna, uppgifterna om hans död var splittrade. På ena handen hade han stupat i tjänst åt familjen Ulfhedna, på den andra hade han blivit bränd levande av samma familj. Han avvisande den senare av uppgifterna men kunde inte vara försiktig nog.

Jarl Erik Odenstjärna kände sig säker där han stod, han hade med överraskning tagit kontroll av spelplanens mitt, där hans truppers formation skulle kunna hålla stånd om väpnad konflikt uppstod. Han resonerade för sig själv,

Vi har den fördelaktiga terrängen och troligen kan vi hålla oss vid liv till dess att förstärkningarna anländer. Om så, kan dom mobila lättviktiga krigsstyrkorna anfalla från olka vinklar och skapa stor förvirring. I fall att reservtrupperna inte skulle hinna anfalla eller att våran högerflankslinje skulle brytas är vi förlorade.

Eftersom ingen anföll direkt vid syn började Odenstjärna tvivla, han synade Drottningens ord utan att förstå vad hon egentligen menade. Han talade därefter kortfattat där han mer eller mindre krävde sanningen om sin bror och avslutade ohövligt men ändå respektfullt.

Drottningen log bara lätt åt utbytet mellan Villi och Ylva, kanske lite roat och drömmandes om ungdomens dagar själv. Däremot blev hon förvånad över Ylvas milda gest mot henne. Så pass förvånad att hon inte kom på sig själv att ha stirrat på sin hand en lång tid efteråt. Hon vaknade ur sin förlamning någon sekund senare för att hinna se Eiriks kullerbytta och deras ordväxling. Faktum var att hon sköt undan oron och kunde nästan njuta lite av uppvisningen. Nå, om det inte vore för den uppkäftiga mannen som var som en nagel i ögat för henne.

Det var svårt att inte bli tyst, eller kanske nästan något rädd, när den rakryggade drottningen vände sin uppmärksamhet mot Odenstjärna. En kort stund kunde man se en ilsken glimt i sina ögon, även om den snart utbyttes mot en mer allvarlig uppsyn med ett smalt leende. Lite hotfullt nästan lade hon en hand på hans axel och mötte hans blick.

“Hör här, Odenstjärna. Ryktet stämmer att mitt tålamod inte är stort och snarare blossar upp som ett eldon. Att du kommer hit, till Midvintersblotet klädd till krig är inte enbart oartigt men också ett hot. Trots det, har vi hälsat er välkomna som den fränden ni är. Men var sak har sin tid och politik, har inget med blotet att göra. Jag lovar att besvara de frågor som finns, så gott jag kan, imorgon. Är det förstått?” frågade hon och greppet kring hans axel blev något hårdare för att betona sin sak.

Orden om hennes make fick hennes hjärta att slå hårdare och hon hade ingen annan lust än att släppa allt och springa för att möta honom. Däremot litade hon inte på Odenstjärna som stod mittemot henne. Utan lät sin blick vara kvar, även om hon försökte lyssna sig till sin makes tillstånd.

Genast var Eirik i rörelse. Han gjorde ett halvhjärtat försök att ta tag i Asgeirs arm men brodern slank mellan fingrarna och backade. Sin måltid till trots var det Eirik som antagligen skulle tröttna snarast av de båda bröderna. Eirik kände inte för att ranta runt i en ring med Asgeir under hela kampen, men för att undvika det skulle han behöva få tag på brodern. Eller kanske det fanns ett annat sätt.

Med några snabba steg följde Eirik efter Asgeir. De utbytte några knuffar, ingen redo att göra ett ordentligt utfall än. De cirkulerade varandra, Asgeir något mer defensiv än Eirik förväntat. Inte mindre irriterande för det, men Asgeirs förhoppningar om Eiriks hetsighet var lite för höga. Plötsligt såg Eirik en öppning i Asgeirs försvar och gjorde ett utfall, men det var en flint. Innan Eirik han backa hade brodern fått tag på honom, ett ordentligt grepp. Under en tusendels av ett ögonblick stod de där, Eirik klumpigt hukad i Asgeirs grepp, publiken delad mellan jubel för Asgeir och en besvikelse över ifall kompen redan var över. Redan innan Asgeir rörde sig var Eirik beredd. Smärtan i benen blossade upp en stund. När Asgeir ryckte till för att sätta ner honom i snön, lät Eirik sig inte rubbas, Asgeir försökte igen, men med samma resultat.

“Alla knep?” Skrockade Eirik på sin broders förvåning. Innan brodern han återhämta sig tryckte Eirik upp med sina ben, med hela sin kropp. En kort stund kände han hur Eirik försökte samla sin styrka och balansera sin tyngd för att trycka ner honom, men det var lönlöst. Eirik kände hur Asgeir släppte och tog några steg tillbaka, antagligen för att inte bli upp plockad. “Kom igen då. Visa vad du går för, bror.” Det sista sa Eirik med ett snett leende.

Villi gav Ylva en menande blick och ett något roat leende över Ranghildrs bitska svar till Odenstjärna. Drottningen verkade ju ha lite eld i sig hon också! Det, åtminstone, kunde den rödhårige tokstollen uppskatta.
‘Och hör sedan!’ tillade han efter att Ranghildr avslutat sin sista mening, och gjorde en gest med pekfingret mot Odenstjärnas bröstkorg.
‘Annars blir det andra bullar, ska du nog se!’ han fnös lite.
‘…Odenstjärna.’ muttrade han, som om han fann namnet högst roande. Eller kanske oroande. Någonstans ur folkvimlet tog mannen fram en flicka som han påstod vara sin dotter, och Villi såg lite nyfiken ut. Kanske något som skulle kunna användas för att skapa lite mer friktion hos den krigslystne mannen. Ulyria. Hmm.

–

Samtidigt som detta pågick var Asgeir fokuserad på Eirik, och gjorde sitt bästa för att undvika broderns kraftiga framfart, förstärkt av hans magi och förmåga att skifta. Asgeir hade så klart inga sådana fördelar, men han hade spenderat mycket tid den senaste tiden med att slåss mot Hrafns krigare, och var skärpt. Ifall Eirik fick tag i honom var det klart att det skulle bli besvärligt, med den styrkan Eirik nu hade skulle han inte kunna göra mycket motstånd om Eirik fick ett bra grepp om honom. Han fintade, försökte lura in Eirik i en falsk öppning, vilket också lyckades, och publiken runt omkring dem gav ifrån läten av olika slag, investerade och intresserade av kampen.

Asgeir hade nu ett stadigt grepp om honom, hans muskler och käkar spända medan han snabbt försökte få ett avslut på kampen, innan det skulle ta slut för honom.
‘Stark jävel…’ muttrade han sammanbitet då han försökte kämpa med Eirik, att försöka få ned honom. Publiken hojtade gemensamt till då Eirik kom ur Asgeirs grepp, och han var tvungen att backa undan för att inte själv ta stryk.

‘Intressanta trick där!’ utbrast Asgeir med ett flin, men vad hade han att förlora? Bäst att gå in i det, fullt ut. Med ett plötsligt utfall rusade han mot sin bror, för att använda rå styrka blandat med sin smidighet då han öste sparkar och slag över Eirik som han tvingade försvara och skydda sig. Om han bara kunde hålla Eirik från att kunna använda sin omänskliga styrka mot honom, så kanske… Men det fanns ingen tanke, han agerade på instinkt, följde kampens flöde av nävar som mötte händer och armar då Eirik försvarade sig, gjorde allt för att pressa sig genom Eiriks försvar, i ett försök att få in en bra träff som kunde fälla brodern till marken.

–

Villi hade dock låtit blicken gå från Odenstjärna och hans dotter, samtidigt som han muntert ignorerade Ylvas bröder, för att lite halvintresserat se på prinsarnas uppvisning, men suckade något högljutt över hela spektaklet.
‘Snälla nån.’ fnös han då en flicka i närheten med sin gälla röst hejade på Asgeir. ‘Kom, låt oss ta en titt på kungen istället!’ sa Villi, och tog Ylvas hand och drottningens tillika, för att obrydd om kampen springa med dem båda upp på den närmaste höjden för att se ned längs med staden mot huvudportarna där kung Audgisil kom ridandes i täten.
‘Er kung sitter själv på hästen, alltså är han frisk och välbehållen!’ konstaterade han glatt.

Ulyria synade dom båda kämparna, inte på det sättet flesta män gör där fysisk styrka triumferar på slagfältet, utan med kärleksfulla drömmande ögon. Hon såg en man stark nog att aldrig vackla mot ren fara när allt stod på spel, någon som skulle kunna skydda sin familj obevekligt. Hon såg på prinsarna i förundran, kampen var intensiv där den ene verkade ha övertaget över den andra som i sin tur visade sig smidigare och vände kampen till sin fördel. Åskådarnas vrål ljöd när dom utväxlade slag mot varandra i kontrollerad aggression, Ulyria skrek sitt hus slagord utan att tänka när Asgeir tog en tung högerkrok över örat. Hon såg på Asgeir med stora ögon samtidigt som han skakade av sig smärtan i ett leende. Ulyria rodnade av dagdrömmarna om prinsen vars namn skälvde igenom henne.

Hon kunde inte undvika tänka på sin brors öde, synen av att han blivit bränd till döds plågade henne gruvligt, smärtan var oumbärlig och trots att han var den starkaste av alla bärsärkare i Elydir var det för Ulyria helt overkligt att han var död. Minnet av hans seger under slaget i Stuhelm, där han hade förvandlats till ett förvildat djur som besegrade ett tiotals barbröstade män ensam, gjorde det omöjligt att förstå hur han kunde ha stupat i eld. Hon tänkte även på ilskan som hade styrt henne ombord ett av skeppet i hemlighet, Ulyria gjorde så av hämnd där någon var tvungen att betala det slutgiltiga priset.

***

Odenstjärnas rykte som hänsynslös ledare av vältränade män var ingen nyhet, ingen ifrågasatte hans förmåga i strid än heller ifrågasatte hans övermänskliga styrka. Han var fruktad av sina fiender och hade aldrig förlorat en tvekamp, ryktet var större än mannen själv.
När Villi hävde ur sig sin spydiga kommentar efter drottningens tillrättavisning, brann Odenstjärna av. Han pekade med hela armen mot mannen.

”Dudär! Kom hit och upprepa det du nyss kläckte ur dig ansikte mot ansikte, så ska jag prygla dig för bristande respekt ”

Odenstjärnas våldsamma svar var en produkt av förtryckt vrede blandat med hans broders grymma slut. Han skrattade åt Villis slanka figur, det fanns inte i Odenstjärnas sinne att Villi skulle testa sin lycka gentemot en starkare motståndare som han själv.

”Nå viker du dig eller måste jag lära dig hur riktiga män hanterar strid?”

Eldtrupperna skrattade högt åt Villi när deras ledare hade talat och tystnade när den smala mannen med stor tunga inte vek sig. Mummel spreds bland männen, ingen hade utmanat Odenstjärna på tio år av den anledningen att den sista dog av misstag i ett tungt kast.

Medans Odenstjärna snörade av sin stålharnesk bildade soldaterna en oval ring runt kämparna med sina sköldar, vadslagningen var i full gång. Odenstjärna agerade först, han greppade Villi hårt runt midjan med sina grova händer, kastade honom över axeln i ett svep och halkade på snöisen, dom båda kämparna föll där Villi landade på fötterna och Odenstjärna landade hårt på armbågen. Stora skrattsalvor ekade när den stora jarlens fotfäste drogs undan, han jämrade en aning när han reste sig blängande mot sin motståndare.

Ett litet skratt lämnade Villis läppar då han såg Ranghildr nästan skutta upp mot muren för att få en blick på sin man. Villi som hade varit i full fart att röra sig efter med Ylva och drottningen, och totalt tänkte strunta i alla strider och den prinsliga brottningsmatchen gav ifrån sig ett förvånat hojtande. Uppenbarligen hade Odenstjärna blivit så provocerad av den rödhåriga virrpannan att han bestämt sig för att ge honom ett rejält kok stryk. Han hade knappt hunnit sätta första steget på trapporna då Odenstjärnas väldiga hand tog tag i honom och slungade honom in i en strid han inte hade något intresse av. Hans långa röda hår flög åt alla håll och hans vita hud bländade säkert Odenstjärna om inte hans hår kom i den väldige mannens ögon.

Publiken hojtade till, plötsligt var det två strider att hålla koll på, den mellan den kufiska rödhåriga främlingen – som garanterat förtjänade lite stryk – och Odenstjärna – som också förtjänade ett rejält kok styrk för att ha dykt upp beväpnad till tänderna. Blickarna for mellan dem och prinsarna. Villi var lite som en katt dock som på något underligt vis instinktivt landade på fötterna medan Odenstjärna föll i en hög av armar och ben på den blanka marken. Liksom folket runtomkring skrattade åt Odenstjärnas omanliga sätt att falla till marken skrattade Villi högst av alla.

‘Du leker med eld, gamle man!’ retades han. ‘Ingen kan besegra den mästerlige Villi, ska du se!’ förkunnade han högt och ljudligt, och bugade sig hit och dit för att ta emot applåder och glåord. Hans blick föll på Odenstjärnas unga dotter, och smidigt tog han hennes hand i sin, hans hand varm och behagligt, då han la en kyss på hennes handrygg.
‘Är du säker på att dåren där borta är din far, ni liknar inte varandra ett dugg!’ sa han med ett charmigt leende.
‘Nej, nej, nu måste jag nog vidare tror jag!’ ansåg han och släppte Ulyrias hand, men gissade att Odenstjärna inte var färdig med honom än.
‘Se på prinsarna nu istället!’ sa han avfärdande med några sjasande handgester.

–

Omedveten om Villis och Odenstjärnas lilla strid och de eventuella blickar han fick av olika damer runtomkring slogs Asgeir för fulla muggar med sin bror. Han svettades och gav ifrån sig dova men kontrollerade snabba andningar medan han fortsatte ösa över sin attack över Eirik. Svetten började rinna.

‘Du är en uthållig jävel, det ger jag dig!’ fnös han ansträngt. Det började bli lite tungt med detta, men han hade lite kraft kvar. Ett dovt stön lämnade honom då Eirik fick till ett slag på hans öra som fick honom att tappa balansen och rumsuppfattningen en stund. Han förväntade sig en snabb efterföljande attack, men återhämtade sig nätt och jämnt i tid för att på instinkt möta Eiriks tacklande. Luften flög ur hans lungor då Eiriks nu tunga kropp pressade honom i bröstkorgen, men han kravlade sig om sin bror med armar och ben, använde farten för att flänga sig runt Eiriks kropp så de båda rullade till marken. Asgeir lyckades få sina armar runt Eiriks nacke och hals och sina armar om hans kropp för att hålla honom och hans armar fastlåsta, och fick använda all kraft han hade för att hålla den starka Eirik nere, för att försöka minska luftflödet till honom. Själv började han bli lite yr då han inte hade mycket luft i sig och hade svårt att andas efter tacklingen, och med Eiriks kropp ovanpå sig då han låg på rygg och höll om sin bror.
‘Ge… dig…!’ väste han och kramade lite hårdare om hans hals med sina armar, i hopp om att Eirik skulle ge sig. Publiken betraktade dem tystare, med spänning.

–

Samtidigt hade kungen stigit av sin häst för att gå upp den sista biten, upp mot sätet. Där han gick bugade sig folk för honom, men han hälsade dem bara med nickningar och handgester, för att blicka upp där han tycke sig se skymten av sin hustrus röda hår. Ett litet leende klädde honom på läpparna då, och han höjde en hand för att hälsa henne med. Snart hemma. Han bredde ut sina armar för att stiga fram och lägga sina armar om sin hustru.
‘Eller en chans att krama om sin kära hustru.’ sa han varmt då han kramade om Ranghildr utan att bry sig vad omgivningen tyckte över kungens offentliga uppvisning av kärlek då han sedan kysste henne varmt.
‘En varm syn för trötta ögon, minsann.’ sa han varmt till Ranghildr, för att sedan krama henne igen och hålla henne tätt intill sig, dofta i hennes röda hår. Han öppnade sina ögon, och rynkade på ögonbrynen.
‘Är det där våra söner som slåss?’ frågade han, lite tankspridd där han höll om Ranghildr, och fick en god syn på sina söner.-

Kärleksfull som alltid. Något som hon alltid hade fått hennes kinder att rodna, även nu. När hon hade upplevt hans kyssar så många gånger. Lite blygare så besvarade Ranghildr hans kyss för att sedan nästan vakna till lite när han frågade om deras söner för att ta hans hand och dra honom till striden. Den förvånade henne något och ville hon något annat än att avbryta slagsmålet när hon såg Eirik. Men samtidigt var det inte hennes sak.

“Ovanligt, jag vet…” viskade Ranghildr i Audgisils öra, så att ingen annan skulle höra hennes förvåning samtidigt som hon lade sin arm omkring hans midja och drog in hans välbekanta doft.

–

Ylva skulle snart känna en hand på hennes axel. Bestämd som alltid. Som om det fanns en tanke bakom varje rörelse. Om hon vände sitt huvud bakåt kunde hon se hennes äldsta bror Torbjörn där. Blicken var allvarlig och mot henne. Som om han varnade henne att ställa till med mer trubbel än vad hon redan hade gjort.

“Så, vem skriker du mest för? Är det för att få dem i sängen, eller för att ens få dem att ta med dig på deras äventyr?” frågade han torrt, men det fanns en retsamhet där i hans fråga likaså. Kanske en liten oro. Hur skulle han då hålla koll på henne?

Tacklingen gick… som den gick. Eirik och Asgeir rullade runt i snön en stund, där båda försökte få tag på den andra. De kravlade runt en stund, tills Asgeir fick sin arm runt Eiriks hals. “Inte igen,” Tänkte Eirik när han kände armen börja dra till, men Asgeir hade fått ett ordentligt grepp. Den här gången räckte inte styrka. Eirik måttade några armbågar i Asgeir sida, men utan mycket framsteg, brodern bara grymtade till och kramade ännu hårdare. Mer skulle behövas.

Asgeir hade ett ordentligt grepp runt Eiriks hals så det var omöjligt att få in en han in emellan. Smärta sken genom Eiriks ena armen så starkt att hans syn blev ostadig. Ironin i att nästan ha svimmat från smärtan istället för strypningen skulle inte dana på honom förens långt senare. I tillfället var det snarare instinktivt som Eirik tryckte igenom vad som nu var en tentakel. Att hålla så många skiftningar uppe samtidigt var tömmande, så så fort Eirik fått sin “hand” på plats lät han skiftningen återgå. Under en tusendels sekund lättade trycket något, Asgeir måste ha märkt att något var fel. Sedan kände Eirik hur strypgreppet på något sätt blev ännu hårdare. Inte mycket mer och han skulle tuppa av. Utifrån såg det nästan hopplöst ut för honom, som att han var fast i en position där han inte kunde göra mer än sprattla och klösa Asgeirs arm, men i verkligheten var det Asgeir som inte kunde göra något åt Eiriks arm.

Med ett stadigt grepp började Eirik dra i broderns arm. Nästan direkt kunde han andas lättare, men det var inte över; Asgeir hade fortfarande övertaget. Broderns styrka var stor, men vad kunde den göra mot magi? När Eirik fick in sin andra hand var kampen så gott som över. Eirik slet sig loss, och i förbifarten skallade Asgeir med bakhuvudet. Plötsligt fick Eirik en uppenbarelse, ifall de nu kravlade upp skulle de vara tillbaka till att dansa runt varandra, fast med Eirik mycket tröttare efter att ha skiftat än en gång. Det var riskabelt, men vad hade han valt att inte riskera hittills? Så fort Eiriks hals var ur Asgeirs grepp, istället för att resa sig, smällde han sin kropp ner mot brodern igen. Han hörde en plågad flämtning och rullade av innan Asgeir han ta tag i honom.