- This topic has 53 replies, 2 voices, and was last updated 3 år, 5 månader sedan by
.
-
Ayperos fnös lite roat över hennes raka sätt, men det var så klart en av sakerna han tyckt om med henne. Att hon inte fruktade att säga sina tankar.
‘Ser du inte?’ frågade han och vände sig mot henne.
‘Vi kommer kunna befria världen från illusionen att alla är likvärdiga. Ge alla en plats, i vårt nya rike.’ sa han och närmade sig henne med en glöd i ögonen.
‘Och när Karm är vårt, ska vi ta resten av världen.’ -
Ett roat leende fanns där när hon hörde på hans ord som alltid var så målande och entusiastiska för att fnysa lite roat till.
“Åh… Det var trots allt det du lovade mig. Världen som vår.” sa hon med en liten glimrande blick och sträckte på sig med blicken fortfarande fixerad på Ayperos.
-
Ayperos ögon betraktade hennes skepnad där hon låg på sängen efter att ha stigit ur sin klänning, och satte sig ned på sängen med blicken på henne och hennes former, ett behagligt leende på hans läppar och en gillande glimt i hans ögon.
‘Och jag är en demon som håller mina ord.’ sa han mystiskt.
‘Vad gör det om Isra och hennes armé spelar sin lilla roll i att ge oss vad vi vill ha? I slutändan kommer ingen kunna stoppa oss.’ sa han och la en hand på hennes höft för att dra henne närmare sig. -
Nenya lät sig dras mot honom, även om hon gav ifrån sig ett ofrivilligt ih! när han rörde hennes mage och det kittlade till något. Hon sträckte på sig för att nå hans läppar och placerade en fjäderlätt kyss där för att sedan viska mot Ayperos läppar lite lekfullt och retsamt.
“Vi eller du?” viskade hon för att vara retsamt nära hans läppar men ständigt försöka röra sig bort när han lutade sig in för en kyss
-
‘Ah den ståtliga krigaren Nenya, besegrad av en kittlande hand…’ hummade han roat åt hennes lilla läte och kysste hennes läppar tillbaka trots den fjäderlätta beröringen.
‘Du är min högra hand Nenya, du kommer vara med tills slutet…’ lovade han henne, och lite frustrerat över hennes lek sträckte han fram en hand för att dra henne närmare sig igen. -
Åt hans roande ord slog hon lätt på hans bröstkorg för att fnittra till lite grann över att hans frustration. Hon tillät sig att kyssa hans läppar igen lite djupare för att visa sin längtan för honom. Hon strök milt hans hår för att fnysa åt hans ord, kanske lite road.
“Tills slutet? Jag tror du har det förvirrat med giftermål, Ayperos.”
-
‘Behöver du en ring, för att tro mig?’ frågade han med ett fnysande skratt då de kysste varandra.
‘Har jag inte redan gett dig en ring med makt?’ undrade han och tog hennes hand som hade ringen på sig som gjorde så att hon kunde motstå solen. -
Lite hummandes lät hon sina fingrar flätas med hans och hon såg på ringen som glimrade lite i ljuset. Lite som om hon funderade över hans ord för att sedan fnysa i ett skatt mot hans läppar igen.
“Kanske det…” hummade hon och ryckte sedan på axlarna för att sedan se över hans axel mot fönstret lite avvaktande med tankarna som verkade vandra bortom nuet.
-
Ayperos hand flätades samman med hennes, hans långa klor lätt vilande på hennes handrygg utan att skada henne.
‘Och vart rör sig dina tankar nu, Nenya?’ undrade han, och satte sig närmare henne för att ge henne en kyss på kinden. -
Klorna som så varsamt vilade mot hennes handrygg som så enkelt kunde skada henne, men var så milda gav henne en rysning. Hon hade fortfarande blicken långt bort, fortfarande i sina egna tankar när Ayperos talade.
“Framtiden… antar jag.” viskade hon, lite osäker. För hon var inte helt säker på vad innebar för dem. Och det skrämde henne. Orden ifrån Isra hade gett henne en gnagande irritation. Även om hon inte ville medge det.
-
‘Framtiden, ja…’ suckade Ayperos tankfullt.
‘Ingen av oss kan veta den med säkerhet. Men förmågorna som blommar inom dig, den kan ge dig glimtar.’ sa han och sökte hennes blick.
‘Jag kan visa dig hur.’ sa han och tillade. ‘Kanske det skulle stilla din fundersamhet?’ -
Fortfarande långt bort i sina egna tankar en stund, var hon tyst för att sedan rynka lätt på ögonbrynen åt vad Ayperos hade sagt. När hon insåg vad han talade om.
“Vad talar du för nonsens nu?” frågade hon och höjde på ena ögonbrynet lite fundersamt.
-
Ayperos skrattade roat åt hennes ord.
‘Trodde du krafterna som vilar inom oss, inom dig, bara sträcker sig till vingar, styrka, snabbhet och att kunna läsa minnen?’ undrade han.
‘Nej, jag kan visa dig hur du kan se bortom tid och rum, om du har tålamod för det.’ -
Nenya rynkade på näsan åt hans ord. För som han visste mycket väl var inte tålamod av hennes starka sida. Hon strök sin tumme lite över hans handrygg lite eftertänksamt.
“Kanske det…” viskade hon och svalde något över det hela för att sedan släppa hans hand och röra sig lite ifrån honom. Det gnangde fortfarande inom henne, irritationen.
-
Ayperos suckade lätt då hon tog sig ifrån honom.
‘Jag kan känna din irritation, Nenya, varför försöker du dölja den för mig?’ undrade han, trots allt var han kanske inte alltid den mest tålamodiga heller.
‘Ventilera, säg vad det är som frustrerar dig så att du kan motstå min charm.’ sa han med en finurlig ton. -
Det var svårt att inte rå för att skratta lite åt hans ord – även om hon suckade lite över orden. För de hade redan talat om det – och det var dåraktigt men ändå kunde hon inte rå för att irritera henne.
“Som jag sade så har planerna förändrats något medan ni varit borta. Ni kanske tror att jag är temporär, men jag försäkrar er om att min plats vid Ayperos sida numera är mer permanent än så…” citerade hon Isra ordagrant och hennes ögon mörknade något för att sedan se på Ayperos.
“Vad är det du döljer för mig?”
-
Ayperos ögon blev något mörkare över hennes ord.
‘Som jag redan förklarade för dig, Nenya, kommer hon och jag gifta oss för att legitimera att armén används i mitt namn. Och som jag också förklarade för dig, Nenya, har jag börjat träna henne. Med träning kommer hon kunna skydda sig själv, så varken du eller jag behöver barnsitta henne… Trots allt är flera efter hennes liv, mörkeralver, Lloths tjänare, och andra rivaler. Det vore inte direkt till vår fördel om hon blev dräpt, eller hur?’ frågade han, men det var snarare retoriskt än faktiskt frågande.
‘Me’erisianerna skulle inte följa oss, utan henne. Vi behöver henne tills vi har fått vad vi önskar, och din avundsjuka gör mig trött.’ -
“Mer permanent än oss? Tänker du göra henne odödlig med?” frågade Nenya vasst och korsade sina armar irriterat. Det handlade inte så mycket om avundsjuka utan kanske mest att hon inte tyckte om att vara vilseledd och inte veta allt. Hon knöt sin näve lite ilsket, kanske för att lugna sig något.
-
‘Jag har aldrig använt ordet permanent, Nenya. Det är du och din rädsla för att bli ersatt som gör det.’ svarade demonen.
‘Hon är ett verktyg för att nå slutmålet, att hon ser sin plats som permanent betyder väl att jag lyckats väl i mitt arbete att vända henne till vår sida, tycker du inte?’ frågade Ayperos, trots allt visste Nenya väl hur Ayperos kunde charma och leda folk dit han önskade.
‘Och nej, jag har inga planer på att göra henne till en vampyr. Varför skulle jag?’ undrade han, trött på att behöva förklara sig själv för Nenya och reste sig från sängen.
‘Det verkar som om din lojalitet inte är vad den en gång var. Du tvivlar på mig och mina val, jag som är din mästare.’ -
Nenya drog in ett djupt andetag, kanske för att lugna sig själv för att sedan se mot Ayperos där han reste sig ifrån sängen. Hans ord kändes sårande på något sätt men envist korsade hon sina armar.
“Jag tycker inte om att inte få veta allt. Det kändes som om du… dolde saker för mig.” sa hon tyst med en suck, för det var sanningen trots allt och hon vänd sig frustrerat om.
You must be logged in to reply to this topic.