I ett charmigt litet ställe i utkanten av Formenya i ett kvarter byggd av skuren sandsten står värdshuset Den släcka elden. Dess fasad består av sandstensblock med kritvita fogar och putsat murverk i gröna färger. Dom tjärade timmer takstolarna lyfter taket som är täckt av lila mossa där diverse växter frodas i olika lysande nyanser.

Gwen’do lyn stod bakom bardisken av tung ek och spejade över sällskapsrummet, i södra hörnet brann en eld i eldstaden doftandes av sur ved. Mot norra änden av gaveln stod ett långbord av vit sten, till väst stod en stege till loftet där sovrummen finns. Hon skakade av sig sina stressande tankar i samma veva som Helorian, ägaren klev in. Han gestikulerade först mot bokhyllan vid loftstegen sen mot soluret och sist mot Gwen.

Hon insåg därmed att hon var sen till runskriftläran, rasslade ihop alla pergament och böcker för att i all hast lämna Den släckta elden. Hon jobbade sig mot Hyarmenya, mot huvudbyggnaden Thamas i den sydliga delen av Caras Idhernin när hon plötsligt blev glidtacklad av en jämnårig tjej med vad som såg ut som en svamp på huvudet.

I en svepande rörelse föll dom båda ihop i en hög, Gwens böcker, anteckningar och pergament spreds likt ett regnande åskmoln över dom. Av alla dagar så var det idag den första lektionen som istima började. Hon uttalade något i en ilsken stämma, vilket hon i normala fall aldrig skulle säga. Gwen blev förvånad över sitt utbrott, och bad nästan om ursäkt innan Serens milda ögon mötte Gwens iskall gröna.

När hon såg vem som stod där brast Gwen ut i glada tårar, hennes tankar vandrade snabbt till sin barndom, till sommaren i mellersta Karm där Gwen och Seren hade träffat och lärt känna varandra. Dom båda hoppade kramades, som bara gamla vänner gör. Efter att dom båda lugnat ner sig kom paniken åter, dom var sena till samma lektion i Runskrift, något som Gwen hade längtat efter under en lång period.

I hennes hemstad Altek’dol, ett samhälle av stor mångfald levde hon med sin familj i dom fossiliserade klipporna som utgör den största andelen av boplatser. Det var ett samhälle fylld av otroliga väsen och alkemiska kunskaper med astrologiska observationer i relation med varandra. Trots kvinnornas rättigheter i Altek’dol var runskriften och ordets makt endast för män.

Efter dom hade skrapat upp alla pergament och böker noterade Gwen Serens utslag över ansiktet, hon fann det märkligt men valde att inget säga. Istället erbjöd hon sig att dela en bänk med henne och därmed kunde båda ta del av kursmaterialet.

• This reply was modified 1 år, 3 månader sedan by MelissandraH.

Gwen var glad över att finna en vän bland alla andra obekanta ansikten, mångfalden av personer i och runt Caras Idhrenin var skrämmande. Hon hade aldrig varit utanför människans riken förut. Trots hennes hemlands otroliga fauna och djurliv fann hon sig missplacerad, inte helt olik Seren som nu också hade någon att luta sig mot. Hennes glidtackling var det bästa som hade hänt Gwen på tolv månader, förutom den gången när hon av misstag dolde värdshuset i ett skimmer av gyllene damm.

Certhir, runväktaren såg med smala ögon när dom två vännerna rasslade in över tröskeln till klassrummet. Han studerade dom i tystnad innan han vände blicken mot resten av klassen,

”Även fast runor inte är lika tidskrävande som ordets makt hinner ni aldrig utveckla er tillräckligt långt om ni strussar runt och försummar tiden för studier.”

Någon hostade

”nå, vars var jag” Mummlade Certhir
”Runor är alltså en ledare mellan det vi kallar för magins rike, där kraftens energi strömmar igenom era sinnen och upplevs som en urladdning vilket vibrerar av en viss tillfredsställelse. Det är dock ett ämne för sig själv men jag anser att den filosofiska mellanskillnadsplanens synvinkel är korrekt, med det sagt kan jag förklara runor såhär”  Han tog en kort paus innan han fortsatte,

”Ja, så runor är en ledare mellan den magiska och den fysiska världen där inristningen, även kallad för ingjutelsen, är en produkt av magisk energi som representerar det talade ordet. Vilket i sin tur har magiska egenskaper som framkallas av brukaren när denne aktiverar ordet, runan. Är det någon som vet vad jag pratar om?” Han synade klassrummet innan han svarade utan fördröjning.

”Självklart är det grundläggande formler ingjutna i pergament. Dom skapas av ordets makt där skaparen kanaliserar energin nödvändig för infusion där resonansen mellan formeln och ordet skapar runans förankring. ”

Där blev han avbruten när hans samling av Bolmörter med dom andra magiska medicinalväxter började växa okontrollerbart. Eleverna bröt ut i skratt när växterna krängde längst väggarna och letade sig upp i taket. Certhir höjde handen över huvudet, sedan instruerade han i vanlig ordning om kollektiv fokusering. Därefter ritade han runan Ihwaz, mot taket med handen. En röd flammande färg uppstod och brann i luften, ett märke uppenbarade sig i gyllene kontraster av guld.
Med ett svindlande ljud av hård vind började växterna vissna innan dom dog, efter sin död reste dom ett skott vilket förvandlades till unga plantor som i sin tur började blomma starkt. Hela klassen blev knäpptysta av förundran innan jubel och klappande händer stormade, där slutade lektionen.

Gwen vände sig om mot sin vän i en medlidande gest när Runväktaren bad Seren att tala enskilt.
Gwen gick ut ur lektionssalen, sen rörde hon sig mot sällskapsrummen efter det att hon skiljdes ifrån Seren. Hon kunde höra några andra ifrån klassen tala om incidenten och hur tråkig föreläsningen var innan dom började skratta åt Serens växtmagi. Gwen sa inget, hon försvarade inte ens sin vän när dom andra gjorde imitationer.

Resten av dagen flöt på som alla andra dagarna, när kvällens mörker infann sig var Gwen tvungen att gå till värdshuset igen då hennes kvällspass började. Hon hoppades att Seren skulle hitta vägen till värdshuset med inbjudan på middag senare den kvällen trots den dåliga vägbeskrivningen.

Atmosfären i ”den släckta elden” var lugn och harmonisk under kvällen, skymningen hade övergått från ljust till becksvart mörker, kylan utanför värdshuset frostade glaset i fönsterna. Vaxljusens värmande sken spreds från takkronorna i harmoni med lågornas flackande. Två stamgäster satt vid eldstaden med sina långa pipor blåsandes rökringar i olika färger, doften av bränd bolmört dansade runt sällskapsrummet när den ena av trollkarlarna reste sig ur gungstolen i jakt efter en påfyllning av ”den släckta eldens” hemmajästa brygd, Alrunajuice.

Gwen nickade vänligt mot mannen i grön särk som gest att hon hade uppfattat och måste hämta en låda från källaren. Hon gick igenom det sparsamma köket där kockarna jobbade. Utanför kökets korridor fann Gwen den vidöppna källarluckan med dess branta stege, hon förbannade dom i skiftet innan för att inte burit upp tillräckligt med alrunamix, vilket tvingade henne att klättra nerför. Hon gjorde så försiktigt hela vägen tills hennes fötter tog i marken, jordgolvet var som vanligt fuktigt. Förutom doften av ruttet virke fanns en underton av sötma som kittlade Gwens näsa, hon rörde sig tvärs över källaren mot en hylla vid den södra väggen där den tillredda mixen förvarades. Hon suckade högt av att grundmixen var slut.

Hon gick tillbaka, förbi stegen, till västra hörnet av källaren sedan tog hon höger där rotfrukterna förvarades i jordkällaren. I ett osammanhängande mutter plockade hon bort löven ifrån plantan tills bara rotfrukten var kvar. Därefter pressade hon roten i en olivpress och samlade juicen i en liten kittel som hon hängde över en öppen låda i köket. juicen fräste våldsamt när den började koka, ångan separerades ifrån vätskan i starka färger vars arom steg i köket. Hon log brett mot kökspersonalen innan hon tog av kitteln ifrån kroken över spisen och gick tillbaka till baren i sällskapsrummet. Hon plockade fram en mugg där hon blandade juicen med husets röda portvin, trollkarlen betalade för sin brygd utan att yttra ett ord och gick sedan till den andre i gungstolen vid eldstaden.

Gwen utbrast i en välkomnande hälsning då Seren äntligen klev över tröskeln, även fast arbetspasset bjöd på omväxling blev Gwen glad av att se Seren, det är trots allt alltid något ovanligt som händer när man är i närheten av henne. På den korta tiden som dom träffades hade hon först glidtacklat Gwen, sen växtmagin på lektionen. Gwen beundrade och respekterade Seren för att alltid vara sig själv oavsett vad dom andra tycker.

När Gwens pass var klart gick hon till Serens bord, satte sig ner med två muggar av det starka alrunavinet, hävde sitt i ett svep innan hon talade, ”ser du plantan på bardisken där” hon pekande mot plantan i en liten kruka, innan hon fortsatte.

”Det är huvud ingrediensen till brygden framför dig,” hon pausade ”den har många intressanta egenskaper, bland annat underlättar den kontrollen av sitt sinne, vilket betyder att den kanske kan hjälpa dig att fokusera.”

Gwens blick låg stadig när hon granskade Serens ansikte, hon hade inte tänkt på Serens utseende tidigare, förutom jorden hon hade i ansiktet. Avundsjuka spreds i Gwens sinne av hur pass vacker hon tyckte att Seren var, det blev tyst innan Gwen bröt tystnaden som uppstod

”Jag hjälper gärna dig med runskriften imorgon efter lektionen, tror inte att magistern glömmer läxorna en gång till”

Gwen gäspade när juicens effekt påverkade henne, hon kunde känna kraften strömma igenom henne samtidigt som sinnet blev en aning slöare. Hon mumlade något om växtrunan Certhir hade framkallat på lektionen och hur pass användbar den var.

Gwen log när Seren hälsade henne vid dörren till lektionssalen, hon kände sig lycklig i den stunden som om att inget kunde bryta ner hennes humör, en känsla hon hade saknat under en väldigt lång period. Ironin slog Gwen hårt över bröstet när ett susande ljud svepte förbi henne, en illa artad förminnelse i form av ett minne djupt belägen i hennes psyke. Av alla tillfällen var detta helt klart det mest olämpliga tillfället att bli påverkad av den svarta läran, av hennes blodsmagiska natur. Det kokade inombords av kraften som letade sig igenom hennes ådror, hon blev fullständigt uppjagad men lyckades hålla god min. Det var inte första gången hennes blodsmagiska egenskap gjort uppror med uppsåt att förvrida Gwen i fördärvet, mot styrka, mot svart makt.

Hon koncentrerade sig fullständigt för att tvinga drivet så djupt ner i hennes sinne hon kunde. Sakta klingade begäret av och när det ebbade ur fann hon till sin förvåning sig sittandes på en träbänk med Seren vid sin sida i klassrummet. Ingen verkade ha tagit notis om den magiska kampen hon nyss hade utkämpat eller att hon hade betett sig märklig. Hon vände sig om och viskade till Seren

”Ursäkta mig, jag blev lite distraherad av mina egna tankar. Sa du något?”

I samma veva stängdes dörren i en smäll när en äldre kvinna gick över tröskeln, hon var en mycket vacker alv vars långa ljusa hår svävade längst henne axlar. Hennes iskalla blå ögon skar igenom lektionssalen, hon synade rummet med dess elever medans hon rörde sig mellan bänkarna.

”Mitt namn är Nirinth, och jag ska undervisa er idag” uttryckte hon i ett ljust tonläge.

Hon gick mot den stora tavlan på väggen i bakre delen av klassrummet, den var målad i levande färger där dom magiska nyanserna skiftade i olika valörer. När färgerna smälte samman visade dom sina geometriska former föreställande olika magiska runor.

”I dag ska vi binda runor i varsin keramiska amulett som ligger på borden framför er. Vi kommer börja försiktigt med några enklare runor, men först måste jag klargöra hur ni ska gå tillväga, det blir en lång förhoppningsvis intressant föreläsning och sedan en kort demonstration. Vars kommer den magiska bundna kraften av runskrift ifrån? Ett enkelt svar är ur det magiska ordet vilket härstammar ifrån skapelsen själv. Är det någon av er elever som vet vars resonemanget leder?”

Nirinth såg sig om innan hon uppmanade Gwen att resa sig upp, Gwen reste sig från bänken och svarade

”Det är energin i sig själv som är det väsentliga bakom runan, även fast själva runan inte är medveten sträcker den sig igenom den magiska väven mot den snabbaste vägen till urladdning, det vill säga den magiska formeln.”

”Det är alldeles riktigt.” sa Nirinth innan hon fortsatte föreläsningen

”Att skapa runor kräver en dynamisk kunskap av det magiska orders resonans i sitt egna magiska sinne. Det räcker inte att bara ingjuta den ljusa betydelsen av formeln, utan man måste även binda den mörka sidan också. Exempel, ur-runan står för urkraften vilket binder ljuset i vad vi kallar för den magiska väven, vilket är starkt förankrad i skapelsen, men det räcker inte för att lyckas med en runmagisk inristning utan man måste även binda Thurs-runan vilket är motpolen till ur. Thurs står för oordning, kaos och det som balanserar väven tillsammans med Ur.”

Nirinth fortsatte förklara sambandet mellan det väsentliga bakom runor i relation till det magiska ordet innan hon äntligen demonstrerade den mentala aspekten nödvändig för magiska ord där runorna faller som bas. Gwen studerade allt Nirinth sa och antecknade allt med sin vita gåspenna i rädsla att missa något väsentligt eller avgörande. Då den informativa delen av lektionen tog slut började den praktiska, Gwen vände sig om mot Seren

”Ska vi försöka binda växtrunan tillsammans? för jag tror inte att jag klarar det själv, även om jag är bra i studier har jag mindre magisk styrka än dig, i alla fall när det kommer till växtmagi. Jag oroar att en del av mig fastnar om jag gör inristningen själv”

Gwen noterade att Seren såg ut att studera henne, misstänkte hon något? Historierna om tredje ögats ovarsamhet ekade i hennes huvud, det var det som var hennes största rädsla, att bli påkommen som blodmagiker.

Av samtalet att döma misstänkte inte Seren något, Gwen nickade instämmande och insåg inte först senare att hon hade gått med på att undervisa Seren i runskrift. Något som Gwen kommer att minnas det för resten av hennes liv. Hon försökte följa med i samtalet men svävade iväg i tankarna, hon tänkte på runor och om hur dom skulle kunna dölja hennes hemlighet. Plötsligt utbrast Seren i glädje när deras runa resonerade, Gwens vakenhet kom susande tillbaka och hon utbrast i ett ljust tjut sin lättnad samtidigt som resten av klassen såg ut att kunna mörda dom.

Serens fråga ”vad menar du att du kommer att fastna?” snurrade runt i huvudet på Gwen, hur kunde hon förklara det när blodsmagin var problemet? Den okontrollerade kraften där en bit av själen kan delas i föremålet man försöker binda runa i. Istället för att förklara, att avslöja sin hemlighet, så frågade hon om Seren ville följa med till den botaniska trädgården, i samma veva flög Gwen upp ur stolen och kramade Seren

“Du är bäst min vän, låt aldrig någon få dig att tvivla på din styrka eller din förmåga, du är lite konstig men om du frågar mig så är alla dom bästa personerna det.”

Gwen släppte taget efter vad som kan räknas som en olämplig lång kram, ruffsade sig i håret så att frisyren spretade åt alla håll och skrattade en kort salva innan hon satte sig ner igen.