Villi var snart vid Ylvas sida igen, med en liten fnysning.
‘Vem tror han att han är, hm?’ frågade han med en nickning mot Odenstjärna, som han på något vis undkommit utan större dramatik. Han gav även Odenstjärnas dotter en lite märklig blick.
‘Så vedervärdig är jag väl inte, som hon får mig att se ut med sin reaktion?’ undrade han, nästan lite sårad.

–

Audgisil kunde inte annat än att hålla med sin fru om hur ovanligt det var att se deras tvillingsöner strida mot varann. Då han närmade sig tillsammans med Ranghildr flyttade folk på sig lite respektfullt med nickningar och bugningar – ja åtminstone efter att de lyckats slita sina ögon från kampen.
‘Vad i Odens namn gör han här?’ frågade Audgisil med något rynkade ögonbryn, då han märkte att Odenstjärna var där med flera beväpnade krigare. Han hann inte alltså ta in sina söners kamp, utan var tvungen att notera Odenstjärna med en nickning, som nu en kung behövde göra. Men kanske tilläts även en kung att se på sina söner, och han kunde inte riktigt slita sig då kampen plötsligt föll ned till marken.

–

Asgeir kämpade för att hålla Eirik i sitt grepp. Det blev tyst omkring dem då alla spänt såg på. Något förvånad blev Asgeir över att plötsligt vara i sällskap av en tentakel. Det var ett nytt trick han inte observerat förut, och första reaktionen var instinktivt att bli lite skrämd över den obehagliga slemmiga känslan. Tillräckligt mycket för att ge Eirik lite frihet. Sedan blev det mer kraft från Eiriks sida. Han rynkade på ögonbrynen något, adrenalin flödandes och hjärtat dunkandes. Förbannat, tänkte han, då Eirik gång på gång verkade utgöra ett större motstånd än han förberett sig på. Plötsligt small det till i hans ansikte då Eirik fick fart nog att dunka honom med sitt bakhuvud, följt av Eiriks kropp som var tyngre än vanligt på grund av skiftandet han gjort. Lite snurrig skakade Asgeir på huvudet, något borttappad av allt som hänt på så kort tid. Medan världen snurrade sträckte han sig efter sin bror, men missade.
‘Avsluta det då…!’ fnös han i en utandning som bara brodern skulle uppfatta, då Eirik rullade undan, trots allt vore det bra för moralen och respekten mot Eirik ifall han vann, medan han började resa sig med blod rinnandes från näsan.

Urholkad. Det var nog det bästa sättet att beskriva hur Eirik kände sig när han kravlade upp. Det hade varit ett misstag att skifta runt hit och dit och han kunde känna hur hans reserver höll på att ta slut. Det var nu eller aldrig “Tredje gången gillt?” Tänkte han lite i farten. Han hade nu glömt bort allt runt omkring dem, Sätet, åskådarna, mor. Han hade till och med helt missat att en helt annan match hunnit både börja och sluta bredvid dem. Framför honom var kampen, och Asgeir.

Utan att ge en förvarning, utan att riktigt ta satts, språngade Eirik avståndet mellan de båda bröderna. Innan Asgeir han få upp ett ordentligt försvar var Eirik redan till attack. Ett förhastat slag träffade Asgeir käke, men hade inte tillräckligt med styrka för att vara mer än en distraktion. Ett missade, men höll brodern på avstånd. Ett träffade magen, men just då ryckte Eiriks arm till och slaget tappade sin riktning tillräckligt att Asgeir bara skakade av sig den med en grymtning.

“Redo att ge upp?” Eirik önskade att han lät piggare än han kände sig, men oavsett visste han Asgeirs svar redan innan det kom. Eirik tog ett djupt andetag och, nästan som, flög framåt. Innan publiken hann reagera hade han ett stadigt tag om Asgeirs ena axel och motsatta ben. Problemet var bara att Asgeir fått tag i honom också. Eirik försökte lyfta, men Asgeir hade ett bra grepp och höll emot. Sedan kände Eirik hur brodern drog. Det var inte alltför svårt att sätta emot, var Asgeir tröttare än han verkade? Eirik försökte rycka till, men utan resultat. Asgeir försökte välta omkull honom, han stod kvar. Fram och tillbaka gick de, båda med spända muskler och tillräckligt med envishet för en flock med tjurar.

Hejandet och tjoandet från publiken hade avtagit något, efter att dödläget börjat dra sig. En genan tystnad började falla över skaran, med några tafatta uppmuntringar… och allt fler viskningar. Det hade slutat vara underhållande, men kampen var inte över. Förr eller senare var en av dem tvungen att förlora… förr eller senare. Då, plötsligt hojtade någon i publiken till. Något hade ändrats. En våg av förväntan sköljde över åskådarna när de äntligen såg Asgeirs fötter förlora kontakten med marken. Stämningen bytte som från natt till dag. Genast var ett sorl av skrik, gratulationer och hejanden. En och annan svordom kunde även urskiljas, av de som kanske nu såg sig förlora sina vad på Asgeir, eller bara önskat hans vinst av andra skäl. Stämningen höjdes ytterligare av ett segervrål från Eirik.

Det svartnade för Eiriks ögon redan innan hans segerrika utrop plötsligt fick sitt slut. Han hade varit alltför oförsiktig med sina reserver, och de gjorde sig abrupt kända genom att ta slut. I loppet av ett ögonblick gick Eirik från en segrande kämpe, till omedveten om… något överhuvutaget. En kollektiv flämtning sköljde genom folkmassan när Eirik dunsade till marken, med Asgeir delvis bredvid delvis på honom. Det var som om tid själv höll andan under en tusendel av ett ögonblick, tills Asgeir med ett stön sakta drog sig upp. Kampen hade en vinnare.