Hillevi hade varit en av de som invände sig Turins avsikter att utföra riten, dock med all försiktighet, inte för att hon inte hade förtroende i gudarna eller Turin, utan för att hon hade en mer praktisk respekt för havet. Utvald av Oden eller förvisad av Hel, människor var inte varaktigt byggda, en av de stora vänligheterna gudarna givit den dödliga världen.

När Turin hade kommit bort från det offentliga ögat tog sig Hillevi in i långhuset sökandes efter sin jarl, och snart nog hittade hon honom i sitt gemak. Hon lämnade spjut och sköld vid dörren och klev in efter en enkel knackning på dörrkarmen, hennes händer i kors över hennes läderskyddade bröst. Hennes blick var skarp, och låst på honom. Hon hade all respekt för ledaren deras, men det fanns stunder när han inte fyllde henne med förtroende, olikt massorna utanför som återigen betraktade honom med beundran, avund, och förnyat förtroende i hans påståenden om sin relation till gudarna.

Hon talade med en mjuk, vördande röst. “Vad händer härnäst? Du är tillbaka bland de levande nu, vad har uppdagats genom ditt mod?” Att hon hade invänt sig var oviktigt, hon beundrade hans beslut, dumt som hon fortfarande ansåg att det hade varit. Nu var hon nyfiken på vilka insikter han bar på som ett resultat av riten.

Hillevi betraktade honom med fundersamma ögon, innan hon närmade sig på hans begäran. Hennes kliv var försiktigare än de hade varit när hon gick in i långhuset, hon såg skillnaderna i honom, i hur han såg på henne, i hur han gick, i hans röst, i de få orden han hade uttalat. Hon satte sig ner där han hade indikerat, och placerade händerna på bordet.

“Bespara mig dramatiken, det är bättre lämpat för resten av folket ditt. Om du inte säger att dina män släpade upp en bortbyting ur vattnet, men det känns osannolikt.” Hon log åt sitt egna skämt, vilket hon oftast var den enda som gjorde. Hon aktivt valde att bortse från faktumet att han bara satt där i endast pläd, hennes ögon låsta på hans, då den informella utstrålningen var svår för henne att bearbeta.

Hillevi lyssnade stillsamt medan han pratade, och allvaret i hans blick gick inte att missförstå. Orden som lämnade hans läppar var sanningen så som han hade upplevt den, inte någon teori utifrån något obskyrt andrahandslöfte från galna framtidsmagiker. Så hon lyssnade, och när han sa det sista så fyllde en kall känsla hennes kropp.

Hon reste sig upp med hast, och med rask takt vandrade över till öppningen in till hans gemak, tog sitt spjut och klev in i rummet intill. Hon såg sig om sökandes, men helt enligt förväntan var det ingen där. Hon gick tillbaka in i rummet, lämnade spjutet där hon först hade ställt det, och gick tillbaka till där hon hade suttit tidigare. Hon kunde inte svara sig själv vad hon hade gjort om någon hade stått i rummet intill och möjligen hört viskningen, men alternativet var att inte gå och kolla, och det var inget acceptabelt alternativ. Hon satte sig ner igen och lutade sig framåt.

Hon talade med en viskning som mötte hans egna i röstläge. “Vad för eldar? Facklor? Hus? Var det Ranheim som brann, eller var det Frostheim? Hur blev du dödad?” Någonting annat än de två var inte godkända alternativ i hennes sinne, även om hon vanligen var en väldigt logisk, praktiskt lagd person.

“Kanske synen bara var dödsångest, en slutlig manifestation av dina rädslor och smärtor när din kropp trodde sig på väg att drunkna? Du har inte mått bra. Efter senaste blotets festande drömde jag att min bädd åt upp mig, det är inte ovanligt med skräckföreställningar.” Hon kunde inte riktigt samla sina tankar, och studsade mellan att tro på hans syn, och försöka rationalisera den som dålig matsmältning.

Till en början satt Hillevi fast i första halvan av samtalet. Hon lyssnade på honom, men sällan hade hon funnit sina tankar så distraherade. Det kändes annorlunda den här gången, från alla andra gånger han hade pratat om den här sortens frågor. Annorlunda från alla andra gånger någon annan hade pratat om det.

Sedan kom komplimangen. För första gången på länge knöt det sig i magen på henne, och hon reste sig upp. Genom att ändra ställning tvingade hon kroppen till en återställning och hon kunde släppa domedagstankarna och sin oro för ett ögonblick. Det var inte färdigdiskuterat, men hon kände att om hon inte bröt det ämnet, skulle hon falla djupt in i det. Hon valde att ignorera komplimangen och gå direkt till hans fråga åt henne.

“Jag har inspekterat våra murar dagligen, och varje krigares utrustning varje vecka. Våra metaller är i det låga antalet, kännbart begränsade, så ny utrustning blir en utmaning som skulle kräva att vi smälter det vi kan undvara.” Den delen var den enkla delen, hon kunde prata praktisk förberedelse i dagar, men det mer abstrakta var vad nästa steg i kriget borde vara.

“Ulfhedna bygger relationer hela tiden, och tillfångatagandet av Ragnhildr kan driva dem till desperation. Hittar de Ranheim kommer de känna sig bekväma i att anfalla, de har byggt en allians med Karm enligt våra uppfattningar, och våra källor har informerat oss om att de även har haft vänskaplig kontakt med svartalver. Vi befinner oss i ett numerärt underläge, och inga av de slag vi vunnit har gjort mycket nog för att förändra det. Väntar vi på att de anfaller Ranheim kan de tillkalla militärt stöd från Karm och kanske fler innan, och det är en belägring vi skulle ha svårt att överleva. Att ta kriget till dem har sina egna svårigheter, men jag skulle säga att det är att föredra.”

Hillevi såg på honom, en känsla av tveksamhet stark inom henne. Hon var inte säker på hur hon skulle förhålla sig till den här nya Turin, som visade sidor av sig själv han inte hade visat på länge. Sidor hon knappt mindes att han hade. Hon reste sig och började vandra lite fram och tillbaka, hennes kropp rastlös.

“Vi har Ragnhildr, de kommer vilja förhandla om hennes frihet. Om vi gör allting rätt kanske vi kan nå ett slut på det här kriget utan att du behöver befinna dig i strid. En syn från gudarna kan misstolkas, vi dödlig är begränsade i vår förståelse av deras visdom. Om du tar Ragnhildr och vi bestämmer möte med Audgisil, så kan ni mötas på en fredens plats. Jag tar hären och intar Frostheim i din frånvaro. Du befinner dig aldrig i krigets lågor, och familjen Ulfhedna besegras. Vi gör en vädjan om fred på villkoret att Audgisil är med och förhandlar, på neutral mark. Audgisil kommer infinna sig, han är naiv nog att göra det.”

Hon pratade snabbt, och med väldigt korta uppehåll, hennes huvud i högvarv från alla tankar som flödade runt inom henne.

“Drömmar från gudarna kan vara en varning, du kanske bara tog in en fragment av berättelsen. De visade din död under särskilda omständigheter, säkerligen. Annat vore grymt av dem.” Hon kände en värme byggas inom henne, en frustration att gudarna skulle visa någonting oundvikligt av den naturen till Turin.

“Vi kan välja att avsluta detta med ett enda stort slag, vinna eller förlora allt. Jag kan skicka bud till alla styrkor, och lämna Ranheim med allt vi har att undvara. Vi rör oss från by till by och kallar på alla lämpade för krig, samlar in mat och intar angränsande byar till Frostheim.” Hon satte sig ner mitt emot Turin och log med glöd mot honom.

“Vi skapar den största krigshär vi kan förmå, vi tar med byggare, och vi investerar i ett slutligt slag, med en sydlänsk belägring. Audgisil kommer aldrig hinna få hjälp från sina allierade, vi kan stå utanför deras väggar om en vecka, två på sin höjd. Dottern, Maeve, lär vilja angripa oss hellre än uthärda en belägrings hunger, hellre än att vänta. Jag driver dem till desperation och strid, och du tar mina krigare som är tränade för detta, genom deras vatten, bakom deras försvar och tar hand om resten av den kungliga familjen.” Turin hade bra män, lojala, starka, men krigare. Renodlade krigare. Hillevis krigare var tysta, tålmodiga, och klipska. De var tränade för att ta sig osynligt bakom fiende linjer och förstöra, för att sedan försvinna igen, så som de gjort under hela krigets gång.

“Jarlarna.” Hon fnös, men nickade. Det var en bra idé, men Hillevi hade ingen kärlek för jarlarna. Folket litade hon på, men inte jarlarna, de krävde övertygande oftare än inte. Hade någon möjligheten att värva dem med övertygelse däremot, så var det Turin.

“Jag tar hand om alla förberedelser. Jag planerar bud, tar reda på det som kan smältas och gör vapen. När tiden är kommen ska vi inte finna oss i behov av annat än män. Det finns några byar jag behöver besöka, jag har några idéer, men jag väntar tills allt annat är satt i rörelse.” Hon följde honom med blicken medan hon talade och han började göra sig i ordning. Hon var sällan den som blev obekväm, oftast för att hon inte förstod i stunden vad som förväntades av henne socialt.

“Tålamod har vi, men jag fruktar att vi är i en tävling mot tiden. Vi har Ragnhildr, och vi har inte fått svar på vårt bud. Antingen kommer de låta henne dö, eller så rustar de sig för att ta tillbaka henne med våld. Sitter vi här och Karm sätter sig vid vår dörr tillsammans med Ulfhedna och hans folk, då ligger vi illa till. Bergspasset tar oss långt, men Karms sköldar tar dem längre. Vi behöver underhålla tanken att Audgisil kommer till oss innan vi tar oss till dem.” Hon hade scouter och spioner utspridda i Kaldrland, inte mycket undgick henne långsiktigt, men det var inte bortom förstånd att hon hade dessa, så säkerligen pågick saker av vikt bortom dessas ögon och öron.

Karm. Hon hade hört och läst mycker om dem när hon var yngre. Deras krigsföring och teknik fascinerade henne, så som många andra delar av världen. Hon övervägde själv allianser stundvis, men vilka kunde de prata med?

Hillevi lät bli att svara på första frågan, det fanns inget svar som fick någon inblandad att se bra ut. Istället fokuserade hon på det som följde, och nickade medan han pratade. Hon hade redan listor i sitt huvud, hennes törst för krig förnyad med den nya Turin som stod inför henne. Skillnaderna var inte väldiga, men tillräckligt för att hon skulle kunna lita på hans ord igen.

Men tanken på att låta Audgisil komma till dem var oroväckande, inte för att de inte hade fullt förtroende för sin förmåga att försvara passet, utan för att de lämnade kontrollen om när slaget skulle ske över till Ulfhedna. Strategiskt var det rimligt, det var lätt att försvara, men det skulle också Ulfhedna veta när de går till angrepp och ta hänsyn till det. Men det fanns gott om tid att diskutera dessa saker, kanske i ett helt råd istället för mellan enbart de två.

“Ragnhildr är tillgänglig för möte när som helst, du behöver bara säga till så tar jag dig dit.”

Sist däremot kom den kanske tyngsta frågan av alla, och hon var tvungen att smälta tiden i sitt huvud innan hon kunde svara honom.

“Vi vet inte hur länge, det var väldigt diskret till en början, men någonstans runt uppdraget mot Kettil Ulfhedna och misslyckandet mot Maeve tror vi, men Uxas död var nog det som synliggjorde ditt tillstånd. Gravdis har det förvärrats sedan dess, och fastän jag inte kan tala för ditt sinne, vill jag påstå att det pågått i snart tre år, med perioder av klarhet som undantag. Innan Uxas död däremot saknar jag insikter om dina mardrömmar, det var först då som du började låta mig se bakom ditt yttre.” Hillevi hade alltid varit nära honom, men enbart strategiskt, och i frågor om infrastruktur, kultur eller annat. Hillevi var inte den man i första hand pratade känslor och mardrömmar med, även om hon hade blivit bättre på det sociala sedan hon slungades in i rollen som Turins förvaltare.

Hillevi såg frågande på honom när han talade, och det tog henne en kort stund att knyta samman trådarna, men hon log åt honom så snart hon förstod. Hon kunde inte veta om han syftade på Ran, eller någon annan. Hel var inte bortom rimlighet, men hon ville knappt tänka på det. På sättet han sa det var hon lite orolig att fråga, men samtidigt var en välsignelse från gudarna en välsignelse från gudarna, ingenting att fnysa åt, särskilt om det innebar en värld med Turin i den.

“En andra chans från gudarna är ingenting annat än ett gott tecken. Varför skulle en gud ödsla tid på någon hon inte tror på? Kanske bör vi vara försiktiga med hur vi pratar om denna välsignelse däremot, antagande att du har haft ett möte med Ran under ytan?” Hennes röst var lugn, hennes oro låg mest i hur folket skulle reagera, men även vilken innebörd det skulle ha på Turin långsiktigt.

“Och det priset är döden du har sett dig själv genomgå?” Hon fnyste till åt tanken, men det var väll på något sätt rimligt att gudarna skulle ta detsamma som de ger. Hon hoppades att det var så enkelt, även om tanken att han skulle dö var aningen besvärlig för henne. Men varför återuppliva honom bara för att döma honom till döden senare? Om det var för hämnden som han sa, vad spelade det för roll för gudarna? Många tankar snurrade i hennes huvud. Om det var Ran, pågick det någonting större än dödlig uppfattning tillät dem att se? Audgisil påstås vara välsignad av Oden själv, trots allt.

“Gudar är drivna av någonting likaväl som oss dödliga. Säkerligen behöver vi bara se till att du är mer gynnsam för gudarna vid liv än död, och din vision om framtiden kommer förändras.” Hon talade försiktigt, det var ett obekvämt ämne, även om hon hade som bäst en svag relation till gudarna. Det betydde inte att hon inte trodde på dem, eller att de inte fanns, men hon hade inte sett dem mycket under hennes liv och det lidande hon genomgått. Men kunde de ge Turin en ny chans, så var deras vilja värd att utforska.

“Vad än du behöver av mig, är ditt, så som det alltid varit.” Hon böjde sitt huvud av respekt till honom.

“Säg bara vad jag kan göra för dig.”