Ett klickande med tungan lämnade Sparven igen då Kornoc faktiskt närmade sig honom, han ryggade inte undan som de flesta andra brukade göra utan bokstavligen NÄRMADE sig honom. Vad var detta? Sparvens pupiller utvidgades aningen men inte till sin maxgräns där ynglingen långsamt höjde sin hand uppåt. Vad nu? Vad var Kornoc så försiktig över? Var ju inte som att Sparven direkt skydde våld, eller var han mer försäkrande att han inte skulle råka illa ut? Det var en udda tanke med tanke på hur ofta som folk faktiskt miste livet när det kom till Sparven. Snart kände han den varma huden mot sin blodiga haka och betraktade hur de blodiga fingrarna rörde sig från honom igen till Kornocs egna ansikte där han smakade på blodet. Intressant..

“Visst är det gott?” Sa Sparven och tippade huvudet på sne för att invänta ynglingens svar. Kunde levande varelser verkligen uppskatta blodsmaken? Det ända han visste var att all blev illamående av blod vilket var så det funkade men vad skulle ynglingen säga? Skulle han tala sanning eller ljuga och vad skulle sanningen egentligen vara? Hans sneda flinande dök upp medan han tog ett steg framåt för att med sitt vinklade huvud sniffa roat över Kornocs hals innan något oväntat skedde, ja oväntat om man inte kände sparven. Han drog sin tunga över den varma huden, kunde känna pulsen dunka mot hans tunga innan han slickade sig runt den blodiga munnen.

Sparven hade inget speciellt i tankarna för ögonblicket där Kornoc erkände att detta inte var det första blodsmakandet för honom och erkände att Galathers blod helt klart var gott vilket han kunde instämma med. Men varför blev inte Kornoc äcklad av blod? Visst hade humanoider en viss tolerans för blod utan att bli sjuka men det var ju skapat så att de inte skulle uppskatta det alls. Både doft, smak och även syn skulle ju äckla dem trots allt.

Det verkade inte heller gå något speciellt inne i huvudet på Kornoc mer än fascination vilket inte direkt var det vanligaste heller. Vid detta laget så brukade ju folk börja bearbeta planen att fly för sitt liv eller hur? Kornoc sträckte ut sin tunga mot Sparven vilket fick honom att reagera, närmade sig den sista delen mellan varandra medan läpparna separerades. Som normal person kunde man tro att Sparven skulle kyssa dem men Sparven hade ett annat begär för ögonblicket. Just därför så kunde man bli chockad då Sparven bokstavigt bet ner i Kornocs tunga för att ta en liten smakbit av honom. Blodet sipprade ut från Kornocs tunga men det varade inte allt för länge innan Sparven bokstavligen gav Kornoc en blodig kyss. Blodig var bokstavligt talat då hans vassa tand lämnat ett djup jack i Kornocs tunga vilket smetades ut mellan deras läppar under kyssandet. Han ville mest se hur den andre skulle reagera på det hela både smärtotecken och blodiga kyssar.

Snart lämnade hans blodiga läppar Kornocs och han drog sig tillbaka aningen men inte allt för långt medan han slickade sig runt munnen. Kornoc smakade gott det med.. kanske var Sparvens största smak i alver? Deras blod var ju trots allt aningen bättre än människors på något sätt.. Kanske var det för deras otroligt långa livsspann? Vem visste egentligen.. Men gott var det. “Alvblod är gott.” Sa han medan pupillerna minskades aningen igen där han såg in i de röda ögonen.

Detta vart ju nästan lite spännande eller hur? Istället för att få panikfyllde hjärtslag av rädsla över Sparvens beteende så besvarade Kornoc istället ivrigt hans kyssar vilket inte direkt hände varje dag eller hur? Dessutom rörde han Sparven, verkade undersöka hur han fungerade där han läste den andres tankar om hans kalla kropp samt det icke fungerande hjärtat men ändå verkade han inte bli rädd ännu vilket fick honom att nästan vilja testa hur långt det gick förens ynglingen faktiskt blev rädd för honom. Alla hade ju en gräns?

Naglarna borrades in i hans hals men han reagerade inte på det, såg bara utan att blinka in i de där röda ögonen där ett leende istället tog fäste på Kornocs ansikte. Han såg tyst på honom, lyssnade på hans ord men svarade inte på det, inte ännu i alla fall. Så han ville smake på hans blod med? Det kunde han ju göra men det skulle vara roligare om han gjorde det på ett visst sätt då det skulle vara intressant att se paniken fylla den andre där hans hjärta slutade bulta och den eviga kylan skulle lägga sig över hans kropp. Hur överväldigande alla ljus, dofter skulle bli och hur han skulle börja höra blod pulsera från personer långt ifrån honom, lika tydligt som om han lyssnade med stetoskop på någons bröst. Hur skulle han reagera då egentligen? Aldrig kunna ta sig ut i solens strålar igen och vara konstant hungrig för blod samt aldrig kunna äta något annat igen.. Skulle vara ett roande experiment då ynglingen inte verkade förstå innebörden av vad han ville smaka på.

Dessutom lär hans blod inte vara gott då det var blodet av en död man.. intressant.. Dessutom så var det inte direkt så att fullblod som han fick förvandla vem som helst men Sparven brydde sig inte om sådanna ting; han gjorde vad han ville. Efter en lång tystnad där Sparven bara tod och såg in i ögonen så höjde han sin hand för att nästan ömt smeka sitt pekfinger över huden han tidigare slickat på, nageln rispade lätt huden under färden. “Kan ordnas.. men jag vill äta mer först.” Sa han enkelt mot de blodiga läpparna medan han vred huvudet ned mot den varma halsen, njöt över att höra hjärtslagen och känna pulsen innan han bet ner i det varma köttet. Blodet forsade in i munnen på honom där han hårt greppat tag i Kornoc för att se till att han inte skulle försöka slingra sig bort från honom. Enkelt så tömde han honom så pass att hjärtat på Kornoc vart otroligt svagt, så svagt att han garanterat inte ens skulle orka stå upp längre.

Sparven släppte då Kornocs hals för att roat snurra runt med den svaga kroppen i famnen i en liten vals där han roat bevittnade effekten detta gett Kornoc, var alltid roande när folk var så här svaga. Skulle han inte bjuda på sitt blod så skulle det leda till döden för Kornoc inom ett par minuter med stor säkerhet vilket gjorde det hela extra roligt att se hur han betedde sig nu i sin försvagade kropp. Som Vampyr var Sparven stark vilket fick honom att släppa Kornoc med ena handen så han mest bara hängde i hans andra arm likt en docka. Sparven smällde in sin fria arm i hörnet på en av de trasiga ruinerna så att blodet började droppa från hans handled där han mörkt flinade ner mot den döende Kornoc. Höjde sedan armen och tröck det blödande såret mot Kornocs läppar. “Ta en smakbit då ~ “

Skriket var som musik för hans öron och han uppskattade det plötsliga som hade hänt mellan dem, Sparven hade aldrig omvänt någon annan till vampyr förr vilket gjorde att intresset var högt för att se vad som egentligen skedde. Den ledlösa kroppen skrek i den brutala smärtan och det trötta hjärtat gick från sin långsamma, knappt bultande takt till panikslag som verkade öka i hastighet, antagligen från smärtan eller var det mer än så? Snart slutade hjärtat med ens att slå och värmen lämnade snart därefter Kornocs ledlösa kropp men inte dog han.. eller ja.. han dog men han fanns kvar. Var det så här det var att omvandlas? Han själv hade ju blivit född in till livet och hade ingen aning men det var helt klart roande att höra skriket och se hur hela Kornocs liv med ens ändrades.

Den frågande blicken mötte hans och Sparven smekte över huden där bettet nu läkt ihop och lämnat den kalla huden utan ett märke på sig. Hur stor var omvandlingen egentligen? Han hade aldrig vetat hur det var att andas, ha en puls eller något livstecken, han hade alltid bara funnits och dödat, till och med som barn. Det han kunde lista ut var att Kornoc garanterat skulle vara försvagad tills han fått sitt första mål mat vilket kanske gjorde det till ett bra tillfälle att dra ut på det? Vad skulle ske då? Skulle Kornoc bli galen tillslut? Den ända levande personen i närheten hade ju sprungit för livet så det fanns nog bara djur, vilket inte skulle göra mycket men få honom att hålla sig i alla fall.

Sparvens pupiller vidgades igen, tydligt tecken på att hans sinne var aningen rubbat igen där han åter började dansa med den svaga, nya vampyren som garanterat inte skulle vara stark nog att motstå för ögonblicket. Dessutom var Sparven hans skapare med så skulle ju vara svårt att göra något han inte gillade i allmänhet, vampyriska band och så vidare. “Hör du musiken?~ ” nästan sjöng han fram där de valsade runt i dödstystnaden som var ruinerna. Det uppdragna skelettet av den döda soldaten fick huvudet bortsparkat med ett rasslande tills det stötte in i ruinväggen och spräckte skallen aningen, trots allt behövde de ju sitt dansgolv. “Den ljuva musiken av död här och ingen mänsklig puls som stör oss ~ Kan du höra det? Kan du känna det? Inget levande liv alls på denna plats.. det är som om djuren håller sig i en perfekt cirkel runt stadens gränser då de känner den underbara onskan som skapades här för så länge sedan ~ ”

Sparven doppade Kornocs försvagade men nu vampyrkropp med huvuden vända mot den närmaste pulsen som verkade tillhöra ett rådjur. Han skrockade till medan pupillerna minskade sin storlek igen och han vände blicken till Kornocs och riktade hans huvud mot sitt, stal till sig en liten kyss med blodet mellan dem båda innan han nästan spann fram orden; “Vill du hjälpa mig dekorera mera?”

Jo Kornoc skulle inte kunna stå upp på ett bra tag, i alla fall inte innan han fått sitt första mål mat vilket gjorde det synd att Galather hade sprungit för livet, annars kunde de ha haft kul med hans lik efteråt men det fanns djur i närheten. Det må inte vara det bästa men skulle få Kornocs krafter att återvända oavsett även om Galathers blod skulle varit betydligt bättre.. Han kunde känna av Galather som långsamt kom längre och längre bort men var allt för långt borta för att bry sig att springa efter just nu. Vid ett annat tillfälle ~ Han skulle hitta Galather igen ~ Trots allt hade han ett längre livsspann än en människa.

Sparven vart åter kysst av Kornoc och hummade till i kyssen innan han drog sig undan medan hans pupiller vidgades aningen igen.. vilket vanligtvis inte var bra men just denna gången var det inte lika extremt som annars dock. Han stannade upp i den lilla dödsvalsen innan han släppte Kornoc så han föll ner på marken under honom bara så där vilket Sparven inte verkade bry sig om; Kornoc var inte gjord av glas eller hur? “Stanna där.” Sa han innan han plötsligt försvann från platsen, väl medveten om att Kornoc inte kunde röra sig oavsett för närvarande. Dock så kunde Kornoc se honom där han rörde sig i sin vampyriska snabbhet lätt bort mot närmaste rådjur där han våldsamt greppade tag i dess ena horn och röck med sig djuret bort mot Kornoc igen.

Djuret skrek i panik där det flög igenom luften efter Sparven i en udda vinkel med tanke på att han hårt höll tag i ena hornet och djuret hjälplöst försökte få grepp på marken under dem som försvann lika snabbt som den anlände. Med en hög duns var de framme till Kornoc där Sparven dunkade djurets huvud i marken brevid Kornoc så hårt att djuret verkade tuppa av brevid Kornocs kropp. Antagligen med svår hjärnskada men onekligen fortfarande vid liv. Sparven stod med ena knät tryckt mot det vackra djurets, långa hals medan han enkelt greppade tag om Kornocs nacke för att rikta upp honom mot djurets hals som om han var en handdocka, vilket han tekniskt sätt för stunden var. “Ät.” Sa han roat över det däckade djuret, tryckte ner Kornocs huvud mot djuret för att han skulle orka ta ett bett helt klart road av situationen. Så fort Kornoc fått sitt första mål så skulle han orka röra sig igen, just nu var han ju blodlös och svag men snart skulle det ändras.

Sparven var inte direkt en person man höll varmt inpå hjärtat men för närvarande i alla fall så tog han hand om sitt yngel hyffsat i alla fall, han gav honom mat ju eller hur? Visst hade han släppt ner Kornoc som en använd disktrasa innan han hämtade maten till honom men vad annars kunde man förvänta sig? Han hade inte direkt många väna ben i sitt skelett eller hur? Han kunde ju dock valt att lista ut vad som skulle hända med en ny vampyr som inte fick något blod med men det hade han ju inte gjort. Rådjuret stretade emot allt vad de kunde men det tjänade ingenting till, Sparven höll det stenhårt fast på plats medan Kornocs tänder piercade dess kött. Djuret började om möjligt sprattla till ännu värre till en början tills energin började lämna denne tills punkten som Kornoc var klar. Sparven strök lite tankspritt Kornocs hår medan han drack utan att direkt mena något speciellt med det hela, bara något att syssla med under tiden. Det verkade inte som om Kornoc dog dess liv vilket fick Sparven att höja det flämtande djuret så att framklövarna lämnade marken på det kämpande, trötta djuret.

Han strök rådjurets huvud nästan kärleksfult medan handen som gjort detsamma mot Kornocs huvud grppade tag om dess huvud. En kind i var hand var det snart innan pupillerna vidgades och Sparven långsamt började vrida rådjurets huvud medan han höll fast kroppen med sina ben. Han vred huvudet tills det tog stopp men fortsatte lugnt vilket började skapa krasande ljud upp till punkten då ett högt ljud dock upp då ryggraden bröts av på mitten och dödade djuret. Han slutade inte att vrida dock utan började skruva av huvudet från djurets kropp. Skinnet sprack upp, det lilla blodet som var kvar i rådjuret sprätte mot dem från hur huden och köttet slets av i Sparvens lugna rörelser. Snart lossade huvudet från djurets kropp och Sparven släppte kroppen med sina ben medan han höjde det döda huvudet för att se in i de lika döda ögonen. Tungan från djuret hade rammlat ur munnen på det över smärtan från att längsamt bli av med livet.

Kornoc hade tagit sig upp på knä en bit bort från honom och Sparven höll ömt i huvudet med händerna som vandrade upp för att greppa tag i i de stora rådjursöronen för att dingla lite med huvudet framför sig, verkade avgöra något men vad var inte klart. “Det är bättre med mänskligt blod.” Sa han plötsligt medan han med ens släppte huvudet som träffade den steniga marken under honom med en duns och studsade en gång för att sedan rulla fram mot Kornoc lite sorgligt. Hamnade nästan precis mellan dem båda med tungan som vidrörde marken. Han spanade ut över ruinerna. Inte mycket folk här.. i alla fall inte många vid liv.. “Morgonen är på väg. Låt oss finna en passande ruin för dagen.” Sa han lätt. Många av ruinerna hade ju källarvåningar där solen inte skulle nå dem, andra skulle aldrig våga sig ner i dem men Sparven tyckte bara att det nästan var lite mysigt ~

Sparven hade inte haft någon annan anledning till att vrida huvudet av det döende djuret mer än att han kände för det. Så var det alltid med Sparven; han gjorde det han kände för oavsett vilket haft många hemska följder i hans existens. Hemska hur? Jo som att han känt för att döda sin familj, att han känt för att slakta och bränna ner en by och så vidare. Var han uttråkad så var det dessutom ännu större chans att något hemskt skulle hända och uttråkad var något som var otroligt lätt att han skulle bli. Han hade ju just omvänt en annan till vampyrlivet mest för att det var det han hade kännt för just då trots att han aldrig hade gjort det tidigare plus att det inte var uppskattat att man förvandlade vem som helst heller. Dock så var det ingen som direkt vågade gå emot Sparven så om det skulle bli konsekvenser eller inte var ju att se.

Kornoc började vandra iväg i jakt på sovplats och lämnade Sparven stående en stund medan de gula ögonen vändes mot horisonten som långsamt börjat ljusna inför den kommande dagen. Om en timme skulle solen skina ner över ruinerna, steka både häst och rådjur vilket han skulle kunna känna doften av från nattens sovplats. Det var något han fann ro inom, att vila omringad av dofterna från död och misär.. Hade Galather inte sprungit sin väg skulle han garanterat bli ‘uppspikad’ mot väggen och hängas där under natten bara så han kunde ha fått höra de smärtsamma hjärtslagen hos honom under sömnen. Men ja nu hade Galather för närvarande kommit undan så det var en lyx för en annan dag helt enkelt.

Han började vandra lugnt, trots kommande dagen och satte sig på huk då han bevittnat något som skimmrade till för att ovarsamt gräva upp en gammal yxa på ett sätt som gjorde att han skar upp handen på det förvånandsvärt skarpa vapnet trots tiden det legat där men sparven gjorde inte ens ett försök till min av smärta över detta missöde. Istället så fortsatte han gräva aningen innan han drog upp den enorma yxan och reste sig upp med den i ena handen. Drog den slött efter sig mot Kornocs håll som precis signalerat att han hittat en passande krypta för natten. Yxans skrapande ljud ekade oroväckande mellan ruinernas väggar där metallen drogs över stenarna men annars gjorde han ingenting för närvarande. Det hade skimmrat så det var hans nu, så enkelt var det hela för en gångs skull.

Han tog sig enkelt fram till Kornocs plats och gick ner i källaren. Yxan som dunkade ner på vartenda trasiga trappsteg likt en scen i en skräckhistoria där han försvann ner i kolmörkret som för vampyrer var lika ljust som ett upplyst rum. Ett droppande av vatten kunde urskiljas från den stora källarens ena hörn medan Sparven tog sig mot mitten innan han släppte yxan och satte sig skräddare på marken där. Blicken fäst på en av många krypande kritter i källaren som tog sig iväg bort mot ena hörnet. Han drog in dofterna av den ruttna, unkna källaren och kände att detta blev perfekt. Skulle han sova? Vem visste. Vampyrer brukade sova på dagtid men vissa dagar satt Sparven mest bara tyst och inväntade nästa natt. Han kunde sitta som en staty och stirra rakt ut hela dagstiden utan minsta problem likt väl som han kunde sova, man visste aldrig med honom likt så många andra saker. Han klickade med tungan mest för att höra ekandet från ljudet innan pupillerna vidgades ut igen och han långsamt vände blicken bort mot Kornoc, nästan som han just nu hade förstått att han också var där.

Skulle Kornoc behöva sömn? Ja. Det funkade ju lite som hos människor trots allt bara på olika tider av dygnet, sov han inte skulle han bli utmattad och som nybliven vampyr var det extra viktigt med sömn men just varför kom han inte på för ögonblicket. Kornoc skulle ändå garanterat vara trött efter att bokstavligen ha dött så det var nog inte viktigt att nämna heller. Han skulle nog sova oavsett om han ville eller inte. Blicken vandrade bort mot trappan sedan där solens strålar snart skulle skina ner en bit tack vare att ruinen saknade tak, men den skulle befinna sig för långt borta för att nå dem. Bra väckarklocka helt enkelt. Han kunde även känna hur Galathers doft snabbt rörde sig längre och längre bort.. hur långt skulle han orka innan han föll ihop?

Sparven gjorde ingenting under hela dagen, liksom bokstavligen ingenting. Han satt i samma position brevid sin yxa medan timmarna rullade iväg utan att röra en muskel och då han heller inte andades så var det som att bevittna en staty genom mörkret omkring dem båda. Solen som sken ner från källaröppningen rörde sig långsamt bort där Sparven sov på sitt egna sätt; Pupillerna helt utvidgade med hjärnan avstängd men fullt medveten om ifall något skulle ta sig ner i källaren. Inte för att han var rädd alls, nej han hade nog aldrig varit rädd för något men istället i hopp om att någon skulle ta sig ner i källaren så han fick något att sprätta upp under Kornocs sömn. Men något sådant inträffade inte tyvärr..

Då Kornocs röst ljöd när förkvällen anlänt så förminskades Sparvens pupiller och först nu så ställde han sig upp vilket var den första rörelsen på hela dagen. Nu hade ynglet vaknat. Med i hans uppstigande följde hans nya leksak; yxan som raspade mot det smutsiga källargolvet då Sparven vänt sig om mot Kornoc och långsamt gick mot hans riktning. Yxan som oroväckande släpades mot marken efter honom.

Det fanns mycket mer att tänka på som vampyr än vad Kornoc trodde men det skulle han märka av gradvis men största problemet var ju vampyrjägarna, de han fick klämma livet ur relativt ofta och nästan förlora sitt egna ‘liv’ så gott som varje gång. Jägare var tränade och starka men hittills inte smartare än Sparven.. hittills.. Han släppte yxan någon meter från Kornoc medan han fortsatte fram och satte sig nära på huk framför honom, så pass nära att en ynka centimeter skiljde från hans överkropp till Kornocs ansikte. Han riktade upp Kornocs ansikte mot sitt, tröck ihop hans kinder så han såg lite ut som en blåsfisk medan den andra handens tumme blöttes av sparvens saliv innan han gnuggade bort smutsfläckar från Kornocs ansikte. “Vi ska på fest, så vi behöver nya kläder.” Ja vart visste han inte ännu men den festen skulle helt klart omvandlas från ett livligt engagemang till ett blodbad om han kände sig själv rätt. Att röra sig mot närmaste by skulle inte som vampyrer ta lång tid och med tanke på att de närmade sig alvernas skogar så kunde de kanske, om de hade tur, stöta på lite alvblod.

Väl ‘avtvättad’ så lutade sparven huvudet på sned mot fisk-Kornoc som inte längre hade något levande i sig för att lukta aningen på honom innan han bokstavligen bet honom i nästippen för att smaka på vampyrblodet; inte mer som ett tjockt nålstick dock förvånansvärt nog. Sparven hummade till över smaken innan han sa enkelt; “Du behöver mänskligt blod.”

Mänskligt blod var helt klart det bästa man kunde få i sig som vampyr så om Kornoc hade uppskattade blodet från ett ynkligt rådjur så skulle han helt klart li galen när han smakade sin första människa. Jo Sparven kunde ju läsa av andras tankar trots allt vilket var något som han varit född med. Vampyrgåvorna var olika för alla så vad kunde Kornocs gåvor visa sig vara? Det återstod att se. Sparven reagerade inte alls på Kornocs utrop över hans bett utan satt där lika lugnt som innan och drog ut på den döda smaken som nu var Kornoc. Vampyrblod var generellt sätt något andra vampyrer hatade då dött blod inte direkt smakade väl men Sparven hade ingenting emot det faktumet där bilderna från Kornocs tortyr bakgrund flimmrade framför hans ögon. Han kunde se hur han blivit behandlad vilket fick ett snett leende att sprida sig på hans läppar utan att ens berätta om vad hans kunskaper var. Skriken från när Kornoc varit som yngst var roande för någon som Sparven och fick honom nästan att bli varm i sin kalla kropp, men bara nästan.

Sparven gjorde ingen ansats att flytta på sig vid Kornocs gest att han skulle röra på sig vilket tvingade kvar Kornoc på sin plats där Sparvens pupiller utvidgades aningen, men inte fullt lika mycket som de brukade göra. Dock så var det kanske ett varningstecken? Med flinet från skriken kvar på ansiktet så greppade han hårt tag om Kornocs käke igen med tystnaden som föll mellan dem ett par sekunder vilket påminde om när en alpha varg satte en valp på plats efter den varit olydig. Ingen flyttade på Sparven, sparven flyttade på andra. Han släppte snart greppet innan han rätade på sig för att resa sig upp ordentligt, den lysande blicken fäst mot den mörka taköppningen.

“Vi går nu.” Sa han sedan simpelt med pupillerna som sjönk ner till det normala igen följt av att han på en millisekund försvann från sin plats för att befinna sig ovan jord igen. Kornoc skulle se hans snabba rörelser dock men skulle även märka hur snabb han var; hade han gjort samma sak mot honom dagen innan så skulle Kornoc tro att han teleporterat sig bort även om han bokstavligen bara rörde sig genom källaren, upp för trappan och ut från ruinen. ‘Bara’. Skulle Kornoc fatta hur man gjorde? Han hoppades på det för annars skulle detta bli en irriterande färd. Han väntade in Kornoc, hur lång tid skulle det ta för honom att fatta det hela? För honom var det ju lätt men han hade ju varit född från början i vampyrlivet.

Sparven gillade att Kornoc faktiskt förstod hans mening med att stå kvar och att han nu väntade på att Sparven flyttade på sig innan han tog sig upp och då han smidigt rört sig snabbt upp mot ytan så kunde han höra Kornocs fråga eka nere från källaren. Skulle han förklara? Och hur skulle han få fram hur man gjorde något som var lika lätt för honom som det var för levande ting att andas? Han klickade till med tungan medan han synade den dimmiga ruinerna då Kornoc efter ett tag kom upp från källaren och ställde ytterligare en fråga.. Alla dessa frågor.. Han borde ha förväntat sig det men det betydde inte att det var mindre tråkigt, spelade det egentligen någon roll hur gammal han var? Visste han ens med säkerhet själv längre? Han var över tvåhundrafemtio i alla fall med säkerhet men sedan var det lite av en gissningslek.

Han hörde Kornocs tankar och kände sig lite road av dem då Kornoc verkade ha listat ut att frågor tråkade ut honom, han var snabblärd ~ Han valde att inte svara på hur gammal han var utan svarade dock istället på den första frågan förvånandsvärt nog. Varför? För att det skulle gå betydligt mycket snabbare att röra sig till byn då. “Fäst blicken på en punkt du vill till och spring brukar vara det lättaste. Det kräver inte mer tanke än så då, kroppen rör sig automatiskt snabbare med ett specifikt mål.. Fokusera på mig och spring snabbt mot mig så förstår du vad jag menar.” Sa han lätt innan han försvann från platsen för att dyka upp längre bort uppe på en av ruinerna. Långt bort men inte långt nog för att Kornoc inte skulle kunna se honom. Se om han förstod?