Althar hade gjort som han alltid brukade göra, ta sig till sin favorittaverna Gyllensten, supa sig rätt redligt full och spela spel tills han antingen vunnit allt eller förlorat allt. Ibland om han haft turen på sin sida brukade han slösa bort det på alla de vackra kvinnor som lockade med sina starka parfymer och otroligt vågade klänningar. De hade alltid behandlat honom som den kung han alltid önskade att vara men tyvärr var alt bara fantasier som han hela tiden vaknade upp ifrån på morgonen. Hans liv var allt annat än han önskade sig då han inte skulle få ärva mycket från sin fader på grund av de två äldre bröderna och ingen i societeten behandlade honom med respekt. För att fördriva tiden på dagarna studerade han, tränade svärdsfäktning och jagade medan kvällar och nättar bestod av att dränka sina tankar i både sprit och i lustfyllda lekar.

Denna gång begav han sig ganska tidigt hem då spriten gått ned för fort och pengarna försvunnit ur hans fickor då de som spelade denna gång var betydligt mycket skickligare än han själv. När det kom till kortspel var han ganska lugn när det kom till förlust, i andra grenar var han dessvärre allt annat än trevlig. Han kunde nästan mörda för att få förlusten att försvinna och många hade tyvärr fått smaka på hans vrede när detta skett.

Regnet slog sig ned kallt mot hans hår och ansikte som såg ganska slitet ut efter allt drickande. Han kunde än så länge gå rakt men hans sinnen var inte riktigt med honom. På hans axlar låg en kappa som skyddade mot regnet. Han bar under en enkel svart tunika som visade väl de muskler som spelade sig där under medan ett par svarta åtsittande läderbyxor ramade in hans figur. Stövlarna var slitna då han sällan tog på sig sina finskor till tavernan. Han höll sig alltid i låg profil, samtidigt som han inte behövde klä sig i vackert tyg för att se bra ut. Han var fullt medveten om sin stilighet som lockat många kvinnor på fall. Trots vattnet som mer eller mindre dundrade mot gatstenarna kunde han ändå urskilja en kvinnas rop längre fram. Nyfiket sneglade han ut över gatan och kunde lite längre fram skymta en siluett från en kvinna som sprang bankandes från dörr till dörr. Hon såg rädd och stressad ut, precis som han gillade det. Han var ingen hjältetyp men han hade alltid en smak för att hjälpa kvinnor i nöd. Stegen förlängdes för att skynda sig fram även om de inte var de stadigaste för stunden. Blicken kunde inte helt fokusera på kvinnan men han lyckades ändå ta sig fram utan att vingla omkull. ” Behöver ni hjälp min kära?” Rösten var förförisk med en falsk trygghet begraven i stämman. Det charmiga leende han så väl visste fick många kvinnor på fall lekte över de fylliga läppar som han bar. De ofta intensiva bruna ögonen var lite mer oklara på grund av spriten och även om han försökte fokusera på hennes ansikte vandrade den även över hennes kropp i ett försök att fånga situationen, vilket gick så där när tankarna inte riktigt kunde samla sig. ” Jag kan säkert stå till tjänst om ni behagar.” Han tog ett steg närmare för att se till så de inte var mer än en meter från varandra men han försökte så gott som det gick att hålla koll så inget farligt lurade i skuggorna. Hon verkade ha sprungit för något.

Ju längre in i gränden de kom verkade mörkret bli djupare och djupare. Men det hördes inga ljud från några tjuvar som firade att de stulit pengar av en kvinna. Nej det var nästan onaturligt stilla, förutom kanske några skepnader som låg på marken om man kollade längre in. När de kom fram till kropparna skulle de se att de var livlösa, men inget blod verkade de spillt på gatorna. Någon… eller något… verkade ha tagit hand om tjuvarna.

En skugga mörkare än natten tycktes lägga sig över dem, ett dovt läte, som en tung vindpust orsakad av enorma vingar som fälldes ihop, hördes över gränden. Men inte kunde väl där vara något med så stora vingar?

Ur mörkret uppenbarade sig en lång och slank siluett som närmade sig paret. Vid ett snabbt ögonkast kunde man tro att det var en fager man, men vid närmare blick skulle man se att det var något annat. Figuren hade långt svart hår som hängde fritt ned till midjan. Han var klädd i långa svarta tyger passande en adelsman, och hade blek hud som stod i stark kontrast till det mörka håret och de mörka kläderna. En detalj var de onaturligt vassa naglarna, som nästan såg ut som klor. Men den mest uppenbara faktorn av att något var fel var mannens ögon, som saknade ögonvita och var helt svarta

‘Är detta männen ni söker, min dam?’ frågade han med en gest på de döda kropparna, något teatraliskt. Rösten var behaglig, varken för låg eller för ljus, och hade en lockande melodi i sig som var svår att lägga fingret på. Det var som om allt mannen hade att säga var något man skulle behöva lyssna på, och tro på.

‘Och vem har vi här, är det kandidaten?’ undrade han, frågan tycktes något ur sitt sammanhang.

‘Men så oartigt av mig, trots att jag vet vem ni är kan jag knappast förvänta mig att ni vet vem lilla jag är.’ I en plötsligt snabb rörelse, helt oväntad från figuren som precis stått stilla som en staty, gjorde han en teatralisk bugning som fick hans långa tyger att fladdra omkring honom innan de graciöst la sig igen.

‘Mitt namn är Ayperos, och jag ser att jag är skyldig er en tjänst för att ni tagit hand så väl hand om min Nenya.’

Varenda liten muskel i hans kropp skrek att han skulle fly för sitt liv, så fort benen bara orkade men hans sinne var förvånansvärt nyfiken på dessa två. Som om de skulle kunna locka honom frivilligt ned till helvetetes eldar helt frivilligt. När de talade försökte han hålla fokus på dem båda men all den tidigare dryck han slängt i sig gjorde det lite svårt att hålla ett stadigt grepp om verkligheten. Hann inte ens se ringen på hennes finger förrän han hörde om vem hon faktiskt kunde vara. Han hatade att buga för andra men hade lärt sig den hårda vägen att sin stolthet var inte mycket värd i andras ögon. ” Jag ber så mycket om ursäkt för min okunskap. Hade jag haft vetskap om vem ni är skulle jag direkt ha bugat.” Han sänkte sin kropp i en väldigt smidig bugning även om han hade svårt att hålla tillbaka yrseln som träffade hans huvud när det lutades framåt. Han visste redan nu att fly inte längre var ett alternativ men han hade också börjat greppa att detta var en farlig fälla som han så dumt trillat ned i. De hade inte tagit till dessa skådespel om de hade något trevligt att diskutera om, då hade de sökt upp honom i hans hem mitt på ljusa dagen. ” Självklart följer jag med då det är en ära att få prata med er.” Hans käkar bets hårt ihop på sina ord och även om de var väldigt vänliga låg en viss bitterhet djupt begraven i dem. Deras familj hade inte mycket makt och som tredje sonen hade han ännu mindre makt så det vore visast att spela med och inte göra dem arga. Skulle gudarna faktiskt le mot honom kanske de erbjöd något intressant, troligen inte men hoppet var ofta det sista som lämnade kroppen. ” Det finns en taverna i närheten eller önskar ni något mer privat?” Frågade han sedan och lät sin blick fortfarande vandra mellan dem två otroligt vackra varelserna vid sig. Armen som lades om hans axel verkade vänlig men ändå sprang en kall kår upp längst hans ryggrad, som en varning att han inte skulle ta detta för lätt på situationen.

Ayperos mörka ögon följde ordväxlingen mellan Nenya och deras måltavla med en viss mån av nyfikenhet. Ett visst leende växte sig där då mannen verkade infinna sig i sitt öde. Trots allt, vilket annat val hade han? Och han var, enligt Nenya, rätt val för deras mål.
‘Ah, en taverna?’ frågade Ayperos som om det hela var något av en exotisk resa in i människornas vardag, och gav Nenya ett höjt ögonbryn som om han sökte efter de rätta orden. Hans långa vassa kloliknande naglar trummade lätt mot ynglingens arm.
‘Jag tror Nenya här har arrangerat något… mer privat. Kanske en trevlig plats för en trio som oss, eller vad säger du?’ frågade han och följde Nenya för att låta mannen sätta sig ned innan han själv gjorde det likaså.
‘Så… För att gå rakt på sak, har vi ett erbjudande åt dig.’ sa han med sin behagliga stämma.
‘Nenya, vill du vara snäll och upplysa vår kära vän?’

Kvinnans filt verkade väldigt skön och värmande och för ett tag sedan hade han hoppats på att han kunnat dela den värmen men nu visste han bättre. Hennes ord fick honom dock att le lite lömskt då detta inte stämde in på honom. ”Hjältar är de som inte värdesätter sitt liv. För bara ett litet tag sedan hade jag tänkt utnyttja dig och din nakna kropp om ni inte lurat mig före.” Erkände han utan någon skam i sin kropp. Han dolde inte sina intentioner alla gånger, berodde självklart på situationen och vem han ville utnyttja men han hade aldrig porträtterat sig själv som en hjälte. Han var den som alltid försökte slå sig uppåt vilket dem både verkade veta om. Deras ord fick hans ögonbryn att rynka sig en aning då han inte gillade att främlingar kände till om honom så väl, som om de valt ut honom med noga beräkning och kalkylering. Hur kan de haft ögonen på honom utan att han ens haft en aning?

” Allt låter självklart intressant men allt som är för bra för att vara sant, är också just det. För bra. Är dock eran erbjudande möjlighet för mig att få mer status i samhället och det inte innebär att offra mitt liv, min familjs liv, så är jag troligen på i och för sig.” Han kliade sig över skäggstubben medan tankarna rördes runt i hans huvud. Inget var gratis i världen men han tänkte inte tacka nej om erbjudandet faktiskt kunde gynna dem båda. Han gillade inte när ett erbjudande målades upp som något fantastiskt. Bättre att få korten på bordet direkt, men han skulle troligen inte säga nej i alla fall, även om det skulle kosta honom dyrt. ” Jo namnet känner nog dem flesta till. Ett namn som dött ut tyvärr på slutet.” Han var lite nyfiken på varför de just nämnt det namnet och där av rätade han lite på ryggen och lutade sig framåt, lät hela tiden sin blick vandra emellan de två gestalterna som troligen inte var människor för fem öre. De hade inte varit hotfulla än vilket var en viss lättnad men samtidigt, skulle de attackera vad hade han att säga till om då? Bättre att vara lite mer medgörlig och låta dem hållas än att komma med tomma hot.

Ayperos höjde ett ögonbryn lite åt vad mannen sade om hjältar och att utnyttja Nenya. Nå, kanske det skulle vara rätt man för deras mission, han verkade inte vara rädd att göra det som behövdes göras för sin egen vinning. En vinning som skulle vara bra för dem med.
‘Ett namn som de flesta trodde dött ut, ja.’ höll Ayperos med.
‘Men, Dendars sista arvinge lever.’ avslöjade han, trots allt hade de sett till att hon skulle överleva då de tog Loradon, för att se om det kunde gynna dom, och stunden kanske var inne.
‘Så låt oss tala klarspråk.’ fortsatte Ayperos och tog sig närmare den unge mannen och mötte hans blick, med ögon som var djupare än avgrunden utan ögonvitor.
‘Karm är i spillror efter vår lilla stunt i Loradon, jag och Nenya här tar all ära för det.’ sa han med ett litet lurigt leende.
‘Konungen har förlorat många allierade och är i desperat behov av någon att lita på, att hjälpa honom återbygga Karm som tappat förtroende för honom. Det är där du kommer in, unge visroy Dendar.’ han höjde ett ögonrbyn, för att se om saker klickade hos den unge mannen.

Att de båda blev irriterade gick inte att missa men det var dem som kommit till honom när han mer eller mindre varit stupfull och de tog honom samtidigt för en idiot. De erbjöd honom verkligen allt men ville knappt ha något tillbaka!? Inget så kostsamt kom i princip gratis och de kunde ljuga så tänderna knakade men så full var han inte. Han satt dock stilla och såg mannen försvinna, lät blicken bara följa honom innan han tillslut talade till kvinnan. ” Tro mig inte vara naiv. Ni kommer inte med ett sådant erbjudande för att bara höra lite viskningar.” Han reste på sig och drog sin hand genom håret men något ändrade i hans ansikte, ett flin som inte funnits där tidigare, som om han var beredd på att göra avtal med självaste djävulen. De behövde säkert mycket mer från honom men han var trots allt villig att betala otroligt mycket. Han hade bara önskat veta mer vad det gällde innan han gjorde ett avtal men samtidigt tänkte han inte låta detta erbjudande försvinna på grund av teknikaliteter. ” Men jag är dock villig att betala för att få det ni erbjuder. Så ursäkta min dimma till hjärna som inte riktigt greppade situationen.” Kanske hade hans mask börjat falla till marken, visa den makthungriga person som hela tiden gömde sig där under. De ville inte se honom död och då kunde han med nöje spela deras docka så länge de höll det de erbjöd. Han skulle få det han så länge jagade och de önskade en spion, han skulle bli den bästa spion de haft.