- This topic has 42 replies, 2 voices, and was last updated 4 år, 10 månader sedan by
.
-
Äntligen… Allt springandes hade gjort Jo trött. Trots allt ska man inte springa på en timme efter att man har ätit… Eller var det simma som det stod i Erethils bok? Det var väl bättre att försöka hålla sig borta från båda de två aktiviteterna. Ett tag stod Jo och hämtade sin anda för att försiktigt sedan gå mot Gork. Det tog båda hans händer och mycket av hans styrka för att försöka sätta det blöta bandet på orken.
Till slut satte sig Jo med en trött suck och betraktade orken vid sin sida. Han var förstås lite rädd för att orken skulle ta sig till att skylla på honom, men det var inte hans fel!
“Gork mår bättre?” frågade han, försiktigt med ett svagt leende och pekade på handen.
-
Gork såg på sin ena hand, och sen på den andra handen, som Jo just satt i bandage, sen över tillbaka på den andra handen, och tillbaka på den i bandage.
“Jo Vogaumtar!” Gork sken upp, tog tag i Jo och kramade om Jo, utan att tänka på att Jo kanske skulle kvävas av Gorks jättelika orkstyrka. “oh, Gork.. um.. Sardon (förlåt)”. Gork lyfte ner Jo och dammade lätt bort lite orksmuts från Jo’s axlar. Gork försökte se oskyldig ut med ett brett, kanske inte det finaste leende i människominne, men ett brett orkleende.
Gork lyfte sedan upp Smulan och Jo’s packning över axeln och vände sig till Jo. “Sma (kom), Jo” sade Gork och pekade på horisonten, och sedan på Erethil runt Jo’s hals “Jo, Shoq, Gork, Erethil, Sma” Gork viftade ivrigt att Jo skulle fortsätta färden och lära Gork Erethil så att Gork kan vara mäktig som Jo, ooh vad mäktig Gork skulle bli av Erethil, oh Jo skall lära Gork allt.
“Jo, Shoq, Gork, Erethil? Õ (ja)?” Gork pekade på Erethil, sen på Gork och nickade frågandes medan Gork tittade på Jo med stora ögon.
Gork nyfiken.
-
Ett litet ouff kom från prästen när orken omfamnade honom och luften gick ur honom. Först trodde Jo att det var hans slut, men när han satte ner honom böjde han sig fram och drog några långa andetag för att samla tillbaka sin luft. Det var svårt att förstå vad orken sa först, lite svårt att koncentrera sig…
“Vid Erethil…!” utbrast han då Gork tog tag i Smulan och hans packning så enkelt. Han blinkade till något och sedan skakade han på huvudet för att försöka återsamla allt vett i sin skalle.
“Bästa herr Gork, vill veta mer om Erethil?” frågade han sedan, fortfarande lite förvirrad över hela situationen och kastade en blick på de mörka molnen över sig.
“Tyvärr talar jag inte orktunga bra, men Erethil har trots allt sagt att det finns andra sätt att kommunicera… Eller var det med andra kroppsdelar?” sa Jo, lite fundersamt men rörde sedan en hand framför sig och nickade sedan bestämt.
-
“Erethil! Jo, Shoq.. lära.. Ma.. Gork..” Gork nickade intensivt till svar, men blickade också mot de mörka molnen som dök upp över dem i all hastigare takt. Vi kanske borde hitta någonstans att ta skydd från denna ankommande storm, men var, vi är ju mitt ute på ett fält, lite träd här och där, bara Gork hade en spade eller hacka så kunde Gork gräva en grop och Jo och Gork kunde ta skydd i.. hmm. Gork tittade sig omkring och sedan på Jo, Smulan sparkade lite till där på Gorks axel.
“Rhundak (storm/oväder)” sade Gork och pekade på molnen “Mak’tan (Skydd/tak/boning)” fortsatte Gork och viftade med handen över sig, som att symbolisera skydd eller tak över huvudet. Kanske Erethil kunde skydda både Gork och Jo från ovädret? Kanske Erethil kan avvärja stormen helt och vända sig tillbaka därifrån den kom? Kanske Erethil kan göra det solig eller rent av skapa någon form av skydd för Gork och Jo.. och Smulan?
“Erethil, Shoq, Jo, Gork?” Gork kollade på Jo.
-
Några ord förstod Jo i orkens tungmål, och där var något på det allmänna språket med. Fantastiskt! Men vad var det sedan han försökte säga… eller var det en dans? Förhoppningsvis inte en regndans, för det såg redan ut att vara på väg över dem. Han kliade sig i sitt lite längre mörka hår innan polletten föll ner och han förstod att kanske det var just det annalkande regnvädret som bäste herr ork ville undvika. Var det så enkelt?
Han pekade på packningen i Gorks hand och sedan kastade han en blick mot det närmsta trädet. Kanske det inte var allt för brett, men de skulle säkert kunna rymmas under ett skydd. Kanske närheten skulle ge dem lite värme?
“Skydd… Skydd! Skydd mot regn!” försökte prästen få fram medan han först pekade på väskan och sedan mot trädet som tycktes vara lite större enbart några meter framför dem.
-
Gork såg på när Jo pekade på väskan i Gorks hand och sen kastade Jo blicken mot ett träd en bit bort. Varför kasta bort sin blick, människor är allt tokiga tänkte Gork. AAAaaahh.. nu fattar Gork. Jo vill att Gork skall rycka upp trädet och använda det till nått? nä? Sky.. Sky.. skydd? säger Jo Skydd? kanske det är det Jo menar med trädet.
Gork tog väskan på ryggen, Smulan över den ena axeln och plockade upp Jo under armen, och skuttade iväg mot trädet, som var lagom stort nog för att hålla alla de tre torra från den annalkande stormen.
Gork var smart. Gork var ändå en gruvork, och att bära människor under armen, ja det hade Gork alltid haft nytta av, speciellt när de gruvslavar som Gork hade med å göra hemma i gruvorna.. De ville nämligen slinka undan sina jobb, och då satte Gork dem under armen och satte dem tillbaka i arbete, där de hörde hemma.. Ja Gork var allt stark.
Gork skumpade ut mot trädet bärandes på Smulan och Jo.. och Jo’s packning.
-
Väl på Gorks axel nådde Jo sin packning. Nog för det skumpade väldigt och det var svårt att öppna sin egna säck utan att tappa allt för mycket av sin egna packning. Tack och lov, låg det han ville komma åt först. Han fick tag i ena kanten på ett mörkt tyg och det vecklades ut som nästan en mantel bakom orken. Fast… Det såg lite litet ut för den massiva orken. Men, ett försök var alltid ett försök.
Dessutom hade Jo’s mor sagt att där det fanns hjärterum, fanns det stjärterum. Dock trodde Jo att han inte skulle få så mycket stjärterum bredvid orken, om ens något. Inte för att herr ork var för stort, nej, nej! Snarare kanske det var han som var för stor eller kanske de helt enkelt var en för mycket?
Först lade han inte märkte till hur illamående han blev av allt skumpande, men han blåste upp sina kinder och försökte att fixera sin blick på den guppande horisonten.
“Gork… Nej… Släpp ner mig!” utbrast han och försökte att hålla kvar sin mat.
-
Gork skuttade glatt och ivrigt mot trädet, med Jo under armen. Plötsligt som Jo sprattlade till och sparkade Gork i ansiktet så att Gork släppte taget på både Smulan och Jo så att de ramlade ner. “Ohi” utbrast Gork och höll händerna för ansiktet “Ohi”.
Det gjorde en del ont att få en sprattlande människo fot i ansiktet, Gork skulle ha tänkt efter och haft Jo’s ansikte framåt och inte bakåt som det nu blivit. Det är ännu några meter kvar till trädet, varför kunde inte Jo bara inte sprattla med benen sådär. Vad ville ens Jo? parnings dans? nej?
Sen såg Gork hur Jo’s ansikte var nästintillt grönt, inte bara för att Jo hade en massa gräs och jord i ansiktet, men allt skumpande hade gjort Jo orksjuk. Ja eller egentligen Åksjuk, men nu var det ju ändå Gork som hade burit på Jo, och då är det ju en Orksjuka, Gork var rolig.
Gork såg på trädet, sen på jo. “Nerdan (uppåt, högt)” frågade Gork och såg på Jo medan han pekade upp i trädets krona. “Nerdan?” eller vill kanske Jo att Gork och Jo skall mysa till det under trädet? så fjantigt, men med den annalkande stormen kunde det vara bra med lite kroppsvärme så att inte någon av dem fryser ihjäl. Det kunder ju bliva ganska kallt på natten, det blev det i bergen där Gork kom ifrån. Alltid kyligt och ruggigt på nätterna, speciellt inför stormar.
“Jo, Gork, Nerdan?”
-
Jo, som hade svårt att förstå orken innan han blev illamåendes, hade ännu svårare att förstå nu. Han rynkade på ögonbrynen och försökte få någon klarbild i huvudet. Nerdan… Ner. Ja det måste ju trots allt betyda nedanför trädet. Han nickade lätt åt det hela, lite eftertänksamt.
“Jo vill ner! Nerdan Jo!” utbrast han och fortsatte att sprattla, även om det hela var bättre nu när orken åtminstone stod stilla. Inget guppande… men bara tanken på det fick honom att blåsa upp sina kinder igen. Detta var verkligen inte så som han hade sett sin dag framför sig. Kanske var det ett straff? Eller en läxa?
-
Gork skrapade sig i huvudet, just ville Jo bli nersläppt, och nu ligger ju Jo där på marken, med gräs i håret och mull överallt.. och nu säger Jo att Jo vill upp i trädet. Nåväl, människor är något Gork nog inte är så bra på att förstå sig på ännu, men kanske en vacker dag, kanske Jo kan lära Gork lite människofasoner.
“Jo, Nerdan?” frågade Gork och tog tag i Jo och Smulan återigen. Och gick fram till trädets stam. Gork tänkte lite grann hur Gork skulle få upp både Smulan och Jo upp i trädets krona där de kunde vara både torra och borta från markens under. Gork ställde ner Smulan under trädet och sade “Amark (stanna/ stilla)!”, sedan tog Gork och lade Jo över armen, och började klättra upp i trädkronan.
Väl uppe i den massiva Bagetteken lade Gork ner Jo mot stammens ena sida, och sade “Amark!” åt Jo så att inte Jo skulle trilla ner. Sedan kravlade sig Gork ner igen för att hämta upp Smulan, som förvisso hade börjat mumsa i sig gräs och en del mossa. Smulan fnös till lite när Gork föste upp henne på ryggen och upp i trädkronan.
“Jo, Nerdan!” Gork skrattade smått för sig själv där de satt i Bagettekens krona och inväntade stormens piskande regn.
Gork var smart.
-
Kanske var det allt guppande som gjorde att den unga prästens reaktions förmåga var lite efter orkens. Han hade precis lyckats få tillbaka sin tidsuppfattning och bild på landskapet… och då hade Gork lyckats få upp honom i trädkronan. Det var nätt och jämt så att en av grenarna höll på att sticka ut ett av ögonen på honom, för att inte tala om Smulans ben som var farligt nära hans huvud. Lite försiktigt, och nästan rädd flyttade han på sig något närmare stammen och klamrade sig fast.
“Nej… Nej… Men enligt Erethil… har allt en betydelse, speciellt…” började den unga prästen och gnuggade sig lite i huvudet. Ja, vad var det egentligen? Han kliade sig i nacken.
“Speciellt det som sker innan stormar! För det blåser väl bort de sämre?”
-
Gork var smart, Gork hade tagit Jo och Smulan i säkerhet för stormen. Gork tog fram ett tjockt rep, band bestämt fast Smulan en av de större grenarna och sedan balanserade Gork stolt in mot Jo och började snurra fast Jo i trädstammen. Allt för att inte Jo eller Smulan skulle flyga iväg i stormens blåst. Gork hade hört legenderna om slätternas vindar som kunde göra ett å annat i vindens styrka, och stormar, de blåser ju ännu mera. Men Gork, som är sådär lagom tjock och nära bekant med graviditeten, gavitatene, graviteten.. grav.. något, dedär som gör att det gör så ont att falla ner från en klippa eller Bagettek.
Gork klättrade högst upp i trädkronan och spanade ut mot landskapet, och såg det oroväckande svarta molnet som allt mer tonade upp i den nu allt inte så ljusa horisonten och med stormsteg, höhö, Gork var lustig, med stormsteg stormade stormen sig mot deras håll.
Gork klättrade ner igen, satte sig brevid Jo och band sig fast i stammen, bara för att vara på den säkra sidan.
“Jo, Shoq, Erethil, Gork?” Gork hade tänkt ut detta, nu hade ju Jo tid att berätta om dendär Erethil lite mera nu när stormen snart är över Gork, Jo, och Smulan.
“Shoq, Erethil, Gork!”
“Jo?”
-
Om inte det vore för att Gorks storvuxna fötter, inte för att det var något fel på det… Nej snarare stod man väl mer stabilt på sådana? Det visste förstås inte Jo själv, för han var ett benrangel som behövde äta mer. Åtminstone sa alla de äldre tanterna det till honom innan de tryckte ner bröd i gapet på honom. I samma gap som fylldes med löv och grenar och tystnade prästen som annars skulle skrika för hjälp.
Det gröna var inte alls lika gott som i soppan. Men kanske var det ett sätt av orken att marinera honom? Trots allt hade han sett hur kockarna hemma hade lagt massa grönt in i olika djur… För att sedan steka dem. Fast inte skulle väl denna ork vara på tok så oförskämd att han lekte med maten innan?
Tankarna på att han skulle bli mat, försvann då Gork själv knöt sig fast vid stammen och verkade uppmuntra honom något med Erethil. Vad förstod han inte och han rynkade på ögonbrynen lite oförstående.
“Jo… Jo förstår inte vad Gork menar… Men Jo är Jo. Gork är Gork…?”
-
Jo verkade inte förstå vad Gork ville. Gork suckade och fundera. Gork försökte visa med händerna stora, likt en såndär grej som domdär prästerna kan gå omkring med, gjord av läder och ha en massa konstiga grejer i, och sen så kommer det en massa ord från prästerna när de grejar i dendär lädergrejen.. men det såg ändå ut som något de öppnar och tittar in i.. Kanske nått Erethil är likt?
Gork lägger ihop sina händer, mot varandra, och öppnar dem åt olika håll. “Shoq” säger Gork och ser lite sådär frågande på Jo.
“Jo” – Gork pekade på Jo. “Shoq” – Gork öppnade och stängde sina handflator mot varandra i ett tecken på nån såndär.. lär-grej.. kanske var det något Jo inte sett förr? kanske bara de smarta Orkprästerna som kände till dendär lädermanikären som man öppnar, får form av kunskap och babblar öronen av andra ur. Men de har nått med att kanske sådär. skor, skoa Skola? lära? nått sånt trams, men lära var det ju Gork ville Jo skulle göra.
“Shoq” – igen öppnade Gork sina händer och stängde dem igen, som Gork sett orkprästerna göra. “Shoq!” sedan föste han ihop händerna med fingertopparna uppåt, i form av såndär grej som också orkprästerna kunde göra ibland, eller så var det väl nå såndär munkar som gjorde sånt? Gork hade lite rostigt minne, men det såg ut som nått gudomligt hände.. “Erethil”, Gork höll händerna mot varandra med fingerspetsarna uppåt, “Erethil”, Gork pekade uppåt och höll händerna rätt så brett ifrån sig – Igen något som dedär orkprästerna kunde få ur sig att göra när de dyrkade sina gudar å grejer, vad det nu skulle göra för bra med att hålla ut händerna, Gork blir ju bara trött i händerna.. “Erethil” sade Gork igen..
“Gork” sade Gork och pekade på Gork..
Sedan sade han
“Jo, Shoq, Erethil, Gork” – Pekade på Jo, gjorde handöppningen och sedan med fingrarna uppåt och lite sådär vifta med händerna i luften, sedan på Gork.. och så upprepade Gork det igen:
“Jo, Shoq, Erethil, Gork!”
-
Upp och ner… Fram och tillbaka. Det var många gester, var det en dans? Skulle i sådana fall Jo dansa med denne Gork? Trots allt verkade det uttröttande allt det där viftandet, bara att följa allt med blicken gjorde honom tröttare. Med att dela dans med andra, var väl dubbel dans? Eller vad var det som Erethil sa?
Sedan trillade polletten ner… Aha! Han var en sån där som gjorde tysta gester och härmade folk. Fast att vara tyst var han inte bra på. Det var för mycket Gork, shork och vad det nu var han gormade om. Han rynkade på ögonbrynen. Nej, kanske det var något han försökte säga?
“Du vill jag ska berätta om Erethils ord och läror?” frågade han sedan, lite avvaktande men med en hoppfull blick.
-
Med STORA ögon nickar Gork frenetiskt på huvudet till svar på vad Gork tror Jo menade att säga att Jo äntligen skall lära Gork lite Erethil-lära.
“JO, SHOQ, ERETHIL, Ach ach!”
Gork tog Smulan i famnen, där Gork satt uppe i kronan av Bagettträdet vid stammen brevid Jo, och pajjade det förvuxna vildsvinet i sin famn, som lite obekvämt gnydde när hon inte kom undan. Gork var redo att lära sig. Kanske Gork borde ha skrivit upp på något.. men väntas nu, Gork kan varken läsa eller skriva, vad skulle Gork ens göra med lertavlor och stickor om Gork inte kunde skriva? Orkiska är ju inte direkt det vanligaste skrivspråket heller, och inget vanliga gruvorker som Gork själv fick lära sig, fanns ju ingen nytta av det, bara de prästorker och vad de nu var för former av orker i de stora stammarna vid havet som lärt sig handels språk.. ja nåväl.
Gork drog till sig det mest bredaste leende, med de stora gröna ögonen och med händer omkring Smulan i ett, pajande stadium. Nu var Gork nöjd, där uppe i Bagettträdet, för nu skulle Jo berätta åt Gork om Erethil.
-
Reaktionen gjorde nästa Jo lite rädd, för ett kort ögonblick trodde han att Gork skulle roffa åt sig lilla Smulan. Ja helt enkelt göra Smulan till smulor och äta upp henne. Ack! Han hade redan sagt att stjärnorna inte var i position för att äta hans mula, och innerst inne hoppades han att de aldrig var det.
Han försökte dra bort lite av repen, eller åtminstone göra så att han kunde röra sig något. Men vart skulle han börja? Från början var väl klart, men ibland var det lite svårt med var början var. För ibland visade det sig att början inte alls var början…
”Erethil” sa han och pekade uppåt och sedan försökte han stryka sin hand över sin kropp som om den skulle vara en kvinnas kropp och sedan pekade han på både Gork och Smulan.
”Erethil hjälper Jo, Gork… Smulan. Alla” försökte han och kliade sig sedan lite på sin haka där några fjun hade börjat kännas. Det var väl bara tecken på fler år? Varje hårstrå representerade väl ett år… Om då Jo rakade bort det, blev han då yngre? Och med det mindre vis?
-
“Erethil hjä.. hje.. hä.. he.. hjäe? Erethil.. Shoq? Erethil Hje.. Hjä.. Hä.. He..?”
Gork var inte så smart som Gork hade tänkt sig, men Jo pekade på sig själv och kupade händern som om det vore en människokvinna.. är Erethil en kvinna, en människo kvinna? Kan Gork lita på Erethil om Erethil inte är som Gork? Kan Gork lita på Jo? Jo Jo kan Gork lita på, och det förvuxna vildsvinet som tagit Jo som husdjur, eller är det andra vägen? kan förvuxna vildsvin ta människor som husdjur? kanske kan de de? Gork har inte hört om förvuxna vildsvin som har människor som husdjur, Gork vet att krigsorker hade människor som husdjur, i och för sig var de också de som var tjänare, extra arbetare och fångar, men att vara husdjur är väl bättre än fånge? Är Jo en fånge av det förvuxna vildsvinet? eller är Jo fånge av Erethil? Kan Erethil ha människo husdjur?
Gork dräglade på Smulan, som fnyste till och sparkade Gork i smalbenet så att Gork vaknade till från sina tankar och märkte vad som hänt. Ojdå, tänkte Gork
“Erethil” Gork pekade på Jo’s övrekropp och sedan på sig själv och Smulan “Hjä.. He.. H..” vad var det nu som Jo sa för nått, vad betyder detta Hjä.. hje.. hä.. he.. för något? Människospråk, bara en massa mumlande och inte lika mäktigt som Orkmål, och vad var detdär sista? Ala? Ála? Alaa? vad eller vem var det?
Gork är rätt förvirrad.
-
Skäggväxten, eller fjunen, var nog inte tecken på vishet. För Jo förstod ingenting om vad Gork sa. Han kunde tyda namnen… försökte han upprepa hans ord? Det var väl en början…? Eller var det ett slut? Kanske de mörka molnen egentligen var en storm som tog dem närmre Erethil?
Ännu en gång ruskade han på huvudet och gjorde samma rörelser som innan, fast ännu mer överdrivet och långsammare. Samtidigt som han sa orden så långsamt och tydligt, att det nästan blev ännu mer obegripligt. Bokstav för bokstav. Det var så man skulle ta sig fram. Kanske kunde orken pussla ihop det bättre då?
“Erethil, hjälper Jo, Gork, Smulan.. Alla. Vi är alla!” upprepade han, eller var alla vi? Eller var det kanske frågan varför är vi alla som Gork ville ha svar på? Det var nästan som om han fick en röd färg på kinderna. Hur skulle han förklara det? För han var inte helt säker på hur det gick till. Han gjorde en kvinnlig form över sig själv, och sedan en lite mer manlig för att sedan trycka dem mot varandra. Som för att visa att två kroppar trycktes mot varandra. Ja, för det var så han antog att det gick till. De trycktes mot varandra och sedan väntade man på vad som skulle ske. Ibland blev man välsignad, eller förbannad med en unge.
-
“Erethil.. h.. j.. ä.. l… p.. a.. hjälpa?” var det det som Jo sa? vad betyder “hjälpa”? sedan svepte Jo en kvinlig form framför sig och en manlig form, och tryckte dem mot varandra.. är Hjälpa det samma som sex? Gork hade inte tänkt sig att Erethil skulle göra så med Jo, och Gork. Gör Erethil så mot alla? Trycker sig och gnider sig mot en man? Hoppas Gork också räknas till dendär manliga gestalten, kanske bara människor som kan trycka sig med Erethil.
“Erethil hjälpa Gork?” Gork såg ledsen och fundersam ut med stora ögon och putande läppar, “Erethil hjälpa Jo”, Gork visade en kvinnlig form och en manlig form och stötte dem mot varandra. “Erethil hjälpa Jo?” sedan svepte Gork en stor gestalt, likt Gork och den kvinliga gestalten som Erethil, och stötte dem mot varandra “Erethil hjälpa Gork?”. Sedan tittade Gork på det förvuxna vildsvinet. “Erethil hjälpa Smulan?” och stötte den kvinliga gestalten mot Smulans ansikte.
Hur skall Erethil ha sex med Gork hjälpa honom att bli lika mäktig som Jo?
Gork sken upp
“Erethil hjälpa Gork!”
Gork klappade i händerna. Nu fattade Gork, Erethil ger mäktig makt genom sex med Gork, Gork kan bli lika mäktig som Jo, för Jo har haft sex med Erethil!
“Erethil hjälpa Gork, eq Shoq Gork!” (= och hjälpa Gork)
Men när skulle detta ske.. När kommer Erethil..
“Erethil..?”
Gork tittade sig omkring, och letade efter Erethil, hur skulle Erethil hitta Gork uppe i ett baguetteträd?
You must be logged in to reply to this topic.