Tapara hade som vanligt startat morgonen tidigt för att hinna med sin träning innan frukost. Den lite kyligare morgonvinden gjorde alltid den hårda träningen mer behagligare då mesta delen bestod av fysiskt krävande övningar men även lite teknik med sitt svärd. Träningen skedde ute i skogen där hon kunde hålla sig ännu mer gömd för omgivningen och de oinbjudna ögon som Mr Heinstworth ofta varnade om. I början när hon började träna var han alltid med och instruerade men desto duktigare hon började bli desto mer självständig blev hon i sin träning. Nu på mornarna passade han på att sova då kvällarna ofta bestod av arbete. Två vakter tränade ibland med henne men ingen utom Mr Heinstworth visste om hennes bakgrund och riktiga natur vilket på ett sätt var lättande men frustrerande. Hon hade alltid behövt dölja sig själv på fler än en nivå och även om hon borde vara van efter alla dessa år fanns en irritation nedgrävd där under.

Efter frukosten som oftast åt med alla i huset brukade hon sitta och studera olika böcker men just denna dag hade hon fått i uppgift att faktiskt vila. Hon hade jobbat hårt att vara vakt på kvällarna medan studerat hårt på dagarna vilket nu började ta sin vikt i trötthet. Detta hade Mr Heinstworth lagt märket till och beordrat vila under hela dagen, ja förutom träningen då som hon vägrade hoppa över. Hon hade spenderat den mesta tiden på sitt rum som låg ganska nära hans arbetsrum och läste en romantisk novell för att underhålla sig själv. Hon hade varit helt förslukad i boken och hade inte ens märkt tiden rinna förbi utanför hennes fönster som släppte in allt mindre sol när den började röra sig ned vid trädtopparna. Hennes egna rum var ganska enkelt inrett med en lite större säng, ett sängbord, ett skrivbord och en garderob som innehöll en vacker mossgrön klänning och några enklare vardagsklänningar. I en av lådorna hade hon skjortor och byxor som användes vid träning eller under rustningen som nu stod prydligt i sitt rustnings ställ bredvid garderoben. På ena garderobsdörren fanns en spegel som hjälpte henne när rustningen skulle på. Inga av möblerna var speciellt utsmyckade utan allt var i en enklare stil då hon aldrig riktigt uppskattat rikedomarna som annars överflödade i detta hus. Det ända som varit lite mera kostsamt var hennes säng då Mr Heinstworth insisterat på att hon skulle sova gott, något hon varit tacksam över.

Det som väl drog henne ifrån bokens fascinerande handling var just steg som rörde sig i korridoren. Stegen var inte bekanta vilket fick henne att reagera snabbare än vanligt. Försiktigt lade hon ifrån sig boken och drog sina läderstövlar över fötterna medan hon reste sig upp. Hon bar ett enklare vitt linne och ett par svara läderbyxor som satt tajt om de väl musklade låren. Med en enkel rörelse greppade hon tag om sitt svärd som vilade i sitt hölje lutandes mot väggen bredvid sängen och bältet knöts runt hennes höft. Mr Heinstworth hade nämnt att en budbärare skulle komma men var inte han planerad imorgon? Kanske hade färden gått fortare än tänkt vilket bara var välkommet för med budbäraren skulle ett paket till henne levererats. Mr Heinstworth hade lovat henne en ny fin båge som hon skulle få öva med vilket Tapara tagit emot tacksamt då hennes egna blivit alldeles för utslitet. Med ivriga steg började hon röra sig till arbetsrummet där dem båda troligen skulle vara och då dörren verkade stå på glänt knackade hon bara enkelt innan hon klev in.

” Vad tidig budbäraren är.” Sade hon med sin mjuka röst när stegen tog henne in i rummet men scenen framför henne var allt annat än hon förväntat sig. En man iklädd en obehaglig mask stod över hennes vän som nu tittade tillbaka med vidöppna ögon när en dolk förts in i hans hals. Hennes egna ögon såg med förskräckelse på dem båda med det gula i hennes ögon mer tydligt. Utan att riktigt tänka själv drogs hennes svärd från sin vila medan hotfulla steg rörde sig fram mot mannen. ” Du kommer dö för det här!” Röt hon rasande fram och svängde sitt svärd mot honom i ett försök att få den okände personen att flytta sig från adelsmannen. Även om han troligen inte längre levde ville hon försöka rädda honom, hoppet var trots allt det sista som skulle lämna henne. De rosenröda fylliga läpparna som hon ägde var sammanbitet till ett hårt sträck medan hon försökte hålla undan de känslor som så kraftigt bubblade upp i hennes bröstkorg. Mr Heinstworth hade alltid tjatat om att behålla lugnet i dessa situationer men hur skulle hon kunna det när han låg död på golvet framför henne. Hennes svärd svingades igen mot masken i hopp om att få hans huvud avlägsnat från kroppen medan hon rörde sig framåt för att försöka ställa sig som skydd för adelsmannen. Blicken slogs ned på honom ibland i hopp om att hitta något liv, något tecken på att allt inte varit försent, att hon inte var försent. Hade hon bara varit mer uppmärksam och inte läst den där jävla boken hade inget av detta hänt!

Tapara var inte road av hans ord men gjorde inget försök att svara. Han skulle dö, oavsett om de tjafsade innan eller inte. Han hade tagit sig hit med överraskning som strategi men han kunde inte överraska henne på samma sätt längre. Svärdet visade väldigt väl hur beredd hon var på hans rörelser och då han kastade kniven gjorde hon en första rörelse att akta sig men då hon i sista sekunden inser vart kniven är på väg försöker hon desperat att stoppa den vilket till hennes förvåning inte hinns med. Hur kunde han vara så snabb? Hans rörelser hann hon dock se i ögonvrån och då tallriken kom mot hennes huvud höjde hon ena handen för att ta smällen där istället vilket fick en svordom att lämna hennes läppar. Även om det inte skadade henne allvarlig var det inte speciellt skönt att få en tallrik slagen i sin arm. Då han kom mot henne med hela sin kropp rörde hon svärdet i ett försök att träffa honom med rummets smalhet och hans snabbhet gjorde att hon aldrig hann förrän hans kropp kom så nära inpå hennes. Hela den kraften fick henne att smått vackla bortåt medan det nötbruna håret slingrade sig fram till hennes ansikte, gjorde sig påmind om hur hon egentligen inte var förberedd för strid. Hela tiden hade hon slagits ute i skogen, gott om plats och alltid förberedd, hon hade vunnit mot alla som hon mött, ofta med enkelhet så hur kunde hon inte besegra denna man som inte ens var beväpnad? Hans snabbhet i sina rörelser gjorde att hon alltid låg ett steg efter vilket var så otroligt frustrerande.

I ett desperat försök att få bort honom lyftes den lediga handen upp mot hans mask för att slita bort den från hans ansikte och försöka få tag på skinnet som fanns där under. Hade inte masken varit i vägen skulle hon troligen tryckt in sin tumme i hans öga men han hade varit bättre klädd än henne tydligen, kanske skulle hon slåss med en mask framöver? Samtidigt som handen försökte slita av masken sparkade hennes ben mot hans i ett hopp om att skapa avstånd mellan dem. Även om hon inte var lika stark så var hon inte speciellt svag heller. Slag från henne skulle göra ont och hon hoppades innerligt på att han verkligen skulle bli skadad när allt detta var över. Hans död skulle inte bli snabb eller barmhärtig!

Allt han gjorde var så märkligt och enligt henne under all kritik. Det fanns inget i hans rörelser som var rena eller ärliga utan hela tiden slogs hon mot någon som inte verkade förstå vad heder var. Hennes hjärna fick hela tiden gå på helvarv i ett desperat försök att genomskåda hans rörelser utan riktigt hinna med. Då han föll verkade hon ha övertaget men ändå lyckades han komma upp på fötter snabbare än hon hunnit hitta balansen, det han gör sedan får henne att flämta i förvåning. Inte riktigt ett skrik men till en början på det. Trots att hon alltid haft en bra balans hade hon aldrig kunnat hämta sig från detta vilket ledde till att hon handlöst faller framåt men lyckas ta emot sig med sina händer innan huvudet slår i golvet först. Smällen får henne att tappa svärdet medan hon med all sin kraft trycker upp sin kropp och gör en kullerbytta framåt för att åter komma upp på fötter igen, liten kort bit ifrån honom. Förvånat såg hon ned mot sitt svärd som nu låg emellan dem. Normalt sett hade hon slängt sig på det i ett försök att få övertaget igen, den utan vapen var alltid i ett underläge. Det hon dock lärt sig från denna strid var att hans snabbhet slog hennes med hästlängder och skulle hon böja sig ned mot svärdet fanns det inget annat än ett slag mot hennes kropp, eller att han greppade svärdet först. Han hade klarat sig bra utan vapen, hon hade inget val att göra detsamma. Med blicken stirrandes mot honom började hennes ben sakta röra sig bakåt, försöka cirkulera skrivbordet för att ta sig mot dörren. Kunde hon få tag på vakternas uppmärksamhet var chansen större än att slåss mot denna man själv. Fan han skulle vinna denna strid om det fortsatte. Utan förvarning tog hon tag om ett glas på bordet och kastade det mot honom med all kraft hon hade innan stegen direkt ledde mot dörren. Hon må inte vara speciellt snabb i sina rörelser men hon var allt snabb på fötter åtminstone. Vakterna lyckades aldrig jaga ikapp henne på gården efter att hon jävlats med dem.

Jupp det stod klart, denna man var verkligen inte klok! Hon kunde höra dånet efter henne när hans kropp slog in i väggen vilket fick henne att hoppa till av både rädsla och förvåning. Hon vågade dock inte se sig om, rädd att han skulle vara alldeles för nära. Istället skyndade hon sig framåt och ned mot köket med all kraft hon bara kunde. ” Vakter!” Ropade hon högljutt medan hon stormade in i köket, hann aldrig reagera då en kropp på marken fick henne att snubbla och hon föll pladask ned mot golvet. Förvånat såg hon sig omkring på de livlösa vakterna, var dem avsvimmade eller döda vågade hon aldrig riktigt titta efter då hon snabbt greppade efter ett svärd från en av vakternas hylsa medan hon nästan tafatt kom upp på fötter igen. Tankarna snurrade besvärligt i hennes huvud medan hjärtat bultade högt i hennes öron, nästan bedövade allt runtomkring henne medan andan låg i halsgropen. Det stod klart ganska fort för henne att hon inte kunde få någon hjälp här och började direkt springa mot utgången som skulle leda till stallplanen och stallet. Hon behövde få tag på en häst och det var fort! Kanske kunde hon överrumpla honom i stallet för han skulle troligen hinna ikapp innan hon ens kommit ut med en häst. Fan han hade varit noggrann! Precis när hon kommit utanför dörren ångrade hon sig helt och ställde sig istället mot väggen på den sidan där han inte kunde se henne lika enkelt. Hon höll upp sitt svärd och var beredd att svinga det mot honom när han väl kom ut, hoppades att han inte skulle vara beredd på det.

Varför tog han så lång tid på sig? Förberedde han med vapen och mer skydd? Han borde ha sprungit efter annars hade hon ju haft chansen att komma till stallet långt innan honom. Oron började stiga i hennes mage men som tur hann det aldrig bli mer än oro förrän dörren sakta åkte upp. Hon gjorde sig beredd med sitt svärd men det hjälpte henne ännu inte för hur skulle hon vara beredd på detta? Svordomar han ur hennes mun fortare än hon märkt det själv när det kalla vattnet mötte hennes kropp. Dränkte henne i vatten vilket gjorde den vita skjortan mer genomskinlig än hon ens visste om. För att inte tappa all fördel hon trott sig ha haft slängde hon sin kropp in i dörren i hopp om att träffa hans medan hon sedan tog några steg runt dörren för att svinga sitt svärd mot honom. Vad var det med denna man och inte vilja slåss mot henne med ett vanligt förbannat svärd? Han hade gjort så mycket men ett svärd hade han aldrig använt sig av vilket frustrerade henne om något. Hon ville ha en vanlig strid, en strid hon kände sig bekant med istället blev hon om och om igen intvingad i situationer som aldrig tidigare inträffat. Hur skulle hon ha kunnat tränat mot detta egentligen?

” Kan du inte bara dö.” Morrade hon ilsket ut när kroppen svingade svärdet mot honom, hoppades innerligt att det för en gångs skull skulle träffa honom och få detta överstökat. Hon var som tur ute på stallplanen nu, om det värsta skulle ske kunde hon förvandla sig till drake och överrumpla honom på detta sättet. I huset hade det aldrig varit en möjlighet för då hade hon förstört allt hon höll kärt. Här ute var hon mäktigare än vad mannen troligen insåg. Hon behövde bara ta sig lite längre ifrån huset.

Hon var verkligen inte beredd på den hårda metallen mot sitt ansikte som gjorde sig oförskämt påmind när den träffade hennes hud. Smällen fick det att nästan blixtra till framför hennes ögon och näsan fick sig en ordentlig törn så det var inte konstigt att han lyckades med sitt ben och kroppsvikt få henne att falla handlöst bakåt. Gruset var en ovälkommen smärta mot hennes bakhuvud och rumpa där ett smärtsamt stön lämnade de fylliga läpparna. Det gick fortfarande inte riktigt att greppa hur han kunnat få ned henne mot marken helt obeväpnad medan hon haft ett svärd. En sak stod dock klart, efter allt detta skulle hon skaffa en sådan mask, så otroligt användbar den verkade vara!

Han var snabb i sina rörelser och ganska direkt kände hon något kallt mot sina handleder. Hon hann aldrig mer än att halvdant streta emot men huvudet bultade så hårt att hon hade tappat fokus. I ärlighetens namn hade hon givit upp nu. Hon kunde inte vinna mot honom i strid så nästa steg var att skepnadsskifta vilket som och ett par handbojor skulle aldrig stoppa henne vilket som. ” Åh nu räcker det!” Morrade hon fram när blicken såg ned på sina handleder och med en snabb rörelse sparkade hon mot honom för att sedan med sin armstyrka trycka kroppen upp från marken så hon ställde sig på sina ben igen. Han skulle allt få lära sig vad skräck var! I rent raseri vrålade hon samtidigt som ögonen stängdes när hon fokuserade på att skepnadsskifta. Hon behövde ofta koncentrera sig och hennes händer skakade av ilska över allt detta. Det tog hennes faktiskt några sekunder efter att halsen blivit hes för att inse att faktiskt inget hände. Hon hade inte ändrat form och vrålet hade inte ändrat ton för fem öre. Som om han åter igen kastat kallt vatten på henne såg hon förskräckt ned på sina handbojor med vidöppna ögon innan dem for upp på honom. ”Vad har du gjort!?” Rösten var rosenrasande blandat med ren skräck när sanningen började tränga sig in i hennes tankar. Hon kunde inte skifta, hon kunde inte bli en drake! Detta spred en sådan iskall skräck igenom hennes ådror att paniken inte kunde döljas i hennes ansikte. ”Varför kan, varför kan….” Hon kämpade för att hitta orden men insåg ganska snabbt att om hon inte kan skifta så får han absolut inte veta något! I ett desperat försök slet hon i handbojorna men inget verkade hända. ”Släpp mig!!!!” Paniken steg allt mer i hennes röst och i ett rent desperat sista försök slängde hon sig mot mannen i hopp om att dunka in i honom med full styrka, försöka få honom till marken och hitta nyckeln till dessa förbannade handbojor. Vilket monster hade skapat dessa?

Han aktade sig lika hal som han varit hela denna förbannade tiden. Nu när hon hade sina handklovar på verkade han se allt detta som över och på ett sätt var det över men hon kunde faktiskt streta emot för varför skulle hon följa med honom? Vänta varför levde hon ens? Han hade ju dödat hennes vän, varför hade inte hon dött? Nu började hon greppa situationen bättre, varför han aldrig använt ett vapen mot henne, hans uppdrag hade inte bara varit adelsmannen! Hans fråga fick det att rynka på hennes panna då tankarna fortsatte att jobba för fullt. Han skulle föra henne någonstans, han hade handklovar som hindrade henne från att skifta men han verkade inte veta om vad hon faktiskt kunde göra? På ett sätt var det bra men samtidigt lite skrämmande för det menade att någon annan försökte komma åt henne? ” Du mördar min närmsta vän, du ska tydligen föra mig någon vart och så tror du att jag kommer frivilligt följa med?” Hon försökte så gott som det gick att hålla rösten lugn men en frustration och ilska sipprade lätt fram mellan tänderna. Hon drog sina händer snabbt igenom håret för att få det lite mer på plats efter allt som hänt och kände nu en bultande huvudvärk göra sig påmind. Näsan hennes ömmade för fullt men den verkade inte bruten eller blöda vilket var en lättnad. Hon rörde sig inte efter mannen, stod hellre kvar och såg sig omkring efter inspiration till planer. Hon var i handklovar och kunde inte skifta men det gjorde henne inte försvarslös. Kanske fanns det saker hon själv kunde börja förbereda för att sedan använda emot honom? Om han gick in, kunde hon springa till stallet och hinna komma iväg? Även om handklovarna var i vägen så kunde hon lyckas. Det var värt ett försök och så fort han var nära dörren började hon röra sina ben i en snabb takt framåt. Hon hann inte mer än några meter innan handklovarna ryckte till med en sådan kraft bakåt mot mannen att dem drog omkull henne och hon föll pladask ned på marken. Lika förvånad tidigare stirrade hon på handklovarna som gjort att hennes armar låg utsträckta mot mannen. ”DU MÅSTE SKÄMTA!?” Blicken nästan brann i hennes då hon insåg att dessa hindrade henne även från att komma för långt ifrån mannen. Med ett tungt stön reste hon sig åter upp igen med blicken stirrade ned på handklovarna medan hon sakta började röra sig tillbaka, ville inte bli omkull dragen igen. Ansiktet dolde inte den hjälplöshet hon faktiskt kände då allt hade tagits ifrån henne, hon kunde inte ens försöka fly. Vad skulle hon nu göra!?

Hon stannade dock en liten bit ifrån honom men vägrade att se åt hans håll. Detta var tillräckligt jobbigt som det var, hon behövde inte bekräfta att han hade vunnit. Fan hon skulle ha skiftat betydligt mycket fortare så hade inget av detta hänt! ” Det är inte över än.” Muttrade hon envist men hon kämpade inte längre emot.

När han började gå in försökte hon hålla ett sådant långt avstånd som det bara gick. Hon hade helt glömt bort att dem andra tjänarna kanske skulle få bevittna detta och därav visste hon inte alls vad hon skulle säga när kvinnan stod där och stirrade på dem båda. Hans ord var så otroligt lugna och med en sådan kunskap bakom sig att det skrämde till och med henne. Han visste exakt vad han skulle säga, hur han skulle reagera att det skapade kalla kårar efter hennes ryggrad. Hur skicklig och van var denna man egentligen och hur mycket information hade inte hans arbetsgivare om henne? De hade gjort allt så rätt, hon hade spelat dem helt i händerna. ” Gör som han säger.” Viskade hon tyst fram till kvinnan då hon gick efter mannen, ville inte att fler skulle råka illa ut på grund av henne. Kvinnan hade känt Tapara ett tag men de hade aldrig varit speciellt nära varandra. Tapara höll sig mest till vakterna och sin vän, inte för att hon såg ned på tjänstefolket utan för att det var lättare att hålla en lögn till färre personer inblandade.

Tapara följde med upp till rummet där han verkade hämta sin kappa och det var inte förrän hon åter bevittnade de kalla stirrande ögonen från sin vän som faktiskt allt började sjunka in. Ilskan hade drivit henne så långt men nu när det inte fanns något att slåss för började sorgen leta sig in. Hon var tvungen att backa ut igen och slöt sina ögon hårt med händerna för ansiktet i ett desperat försök att trycka tillbaka tårarna som brann under ögonlocken. Hennes enda och närmsta vän fanns inte längre, hon hade helt misslyckats med sitt arbete och detta hade kostat mannen sitt liv och henne så mycket. Allt började krasas sönder under hennes fötter, hennes trygghet, hennes vänskap, hennes frihet. Hon hade varit så säker på att inte bli fångad att hon inte ens låtit sig tänka vad som faktiskt kunde ske framöver. Axlarna sjönk ihop medan hennes rygg backades in mot väggen medan tårarna nu tyst rann nedför hennes kinder. Hon vågade inte ta bort sina händer, inte ens öppna ögonen för hon ville inte se den där hemska scenen igen. Åter igen svor hon tyst till, förbannade hela denna situation och förbannade denna man som kommit in och förstört allt. Hade inte detta skett före skulle hon faktiskt uppskattat hans intrång då han givit henne en fajt hon sent skulle glömma, hade säkert frågat honom om hjälp men så var inte fallet.

Hon väntade med att svara, samlade ihop sig själv från det kras som hjärtat bestod av. Självklart stack hans ord i öronen och även om hon gärna ville bli arg igen så skulle det inte hjälpa. Att vara emotionell skulle inte hjälpa längre men samtidigt var det skönt att få avreagera sig. Händerna torkade bort tårarna som blött ned hennes annars fagra ansikte och ögonen såg upp mot mannen i masken. De hade börjat fått en rödare nyans som stod i kontrast mot det gröngula. Självklart skulle hon inte vara medhjälplig men han behövde inte veta något av dem tankarna. Så länge hon inte kunde kämpa emot fick hon försöka att följa efter, ett sätt att försöka få honom att släppa sin gard, mer kunde hon inte göra just nu. Spela spelet och forma det med tiden, det var hennes chans i det hela.
” Då dessa förbannade handklovar inte tillåter något så får du följa med för att jag ska kunna packa.” Hon var självklart missnöjd men den arga tonen hon hela tiden haft började avta lite. Det fanns nu ett mer lugn över henne som inte funnits där tidigare och hon plockade upp sitt svärd för att lägga tillbaka det på sin plats vid hennes höft. Med osäkra steg började hon gå till sitt rum men sneglade tillbaka för att se om han följde efter, hon ville inte bli tillbakadragen igen, förnedring hade hon fått så det räckte för idag. När hon försäkrat sig att det var lugnt började hon gå till sitt rum där dörren fortfarande stod öppen. Hon gick fram till sin garderob och slog upp dörrarna till den. Tog fram en väska som låg där och fyllde den med två par byxor, två skjortor, underkläder men också en enklare klänning. Hon gick fram till skrivbordet och plockade upp en hårborste som hon borstade igenom håret med och drog tillbaka hälften av håret som sedan snoddes in i en hårsnodd. Detta var för att hålla det lite mer under kontroll samtidigt som det öppnade upp hennes ansikte bättre. Visade de dragen som hon hade. Framhävde bättre hennes käkben och den mer söta, runda formen i hennes ansikte. På skrivbordet låg en penningpung med några få mynt i. Hon lade ned dem utifall det skulle behövas på deras ritt. Det var ju inte smycken i alla fall och hon ville inte vara helt fattig när hon reste. Hårborsten lades sedan ned i ryggsäcken och hon gick fram till rustningen som hängde på sin ställning. Lade sin hand mot den kalla metallen och en tung suck lämnade henne. Den kunde inte följa med men hon ville egentligen inte heller lämna den kvar. Den var väldigt vackert utsmyckad och täckte det mesta av hennes kropp, visade ståtligt upp den skicklighet smeden behövt ha för att skapa denna skönhet. Efter några sekunder med blicken vilandes på rustningen tog hon ett steg tillbaka och vände sig om mot mannen. ” Jag tror jag är klar. Antar att vi packar med oss mat och vatten i köket före.” Hon gillade inte att planera denna ritt med honom men bättre att de reste med magen full än att hon skulle vara hungrig. Det skulle inte hjälpa henne på färden eller att kunna streta emot i slutändan. ” När det kommer till vapen är jag mest bekväm med svärd. Pilbåge kan jag också men det kräver mer utrustning att ha med sig. Du får avgöra vad som ska med.” Usch vad hon hatade att säga dem orden men hon visste ju inte ens vart de skulle eller vad som krävdes av resan. Pilbåge skulle ändå inte hjälpa henne mot honom, skulle det vara något var svärdet mer behjälpligt där. Visst dolkar och knivar men hon var inte speciellt bra på att kasta med dem.

Hon tog några steg mot honom för att börja lämna det välbekanta rummet bakom sig. Så mycket minnen fanns här inne och det högg verkligen i hjärtat att behöva lämna det. Förhoppningsvis kanske hon kunde ta sig tillbaka hit någon dag men tyvärr kändes det som om dem dagarna låg längre fram. ” Jag vet inte vad du kan om mig. Mitt namn är Tapara. Lika bra att du vet då jag inte vill bli kallad något annat.” Hon såg upp mot honom, tittade på den kalla masken som dolde ansiktet under. Det var på ett sätt obehagligt att inte ens kunna se den person som raserade hela hennes liv men på ett sätt kanske det var bäst så? Det var enklare att döda någon hon inte kände, enklare att döda någon utan identitet.

Tapara var verkligen inte beredd på att han erbjöd henne rustningen. Han borde väl vara lättad att hon inte kunde skapa större fara för honom samt att hon inte bar med sig tunga saker. Detta skulle göra färden lättare för honom egentligen. Det fanns en viss tacksamhet i hennes blick även om hon inte ville erkänna det själv. Var det naivt att ta detta som en vänlig gest från honom, att den grundade sig i omtanke men hur skulle hon annars tolka detta då han inte vann mycket på detta.

” Rustningen är den enda kära ägodel och minne jag har kvar från detta. Jag hade ljugit om jag inte sagt att jag vill ha med mig den. ” Hon var tvungen att ta en paus, begrunda sina ord då hon inte ville erkänna varken för han eller för sig själv att hon inte plockat med den på grund av hjälpsamhet. Hon hade i sig gjort ett val som gynnat honom och hans kidnappning vilket nu när hon tänkte efter var befängt. Eller kanske egentligen inte då detta kunde leda till att han släppte sin gard kring henne. Fanns ju ett fulspel bakom men ändå var allt så konstigt.
” Med dessa handbojor på mig kan jag tyvärr inte ta på mig rustningen själv.” Började hon begrunda men visste inte om hon ville ha honom så nära sin kropp för det var rätt intimt att ta på sig en rustning. Remmarna skulle tajt om hennes kroppsdelar. Hon sneglade mot honom och sedan på rustningen igen och var han villig att låta henne ta med sig den skulle hon ta chansen. ” Skulle du verkligen hjälpa mig trä på rustningen så jag kan få med mig den?” Frågade hon till slut och tog några steg närmare mästerverket till rustning. Hon begrundade hans ord igen i sitt huvud innan hon hastigt spärrade upp ögonen. ”Vänta! Vaddå blivande man!!!?” Utbrast hon med panik i sin röst. Dem orden hade helt hamnat i hennes bakhuvud då hon blivit så fokuserad på möjligheten som han givit henne. Hon hade antagit att hon blev kidnappad för att torteras, för att utnyttjas i en strid men aldrig hade en tanke slagit henne att någon skulle utnyttja henne som kvinna på den nivån. Han måste ha sagt fel för vem skulle ta dessa extrema vägar för att få en hustru eller liknande?

Hon försökte lugna sina tankar för att inte agera i onödan. Allt kunde vara ett missförstånd eller något annat. Oavsett var situationen i grunden densamma, hon skulle föras bort från sin vilja, det i slutet av denna resa skulle fortfarande vara oroväckande. Hon behövde oavsett ta sig ur denna situation i grund och botten även om hon hellre hade blivit torterad än intvingad till ett sådant förhållande. Fysisk smärta är enklare att hantera än psykisk.