Post has published by Feffie
Viewing 4 posts - 1 through 4 (of 4 total)
  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Praasox Xagraz

     

    Den stora varelsen som såg ut som en korsning mellan människa och lejon stod och iakttog en kvinna med två små barn som skulle handla mat vid ett stånd. De försökte pruta priset av säljaren men mannen vägrade, tyckte att hon skulle ha råd att försörja sina barn eller göra sig av med dem. Detta var något som gjorde Praasox ond, hur hade denne skallige man mage att säga åt kvinnan vad hon skulle göra? Mannen fladdrade i den ljumna vinden då han, med handen på svärdsskaftet, stegade fram till ståndet. Eftersom han var 205cm lång, och riddare, så såg han ganska skräckinjagande ut i sin rasslande rustning och vapen.
    Den klobeklädda handen sträcktes ner i en av hans läderpungar, plockade fram ett gäng mynt och han tryckte dom i mannens hand som han tog fast med andra handen.
    “Ge henne allt hon vill ha för detta” mullrade han fram med sin basröst och både mannen och kvinnan såg storögt på honom. Barnen, två flickor i smutsiga klänningar, stirrade på honom som om han vore något skräckinjagande helgon. Kvinnan började tacka honom men han viftade bara bort det med sin stora, klo-, och pälsbeklädda hand.
    “Ge barnen vad de behöver” kanske kunde detta mätta deras magar ett tag i alla fall. För fastän kvinnan hade en lång kappa med huva, likaså döttrarna, så kände han på doften och deras sätt att röra sig på att det var alver från slummen. Men Praasox hade inte hjärta att se på när barn led, han hade varit i samma situation själv när han var unge, eller barn, hur man nu ville se på det.
    De nästan brandgula, lysande ögonen följde kvinnan och flickorna med blicken då de alla tre bar på mat från ståndet, iväg mot deras hem. Han log lite svagt för sig själv. Mest troligt skulle han få skit för detta senare, men han måste föregå med gott exempel, hjälpa de i nöd oavsett vilket folkslag de var. Där var han nog olik många andra riddare, de såg alver och annat folk som dynga, lägre stående varelser, men fanns det verkligen sådant?

    Gatorna var fulla av liv och Praasox hade återgått till att stå och studera folket omkring honom. Lät några barn komma fram och prata med honom, men han blev inte så lycklig när ett väldigt litet barn drog honom i den lurviga svansen, men modern ursäktade dem, tog med sig barnen bort mot ett stånd med tyger och han himlade med ögonen med ett leende över läpparna.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Mitt i folkvimlet fanns en ung man. De mörka lockarna föll till öronen och de honungsfärgade ögonen var charmiga. Det var inte många unga kvinnor som inte tyckte om att möta hans blick. Den vanliga smutsen som brukade täcka hans kinder, näsa och armar var renskrubbade.  Något som mannen själv inte var van med. För vem var han, utan sin egna doft? Men… på sin senaste resa till sin far hade han fått reda på det han redan förmodligen visste – och avskydde. Från grunden var han en människa.

    Blicken vandrade ner mot några modern som ursäktade sitt barn för att integrera med riddaren. Tanken på föräldrar fick Trond att tänka tillbaka på sin egna far. Torbjörn. Storbjörn. Lugnet i skogen och ingen av människans girighet som tvingade honom i obekväma situationer. Mest obekväm var han förstås i den här skepnaden. Tvåbent hade han aldrig riktigt vant sig med.

    Öronen var alltid på spänn efter att lyssna efter någon som talade om… något intressant. Folk hade en tendens att tro att ju fler folk som omgav dem, ju svårare var det för obehöriga öron att snappa upp de. Magen som alltid tycktes klaga, gav ifrån sig ännu ett läte. Kanske inte allt för konstigt när han var uppvuxen som en björn som nästan ständigt åt för att klara sig på vintern.

    För att passa in i folkvimlet, sträckte han på sin rygg lite mer och försökte att inte lunka fram. Med kvicka fingrar lyckades han slinka ner ett par äpplen i sin ficka när han talade och skrattade med den unga damen bakom ståndet för att sedan köpa en liten påse blåbär för att röra sig ifrån det. Åtminstone hade han ett mellanmål nu.

  • Rollspelare
    Member since: 22/08/2021

    Blicken följde en yngling som på något sätt fått hans uppmärksamhet och fastän det var mycket folk så såg han mycket väl vad denne höll på med. Äpplena som åkte ner, undangömda, för att inte betalas. Praasox suckade djupt innan han började röra sig, följde efter mannen en stund innan han ökade på stegen så att han kom ikapp. Den stora handen lades mot mannens axel, grep tag och tvingade honom mer eller mindre att stanna.
    ”Min Herre” började han artigt men sin mullrande röst, lät den genomträngande blicken vara fastnaglad på den andre.
    ”Jag tror minsann att ni glömde betala för äpplena” han tvingade fram ett leende där han stod. Att vara artig var alltid svårt när han bara ville bära dem i hälsenorna tillbaka till ståndet för att han skulle betala eller ge tillbaka stöldgodset. Men han var bättre uppfostrad än så, faktiskt.
    ”Måste vara ett missförstånd, eller hur? Följ med mig så allt blir rätt”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    För att vara ärlig tänkte han nog att fingrarna var snabba nog, det brukade de nästan alltid vara och han ryckte till något när en hand lades på hans axel. Titeln fick honom nästan att fnysa till däremot, men det var åtmstone inte en människa som hade lagt sin hand på honom. De smutsiga jävlarna. Inte för att denne såg mindre hotfull ut där. På samma sätt tvingade han fram ett leende.
    “Kanske dina skarpa ögon bedrar dig?” föreslog han

Viewing 4 posts - 1 through 4 (of 4 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.