- This topic has 25 replies, 3 voices, and was last updated 5 år, 4 månader sedan by
.
-
Nicolaus von Breslau
Märhen var återigen på marsch och innan vinterns snö skulle helt stänga passet mellan Karm och Märehn hade Nicolaus von Breslau fört ut sina fanor igen på marsch. Nicolaus såg sig om när han red igenom passet, han mindes när han hade korsat de sist. Nu förde han återigen Märhens fanor igenom detta pass och i sitt stilla sinne undrade han hur människor på andra sidan passet skulle reagera. Två gånger han han tidigare fört sina fanor genom detta pass, första gången hade bränt och plundrat Lord Valmonts fiender inder tron kirget. Andra gången hade han för sin armé till Iserion för att stötta sin frus kusin krav på makten. Dock hade Vendrik i slutändan försökt förråda honom och nu var han Iserions näst största landägare efter Vendrik och dess egentliga härskare som riksråd. Karms övriga vasaller och framförallt dess kung hade sina skäl till att vara misstänksam mot honom. Han själv visste inte ens vad han skulle göra med sina fanor. Kung Sandor hade kallat men till ett fälttåg han själv inte trodde på, han hade inte fått någon rapport, några bud eller förklaringar om hur Kung Sandor hade tänkt vinna detta krig . Han själv hade inga planer på kasta bort den armé som han under så många år nu hade drillat. Den var nu sedan Lord Denders död förmodligen Karms fjärde största armé och den enda i Karm som nyligen hade prövats i fälttåg, den enda armé vars drillning och disciplin hade beprövats. Han kunde göra så mycket mer med denna här en kasta bort den på något ädelt och förhastat fälttåg. Dessutom vad kunde hans armé göra för nytta mot odöda? Den bestod enbart av kavalleri och deras främsta vapen var deras snabbhet och deras förmåga att låta pilar falla likt regn över fienden. För Märhens riddare förde inte med sig tungt infanteri och värnpliktiga bönder likt de flesta riddare i Karm. Nej de förde med sig medeltunga ryttare som slogs med lans och båge. Till detta tillkom fler tusen nomadiska krigre, de flesta lätta krigare till häst och med båge som sitt enda riktiga vapen.
Han vände sig om och såg över sin axeln över de slingrande tåget av hans krigare ledda av Märhens fanor, alla dessa ryttare som ridit ut i krig för honom. Han skakade på huvudet vanvett att offra alla dessa krigare för en galen kungs vilja. Vid blood jungruns vilja, rädda Märhens fanor och bryt mig från mina eder!
-
Dagen förflöt och till sist var hären tvungen att slå läger. Dalen som annars skulle vara mörk fylldes med lägereldarnas facklor som gav ett lite muntert och behagligt lyster som framhävde landskapets linjer. Kullarna som annars skulle vara mörka var synliga, och bakom den vakande bergskedjan kunde man se stjärnorna som markerade var bergen slutade och himmelen ovan öppnade sig. Kvällen förflöt som vanligt i ett arméläger, men plötsligt dök en av sändebuden upp och släpptes in i Nicolaus personliga tält. Efter en snabb Mährensk hälsning inför sin ledare knäböjde han sig, och yttrade.
‘Min herre, ett kompani bärande på Ormdrottningens fana har närmat sig vårt läger. Deras ledare önskar en audiens med er. Vad är er befallning?’ undrade han med huvudet böjt.
-
De var ett enkelt och simpelt tält som han befann sig i, de bestod bara av en simpel mittenstolpe som var en lans och de rymde i stort sett hans packning samt en sängplats. Allting i hären måste kunna bars av hästar hade han beordrat inför detta fälttåg, de skulle resa snabbt och enkelt. När en soldat kommer in med sin rapport sitter Nicolaus själv försjunken i bön framför en en ikon bild av blod jungfrun med ett tänt ljus bredvid och ber tyst. Alla fälttåg han hade utkämpat hitintills i sitt liv hade varit beroende av hennes välsignelse och Athals stöd.
Han suckar bara lite lätt när han hör soldaten men viftar bort alla former av försök till ursäkter. Han hade känt till detta kompani i flera dagar, hans kozaky hade spritt ut sig framför hans huvudtrupp för att spana och rapportera allt. Han kunde bara inte förstå vad ett ensamt kompani från Iselem kunde göra så här långt norrut. Framförallt, var de så här svagt Karm hade blivit att de tillät Iselem ha kompanier som drog runt på deras landsbygd, ett kompani kunde innebära allt från 100 till några få hundra soldater. De kunde vara tillräckligt att ta en borg med lite list men framförallt konsumerade de mat. Mat som Karms bönder och soldater behövde! Han såg upp på soldaten, ville inte resa sig i dess närhet utan låtsades som att han ville återgå till bönen.
-Ta två bataljoner medeltung kavalleri och omringa dom och gör i ordning en höst och 20 bevingade husarer åt mig, han återgick till sin bön för att markera att samtalet var över
För han tänkte inte resa i den andres sällskap. Nej krigsskada i hans vänsterskenben som för alltid lämnat honom halt gjorde de svårt och klumpigt att göra sådana manövrar, tur att märehns fanor alltid rider i fält och inte krälar runt på marken likt någon karmisk bondesoldat
-
Mannen svarade med ett respektfyllt bejakande, följd av en kort bugning, innan han lämnade Nicolaus. Hans befallning fördes vidare och snart väntade en häst och hans husarer honom. Då Nicolaus anlände hälsade den andra i befäl honom.
‘Som ni befallde, min herre, har ökenråttorna omringats.’ sa han, enkelt, och dolde inte sin avsmak för söderlänningarna. Då Nicolaus lett vägen till platsen där de Mährenska bataljonerna omringat de Iselemska ryttarna skulle han finna dem allvarliga men stolta och till synes obesvärade av mängden Mährenska trupper som omringade dem. Förutom en man som uppenbarligen var deras ledare – en stilig man med ljusbrun hy som var typiskt för Iselemerna. Klädd i ljusa tyger ovanpå den militära läderutstyrseln som möjliggjorde snabba akrobatiska rörelser, som var typiskt för Iselems krigare, bar han ett avslappnat leende och en road glimt i de bruna ögonen.‘Nicolaus von Breslau, var hälsad, jag har väntat på dig.’ sa han med den lite sjungande iselemska accenten, och böjde huvudet i en något överdriven gest med armen över bröstkorgen. Den till synes unga mannen hade rakat huvud och bar sig som en krigare, med svärd i bältet och ett spjut fäst i sadeln.
‘Mitt namn är Salim, och jag har bud som är ämnade endast för era öron, lord Breslau.’ förklarade han.
-
Jarek von Breslau
Han hade inte för avsikt att låta Nicolaus rida ensam trots husarerna som red med honom. Dessutom var han själv nyfiken på vad dessa söderlänningar önskade tala om, fiende eller vän? Rastlös och en aning vresig de senaste dagarna, frustrerad över att inget krigsråd ännu hållits eller att någon information tycks vidarebefodrats till deras läger. Nu kanske kung Sandor inte hade några nyheter att komma med ännu men ändå.. Sittandes på sin häst som om han vore född i sadeln, vilket han i praktiken också var, rider han strax bakom Nickolaus på respektfyllt avstånd men ändå så pass nära att han kan försvara både sig själv och honom med sitt svärd om det skulle behövas. Där sändebudets min är road är hans egen hård och kall när han ser över de som samlats där, mött dem. Han hade varit av den bestämda åsikten att Märhens fana och dess husarer skulle stannat kvar hemmavid, låta Sandors armé blöda, en vansinnig idé att bara lämna länder oskyddade och dra i krig med vampyrer och allsköns pack. Ändå hade han följt med även om han nog helst under flera dagar nu inget annat velat än att vända om.
Han säger inget, det var inte hans plats för stunden att göra det, låter Nickolaus göra sitt men håller hela tiden ett vakande öga på mannen framför dem som begär att informationen och det ormdrottningen önskade endast var för Nickolaus ögon och öron. Något han fnyser åt, vad trodde mannen egentligen?
-
Han nickade åt soldatens rapport och satte upp till häst omgiven av husarer. Husarerna, Märhens mäktiga ryttare, de kanske inte bar lika tung rustning eller sköld som Karmsriddare men de red snabbare och bar längre lansar istället. De hade flera gånger vist sitt värde i strid när Märhens kavalleri hade kunnat storma rakt igenom fientliga pikenerare. 20 stycken av dessa borde var tillräckligt att föra honom i säkerhet i händelse av något men Jareks beslut att ansluta sig gladde honom stort. För Jarek var inte vilken general som helst i hans här. Jarek var inte bara hans kusin, han var Nicolaus närmaste allierade, vapenbroder och hans bästa vän med. Jareks möts därför bara av ett leende från Nicolaus när han ansluter.
“Låt, oss höra vad hedningarna har att säga innan vi flår dom och korsfäster” Säger han till Jarek när han rider upp till hans sida. För sist han hade mött någon från Iselem var när Valmonts fiender invaderade Märehn under tronföljdskriget. De hade försökt avsätta Nicolaus som markgreve av Märhen och de hade uppenbarligen misslyckats men Nicolaus hade i gengäld tvingats dra tillbaks sina styrkor från Valmont.
När han når fram till det annalkande kompaniet som nu hade omringats så lätt han föra sin häst framåt med sina medryttare genom den omslutning som hans medeltunga ryttare hade skapat. De satt alla där uppsatta till häst med första ledet med dragna lansar och sköldar medan bakomvarande led hade sina bågar redo. Det leende och uppskattning som han hade visat Jarek var som bortblåst nu, istället bar han den mask av järnvilja som Karm och Iserions adliga så val kände. Han red rakt in bland de Iselemska trupperna fram till den man som hade hälsat på honom när de bröt omslutningen. Han synade honom kort när han nämnde sig bud som inte fick höras av andra öron en han själv, de lät intressant men de lät också något som kunde vara snudd på förräderi. Han var Kung Sandors vasall och Iselem var allierade med Kung Sandor, vad kunde då vara av sådan vikt att de inte fick sprida sig.
“Om ni har goda avsikter, beodra dina soldater att lägga ner sina vapen. Sen kan jag överväga att göra er önskan till viljes” Han lätt sina bruna ögon med en vilja avs tål se in i den andre mannens ögon. Om denne Slim hade något intressant att säga kunde han tänka sig att låta de leva men annars skulle han servera deras kroppar åt kråkorna.
-
Salim log fortfarande mot Nicolaus och hans män, och böjde huvudet lätt i en något retsam gest – retsam mot allt hans överdåd och bristen på etikett.
‘Vi kommer under diplomatiska förhållanden, Lord Breslau.’ sa han lugnt. ‘Alla dessa vapen och maktspelandet är överflödigt.’ Han höjde sin hand och synkroniserat sänkte hans krigare sina spjut och låta dem falla till marken.
‘Tillit går båda vägarna.’ kommenterade han. ‘Nå med allt detta överstökat, ska vi fortsätta, Lord Breslau?’ undrade Salim lugnt.
-
Jarek bara flinar till svar. Han hade inte mycket till övers för hedningar, och just nu inte så mycket till övers för någon om han skulle vara ärlig. Irritationen växte långsamt dag för dag och hade knappast mildrats nu. Med ena handen kring tyglarna som om han aldrig gjort annat i sitt liv funderar han ett slag på att be sina män förbereda kors men han hejdar sig och sluter istället upp tätt intill sin kusin medan de rider sändebudet till mötes.
Väl där syna han sändebudet med is i blicken och om man mötte hans kunde man nog se hur irritationen växte i takt med att sändebudet talade. Egentligen gjorde väl mannen inte något fel men han hade, olikt sin kusin, svårt att hålla irritationen borta. Han fnyser lätt medan hingsten under honom dansar på stället, minst lika otålig som sin ryttare. Han slappnar dock inte av även fast sändebudet beodrar männen att lägga ned sina vapen utan håller kvar sin hand på svärdets fäste medan han låter blicken svepa över männen som nu tycktes stå där utan vapen. Med ett lätt tryck mot hästens sidor får han den att ta några steg fram mot sändebudet, vänder och rider tillbaka till sin plats medan han talar. ” Det här är det närmsta du kommer att tala mellan fyra ögon med Lord Breslau. Så, vad är det du har att komma med? Ni hedningar slösar bort dyrbar tid.” Tid som kunde användas till att dricka vin och läsa någon intressant bok eller något annat.. det här var förmodligen inte värt det. Han svänger runt sin hingst som lyfter lätt på frambenen, ivrig och ung och Jareks nya favorit, nästan ömt smeker han den över halsen men håller hela tiden blicken vid sändebudet. ” Seså, fram med det!” Manar han sändebudet, otåligt.
-
Nicolaus von Breslau
Han synade Salim och hans män när deras vapen föll till marken, fundersam kring varför en diplomat red med ett helt kompani i ett land som de skulle vara allierade till. Framförallt var han fundersam över vad som var så viktigt att de endast fick yttras mellan två par ögon.
“Ni får ursäkta min kusin men sist han såg någon av ert folk var de i spetsen på hans lans ändock så stannar han. Om detta är av sådan vikt att de endast är menat för mig kan ni lika gärna förtälja de för min kusin. Ty han är min främste allierade och kommer få höra de ni yttrar likväl. Nicolaus har inte alls den eld som hans kusin äger utan besitter ett betydligt större tålamod. Han talar istället lugnt och eftertänksam med ett genuint intresse för vad mannen kunde säga. För inom Nicolaus hade hans tankar sprungit i väg och ut de hade planer börjat smidas. Vad än Salim hade att komma med började Nicolaus utarbeta planer för att dra nytta av de.
Han vänder sig sedan om i sadeln och uttrycker en lång harang på de hårda och märkliga språk som talas i Märhen. Snart bars orden vidare av hornstöttar och de två bataljonerna började röra sig framåt för att omringa enskilda soldater och ta tag i deras tyglar för tt förra bort de “Låt era män få vila sig och bryta bröd med mina män”. Snart avlägsnade sig de medeltunga kavalleriet med sina gäster och endast husarerna förblev kvar på synbart avstånd men ej hörbart avstånd. ” Jag gratulerar er, ni har fått er audiens med Markgreven av Märhen, tala väl och sedan talas vi inget mer om detta ikväll”
-
Om Salim visade någon förakt för den framfusige mannen vid namn Jarek visade han inte det, utan hade fortfarande ett ledigt och avslappnat leende läpparna – ett obekymrat leende.
‘Givetvis.’ sa han enkelt till svar, med en liten nickning som samtidigt kunde tolkas som en liten bugning. Han betraktade männen som förde iväg hans egna drygt femtio män, och vände sedan blicken till Nicolaus igen och böjde huvudet, än en gång.
‘Jag tackar för er dyrbara tid, min herre.’ sa han, och steg av sin häst.
‘Ni får ursäkta mig, mina herrar, men vi har ridit långt och hårt, och jag föredrar att tala med fötterna på marken – om det passar sig?’ sa han och log igen. De två fick så klart göra som de ville.
‘Ärendet som jag vill tala om gäller Märehns relation till Iselem, och likaså den relation Karm har till Iselem. Så gott som ohindrat kunde vi rida över gränserna, och som ni kanske gissar finner inte min drottning – Sharah prisa hennes namn – sådan svaghet värdig eller försäkrande.’ förklarade han kort.
‘Vad jag säger härnäst är inte mina ord, utan drottning Akilas ord som hon själv bad mig förmedla till er, lord Breslau. Men jag ber om en ed att dessa ord inte förmedlas vidare. Kan ni ge drottning Akila den artigheten?’ undrade han, innan han fortsatte.
-
Det är inte enbart Nicholas som är fundersam men där lord Breslau håller en lugn min och inte visar mycket av vad han känner och tänker så är Jarek mannens raka motsats. Blicken som synar sändebudet är skeptisk och vaksam där han sitter med handen lätt om tygeln till sin dansande häst. Man kanske skulle ha väntat sig en viss nedtoning, en viss skamsenhet hos Jarek när Nicholas ursäktar hans humör. Istället flinar han till och det glimmar i hans ögon som om han just kom att tänka på minnen fån just det som Nicholas talar om. Men det är tacksamt att Jarek inkluderas, hade inte väntat sig något annat heller från sin kusin och stridsbroder. När Nicholas vänder sig om, talar med männen vilar det lilla flinet kvar över Jareks läppar medan han ser hur de egna männen omringar sändebudets soldater och för i väg dem. Gäster eller gisslan var svårt att avgöra. Men det är till sändebudet hans uppmärksamhet går och när de väl blir ensamma, tre män varav två fortfarande till häst där han åtminstone inte hade någon intention att sitta av. Salems tack mildrar hans irritation, hans otålighet något. Han flinar till lite vid mannens ord om fötterna på marken” Ja, ni är inte från Märhen.. jag har förstått att andra länder föredrar sina egna ben om det inte gäller att förflytta sig långt. ” Ett konstaterande med en viss road ton i rösten, så lyssnar han och en viss förvåning smyger sig in i hans blick, en hastig blick mot Nicholas innan han ser tillbaka mot sändebudet från Iselem. ” Sist jag såg efter på kartan satt Karm och Märhen ihop men det glädjer mig att Iselem ser på Märhen som en egen makt att räkna med. ” riktigt nöjd över det och han skrattar till kort innan Sändebudet fortsätter. Om eder skulle ges fick vara upp till Nicholas trots allt så där förblir han tyst, iakttar, väntar.
-
Nicolaus von breslau
Han lyssnar på diplomatens ord men han förblir kvar i sadeln till skillnad från diplomaten. För som de sades, en märhener vidrör inte marken utanför deras heliga hemland. Visst de var ett talesätt och självfallet måste de sitta av någon gång men de var välkända för att vara skickliga ryttare som verkade trivas mer i sadeln än på marken. Inte för att Nicolaus visserligen hade mycket till en sadel då man i Märehn föredrog en lättare sadel än vad man gjorde i Karm.
Han ler lite kort av vad han förmodar är intalande smicker när diplomaten nämner Karms svaghet, var de inte Iselem som hade varit delaktigt i att skapa den när de lätt inkompetenta hus få ökat inflytande i Karm . Annars visar han inget av vad han tycker om vad diplomaten säger inte ens hans förakt när han talar likt en lismande slav och åkallar någon hedenagud som ska prisa deras barbariska drottnings namn ”Att Karm är svagt tordes ha varit uppenbart under hela Kung Sandors era, så exakt varför väljer er drottning att sända er nu?” Sökte hon stöd för sina illegala annekteringar av Celeras länder och intressesfär? För till skillnad från hans invasion av Iserion fanns de vare sig cassus belli, en legal anledning till invasionen, eller en inbjudan från folket där likt den han hade fått från sin frus kusin.
Vid diplomatens ord om eder rynkar han på pannan innan han böjer sig fram i hästsadeln och med kalla ögon ser ner på diplomaten innan han kallt tar till orda ”Sände din drottning en diplomat som representant att svära en åt henne? ” Även om Nicolaus var känd att vara klassinnad av sig flödade de varma och hätsk Märhenska blodet lika mycket i honom med ” Tror hon att jag är någon simpel slav man kan sända ett sändebud och begära eder av? Eder svärs i blod under trons makt och beskydd, vill er drottning ha eder av mig skulle hon ha mött mig personligen” Märhen hade en strikta syn på vad de kalla blodet och tron med hårda levnadsregler för allt i deras liv, där eder betraktades som ett heligt avtal mellan två troende. Deras misstro mot utomstående var ohört stor, då de betraktade omvärlden som kättersk och hednisk ”De jag kan ge er drottning är skäl till att lita på mig och bygga tillit utav”
-
Salim såg något missnöjt över hur han blev bemött av dessa två, dessa echer, dessa hedningar som inte respekterade Sharah eller hans drottning. Dessa två som på många vis verkade se sig som så mycket viktigare än vad de i verkligheten var. Men han lät bara det missnöjet visa i hans blick för ett ögonblick, han var här på ett diplomatiskt uppdrag.
‘Jag menade inte att förolämpa er, Lord Breslau, det är främst en formalitet. Då två ledare diskuterar med varandra förväntas konfidentialitet, inget mer. Jag talar med drottningens röst och mina ord kommer direkt från henne, då hon själv är ockuperad på annan front. Den heliga drottningen beklagar sin frånvaro, men som en upptagen man förstår ni själv säkert situationen.’ sa han lättsamt. Han skulle ge dessa barbarer en chans till innan diskussionen var slut, om de fortsatte förolämpa honom och drottningen med sina ord och sin inställning.
‘Men jag håller er vid ert ord om tillit, lord Breslau.’ sa han, och böjde huvudet en gång lätt. Han var något förvånad över hur dessa två hade så lätt att förolämpa en drottnings sändebud, trots allt var drottning Akila regent över den största krigsmakten i denna del av Talanrien.
‘Men till saken, mina herrar.’ sa han enkelt. ‘Som ni säkerligen märkte, som den intelligenta man ni är Lord Breslau, var det mest kaos under det senaste stormötet i Hannadon. Faktum är att Karms konung inte kan förena sina vasaller, och kontrollera sitt land, som en stark ledare bör.’ Detta var så klart bara faktum som de båda visste.
‘Drottning Akila har, som ni också vet, en pakt med Karm och Iselem som förseglades under ert senaste inbördeskrig, som ger henne en del… delaktighet i ert lands politik. Men dessa eder har brutits. Ni förstår, drottning Akilas egen dotter – kronprinsessan Sera – har inte bara en gång utan två gånger blivit hotad till livet inom konung Sandors beskydd. Och inte mindre av en mörkeralv.’ han gjorde en gest med handen som var för att avvärja demoner i Iselem, och spottade på marken en gång.
‘Dessutom har det nått drottningens öron att konungen bildat en pakt med en släkt av vampyrer. Detta är inte acceptabelt, och det bud har drottningen förmedlat, men hennes önskan har inte respekterats så som pakten kräver. Drottningen har insett att Karm behöver en starkare ledare, och en starkare bundsförvant mellan Karm och Iselem. Är du den mannen, Lord Breslau?’ frågade Salim, rakt på sak.
‘Ni har bevisat er kompetens då ni tog över Iserion som gränsar till vårt eget land, och drottningen gratulerar er för er lyckade erövring.’
-
Jarek lyssnar men säger inget mer, det var inte hans uppgift och han koncentrerar sig mer på att uppfatta mannens rörelser och minspel. Försöker höra nyanserna i mannens röst medan hästen dansar otåligt under honom. Självklart var Lord Breslau kompetent, det verkade dock som om kung Sandor inte riktigt förstått det fullt ut ännu för hade han gjort det så hade han nog agerat en hel del annorlunda. Ändå så var de här, på väg att ansluta sig till ett krig de inte trodde på eller önskade medverka i. Att sluta sig samman med vampyrer var skandalöst och han kunde inte förstå hur Sandor kunnat driva igenom det och fått stöd av flera adelshus och vasaller. Vad han ansåg om sändebudets fråga är självklart och blicken blir mer fast i den tilltro han hade inför sin kusin och Lord men han visst också att Nicholas hade andra tankar, andra planer. Han säger inget men låter den glödande blicken vila på sändebudet. Det här kanske var den öppning de väntat på men att alliera sig med Iselem? Det kändes fel för Jarek, ett folk han en gång slagits mot. En snabb blick mot kusinen innan han ser mot sändebudet återigen, avvaktar.
-
Nicolaus von Breslau
Han ignorerar hedningens ursäkter om att deras drottning inte var här, han skulle ändå aldrig lära sig så frånvänd från ljuset som Iselems folk var. Att påtala något skulle inte känna något till, de kunde ha sänt någon av blodet om de var så viktigt istället för en diplomat men de var trotts allt ett folk av svekfulla slavar. Smicker bestryker dessutom denna fördom hos Nicolaus, han hade aldrig tyckt om smicker. Smicker var inget annat än ord som vem som helst kunde häva ur sig, de var ens val och handling som avgjorde om de man sa verkligen räknades eller inte.
Han fortsätter dock att lyssna utan att säga något, diplomaten verkade tillslut komma nånstans i sitt svammel. Även om de var en lång redogörelse med vad de inte gillade hos regenten de hade tillsatt verkade de som. Han undrade mest över, ville de verkligen ha en stark regent över Karm eller ville de egentligen bara ha en lydigare hund. Och vart spelade han för roll i detta, han var uppenbart inte den lydiga hunden de sökte. Utan han anhängare till den tronpretendent som Iselem hade valt bort.
Men så säger diplomaten något som får honom att rynka på pannan, ledare av Karm? Rynkan följs bara av ett leende ”Ha, ni är inte lite kaxig som rider hela vägen hit igenom Karm för att fråga mig om det” Innerst inne trodde han dock inte på orderna, av flera anledningar men framförallt han var inte ämnad att bli ledare för karm än mindre kung. De var inte hans plats här i världen. Han saknade de rätta blodet och förbindelserna, hans mor var visserligen en Valmont men de betydde att en hel rad med medlemmar i Valmont höll en högre rätt till den positionen diplomaten talade om <b>”Ni har min respekt för det och ni är välkommen att bryta mitt bröd, dela mitt salt och dricka av min airag”</b> han tystnar sen och funderar över vad diplomaten hade sagt, han skulle behöva samtala med sin kusin om de här och sända någon av blodet att tala med någon av Iselems drottnings blod. Han ser återigen bort mot diplomaten efter sin korta fundering”<b> men jag ber er om att inte hoppas på för mycket för ni talar blott med en markgreve, ni må kanske ha rätt om Iserion men jag håller de postionerna och framgångarna endast via min fru ”</b> och ovadsätt detta skulle ge skulle han ändå behöva bistå kung Sandor med den här han hade samlat ihop. Krigståget må vara vanvettigt utan några krigsplaner på hur de skulle segra men han visste att om Karm föll stod demonen inför Märhens portar. Deras ända hopp då skulle vara att Märhen framstod för besvärligt att lägga energi på att erövra.
-
Salim vek inte med blicken från Nicolaus då han lyssnade på hans svar. Något av en besvikelse var det, men för att vara ärlig hade han inte haft så mycket hopp gällande dessa så kallade stora herrar.
‘Tack, lord Breslau, jag stannar gärna och bryter bröd med er, och diskuterar saken närmare om ni så önskar.’ sa han lugnt.
‘Men om inte, så återvänder jag så fort jag kan med ert svar till drottningen, och något eventuellt bud ni vill att jag framföra.’ han lade armarna i kors och såg sig omkring på de samlade männen som var borta från hörselräckvidd, och såg sedan på Nicolaus igen.‘Era framgångar har noterats av drottning Akila, lord Breslau, det finns en chans att reparera brända broar.’
-
Nicolaus von breslau
Han väntar med att vända med sin häst så att hans nu ärade gäst hann sitta upp igen, för ovadsätt vad han ansåg om sydlige samtalspart så var han hans gäst nu ”Ja diskutera, jag behöver samtala med min kusin om detta och sedan med er igen om detta” Han blundade lätt, försökte tänka tillbaks på en ungdom av lättsamhet där han och hans syskon tillsammans med Jarek fått fritt rida över Märhens heder. Fått känna de salta vindarna och uppleva den frihet och frid men endast kunde finna på heden. Han vänder sig om mot Salim ”Om detta skall fungera måste vi finna ett sätt att förstå varandra” Han hade svårt att finna hur Iselems barbarer och hans rättroende skulle finna en väg att finna förståelse för varandra men samtidigt. En chans att reparera brända broar, han lätt tanken snurra i hans huvud. Han kunde inte låta en sådan chans bli försutten, hans tilltag i Iserion hade varit de rätta. De hade varit de rätta mot Karm, Märhen och framförallt mot hans blod och heder. Nr hans släktingar hade kallat på hans hjälpt hade ha inte kunnat neka, blodet och hedern hade krävt de handlingar av honom som han hade tilltagit. Dock visste han att Sandor vredgades över de, han hade förvägrat Nicolaus att att del av det faktisk krigsrådet och information men framförallt litat mer på vampyrer. ”Ikväll delar vi bröd, salt och dricker airag, Imorgon diskuterar vi” . Bollen rullade redan, Iserion skulle leda till konsekvenser och han måste vara den som tog initiativet.
När de anlände tillbaks till lägret möts de av en helt annan stämning än den som rådde vid mötesplatsen. De Salim möttes av var något helt annat än de bistra och skeptiska folk som Märhens folk fått rykte av sig i omvärlden. I lägret hade man slaktat flera av de lamm som Märhens krigare hade fört med sig över bergen över hästarnas sadlar. De hade sedan kryddats med örter från Märhens hedar och grillars över stora öppna eldar för att sedan ätas med ett tunt enkelt bröd som man intog mat med i Märhen. Överallt i lägret kunde man se krigare i hären som lagt av den bistra minen för att dricka airag, berätta historier om sitt blod och sjunga sånger om de mytiska tiderna då blod jungfrun fortfarande vandrade bland sitt folk. De hela kunde verka odisciplinerat för en här med soldater som drack, sjöng och utkämpade dueller för sitt blods heder skull där dispyter uppstått men de hade gäster och detta var hur Märhens folk firade när så många olika klaner skulle samsas. ”Vad önskas frågar han Salim”, bristen på diciplin verkade inte oroa Nicolaus för han hade trotts allt 4000 tusen ryttare förlagda utanför lägret och ytterligare 2000 i reserv som hade vaktjänst i lägret. För även om de hade gäster tummade han inte på säkerheten men han skulle helt klart bli försenad en eller två dagar till Sandor som om han inte redan var de efter ha fått jaga rätt på nomader långt norr om Wozla för att dra ihop hären.
-
En chans att reparera brända broar hade sändebudet sagt, vad som menades med det kändes väldigt oklart enligt Jarek men han säger inget utan ger endast sändebudet en kort blick. Som gjuten i sadeln och med en balans som knappast skådades utanför Märhens gränser rider han jämsides med sin kusin tillbaka till lägret. Väl där tar han sig av sin unga energiska häst och räcker tyglarna till en av stallpojkarna som leder iväg den och går själv med stadiga säkra steg mot Nicolaus tält, viker upp fliken till ingången och håller upp den för att låta de båda andra ta sig in och bort från nyfikna blickar. Han följer inte med in på en gång utan ger order om att mat och dryck ska bäras in åt dem innan han följer efter. Inne i tältet är det en aning varmare än utanför, ljus lyser upp det kala tältet med bordet i mitten där en karta ligger utrullad. Kring den står ett antal stolar och det är på en av dem han slår sig ned. Bär fortfarande vapen men hjälmen har han lagt ifrån sig och nu syns mer av hans ansikte. Väderbitet men blidskönt med ett ärr som löper över högra kinden till ett brunt kortklippt hårt. Nacken bred och axlarna muskulösa men här i mer privat sällskap verkade han inte lika eldig och mer avslappnad. Han är dock fundersam, mycket av det Salim sagt hade fått honom att börja fundera och han var nyfiken på vad orden hade sått för frön och tankar hos Nico. Tältfliken öppnas igen och in kommer mat och dryck, airag i tillbringare, vin för den som önskade samt vatten. Grillat lamm uppskuret på fat tillsammans med nybakat bröd och ost. Hungrig som han är väntar han inte utan reser sig, greppar en tallrik och tar för sig av maten, häller upp ett stop vin innan han sätter sig ned igen. Hans första ord är riktade mot Nico på deras egna korthuggna språk” Vad tänker du? Du skulle passa dåligt som Iselems marionett. ” Säger han och kan inte låta bli att flina till lite vid orden.
-
Salim betraktade alltid omkring dem med nyfikenhet, och ett litet leende på hans läppar. Han stack klart och tydligt ut ur mängden där med sina långa och ljusa tyger som hörde hans folk till. Han kunde redan se hur hans män, som först varit skeptiska, blev serverade dryck och mat bland Nicolaus trupper innan han själv försvann in i tältet med de två herrarna.
‘Jag tar emot det ni tar, lord Breslau.’ sa han lugnt och med lite nyfikenhet. Detta var trots allt nytt för honom. Liksom de andra satte han sig ned på en stol. Han gav inte Jarek en blick då han talade med Nicolaus på sitt eget språk, trots att det var oartigt, men ville de diskutera sinsemellan på sitt språk tänkte han inte avbryta dem. Med en artig gest bad han Nicolaus ta för sig först av maten. -
Nicolaus von breslau
Annorlunda, definitivt men Salim stack inte ut mer än vad någon från Karm skulle göra i lägret. Ty de flesta bar kaftaner och kappor i klara färger som rött, himmelsblått och grönt fodrade eller kantade med päls. De var kläder som passade ett folk som levde i ett land som ständigt plågades av starka havsvindar och som så här års gjorde att Märhen sveptes in i en fuktig och rå vinter. Inte den kalla torra sorten utan den där då kylan smög sig inpå en med fukten samtidigt som vinden låg på och fick de snöblandade regnet att falla nästan vågrätt mot makten. De var för de klimatet och vädret dessa krigare och klanmedlemmar från Märhen var klädda.
Nicolaus von Breslau var den siste in i de tillfälliga tältet som hade rest, vanligtvis förde inte Märhens härar med sig så lyxiga tält och stolarna var förmodligen tagna från någon by i närheten av lägret. Nej Nicolaus föredrog en här utan tross och gick de avvarade han helst infanteri från hären med, allt för att den skulle kunna ta sig fram snabbare. När han stiger in kan man se honom stoppa ner ett brev som han verkar ha fått mottagit av ett sändebud precis innan han skulle stiga in i tältet, han ger bara Jarek ett leende på hans kommentar. Nej de skulle sannerligen inte passa honom men han förutsatte att Iselem inte var korkade nog att tro att han skulle gå med på något sådant. Han stannar upp på den församling av krigare som slagit ned sig på stolarna, ”ikväll mina herrar har vi en gäst som inte talar vårt språk, delar vår tro eller vårt blod men jag kräver av er att tala de allmänna språket hur dåliga ni en behärskar de. Och innan ni ger er in i dryckeslekar med vår ärade gäst, förklara för vår ärade gäst att vi satsar inte pengar utan vi lovar bort våra nära och kära i äktenskap istället” Han kastade en menande blick bort mot de fyra kozaky klanledarna. Om de var några som var barbariska i rummet var det de. Där de satt endast iklädda vida pösbyxor, stövlar och breda bälten trotts kylan, deras hår var rakat förutom en lång lock i pannan eller på sidan av huvudet och de hade alla vilda mustascher.
Han tar sedan av sig sin kaftan så han blottar kappan under. När han tar ridhandskarna kunde man tydligt få se hans vänsterhand, ja dess förvridna utseende med tre fingrar som amputerats och ärrvävnad från något som verkade vara brännskador var mer än iögonfallande. De är med svårighet Nicolaus sen själv tar upp ett glas vänsterhanden för att fylla de airag. Den starka drycken som gjordes på hästmjölk skulle varma väl och de var tradtion att bjuda gästen på minst ett glas. Därför likt en god värd serverar han Salim ett glas med airag ” Nå vi har grillat lam och nybakat bröd att bjuda på”
You must be logged in to reply to this topic.