Ljudet av hans klackar mot den polerade golvytan har för länge sedan väckt henne ur hennes tankar. Karms drottning, Sandors hustru och mor till hans barn. Snart, inom endast ett dygn ensam kvar medan han red i strid. Det var skrämmande och ju närmre den här dagen kom ju mer allvarlig hade hon blivit. De senaste dagarna hade hon inte setts le alls och sömnen hade varit långt borta och gjort blicken trött. Hon låter honom röra sig mot fönstret, betraktar honom i andlös tystnad när hon ser honom dra det där djupa andetaget. Där och då ville hon inte alls att han skulle resa sin väg och lämna henne kvar i trygghet, hon borde vara vid hans sida men vet samtidigt att det inte går.

Tyst reser hon sig ut den kungsblå fåtöljen, klackarna på henens skor avslöjar henne när hon rör sig över golvet bort till honom. Dämpat klädd i en mörkblå åtsittande klänning i sammet med långa ärmar och båtringad hals. Ett halsband, enkelt i guld med en ametist i ett hänge kring hennes hals är det enda smycke förutom vigselringen hon bär. En hand sträcks ut att vila på hans axel i en smekande rörelse medan hon sällar sig till honom vid fönstret

–          Jag önskar att du inte behövde ge dig av.

Säger hon lågt. Deras relation hade knappats varit god förrän den plötsligt ändrats när hotet låg över dem. Och nu, nu kändes det som en klump av oro och sorg i hennes inre när hon tänkte på hur mycket de missat. Hon ville lära känna mannen som var hennes make, älska honom men nu kanske det var för sent. Det gör henne sorgsen. Även om de gått igenom det här flera gånger tidigare och hon gråtande bett honom men fått nej så ber hon honom en sista gång.

–          Stanna.. stanna hos mig och barnen..

Hon biter sig i läppen vid orden, hatade att visa sig svag men just nu var det just det hon var och uppgiften att styra Karm ensam utan honom kändes tung och som ett alldeles för stort ok att bära på axlarna.

Det är inte svårt för henne att notera att han stod i andra tankar. Att hans sinnen vandrat långt bort från rummet och staden där de nu befann sig i. En underlig känsla av ömhet väller över henne, något som inte alls varit förknippat med honom tidigare men väl deras gemensamma barn. När han säger hennes namn sluter hon ögonen kort, sorgsen och hon vill egentligen gråta. Men hur skulle det se ut? Hon måste vara stark… måste… eller i alla fall försöka. Hon drar ett darrande andetag medan hon sakta öppnar de blå ögonen, tunga, trötta och sorgsna. Möter hans blick i sin och håller den kvar. Såg på honom med värme, med kärlek och ömhet något som inte varit vanligt alls dem emellan. Handen han kramar är kall i hans och hon kramar den tillbaka, nästan lätt desperat utan att vilja släppa honom.
” Jag vet.. ” Svarar hon honom lågt, för inners inne visste hon att det han sa var sant. Ändå.. en liten suck undslipper henne. Ändå ville hon inte släppa honom ifrån sig, inte nu, inte när de äntligen var på samma sida, förenade.

” Du måste lova mig att du kommer tillbaka. Vi har så mycket att ta igen och barnen.. de behöver dig, de behöver oss. Karm behöver dig. Lova.. ” Rösten tunn, inte alls så där stark och stadig som hon mötte rådgivare och undersåtar med, här tillsammans med honom kunde hon låta garden falla. Ett steg intill honom, armen vars hand inte håller hans letar sig in och läggs att vila kring hans rygg, nära, känna hans värme ” Jag behöver dig.. ” Fortsätter hon lågt.” Vi var så dumma som bara lät åren glida förbi, så upptagna med att avsky varandra och nu.. nu..” Hon sväljer hårt, vill inte fortsätta meningen, vill inte uttala orden om att det kanske var för sent. Folk dog i strid, det gick inte att förneka och även om hennes make hade med sig skickliga helare så fanns det fortfarande en stor risk att han kunde dö om han skadades svårt. En blont huvud där det långa håret är uppsatt i en enkel krans kring hennes huvud lutas in mot hans axel och hon drar ett djupt andetag av hans doft, vill minnas den, bära den med sig. Ärligt visste hon inte om hon skulle klara av att vara den drottning för Karm som han ville att hon skulle vara. Skulle rådgivare och dem hon hade under sig verkligen lyssna på någon som fram tills för kanske bara några månader sedan fått stå i skuggan av Sandor och som hela tiden sett att deras kung inte önskade eller förlitade sig på? ”Håll om mig… snälla..” Ber hon, det här var kanske sista stunden de fick tillsammans innan avfärden.

Hon lutar sig in i hans famn, tacksam för att han höll henne hårt intill sig. Vad brydde hon sig om att han visade svaghet inför henne? Här där de var ensamma kunde de båda tillåta sig det och hon såg det snarare som ett tecken på hans tillgivenhet för henne. En tillgivenhet hon aldrig tagit för självklar men som hon nu på senare tid börjat längta efter och förlita sig på. Tacksamheten över att de skiljs åt på det här sättet och inte som fiender är stor, en enorm lättnad i hennes bröst även om den förstärker oron och sorgen över att han kanske inte skulle återvända till henne, till barnen och till Karm. För något löfte kan hon egentligen inte begära av honom men ändå hade hon gjort just det. Och något löfte kunde han inte ge henne och ändå.. han hade lovat henne att komma hem. Hon tänker hålla honom till det löftet.

När han så med sin hand höjer hennes haka är den blick som möter hans glansig av återhållna tårar. Hon grät sällan men oron hon kände inombords gjorde att hon inte kunde hejda dem från att rinna. Hon nickar till hans ord för hon vet att när han väl stod på borggården för att säga sitt officiella farväl till henne, till sin syster och de andra i rådet så skulle hon inte visa något annat än styrka. För honom, för Karm men också för sig själv och barnens överlevnad. Hon är långt ifrån dum och har insett att hotet mot henne och Sandor fanns på hemmaplan lika starkt som på slagfältet när Karm låg försvagat och tömd på arméer. Hon möter hans läppar, vill hålla kvar kyssen som känns brännande mot de egna läpparna och söker dem igen när han drar sig undan. Händerna greppar tag om hans skjorta, håller honom kvar medan hon kysser honom igen, djupare och i ett försök att förmedla till honom den kärlek hon känner, som nyligen blommat upp starkt inom henne för honom.” Jag ska inte göra dig besviken.. ” Svarar hon med läpparna alldeles intill hans” Jag ska se till så att det finns något för dig att återvända till. Du har lovat.. ” Att återvända. Hon söker hans blick igen” Skriver du till mig? Du måste berätta vad som händer, hålla mig informerad. Så länge dina brev kommer vet jag att du .. ”hon tystnar kort, sänker blicken” Att du lever. “Hon ser upp mot honom igen* Make.. älskade.. kom till mig i natt? ” Ber hon lågt, det hade varit så länge sedan de delat samma bädd tillsammans och hon ville inte skiljas ifrån honom utan att ha fått vila i hans armar den sista natten. Hon kan inte tvinga honom, bara be..

Hon tillåter sig själv och honom en stunds njutning där de står invid det öppna fönstret. Trots allvaret fanns där något fint hon ville ta vara på och minnas. Hans milda varma röst ger henne lugn och hon känner hur den där molande värkande känslan av spänd ångestladdad nervositet som varit hennes ständiga följeslagare de senaste veckorna lättar lite, även om den fortfarande finns där går den nu att hantera. Han trodde på henne, hon skulle hålla sitt löfte till honom. Hon skulle förvalta det land han styrde och hon skulle göra det med högt huvud. Svårigheter skulle komma med all säkerhet men med hans ord och hans brev skulle hon klara det.

–          Tack.. ”Säger hon mjukt, ömt nästan” Dina brev kommer att ge mig den styrka jag behöver

Det är nästan så att hon kan se förändringen hos honom, hur han slappnar av mer och låter det tunga försvinna från hans axlar. Hon är glad över att hon kan ge honom det lilla innan det var dags för honom att bege sig ut i strid. Mer än så visste hon inte om hon kunde ge. Kyssen han ger henne blir ett löfte om en natt tillsammans och hon känner hur det pirrar till inom henne av en blandning av längtan och ångest, en sista natt.. det kunde bli deras sista natt och hon lovade sig själv att hon skulle ge honom något att leva på under många dagar framöver, en natt han inte skulle glömma och inte hon heller för den delen.

–          ”Du behöver inte tacka älskade.. ”

Hon vrider sig lite så att hon tillsammans med honom kan se ut genom fönstret, ut över staden och smyger sin arm runt hans rygg och midja för att komma nära intill. Så oändligt tacksam för den här stunden tillsammans med honom utan kammarjungfrur och herrar som stod och såg på. Stunder som var så oerhört sällsynta och som därför blev än mer värdefulla. Hon står tyst en stund och tänker efter men allt som snurrar i hennes huvud och tankar är sådant hon inte riktigt kan få grepp om.

–          ” Jag har tänkt mycket.. jag vill be dig om en sak. Jag vill be dig att du när du tar ditt oficiella farväl i morgon utanför slottets portar tydligt ger över styret av Karm till mig. Så att ingen kan ifrågasätta min position. Sätt kronan på mitt huvud, ge mig Karms gyllene svärd, det spelar ingen roll vad. Det behöver enbart vara en symbolisk handling men som visar för alla att det är du som givit mig ansvaret. På samma sätt ger jag dig tillbaka makten när du återvänder.”

För folket, för rådet och för dem som förmodligen skulle kunna tänkas motarbeta henne. Det kanske inte skulle hjälpa helt men i det stora hela… kanske. Hon ger honom en frågande blick, osäker kanske på sitt förslag och på vad han skulle säga om det.

Egentligen delade hon hans syn på handlingar som mest var skådespel för pöbeln men i vissa fall hade en symbolisk handling som den hon föreslog en väldigt god inverkan på dem omkring, även adel och rådsmedlemmar och speciellt när deras konung skulle leda trupper i strid. Stämningen var redan allvarsam och en ordentlig gest skulle få stor effekt. Hon ler mot honom när han gör den där minen och kan inte låta bli att skratta till innan hon blir allvarlig igen och hon höjer handen för att lägga den över hans kind, smeka hans käklinje med tummen när hon märker hans frustration. ” Jag vet, det är ett spel för gallerierna men kanske kan det vinna mig lite tid att komma in i rollen, att stärka min position för även om de älskar dig som sin kung, i alla fall de flesta respekterar dig så är det långt ifrån säkert att de respekterar mig. ” hon tystnar, ser på honom med viss sorg i blicken” Speciellt inte eftersom du så tydligt visat för alla att du inte hyst den respekten för mig. ” De visste var de hade varandra nu men för alla andra som följt dem genom åren så var det svårt att sudda ut det som de hade sett och som deras kung och drottning visat upp. Hon smeker fortfarande hans kind för att understryka att hon inte dömde honom för det, att det låg bakom dem nu. Låter sedan handen glida ner och läggas mot hans bröst.

”Ja, Karm är splittrat.. och vi måste försöka hitta orsaken till varför.” Hon hade funderat på det, med en kugn som Sandor kunde hon inte förstå det men hon kanske var blind? Hon ville tro att han var en omtyckt man av folket men kanske gällde det inte resten av adeln. O andra sidan, säg den kung i något land som hade alla ädlingar enade under sig, det fanns nog inte annat än i sagornas värld. Hon ger honom ett varmt, nästan ömt leende när han ler retsamt mot henne och skrattar till lite. ” Det är kanske att ta i lite väl älskade make? ” Hon höjer lite frågande på ögonbrynen och skakar sedan en aning roat på huvudet så att blonda slingor av hennes hår letar sig fram i hennes ansikte. ”Men ja, det duger.. ” Hon ler svagt mot honom, sträcker sig upp för att kyssa hans kind innan hon sänker sig ned på fötterna igen. ”Är det något du behöver göra innan kvällen och kan jag hjälpa dig?” Hon ville gärna göra så mycket hon kunde för att avlasta honom, hjälpa honom. Kanske en desperat chans att få vara tillsammans med honom så mycket hon kunde nu innan det var för sent. Tanken gör att strupen snör ihop sig och hon vänder sig bort från honom, ut mot fönstret och blinkar bort tårarna som hotar att tränga fram i hennes lätt glansiga ögon. Ville visa sig stark inför honom, fick inte gråta. Händerna kramar om fönsterkarmen och hon drar ett djupt andetag.

Trots att de talat igenom det om varit var det svårt för henne att lägga bitterheten och ensamheten hon känt under så många år bakom sig. Hon menar egentligen inget illa med orden hon ger Sandor men hon kan inte låta bli. Hon trodde kanske inte att han lidit så som hon gjort, han hade haft sitt medan hon ständigt blivit undanskuffad och inte räknats. Nu var det annorlunda, nu arbetade de tillsammans och hon var väldigt tacksam över det. ” Jag ska göra vad jag kan, jag lovar dig det. ” Det skulle hon även om hon inte kunde lova honom några underverk. Med blicken ut genom fönstret försöker hon svälja ner alla känslor och när hon känner hans hand runt sig höjer hon hastigt sin hand för att torka en tår som smitit ur de glansiga ögonen, försöker samla sig. Det fanns inte tid för att gråta.. i morgon när hon låg ensam och Sandor tagit sitt farväl ja, då kanske. Åt hans förslag ler hon svagt och nickar medan hon vänder sig mot honom igen, smyger in sina armar om hans midja och kramar honom tillbaka innan hon sträcker sig upp och ger hans haka en öm kyss” En dag tillsammans.. ” Ler hon svagt och nickar innan hon tar ett steg bort från honom, rättar till klänningen en aning och känner över frisyren innan hon ser på honom. Betydligt mer samlad nu och ögonen inte längre glansiga även om det vilade oro och sorg där i dem. ” Så.. min älskade make och kung. Vad står på agendan? ” Hon ler lite, rösten lite lätt roat formell men hon kan inte hålla minen allvarlig så länge, de måste försöka hålla det lätt om de skulle orka ta sig igenom den här dagen, tillsammans eller ej så var det tungt för båda gissade hon.

Det kändes fortfarande underligt att höra sitt namn i samband med en sådan titel men vid det här laget hade hon kommit att förvänta sig att det brukades, så hon sade inget om det utan böjde bara huvudet i hälsning och lade ena handen i en knuten näve över bröstet, en snabb och för henne ytterst naturlig hälsning till en jämlike. Hon var inte den som bugade, inte ens för Karms kung och drottning.

”Henne minns jag, trevligt att råkas”, svarade hon med ett litet skevt leende innan hon fick ett glas vin i ena handen och en stol framskjuten att sätta sig på. Hon misstyckte inte utan satte sig ned och tog en klunk av vinet, en dryck som hon mer och mer börjat fatta tycke för under sin tid i Karm (även om inget kunde slå ett stop med mjöd eller öl).

När hon väl satt ned så lät hon den ljusa, blå blicken svepa över människorna i rummet. Där var en massa människor hon aldrig hade sett förut och några som hon mindes hade rynkat på näsan när hon först anlänt till kung Sandors hov. Hon var inte helt nöjd med publiken men gjorde sitt bästa för att ignorera de nyfikna blickarna.

”Jag har fått sändebud, ja. Läget är spänt men än så länge har ingen plockat upp vapen, och jag hörde också ett rykte om att en viss prinsessa från Me’erisia sökt asyl hos min far. Det är helt enkelt… Komplicerat”, svarade hon efter att ha lutat sig tillbaka i stolen. Hon balanserade vinglaset på ena armstödet och betraktade det där det vinglade fram och tillbaka med en liten rynka mellan ögonbrynen.

”Vilket är varför jag är här. Jag svor mitt svärd till dig Sandor, att slåss för din sak så att du i gengäld kan slåss för min. Jag har förstått att dagen för vår avfärd närmar sig och jag vill bara försäkra mig om att ert löfte kommer upprätthållas också om jag mot all förmodan inte skulle återvända”, tillade hon med en något allvarligare ton, hennes blick nu riktad mot kungen, obeveklig. Hon bad inte om ursäkt för sitt informella sätt att tilltala Karms regent, men några av Selenes hovdamer såg tämligen förskräckta ut över bristen på hyfs hos kaldrländaren.

Hon vet inte helt vad hon ska tycka om denna prinsessa från Kaldraland. Uppfostrad till att vara en krigare helt klart. En styrka där i ögonen, i hela kvinnans hållning men också så långt bort från Selene själv som man nog kunde komma. Att Sandor tycks trivas i hennes sällskap förvånar henne inte det minsta. Hon ler och nickar mot hälsningen, hade inte förväntat sig något annat även om de egentligen inte var jämlikar. Som drottning stod hon högre i rang men vad spelade det för roll nu? Betraktar krigarprinsessan när hon sätter sig ned och tar emot glaset. Hon väntar, säger inget mer förrän Maeve svarar på hennes fråga och hennes ögon är uppmärksamma när de vilar vid prinsessan, lyssnar till hennes svar. Det kändes som om hela världen var en enda stor kokande kittel av katastrofer som om de fick spelrum skulle brisera en efter en och när insikten slår henne känner hon tyngden av ansvaret Sandor är på väg att lämna på hennes axlar. Hon drar ett djupt andetag och nickar medan Sandors befallning snabbt får alla i rummet att gå ut. Knappast ett vanligt scenario, vid hovet var man sällan ensam som kung eller drottning och en privat audiens var aldrig helt privat. Hon hinner inte säga något förrän Sandor hinner före och hon låter blicken vila vid maken kort när han sätter sig bekvämt till rätta men väljer att inte ge honom någon förebrående kommentar. Det fanns tid för allt och just nu var tid för viktigare saker. Även hon sjunker tillbaka lite mot ryggstödet, mer avslappnat medan blicken går mot Maeve igen” Jag ska göra allt som står i min makt att hålla löftet till Kaldrland ”Lovar hon allvarligt även om hon inte alls ville tänka på att ett sådant scenario var möjligt, att Sandor inte skulle komma hem. När Sandor fortsätter dra hon efter andan och skiftar blicken mot sin make” Sandor? ” Frågar hon, inte alls beredd på det” Vi har inte råd med ett krig mot Märhen, inte nu när vi sänder iväg det mesta av vårt försvar. ” En oro i rösten som är spänd