- This topic has 25 replies, 3 voices, and was last updated 5 år, 4 månader sedan by
.
-
Egentligen vill han dra sig undan tillsammans med Lorden för att diskutera ensamma mellan fyra ögon men till och med en så oborstad man från Märhen som Jarek nu ändå var så insåg han att det skulle vara respektlöst. Vid Nicholaus ord om att lägga det egna språket åt sidan ler han bara, en pik mot honom helt klart men han tog det inte för allvarligt trots allt. Vinet höjs till läpparna medan han betraktar Salim, lyssnar till de andras prat och skratt medan han själv lutar sig tillbaka i den förvånansvärt bekväma stolen. Ännu en klunk vin medan han betraktar Salim under tystnad. Han vet att han inte alltd är den mest smidiga med ord och avvaktar därför att samtalet mellan Nico och Salim ska komma i gång medan han då och då tar klunkar av sitt vin, äter av det utsökta lammet och brödet.
-
Salim lyssnade på Nicolaus ord, och böjde huvudet i en gest av tacksamhet och tog likaså till orda.
‘Liksom vår värd, Lord Breslau, så ber jag mitt följe att använda det allmänna språket. Kanske det uppstår språkmurar denna kväll, men man behöver inte enbart språk för att trivas i varandras sällskap!’ sa han med ett varmt leende. Detta kunde bli en intressant natt, en han inte hade förväntat sig. Då deras talande var över och alla återgick med munter och pratets sorl till dryck och mat satte sig Salim ned och tackade med en nickning för att sedan ta mat åt sig. Nyfiket doftade han på drycken.‘Vad är det för något?’ undrade han nyfiket.
-
Han gav bara Salim en ett leende på frågan ” De min ärade gäst är Airag, den görs av hästmjölk av nomaderna” svarade han Salim. Ärade gäst, Nicolaus funderade på de orden för de kändes så ovant. Han var mer van vid att kalla människor för kusiner, sysslingar eller liknade för ja i Märhen var alla släkt med varandra på något sätt. Vänskap utanför släktlinjerna var ovanliga och de betraktade nästan bara allianser som möjliga via blodsband och liknande ” Jag lovar er, de är inget mot vad ni har smakat på tidigare” säger Nicolas och höjer sin bägare för en skål och sveper dess starka innehåll innan han fyller sin bägare på nytt som om de vore vatten och inte starksprit han drack
-
Salim doftade en gång till, men ryckte på axlarna sedan. Vad kunde gå fel? Han höjde glaset i en skål och svepte sedan innehållet som Nicolaus gjort – trots allt var han ingen vekling. Den starka oförväntade smaken fick honom att rynka på näsan och skratta till lite förvånat i en liten hostning.
‘Om detta är vad ni dricker till maten måste ni alla ha väldigt härdade magar och halsar!’ konstaterade han och lät sig själv ta påfyllning.
‘Jag måste erkänna, lord Breslau, att detta är första gången jag personligen har kontakt med ert folk.’ -
Nicolaus gav honom bara ett brett flin ”de är inte våra magar som tillåter oss att dricka de, det är vårat klimat som tvingat oss att lära oss att dricka de” Ja för vintrarna i Märhen var inte trevliga, de var inte milda eller torra och kalla utan fuktiga, råa och kalla som aldrig lämnade en riktigt ifred ”De värmer än när fukten och kylan har gnagt sig hela vägen inpå benet på en, dessutom är de bra för moralen” Alla armér behövde sina glädjeämnen och förströelser ansåg Nicolaus annars riskerade soldaterna att förfalla och hänge sig åt mer avhumaniserade nöjen när de fick möta krigets fasor och få genomlida flera månader om inte år utan att få återse sina nära och kära,
-
Salim nickade långsamt åt det, lite tankfullt.
‘Jag får väl skatta mig lycklig för att vi inte har era kalla vintrar i Iselem.’ sa han, och tog en liten klunk till och gjorde en liten grimas med ett raspigt ljud ur halsen, följd av ett skratt.
‘Men vi har torka och sand, och även för det behövs alkohol. Jag har en gåva åt er, lord Breslau!’ sa han och viftade en hand åt en av sina män som kom med en flaska åt dem och sträckte den åt Nicolaus.
‘Låt oss dricka av Iselems motsvarighet. Detta är Zheshim.’ sa han och flinade.
You must be logged in to reply to this topic.