Gork hade vandrat från sin orkstam i dagar och nätter, han var på jakt efter svaret till de stora frågorna som de arbetande orker hade slagt  honom i skallen med. De hårt arbetande gruvorkerna hade fått nog, de ville inte mer, de orkade inte mer, de ville vara fria, ha sin rätt, bo lite mer snoffsigare än i själv uthuggna bergshålor. En del hade helt blivit blinda av de många åren under jorden, en del hade aldrig sett ljusets sken eller ha friheten att pinka var man ville, nej, det var i hård lag och de orkade inte mera. Gork hade fått nog, han hade flytt, han, en medelålders Gruvork hade fått nog. Han hade vandrat i dagar och nätter och nu var han nära att hitta svar på sina frågor, tänkte han i alla fall.

Gork var en rätt så snygg Gruvork, de snygga vårtorna på näsan var han mest förtjust i, i kris kunde han livnära sig en dag med vad som kom ut från dem när man klämde lite på dem. Det smakade som kycklingbuljong, hur det sen kom sig, det hade Gork ingen aning om. Hans framtänder var han också rätt nöjd med, med dem kunde han lätt äta ett vildsvin. Vildsvin, oo det skulle bra sitta fint – tänkte Gork och såg sig omkring. Ingenting, ett par fåglar i skyn och ett par vajande träd bakom sig. Och, suck, orosmoln i horisonten. Regn var Gork inte alls förtjust i, regn fanns ju aldrig i gruvorna, där fanns det bara grusregn och dammregn. Detta våta kladd var inget för Gork. Nej.

Rätt som det var såg han något i ögonvrån. En gestalt, en människa? här? hur långt hade Gork vandrat? var var Gork? Gork blev lite ängslig, han hade aldrig sett en människa på nära håll förut. Gork rykte roten ur en buske och gömde sig bakom den, Gork trodde sig vara osynlig bakom den lilla ur jorden rykta busken. Gork var allt smart.

“GORK” kom det ur Gork när det förvuxna vildsvinet och dendär människan pratade med honom där han hukade sig bakom busken. Jo för att Gork hade lärt sig av sin moder att alltid vara vänliga mot sin måltid, och det förvuxnade vildsvinet verkade en riktig orkmumsbit, tänkte Gork. Han kom på sig när han väl hade uttryckt sig på ren orkmål, och väldigt barskt lät det också som. Också han harklade sig och sa med den pipigaste och mest buskigaste röst “Gork”.

Hans förståelse för människomål var lite rostigt, det enda han egentligen hade haft och göra med människomål var de slavar och fångar som de gruvorker hade i sina gruvor, en del av dem var väl människor, och kanske nån dvärg eller så, och sinsemellan pratade de på det mest fjantigaste språk som någonsin kan ha talats i Orkland. Minsann var det då aldrig tråkigt bland dessa småfolk, alltid hade de nått konstigt å säga, och inte förstod ju Gork precis människomål, men det lät så fjantigt och Gork gillade fjant. Nu stog det ju en sådanhär filur på andra sidan busken och.. predikade, eller så talade han med sig själv eller kanske han kan prata med sitt förvuxna vildsvin som nu nästan bet Gork i ena fingret.

Utan att tänka sig för reste Gork upp sig på båda benen och tittade surt på den förvuxna vildsvinet och pekade på den och sa “Gork inte gillar att förvuxna vildsvin tuggar på Gorks fingrar”. Han kom på sig själv, där han stod, två eller tre huvuden ovanför den lilla människan och dess förvuxna vildsvin. Gork rykte tillbaka och såg allmänt förvirrad. “Talar du Orkmål, förstår du Gork?”, Gork var lite oviss vad han skulle kalla människan för, han hade rabblat upp en massa tidigare, men människomål var inte direkt något Gork förstod sig på. Gork hade också vana att glömma saker som just hade blivit sagt. Gork hade heller inget lätt för namn, han kallade allting för vad de kan ha på sig eller nått, ett objekt eller sånt.. Gork var smart.

“Gork inte gillar att förvuxna vildsvin tuggar på Gorks fingrar”. Sade Gork och såg på sitt nästan tuggade finger.

Gork såg på när blekansikte, föste ut sitt hår och sedan pekade blekansikte på Gork och frågade om Gork var Gork. “Gork!”, svarade Gork och knöp ihop näven och rörde den vid bröstet. Gork såg då på blekansikte och den förvuxna vildsvinet, blekansikte pekar på sig själv.. Jo? sedan på vildsvinet, Smulan? Varför skall man behöva döpa sin måltid, dessa blekansikten. 

“Gork hungrig, Gork vill ha förvuxet vildsvin… Smula. Gork hungrig!” föste Gork ur sig lite klumpigt, circklade på magen ett par gånger, sedan sakta pekandes på det förvuxna vildsvinet och sedan på Gorks mun. “Gork hungrig”, hans blick gick från Jo, blekansikte, och till Smulan, det förväxta vildsvinet, som tittade glupskt upp på honom och den buske som Gork ännu hade i sitt hår.

“Bort buske” Gork tog tag i de buskgrenar som fastnat på Gorks kropp och kastade det, klumpigt nog rakt på det förvuxna vildsvinet. “Gork mata förvuxet vildsvin, Gork smart!” Gork klappade glatt och skrattade lite klumpigt högt för sig själv.

Gork letade reda på en något trubbig och rostig kniv och ett spätt, som Gork tänkte använda som gaffel. “Gork hungrig!” förde han ur sig och tittade på Jo, blekansikte.

Gork slickade sig om läppen men märkte hur Jo rykte tillbaka på sitt förvuxna vildsvin. Kanske Jo vill ha sitt vildsvin för sig själv, så oförskämt – tänkte Gork för sig själv.. men var är nu detta, två flodda fasaner, till Gork? Jo verkade vilja att Gork skulle ta sig an fasanerna istället för det det förvuxna vildsvinet, som nu Jo tydligen var så mycket mer förtjust i att hålla i liv, men kanske Gork kan få en mumsbit vid ett annat tillfälle. Först såg Gork lite snopen ut, men när det väl gick upp i skallen på Gork att han ändå fick två fina fasaner att hugga tänderna i sken han upp, sträckte sakta och försiktigt fram handen för att grabba tag i fasanerna, från Jo’s hand. Gork tog ett steg tillbaka, satte vikten på baken och satte sig med ett brak på marken.

Han bröt upp nacken på en av fasanerna, inspekterade det hela nogrannt och åt orkiskt i sig det han gillade och räckte det han inte gillade till Jo. Gork ville ju såklart dela med sig av det Jo gett åt Gork, så Jo får ta det Gork inte äter. Äkta Orkhierarki, precis som hemma i gruvorna. Gork ryste till, gruvorna, usch, aldrig mer. Aldrig mer en Gruvork, nej Gork skall bli Orkunist (Ork kommunist), kanske en såndär som prata mycket och kanske har många bra smarta saker att säga åt andra. För Gork var ju redan smart, men han saknade bara något att prata om, och som fick andra att lägga sina öron och ögon på Gork. Ja en sån vill Gork vara.

Gork fortsatte med att rykta upp fasanen och började tugga i sig av vad det som fanns att äta, och av det som Gork gillade. Vingarna var det ju inte så mycket för Gork att äta på, nej det fick Jo äta. Men magen, bröstet, hjärtat, levern, låren, åh “Orkmums” utbrast Gork där han satt och åt den ena fasanen med stor belåtenhet. “Orkmums” fortsatte Gork mellan den ena och den andra tuggan. Gork var belåten.

Gork hade påpekat att Jo pekade på sin sitt krimskrams som Jo hade runt halsen, när Jo hade gett de fina fasanerna åt Gork. Något skimrande, kanske något Jo hade tagit som byte av nån fjantig långöra. Ja, så måste det nog vara, men vad sade Jo nu igen.. Ere? Ere-nånting var det nog. Förorkande människomål, varför talar inte alla orkmål, skulle vara så mycket smidigare, då skulle Gork förstå sig på alla, även fjantiga långöron och blekansikten, som Jo, ja kanske även domdär håriga mullvards människorna, lustiga figurer det finns. 

Gork såg då Jo satte sig ner, precis som Gork gjorde tidigare. Gork skrattade “Jo hungrig?”, det var Jo visst för där satt Jo och gjorde upp en.. eld? ELD? Gork hade nog för sin del sett eld i gruvorna, men aldrig hur man gjorde upp eld. Gork trodde eld framställdes av Orkguden Eichelberbog, guden för eld och smide som bara kunde framställa eld, och såg till att Gruvorker och dess tjänare kunde jobba i ljusets mörker i gruvorna. “Gork” sade Gork och såg nyfiket på hur Jo gjorde upp elden. “Ghash (eld)” fortsatte Gork på orkmål. Gork såg hur Jo lyfte upp en kittel, satte alla den mat som Gork gett åt Jo och såg hur han tillredde något i kitteln. “Orkmums?” frågade Gork, eller var det kanske “Jomums?”

Sedan såg Gork på när Jo gav honom en stor bit.. av något. Försiktigt tog Gork biten av detta.. och doftade lite på det, det doftade starkt av något främmande, som Gork inte hade doftat sedan tidigare. I gruvorna åt man ju bara orköl och vildsvin. Vad är detta för blekansikte föda, kanske Jo var såndär, gräsätare som de djur man föste hemma i Shum Zhurmat? Nä, varför skulle Jo gått omkring med dedär fasanerna.. ooh de fina fasanerna som Gork tuggade på, orkmums. Gork hade aldrig sett något liknande. Men Gork såg att Jo åt det, och Gork prövade.

“ORKMUMS!” utbrast Gork och satte hela biten munnen. Nammnammnamm, “Mer orkmums?” frågade Gork och såg storögd på Jo. Detdär som Jo just gett Gork, det var ju mums, Gork ville ha mera av vad det än var som Jo gav Gork.

“Ghash” fortsatte Gork när Jo upprepat vad Gork sagt och pekade på elden. “Ghash!” sade Gork och pekade på elden och sedan på Jo, “Jo, lära Gork, Ghash!”. Gork såg hur Jo sökte i sina väskor efter mer orkmums, sen såg han hur Jo bröt itu det Jo hade, och gav det till Gork. “Orkmums” utbrast Gork, men så såg han hur Jo doppade biten i kitteln, och sedan stoppade Jo den i munnen.

Gork ville pröva det med, kanske det var en människo sed, kanske gjorde det ännu mera Orkmums, men så frågade ju också Jo att det var Orkmums. Och lade kitteln framför Gork. Sedan såg Gork på när Jo satte sin sked i sin skål och tog en bit.. och spottade ut den? var det inte bra? giftigt? Gork blev rädd och ryckte tillbaka, men då greppade Jo tag i Gorks hand. Vad nu? tänkte Gork, men Gork var lite osäker på vad han skulle göra då Gork sedan hörde hur Jo prata i människomål, och nämnde både Gork, Jo och dendär Eret-nånting, och Orkmums. Det var nog någon form av bön eller nått annat som Jo sade åt dendär Eret.. nånting, och sedan log Jo mot Gork och släppte Gorks hand.

Gork doppade biten av det som han inte hade ett namn för.. Gork bestämde sig för att kalla det för Jomums, eftersom det var något som Jo hade introducerat till Gork, även om det inte klang lika bra som Orkmums, så fick det duga. “Jomums” utropade Gork och doppade biten i kitteln och stoppade den i munnen.

Åh dessa smaker hade Gork aldrig smakat tidigare, gräs, och en massa andra grejer.. vad var det här för någon magisk människa som Gork hade träffat.. en gud kanske? kanske var det en människogud som Gork hade träffat på, men varför just människa? Gork förstod inte så mycket av vad han just tänkte på, men Jomums i kittel det var minsann gott. Gork tog nu itu med den andra fasanen som ännu log brevid honom, och nu bestämde Gork sig att dela lite av de bitar som Gork vanligtvis gillade, och inte vanligtvis gav bort till människor.. Men Gork kände att Jo var speciell, och inte som andra människor.

Gork är smart. Gork.

“Ghash..” nånting förstod Gork av Jo, och så såg han häpet på den grej som Jo tog fram och fick fram eld. Gork klappade med händer och skrattade och sa “Jo, fha draut (stort ljus eller gud för eld), ghash!”. Gork såg på då Jo tog den bit mat som Gork gett åt Jo, men verkade inte som om det var något för Jo. Gork såg lite nedstämd ut.

Gork reste sig upp, eller snarade kravlade sig upp, tackade Jo för den goda maten och såg sig omkring.. Vart var det nu som Gork var påväg? vad skulle Gork här ute och leta. Då kom Gork på något, dendär Etel, som Jo pratat om, kanske Etel kan hjälpa Gork. “Etel” började Gork och såg förundrad över “Etel, Shog (hjälpa), Gork?”, eller kanske bättre “Jo, Shog, Gork!”.

Gork såg när Jo tog fram sitt halsband, och så sade Jo detdär.. Erethil? döper dom sina objekt också, men vad, Gork trodde Erethil var nån form av gudomlig.. oh.. nu fattar Gork, halsband gudomligt, halsband ger Jo kraft. Jo mäktig.. Gork vill också ha Erethil. “Erethil” försökte Gork säga och pekade på halsbandet som Jo visade upp, “Gork, Erethil” Gork pekade på halsbandet och på sig själv. “Gork, Vogaumtar (mystisk / magisk / gudomlig), Erethil!”, för att symbolisera Vogaumtar visade han på bästa sätt magi och försökte med händer signalera hur Jo gjorde när Jo gjorde upp eld. “Ghash, Vogaumtar!” sade Gork medan Gork vävde med händerna i luften. “Vogaumtar!” Gork föste upp händerna i en halv cirkel.. ja Gork försökte på alla vis symbolisera magi eller gudomlighet.. ja.. det som Erethil gav Jo, det ville Gork också ha.. Gork ville vara lika mäktig som Jo.

“Jo, Vogaumtar, Erethil, Shoq, Gork. Gork, Vogaumtar! Jo, Gork, Mundas (Mund = stark / mäktig)”
[Jo, gudomlig, Erethil, hjälpa, Gork. Gork, gudomlig! Jo, Gork, Mäktigaste]
Gork såg förväntasfull ut och hoppade omkring i en cirkel framför Jo medan han sade detta åt Jo och viftade med händerna i luften för att symbolisera Vogaumtar och Mundas.

Då tog Jo fram kitteln igen och sa något på människomål, “me.. mer?” kanske Jo menar ‘ma’ (mer på orkmål). “ma!” svarade Gork. “Ma, Jomums!”, och det fick Gork, Gork förde ner hela näven i kitteln och skopade upp Jomums och slickade i sig.

“Jomums!” svarade Gork belåtet. “Jomums!”.

“Ma. Erethil!” sade Gork till svar. “Erethil. Vogaumtar! Jo, Vogaumtar! Gork, Nam’gaumtar (inte gudomlig)” varje gång Gork sa Vogaumtar öppnade han sina mun och sina ögon som om han sett något spöke eller överraskande, något gudomligt.. och när Gork sa Nam’gaumtar, hade han ett besviket ansiktsuttryck och sänkte sitt huvud.

Sedan såg Gork på jo. “Erethil!” och pekade på märket runt Jo’s hals. “Erethil!” och sedan pekade han på Jo “Jo. Vogaumtar!”, sedan pekade Gork åter på sig själv och sade “Gork, Nam’gaumtar!” och såg nedstämd ut.

I stundens hetta glömde Gork bort hur varm innehållet i kitteln var, när han skopade upp det i sin näve och in i sin mun. När Jo tagit tag i Gorks hand och upprepat orden “Aj Gork, Aj”, sken det upp i Gork vad som pågick, och han flög upp i luften (som i tecknade serier). “AAAAAAAARRGHH” Gork sprang i en cirkel sökandes efter något att svalka sina händer i, medan han skräk i full mun. “AAAAAARRGHH”. Gork var förtvivlad, hur kunde det gå såhär, nu kommer nog aldrig Erethil, eller Jo för den delen vilja lära Gork hur Gork kan få Erethil och bli lika mäktig som Jo.

Gork var inte så smart. Gork var ledsen, och Gorks hand var alldeles svullen och irriterad. Gork var inte alls glad.

Gork hade hiskeligt ont, vad var detta, varför var Gork så klumpig, det hände alltid därhemma. Gork klumpig tänkte Gork medan Gork sprang omkring i sin cirkel utan att märka att Jo sprungit efter Gork. Gork stannade till när Gork såg Jo, Jo försökte säga Gork något.. Jo höll nått i sina händer.. trasor? vad ville Jo göra med Gork..

En massa märkliga bilder dök upp i Gorks huvud när Gork tänkte på vad Jo kunde vilja göra med Gork med domdär trasorna. Mmmmmm… men nej, inte kan Jo mena sånt.. eller? Gork var lite förvirrad.

“Still” kom det från Jo, och “hjälpa”.. Vill Jo hjälpa Gork? men med vad? Varför skulle Gork vilja ha hjälp.. jamenvisst. Erethil, det ville ju Gork ha hjälp med. Men det kändes ändå inte som rätt svar, Gork hade det på fingerspetsen. Fingerspetsen? Finger… händer.. varm kittel..

“AAAAAAAAAAGH” Gork hoppade upp i luften igen och sprang som Gork gjorde tidigare, men snubblade på Smulan som betade på gräset och föll pladask framför Jo. “Jo, Shoq.. hjälpa.. Gork…”.

Gork tuppade av av anfåddhet och panik, och av den enorma smärtan i huvudet som Gork fick när Gork snubblade och föll på huvudet.. “Jo.. sho..” var det sista som kom ur Gork där Gork låg framför Jo med Gorks ansikte djupt i marken