- This topic has 9 replies, 2 voices, and was last updated 1 vecka, 3 dagar sedan by
.
-
Den stora varelsen som såg ut som en korsning mellan människa och lejon stod och iakttog en kvinna med två små barn som skulle handla mat vid ett stånd. De försökte pruta priset av säljaren men mannen vägrade, tyckte att hon skulle ha råd att försörja sina barn eller göra sig av med dem. Detta var något som gjorde Praasox ond, hur hade denne skallige man mage att säga åt kvinnan vad hon skulle göra? Mannen fladdrade i den ljumna vinden då han, med handen på svärdsskaftet, stegade fram till ståndet. Eftersom han var 205cm lång, och riddare, så såg han ganska skräckinjagande ut i sin rasslande rustning och vapen.
Den klobeklädda handen sträcktes ner i en av hans läderpungar, plockade fram ett gäng mynt och han tryckte dom i mannens hand som han tog fast med andra handen.
“Ge henne allt hon vill ha för detta” mullrade han fram med sin basröst och både mannen och kvinnan såg storögt på honom. Barnen, två flickor i smutsiga klänningar, stirrade på honom som om han vore något skräckinjagande helgon. Kvinnan började tacka honom men han viftade bara bort det med sin stora, klo-, och pälsbeklädda hand.
“Ge barnen vad de behöver” kanske kunde detta mätta deras magar ett tag i alla fall. För fastän kvinnan hade en lång kappa med huva, likaså döttrarna, så kände han på doften och deras sätt att röra sig på att det var alver från slummen. Men Praasox hade inte hjärta att se på när barn led, han hade varit i samma situation själv när han var unge, eller barn, hur man nu ville se på det.
De nästan brandgula, lysande ögonen följde kvinnan och flickorna med blicken då de alla tre bar på mat från ståndet, iväg mot deras hem. Han log lite svagt för sig själv. Mest troligt skulle han få skit för detta senare, men han måste föregå med gott exempel, hjälpa de i nöd oavsett vilket folkslag de var. Där var han nog olik många andra riddare, de såg alver och annat folk som dynga, lägre stående varelser, men fanns det verkligen sådant?Gatorna var fulla av liv och Praasox hade återgått till att stå och studera folket omkring honom. Lät några barn komma fram och prata med honom, men han blev inte så lycklig när ett väldigt litet barn drog honom i den lurviga svansen, men modern ursäktade dem, tog med sig barnen bort mot ett stånd med tyger och han himlade med ögonen med ett leende över läpparna.
-
Mitt i folkvimlet fanns en ung man. De mörka lockarna föll till öronen och de honungsfärgade ögonen var charmiga. Det var inte många unga kvinnor som inte tyckte om att möta hans blick. Den vanliga smutsen som brukade täcka hans kinder, näsa och armar var renskrubbade. Något som mannen själv inte var van med. För vem var han, utan sin egna doft? Men… på sin senaste resa till sin far hade han fått reda på det han redan förmodligen visste – och avskydde. Från grunden var han en människa.
Blicken vandrade ner mot några modern som ursäktade sitt barn för att integrera med riddaren. Tanken på föräldrar fick Trond att tänka tillbaka på sin egna far. Torbjörn. Storbjörn. Lugnet i skogen och ingen av människans girighet som tvingade honom i obekväma situationer. Mest obekväm var han förstås i den här skepnaden. Tvåbent hade han aldrig riktigt vant sig med.
Öronen var alltid på spänn efter att lyssna efter någon som talade om… något intressant. Folk hade en tendens att tro att ju fler folk som omgav dem, ju svårare var det för obehöriga öron att snappa upp de. Magen som alltid tycktes klaga, gav ifrån sig ännu ett läte. Kanske inte allt för konstigt när han var uppvuxen som en björn som nästan ständigt åt för att klara sig på vintern.
För att passa in i folkvimlet, sträckte han på sin rygg lite mer och försökte att inte lunka fram. Med kvicka fingrar lyckades han slinka ner ett par äpplen i sin ficka när han talade och skrattade med den unga damen bakom ståndet för att sedan köpa en liten påse blåbär för att röra sig ifrån det. Åtminstone hade han ett mellanmål nu.
-
Blicken följde en yngling som på något sätt fått hans uppmärksamhet och fastän det var mycket folk så såg han mycket väl vad denne höll på med. Äpplena som åkte ner, undangömda, för att inte betalas. Praasox suckade djupt innan han började röra sig, följde efter mannen en stund innan han ökade på stegen så att han kom ikapp. Den stora handen lades mot mannens axel, grep tag och tvingade honom mer eller mindre att stanna.
”Min Herre” började han artigt men sin mullrande röst, lät den genomträngande blicken vara fastnaglad på den andre.
”Jag tror minsann att ni glömde betala för äpplena” han tvingade fram ett leende där han stod. Att vara artig var alltid svårt när han bara ville bära dem i hälsenorna tillbaka till ståndet för att han skulle betala eller ge tillbaka stöldgodset. Men han var bättre uppfostrad än så, faktiskt.
”Måste vara ett missförstånd, eller hur? Följ med mig så allt blir rätt” -
För att vara ärlig tänkte han nog att fingrarna var snabba nog, det brukade de nästan alltid vara och han ryckte till något när en hand lades på hans axel. Titeln fick honom nästan att fnysa till däremot, men det var åtmstone inte en människa som hade lagt sin hand på honom. De smutsiga jävlarna. Inte för att denne såg mindre hotfull ut där. På samma sätt tvingade han fram ett leende.
“Kanske dina skarpa ögon bedrar dig?” föreslog han -
Praasox log snett åt mannen som talade till honom och han skakade lite lätt på huvudet.
“Det tvivlar jag på, seså, hur vill du ha det?” frågade han med sin mullrande stämma men försökte låta vänlig. Svansen svängde smått irriterat bakom honom men öronen var riktade framfåt för att kunna höra allting främlingen sade åt honom. Han tänkte inte bara släppa iväg honom om det var det främlingen trodde. Praasox tog till arbete mycket allvarligt, för han hade ju ingenting annat. -
Orden fick honom att fnysa. Kanske han kunde spela på sin fattigdom? Uppväxt? Tankarna virvlade i hans huvud vilken ursäkt som skulle kunna passa bäst där. Istället lät han sina rappa fingrar fånga upp ett av äpplena och slunga det mot främlingen.
“Om du är så hungrig behöver du ju inte göra en sån stor sak av det!” sa han. Det var ett hårt kasst, men han skulle nog fånga det. Förmodligen hann han väl inte se att han bytte plats på vart resterande äpplen va r- eller så hade främlingen redan glömt att det var mer än ett äpple.
“Så, är du nöjd nu?”
-
Den stora lejonliknande mannen fångade äpplet med den stora näven, men han hade inga planer på att låta mannen gå så enkelt. Istället höll han enkelt fram den andra näven med de långa klorna och vinkade lite med fingrarna som ett ‘ge mig’.
“Allihop, min herre”
Han visste att många gick i svälttider, men han kunde inte göra undantag för alla. Han gjorde undantag för kvinnor med barn, ibland såg han mellan fingrarna med dem eller betalade deras mat själv. Män å andra sidan kunde arbeta på ett annat sätt för sig, eller hur? Det var så Praasox var upplärd i alla fall.
Beroende på mannens ärlighet eller oärlighet i nästa drag hade lejonmannen planer. -
En irriterad rynka dök upp emellan hans ögonbryn. Det var inte direkt som om han hade väntat sig detta. Svårt att riktigt avgöra vad han skulle göra men lite trött drog han fram två äpplen till. Ett tänkte han minsann spara till sig själv. Hans mage pratade redan tillräckligt.
“Så! Det var alla.” påpekade han och korsade sina armar lite irriterat och fnös till.
-
Praasox såg på dom två äpplena, tillsammans på det som mannen kastat innan. Nej, det var inte alla. Han var skarpsynt och kunde räkna, men skulle han se mellan fingrarna eller ej? Mannen var halvt ärlig mot honom i alla fall. Kanske lite mer eftersom han fått tillbaka tre i alla fall.
Lejonmannen övervägde hur han skulle göra, att låta någon gå hungrig gick emot det han trodde på, men alla måste ju göra rätt för sig eller hur?
“Eftersom du gav tillbaka tre av fyra så ser jag mellan fingrarna den här gången” sade han med sin mullrande stämma. Sedan sträckte han fram samtliga äpplen till mannen igen.
“Ingen förtjänar att gå hungrig, men gör inte detta till någon vana. Det kanske är någon annan som ser dig nästa gång” -
Att någon skulle tycka synd om honom – var inte direkt något som han tyckte om och han stod kvar med korsade armar och en min som inte direkt såg så nöjd ut. Kanske inte direkt reaktionen man kunde tro men lite demonstrativt tog han äpplet för att nästan sluka det helt i två tuggor.
“Som om jag skulle vara här länge nog för att göra det till en vana…!” påpekade han med äpplebitar och lite saliv kommande ur munnen. Bordsskick var inte direkt där.
You must be logged in to reply to this topic.