Det var en märklig känsla att  bli ledd av en person som hon bara antog var en vampyr – trots allt hade hennes sällskap knappt varit mycket annat sedan hon hamnat i Nenya Saelorians händer. Men det var inte bara det, trots allt var det inte länge sedan hennes hem totalförstörts, och här var hon i sällskap – eller snarare gisslan – av en som hade orkestrerat det hela… Nenya Saelorian. Så klart hade de tagit henne ut ur staden innan Karms armé dykt upp i Loradon och låtit henne återvända till sin mor i Siverklint. Men nu var det dags att betala priset för att de låtit henne och hennes mor leva. Ännu kändes allt som en dröm för den unga damen, men det fanns en beslutsamhet där med. Kiora Dendar var inte så vackert utstrålande som hennes syster Aurene varit. Vackra storasyster Aurene, Karms drottning, som dött några år innan i barnsäng.

Hon hade själv varit för liten för att minnas mycket av konung Sandor, då hon inte spenderat tid i palatset efter att hennes syster dött, men hon hade alltid lagt en del av sin sorg och skuld på konungen för hennes systers död. Trots allt hade hennes far, Jasmund Dendar, tagit hand om Sandor som barn, och då hennes far överlämnat Aurene i hans händer hade han låtit henne dö. På samma vis hade konungen svikit hus Dendar än en gång då han inte hade beskyddat hennes far från demonen Ayperos, eller hennes hem i Loradon. I dessa mörka banor vandrade hennes tankar då hon gick längs med gatan, och ställde sig framför dörren. Vad som väntade bakom den visste hon inte helt, men Nenya hade lovat henne hämnd, och i centrum av all sorg var det allt hon kunde fästa sig vid. Hämnd mot konungen och konungahuset, som svikit hennes familj som de gjort.

Vampyren som gick framför henne knackade på dörren innan han öppnade den, och steg in i rummet där Althar och Nenya befann sig.
‘Ursäkta mig, min dam och min herre… Men jag har äran att presentera Visroy Kiora Dendar.’ sa han, och bugade sig igen innan han backade ur rummet och lämnade henne där. Trots allt var det hennes titel nu, även om det inte fanns mycket kvar att styra över.

Kiora var klädd i en mörkblå klänning med gyllene detaljer i samma färg som hennes hus bar på sin sköld. Hennes rödbruna hår hängde långt ned över ryggen och ramade in hennes ovala ansikte med de mer skarpa kindbenen som hennes far hade haft. Hon var stolt, men väldigt ung, men det fanns en beslutsamhet i hennes blå blick, och vad hon än tänkte då hon såg mannen och vampyren där så visade hon det inte. Snarare verkade hon mer beslutsam än innan, i kontrast till hennes ålder. För hon kunde knappast vara mer än lite över tjugo. Och vid en snabb blick på henne kunde man lätt avfärda henne som en ung och simpel adelsflicka, men det fanns något där i blicken som sade att det fanns mer intelligens där som man inte skulle underskatta. Och hon hade trots allt studerat i Caras Idhrenin. Inte den klassiska skönheten enligt karmansk standard, men samtidigt inte direkt hemsk att se på heller.

‘Lady Saelorian.’ hälsade hon formellt, och såg lite frågande från henne till mannen, och böjde huvudet lätt för dem i tur och ordning, hennes röst kanske lite mörkare tonläge än man hade förväntat sig då man bara såg på henne. Men då man hörde den såg man att den passade henne, en mer eftertänksam flicka snarare än den oskydliga och fnittrande sorten. Hon hade sett allt för mycket för att vara oskyldig längre. Frågan var, vad skulle hända näst?

Planen att sköta sig och inte skrämma iväg henne verkade krasa samman innan de ens hunnit utbyta några ord. Hon kom in och Nenya verkade redan ha öppnat sin mun för att ge en hint om hans lite mer oroväckande bakgrund. Som tur verkade hon road över det hela och även om han gärna ville rätta henne stod han tyst med ett flin på sina läppar. Fanns ingen anledning att dölja så mycket då orden redan nått kvinnans öron men han tänkte åtminstone inte spä på elden mer än vad som behövdes. ” Jag har tyvärr aldrig haft den turen att träffa Lady Dendar. ” Hans ord var mjuka och han bugade sig ändå vördnadsfullt mot henne för även om mycket inte fanns till hennes hus längre var hon en högt uppsatt adelsdam som förtjänade respekt, hennes entré antydde heller inget annat. Självklart skulle han inte lägga sig platt mot henne men han hade väldigt länge spelat spelet kring adelshusen och visste att respektlöshet inte tog en långt i början. Hon verkade inte heller vara en kvinna som föll för vackra ord och därför tänkte han inte överösa henne med men en komplimang stod ändå till sin rätta i detta sammanhang. ”Hennes skönhet hade jag då kommit ihåg.” Tillade han snabbt och rätade på sig men lät inte sina ögon ligga kvar speciellt länge. Många föredrog långa blickar men något sade honom att han behövde spela ett annat spel här. Nenya verkade inte vara formell men han hade inte riktigt tagit sig dit än för att kunna prata helt fritt. Kanske kunde komma senare men nu var inte rätt tidpunkt.

”Althar Fernfire till er tjänst. Det som Lady Saelorian nämnde precis behöver du inte lägga någon tanke på för stunden. Trots allt nämnde jag inget om er utan jag nämnde bara vilken dålig tid som bestämdes för att ha ett möte.” Han sneglade lite snabbt mot Nenya med en glimt i sin blick men drog sedan bort blicken för att inte göra henne upprörd. Det var inte rent av en förolämpning men han ville gärna sopa under mattan fort det Koira hört så de kunde snabbt komma till det som faktiskt var viktigt för stunden.