Ayperos höjde ett ögonbryn lite över hennes ord, trots allt kanske inte reaktionen han väntat sig av Nenya. Men kanske han borde ha varit mer uppmärksam då det kom till den typen av känslor – känslor som han mera såg som typiska hos dödliga snarare än hos de som hade långa liv som han och Nenya.
‘Min blivande fru?’ frågade han och log lite snett.
‘Vad spelar en sådan titel för roll, då bandet vi bär går så mycket djupare än så?’ undrade han, hans röst silkeslen och behaglig som vanligt. Innerst inne hade han inte tålamod för sådana lekar, men han tillät sig själv att vara tålmodig – åtminstone för tillfället. För Nenyas skull. Då hon bytte samtalsämnet till uppdraget nickade han nöjt.
‘Bra… Bra…’ sa han tankfullt och gick fram och tillbaka i rummet.
‘Snart är det få som kommer stå i vår väg för att ta det som är vårt. Många planer är i rörelse, jag har mycket att uppdatera dig om, på samma vis som du har saker att berätta för mig. Säg mig hur Dendar förhöll sig till vårt förslag?’ undrade han, ett vasst leende på läpparna.

Ayperos stannade upp sitt vandrande fram och tillbaka, för att vända huvudet över axeln mot henne innan han vände sin kropp mot henne.
‘Hör jag… bitterhet i din röst?’ frågade Ayperos och närmade sig henne, hans mörka ögon intensivt fästa på henne.
‘Säg vad det är, istället för att hålla bitterheten inom dig. Det klär dig inte Nenya.’ sa han nästan befallande.
‘Din ilska är bättre reserverad för våra fiender, men för denna gång låter jag dig rikta den mot mig. Se så, säg vad du har på hjärtat.’ sa han, något tornande över henne, inväntandes vad han redan gissade att detta handlade om.

‘En lögn?’ frågade Ayperos, genuint förvånad över hennes anklagelser.
‘Jag har aldrig ljugit, och speciellt inte för dig.’ sa demonen, och det var trots allt sant. Han hade alltid varit ärlig och öppen med sina mål inför henne. Kanske inte alltid berättat hela bilden för henne, men det han berättat hade han inte ljugit om. Han tystade henne med en skarp handgest.
‘Jag har hört allt jag behöver höra om Dendar och våra nya öron och ögon i Karm.’ sa han, en ton av irritation i hans röst.
‘Vad jag däremot inte tolererar är anklagelser och småaktigheter. Så säg mig vad problemet är. Tro inte jag inte märkt att du inte är förtjust i Isra. Låt mig göra en sak väldigt klar, Nenya. Jag bryr mig inte om dina känslor gällande henne. Men faktum är att jag behöver henne och hennes amré. Om du inte längre vill stå vid min högra sida, är det ditt val.’ sa han och lät orden hänga i luften.
‘Så vad blir det, Nenya? Ska du låta mänskliga känslor som självömkan och avundsjuka sänka dig – eller är du så stark som jag vet att du kan vara?’ hans mörka ögon var intensivt fästa i hennes, väntandes på det rätta svaret.

Ayperos höjde ett ögonbryn, som för att fråga vad det då spelade för roll om hon brydde sig så lite om Isra.
‘Uppenbarligen…’ konstaterade han, lite sarkastiskt, med tanke på hennes reaktion och ord så lät det annorlunda.
‘Så vad är problemet, Nenya?’ frågade han menande, trött på att hon tog problemet halvvägs men inte i mål. Han slöt ögonen och suckade lätt, tog in känslorna som svävade omkring i rummet.
‘Du är orolig för din position… Och missnöjd med mina val…’ sa han, och öppnade ögonen för att se på henne.
‘Så, ut med språket Nenya.’

Ayperos mörka ögon var svåra att läsa då de studerade henne, hon själv och ljusen i rummet en reflektion i avgrunden som var hans helt svarta ögon. En stund var hans ansikte oförändrat, allvarligt, väntandes på hennes ord. Då de väl kom var han fortfarande samma mask, innan han började le långsamt ett leende som kunde tolkas som behagligt eller lurigt. Det hon talade om kunde tolkas som både svaghet, eller styrka, beroende på vem man frågade.
‘Bryr dig?’ frågade han till sist, lite nyfiket.
‘Gå hela vägen, eller inte alls, Nenya. Har jag inte lärt dig det?’ undrade han, och lade en hand på hennes kind för att rikta hennes blick in i sin.
‘Min passion och mitt begär brinner för dig, Nenya.’ sa han. ‘Ord som kärlek… Det är för de dödliga. Vad jag känner för dig är djupare än ord.’ försäkrade han henne.
‘Och det kan inte Isra ändra på.’

Demonen fortsatte studera henne, tills det inte gick att studera henne längre. Han besvarade hennes intensiva kyss och la handen som vilat på hennes kind i hennes hår och lät klorna glida över hennes hårbotten för att pressa henne mot sig för att göra kyssen djupare. Deras kroppar pressades närmare varandra. Ett fnysande som kunde tolkas som ett skratt lämnade hans näsa över hennes ord som följde.
‘Tång?’ frågade han, och skakade på huvudet. Där var den Nenya han kände.

‘Du smakar… Karmansk adel.’ kommenterade han tillbaka, innan han funderade på hennes ord.
‘Våra planer framskrider. Isras armé är henne trogen, och genom att göra Isra lojal till mig kommer vi kunna använda den för våra mål.’ förklarade han.
‘Jag har börjat träna henne, så som jag tränat dig. Men medan du har mer förmåga gällande det fysiska…’ sa han och gestikulerade åt hennes rygg där hon kunde frammana vingar då hon önskade.
‘…har hon mer fallenhet för det metafysiska. Ni skulle komplettera varandra väl, om ni kunde strida sida vid sida.’ men han viftade bort orden, då han inte trodde Nenya var redo för en sådan diskussion.

‘Men jag har mycket nytt att lära dig och visa dig, det har gått allt för länge sedan vi senast kunna ha en session som mästare och lärling.’ sa han och gav henne en gillade glimt.
‘Och det andra…’ påpekade han suggestivt.

Ayperos hade inte förväntat sig att Nenya skulle gilla det. Att dela makt, alltså. Men hon tog det något bättre än förväntat, och gick fram för att fylla hennes önskan.
‘Som damen behagar…’ hummade han stillsamt, och lät klon på pekfingret glida in i knuten för att dra upp den, knut för knut medan hans ögon betraktade huden som uppenbarade sig framför honom då han gjorde så.
‘Och, vad tänker du?’ undrade han.
‘Det vore dumt att kasta bort potential, som kan stärka vår order.’ sa han. ‘Eller snarare, vad som kan bli vår order. Och en dag kanske jag inte längre finns här.’ konstaterade han utan känslor, men allt var möjligt i krig.
‘Då blir det upp till er att föra vidare mina läror. Du vet likväl som jag var dina styrkor ligger.’

‘Åh ja, hon kan förråda oss.’ höll Ayperos med.
‘Jag skulle vara förvånad om hon inte en dag gjorde det. Då hon anser sig inte längre behöva mig och mina kunskaper.’ det var trots allt naturen med makt, och var sällan något man ville dela då man var mäktig nog.
‘Och du?’ undrade han. ‘Du har aldrig tänkt på att ta min plats?’ undrade han medan han drog upp snörena långsamt, nästan med en sensuell rörelse, som gav ifrån sig ett lågt susande då tyg gned mot tyg. Och vad hände om Nenya och Isra allierade sig för att krossa honom? Det var en risk han fick ta.
‘Det finns alltid en mästare med makt, och lärlingar som suktar efter makten… Som strävar efter att bli mer än sin mästare.’ sa han tankfullt, lite borttappad i tankar en stund tillbaka till krigen mellan änglar och demoner, tills hennes rygg var bar och hans hand strök över den långsamt.
‘Och det är dags för oss att visa dårarna i Caras Idhrenin vad magi i sin sanna och råa natur är.’

Ayperos hummade lite gillande då hon fångade upp sin korsett och steg ur sin klänning, för att följa henne med blicken då hon gick för att lägga sig i sängen. Hans mörka ögon betraktade henne med en gillande glimt, och visst hade ju allting varit mycket lättare om Isra och Nenya hade kommit överens. Kanske något att sträva efter, men han tvivlade på att han hade tiden som krävdes för att det skulle lyckas. Istället gled han efter henne och satte sig ned på sängkanten.
‘Säkert finns det en hel del dåraktighet bland oss med.’ han visste defakto att det stämde, med tanke på friktionen han kände kring valet att komma hit till Me’erisia. Kanske hans egna dåraktighet för att tro att han kunde ha både Isra och Nenya utan att saker och ting skulle förändras.
‘Men vi är starka, och de starka är ämnade att regera. De svagas plats är att tjäna, det är världens fundamentala sanning, en sanning som världen glömt bort.’ nå, de flesta hade glömt bort.
‘Dar Zakhar minns… Men Lloth är för feg, för självkär.’