Post has published by Vintersaga
Viewing 20 posts - 41 through 60 (of 150 total)
  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Även bland sina egna var Mico en person man inte gärna associerades med, just av anledningen att han var fullständigt neutral, han verkade aldrig vikta situationer och neka jobb som var ohederliga, och det hade hänt att folk han blivit anställd av snart hamnade på hans lista som måltavlor, till och med dem han kommit nära under olika uppdrag. Och Mico fullföljde alltid. Han såg rakt fram, aktivt undvek ögonkontakt med henne när han svarade. “Det stämmer. Så snart du är levererad kan du skriva kontrakt med mig om du skulle vilja, för att bli av med din man, dina bojor, eller adelskvinnan i din blivande sömmerskagrupp som har bättre stygn än dig.”

    Åt frågan om att träna henne väntade han en stund med att svara och såg nu mot henne igen. “Du har varken guld eller artefakter, så jag vet inte vad du har att erbjuda. Men fundera du på vad för pris du kan betala, så gör jag detsamma. Det vore nästan elakt av mig att skicka in dig bland politikerna utan att slipa sinnet ditt.” Hans röst blev lite mer munter just i sista stunden, innan han sedan började se sig om medans de red. Ögat hade inte sett någonting, men han började tvivla på dess skarpsynthet sedan han inte såg henne i huset, och han hade en känsla av att en fara av något slag skuggade dem, eller honom åtminstone.

    “Ett gratisråd. Blir vi anfallna under resan är det i ditt intresse att hjälpa till att försvara oss. Du må avsky mig, men jag är den rakaste och säkraste vägen till Kaelred, och bojorna kommer inga rövare eller legoknekt kunna ta av dig. Det finns värre öden än vad som väntar dig just nu.”

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Det fanns verkligen hopp i allt detta? Hon kunde även ironiskt nog få hans hjälp från denna situation innan den hinner ens eskalera till något obehagligt!? Tittade man noga på henne kunde man se ett litet leende sprida sig på hennes läppar även om hon försökte gömma det från honom. Hon visste inte exakt summa men det gick troligen att lösa på något sätt. Hela hennes kropp var mer värt än guldet i hela landet, många magiker skulle betala oerhörda pengar för att ens få tag på fjäll från hennes kropp. Det kunde användas till magi som många inte ens kunde drömma om.

    Hon hade varit så fokuserad på mannen och hans ord att hon inte ens lagt märket till de otroligt små förändringarna i skogen. I bakgrunden hade hon hört en kvist brytas, ett andetag tag, en fågel som flög iväg abrupt, men allt hade varit så otroligt tyst, till och med för hennes öron som hade en bättre hörsel än en vanlig människas. Normalt sett hade hon kunnat använda sina ögon för att få en mycket bättre syn men dessa handbojor tillät henne inte detta. Hon var därav inte säker om det fanns fara i området och om faran var riktad till henne eller Micos. Än tänkte hon avvakta.

    ” Vi vänder på detta. Istället för att tro att jag inte kan betala. Vad är ditt pris? Säg det så kan jag se vad jag kan göra för att betala. Och om jag ska anställa dig vill jag att vårat kontrakt ska vara klart innan vi kommer fram till adelsmannen. Efter det kommer jag inte kunna skapa något med dig.” De klargröna ögonen studerade honom, sökte efter sätt att se om detta var sanning han talade men den irriterande masken gjorde det så lätt för honom att dölja allt han önskade. Han kunde lika gärna leka med henne, jävlas med henne och därav vågade hon inte avslöja än varför hon var kapabel till att betala. Han hade alltid pratat med en sådan rakhet att hon tagit för givet att han pratade sanning men hur skulle hon egentligen veta? Han kunde kanske leka med henne hela tiden för att sedan vända sig totalt mot henne.

    Hans nästa ord fick henne dock att stelna till innan hon tillslut suckade. Han måste ha märkt dem som förföljde dem, även om hon inte varit helt säker så blev hon det nu på grund av hans ord. Hon övervägde för någon sekund om hon skulle säga något trots hans hot men han hade räddat sig själv genom att erbjuda henne ett annat alternativ. ” Betalning för träningen, vi båda får ut något av det och du har mitt ord på att jag framöver kommer varna för allt jag kan uppmärksamma. ” Sade hon snabbt men lät honom inte svara förrän hon fortsatte. ” Jag tror mig ha hört två stycken till din vänster sida. Kan vara fler men de har varit otroligt försiktiga. Tror de har någon magi runt sig men kan inte riktigt lista ut vad. ” Hon rodnade lite när hon erkände, lade upp en hand hon inte riktigt än ville visa. Han skulle säkert inte godta detta som betalning men hon hade försökt i alla fall. Träning vann alla på, han kanske var duktigare än henne men han visste heller inte allt. Sen så kunde hon troligen lägga märket till omgivningen fortare än honom. Han var otroligt skicklig men hon var inte en människa, hon hade fortfarande drag starkare än människornas. Hon hade hört något hända i köket med vakterna men hon hade inte reagerat för hon trodde de flamsade runt som vanligt. De hade ju inte sagt så mycket.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Han vände sin blick i riktningen som hon hade indikerat, nyfiken på hur hon kunde vara så observant. “Om vi säger så här. Du håller ett öga under vår resväg, du arbetar i byarna för gratis rum och mat, och jag lär dig vad jag hinner lära ut innan vi är framme i Kaelred.” Han släppte inte deras vänstra sida med blicken, och var betydligt mer medveten kring ljuden i skogen och bristen av ljud nu när hon var så specifik i sin varning. “Stoppa hästen din.” Han visslade till och hans häst stannade. Han klättrade av den och gick raka vägen till kistan. Han öppnade den och plockade ut hjälmen och skyddet över bröstkorg och rygg, och slängde dem i hennes riktning.

    “Skydda dig,” Började han enkelt och började se sig omkring. “Jag tänker inte gå miste om min betalning bara för att några överambitiösa rövare tror de kan skrapa ihop några enkla mynt.” Förhoppningsvis var det rövare. Värre skulle det vara om hans arbetsgivare hade flera aktiva kontrakt samtidigt igång för kvinnan. Det var inte ovanligt, men korkat, då det förvandlades till en tävling och ofta blev måltavlan lidande i kaoset. Vissa var till och med så småsinta att de hellre dräpte måltavlan än lät någon annan skrapa in vinsten.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    De hade alltså en deal! Det var något åt rätt håll för henne. Kunde han lära henne några tricks så skulle nästa gång någon jagade henne få det betydligt mycket svårare. Att hålla vakt var ju hennes specialitet och även om hon egentligen inte gillade att vara hjälpsam mot denna man så var det bättre än att riskera sitt liv helt, speciellt om han faktiskt kunde ta henne ur denna situation. Därav lyssnade hon faktiskt på hans ord och stannade hästen men medan han gick till kistan började hon själv röra sig med snabba steg mot honom för att nästan ställa sig framför. Jo rustningen skulle hjälpa men frågan var om hon faktiskt skulle hinna få på sig något. Rörelserna hade börjat ändrats nu när de stannat till. Utan förvarning tog hon några språng och drog sitt svärd för att snabbt klyva en pil på mitten som var riktad mot Micolas. Han hade säkert klarat det själv men hon hade inte vågat chansa då hon ändå varit beredd. En till pil for, denna gång mot henne och hon hann precis flytta på sig för att inte bli träffad i låret. Dessa personer verkade inte alls oerfarna på något sätt då siktet var väldigt bra. ” Två framför mig men det kan finnas en bakom.” Varnade hon snabbt då hon uppfattade något bakom sig. Ännu en gång fick hon ta ett steg åt sidan för att inte bli träffad medan blicken letade sig febrilt land bladen i träden. Personen som avfyrade pilen verkade sitta högre upp och gjorde det ännu svårare att hitta källan. Den andra personen framför verkade dock visa sig relativt fort med sitt svärd draget och svingandes mot henne. Mannen var nästan ett huvud större än henne och betydligt mycket bredare. Han var en man med stora muskler som gömde sig under en svart skjorta, åtsittande svarta läderbyxor och ansiktet var täckt halvt med en svart mask, dolde munnen och näsan. ” Vad är det med er män och gömma er?” Muttrade hon irriterat fram och parerade slaget men tvingades oväntat lite tillbaka på grund av hans kraft. En pil flög mot henne och hon hann med nöd och näppe akta sig men fick som straff ta en knytnäve i magen. De var väl synkroniserade vilket inte alls var bra. De gav henne ingen chans att attackera alls. Kedjorna gjorde allt betydligt mycket besvärligare vilket hon fick bekräftat då mannen lyckades få tag på kedjan och höll henne fast medan hans huvud stångades mot henne. Hon lyckades få iväg en spark som träffade honom i sidan innan hon tog ett steg tillbaka för att försöka hitta fotfäste igen. Två män till hade slutit upp nu och även om Tapare inte hunnit se mot Micolas gissade hon att de höll honom upptagen.

    Hon parerade mannens svärd igen som verkade ändå undika att skada henne för mycket, syntes i hans rörelser som siktade hela tiden på ofarliga delar på hennes kropp. Denna gång lyckades hon trycka tillbaka honom även om en pil kom mot henne igen. Med två snabba rörelser hade hon lyckats med sin kraft slå hans svärd ur hans hand men han drog upp två dolkar istället. Han kastade en mot henne men åter igen flög en pil samtidigt och denna gång fick hon välja. Hon lät dolken göra en stor reva i hennes arm som nu började blöda men helt förjäves var det inte. Hon hade rört sig mot mannen och slog bara bort den andra dolken innan hennes svärd öppnade hela hans maginnehåll. Det spilldes ut framför henne samtidigt som blodstänk smutsade ned den vita skjortan hon bar. Ännu en gång fick hon sedan akta sig för en pil men började sedan springa med en väldig fart in mot skogen. Hon hade lyckats lokalisera vart mannen satt och med vana rörelser tryckte hon sin fotsula mot trädstammen och tog sig direkt upp mot grenarna där han satt. Han hade börjat röra sig bakåt men hon jagade honom envist. Precis när hon skulle få tag på honom var det som om något kraftigt drog tag om hennes kedjor. Hon slets bakåt, vilket kom som en chock och fick henne falla ned på marken. Ryggen slog hårt emot rötter medans lungorna helt tömdes på luft. Hon hann inte riktigt akta sig förrän en pil åter igen kom mot henne och lyckades träffa henne i axeln. Flertal svordomar lämnade hennes läppar medan hon började greppa vad som hade hänt. Hon hade kommit för långt ifrån Micolas. Dessa förbannade bojor! Med ren ilska kom hon upp på fötter igen och med en väldig kraft slängde hon iväg svärdet som pricksäkert träffade en förvånad man uppe bland grenarna. Han föll ned på marken med en dov duns, svärdet igenom sitt hjärta. Hon gick bara lugnt fram och hämtade svärdet innan hon började jogga lätt tillbaka för att se hur det gått för Micolas, brydde sig inte om pilen än som stack ut ur hennes axel.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    När striden påbörjades mot Tapara var Mico på väg in för att försvara henne. Fastän han borde ha räknat med att de skulle försöka hålla dem separerade så lät han sig bli distraherad och märkte inte piskan som kom flygande och surrade sig om halsen på honom. Han lyckades precis få in ett par fingrar mellan piskan och halsen innan den drogs åt för hårt och han föll baklänges i motsatt riktning från henne när piskans ägares ryckte till. Från ryggläge såg han hur en stor slägga skymde solen och han var tvungen att rulla åt sidan för att inte få sin skalle krossad. Med en hand bunden till sin hals reste han sig hastigt och skyndsamt följde piskan till sin ägare, en man med ett svärd i andra handen. När Micolas sprang mot honom gjorde mannen en svepande rörelse med svärdet, som fick Mico att kliva bakåt, och mannen rusade sedan iväg för att skapa ett avstånd mellan dem. Mico stack efter för att hålla piskan slapp, men var tvungen att slänga sig till marken när släggan svingades mot honom igen. Han fick inte glömma killen med den stora hammaren. Mannen med hammaren behöll sin svings momentan och i en smidig rörelse gick släggan från en sidledes sving till ett fallande slag och Mico rullade undan. Avståndet mellan piskägaren och honom tog slut och han rycktes undan till en stark smärta i nacken.

    Mannen med släggan lyfte sitt vapen igen och mannen med piskan höll den spänd, släpande Mico efter sig. Nästa manöver skulle göra ont, men Mico kunde acceptera det. Mannen med släggan lät den falla igen och Mico rullade hastigt åt sidan, men väldigt snabbt sedan rullade tillbaka igen och lindade sina ben runt släggan innan mannen hann lyfta upp den igen. Piskan drogs bak hårdare, och mannen med släggan började ta tillbaka sin slägga, och båda använde en väldig kraft. Mico gjorde motstånd med handen som höll i piskan och låste sina ben runt stenen av släggan, och när båda drog i olika riktningar resulterade det nästan i en dragkamp mellan dem, vilket ledde till att Mico hölls uppe i luften, spänd mellan dem. Han skrek till från smärtan och kraftansträngningen, vilket verkade motivera mannen med släggan att dra hårdare. Så pass hårt att det faktiskt blev en dragkamp och mannen med piskan kunde knappt hålla fotfästet, någonting Mico märkte genom att allting rörde sig i mannen med släggans riktning.

    Mico tog tillfället i akt och lossade på benen från släggan, vilket skickade båda männen fallande bakåt, då båda drog med all sin makt i olika riktningar. De var duktiga, deras strategi var planerad, men de var inte koordinerade och misslyckades att hantera en oförberedd situation. När alla tre föll till marken rullade Mico snabbt upp på sina fötter, mycket snabbare än de andra två. Han drog dolken från sitt bälte och skickade den flygandes mot mannen med släggan som börjat resa sig upp med släggan i hand. Dolken begravde sig i mannens öga som skrikande föll omkull till marken igen, där han direkt drog ut dolken och började vrida på sig i smärta, skrikande. Mico rusade mot den sista mannen, som kom på fötter precis som Mico anlände hos honom. Med två hastiga kliv mot mannens kropp, och en märklig rörelse med benen satte sig Mico plötsligt på mannens axlar, och lät sig själv sedan falla bakåt mot marken igen bakom mannen. Medans han föll lindade sig benen runt nacken på mannen och ryckte med honom till marken, för att sedan väl på marken dra åt hårt med sina ben och efter en lång, kraftansträngd kamp lyckades Mico äntligen kväva sin angripare som nu låg livlös på marken. Han var nog inte död, men avsvimmad helt klart. Mico reste sig upp och lossade piskan från sin hals, för att sedan ta piskan och snurrade upp den, för att sedan hänga den på axeln. Han plockade upp svärdet på väg tillbaka till hästarna och kastade ut det i skogen. Han var halt från dragkampen, som hade skapat ordentliga smärtor i benen, men annat än det var han mest bara lätt utmattad.

    Väl tillbaka hade Tapara redan anlänt, hon hade alltså klarat av sina motståndare snabbare än vad han hade gjort? Det tärde lite på stoltheten, för såklart hade han också stolthet. Med en svag, skadad, sträv röst från den stora påfrestningen mot halsen talade han till henne, mötandes hennes blick. “Anledningen till masken är för att dölja deras identitet. De bor troligtvis i närheten och vill nog inte att deras identiteter avslöjas om de lämnar överlevare, vilket de verkade planera att göra med dig.” Han tänkte såklart på att första pilen var riktad mot honom fastän hon var i bojor och sämre skyddad. “Skogsfolk brukar inte bry sig om maskeringar, då resande inte kommer träffa på dem i andra sammanhang, så de här männen är troligtvis från byn.” Han klev över och inspekterade den hon hade slagits mot och tömt magen på. “De var på tok för otränade för att vara en grupp lejd av din make, så jag skulle tro att de hör till områdets milis egentligen och att livet hemma på gården inte går så bra ekonomiskt.” Allt var en spekulation såklart, och en smärtsam sådan, då han nästan förlorade mot två amatörer, men till hans tröst var de ändå ganska duktiga.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Väl tillbaka såg hon hur Mico höll på att avsluta den sista mannen. Han verkade ha allt under kontroll och därför gick hon och hämtade hästarna istället men höll ett vakande öga och var beredd att rycka in om situationen skulle vända.  När han väl började röra sig tillbaka till henne kunde hon se honom halta, något som fick hennes huvud att snabbt vändas åt andra hållet då hon inte alls ville visa honom ett skadeglatt leende som började pryda hennes läppar. Hon hade varit förbannad över att bli skadad, skämdes till och med över det men lite lättare kändes det då till och med Micolas inte kommit helskinnad undan. Han måste ha mött mycket starkare män en henne själv med andra ord. ”På grund av att de hela tiden aktade sig för att skada mig allvarligt så funderade jag faktiskt om dem skickats av din arbetsgivare. De verkade redan från början vilja ha mig vid liv vilket jag tyckte verkade konstigt om de var ute för att råna oss. ” Svarade hon eftertänksamt efter att ha lyssnat till Micolas förklaring. Jo de hade inte varit fullt ut tränade men betydligt bättre än simpla bybor om hon fick erkänna det. De hade varit så väl koordinerade att det frustrerade henne. Hon tittade sedan ned mot pilen som än värkte i hennes axel men lät åtminstone inte blodet sippra för fort ut ur hennes kropp. Första instinkten var att bara dra ur den men hon hade hört att pilar var farligare än trott. De var skapta att slita sönder mer när den drogs ur. Hon själv hade aldrig blivit träffad av en pil och hade därför inte mycket till kunskap. ” Vet du hur jag ska göra med pilen?” Hon tog några steg närmare Micolas och pekade snabbt mot pilen, lät nästan obrydd även om smärtan var allt från bekväm. Hon ville inte visa sig svagare än han sett henne och hon skämdes redan att hon blivit träffad. Två sår hade de lyckats orsaka vilket var otroligt pinsamt från henne som skulle vara tränad och duktig. Visst sista såret hade faktiskt varit på grund av dessa förbannade handbojor men ändå. I strid behövde hon ta med alla detaljer för att kunna anpassa sig. ” Nästa gång får du jaga den som sitter längst bort. Jag höll på att mista livet på grund av dessa bojor.” Muttrade hon surt medan blicken bara såg ned på metallen som höll ett sådant hårt grepp om hennes handleder.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    “Hade jag jagat dem istället hade precis samma sak hänt, då avståndet hade varit detsamma.” Sa han lite lätt frustrerad, kampen fortfarande nära i sinnet, och klev fram för att ta sig en närmare titt på pilen och såret hon hade på armen. “Lämna pilen i, jag har inte verktygen här för att ta hand om skadan, för dem behöver jag ta mig till byn.” Sa han enkelt och såg mot männen han hade slagits mot. Åtminstone fick han en piska för arbetet. “Vi behöver anta att din make har flera kontrakt på dig, så vi kan likaväl anse dem som en del av det. Men faktum är att du är i handklovar och en kvinna, de såg dig nog inte som ett hot innan du parerade pilen ämnad för mig. Kvinnor inspirerar sällan rädsla bland sina fiender, han kan mycket väl ha försök vara skonsam mot dig för att bevara din skönhet. Ärr och skador sänker ert värde snabbt.” Han tog sig en närmare titt på armen och bedömde att den fick vara som den var också, men han skulle ha koll på den så att den slutade blöda, annars skulle han kanske behöva kauterisera den.

    “Men låt oss utgå från att det här var bara ett av många kommande försök att fullfölja ett kontrakt. Förväntar vi oss professionella lönnmördare kan vi bara bli glada om vi stöter på amatörer som kommer i vår väg.” Han gestikulerade för henne att kliva upp på hästen, medan han gick över till sin. Hela kroppen gjorde ont, så att ta sig upp på hästen var inte lätt, men tillslut gjorde han det och började rida. Förhoppningsvis slapp de fler strider innan de var framme i byn. Hon hade såklart en bra poänger med att de kanske inte var från byn, hon var trots allt beväpnad och det var inte säkert att man lade märke till bojorna direkt, men det var sårande mot egot att tro att hans anställare tog in sådana här amatörer samtidigt som han själv blev anställd. Inte för att de var dåliga på något sätt, men fyra män med överraskning som vapen borde ha klarat av en oförberedd honom och en handfängslad adelskvinna.

    “Bra jobbat förresten. Du slogs bra.” Sa han efter en viss paus, även om det tog honom lite emot att säga det, då han fortfarande ältade över sin kropps smärtor och att det gick snabbare för henne än honom.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Hon gillade inte hans svar men hon accepterade den. De fick skynda på i sådana fall så de kom fortare fram. Hon gick snabbt och plockade upp sin rustning för att lägga den i kistan igen. Han behövde inte be henne två gånger då hon med raska steg gick upp till sin häst och väldigt mödosamt kom hon upp på ryggen igen. Ett stön hade lämnat hennes läppar då hon behövt använda axeln men väl uppe på hästryggen bultade bara såret obekvämt. ” Så om vi behöver slåss igen så kommer vi vara i underläge om de håller avstånd?” Hon var redan i så många underlägen, detta gjorde ju inte saken lättare. Hon hade inte ens haft en suck på detta i början på striden, hade inte ens lagt det i beräkning, något som kostat henne ett fult sår. De båda hade börjat rida framåt igen och hon sneglade bak mot kistan som drogs fortfarande av hans häst. Var den värd besväret då de kunde ta sig fram så mycket fortare? Självklart var svaret ja men med en pil i sin axel lockade de att lämna den bakom. ” De var amatörer som skadade mig. Jag ser inte stort på denna seger, du måste se väldigt lågt på mig om du tycker detta var ett bra jobb.” Hon hade förstått att han menat väl men komplimanger kunde lika gärna vara en förolämpning i hennes öron. Komplimanger gavs när de övergått någons förväntningar men den lade även ribban på vad förväntningarna låg. Detta hade hennes adelsman även fått lära sig den hårda vägen när han tränat henne. ” De måste ha överraskat dig. Jag hann se snabbt att du hade fokuset på mig i början. Jag tror inte de hade lyckats att få in något annars. Du är betydligt mycket skickligare än de vi nyss mötte.” Hennes gröngula blick sneglade mot honom men ville inte att han skulle se den lilla rodnaden på hennes kinder då hon försökt ge honom en komplimang, dold kanske men hon hade ändå gjort det. Han verkade ha varit obeväpnad igen vilket hela tiden förvånade henne hur han kom ut som vinnare. Kunde hon lära sig dessa tekniker och tankesätt skulle hon bli en otrolig fara för sina motståndare. ” Jag förstår fortfarande inte hur du kan vinna utan ett vapen. ” Hon hade inte gjort rent sitt vapen som nu hängde vid hennes höft igen. Den fick rengöras väl vid byn då de behövde ta sig fram.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    “Det stämmer, ett stort underläge.” Han nickade och lyssnade när hon fortsatte. “Du överlevde ett bakhåll med sammanfängslade händer trots att din motståndare hade understöd från en bågskytt. Det var bra jobbat av dig, oavsett vad jag tycker om dig.” Han lämnade ämnet dock, han tänkte inte lägga mer energi på att övertyga henne att ta emot en komplimang. Han red tyst och observerade henne en stund efter att hon enligt honom ganska tydligt gav en komplimang tillbaka. Han kände sig inte vidare bra i stunden, men hennes ord hade faktiskt en effekt på honom och det lindrade svedan en aning.

    “Jag blev överraskad och det kostade mig nästan livet, men jag kunde spela dem mot varandra och det gav mig luckan att vända på striden. De var individuellt duktiga, men så snart de hamnade i rivalitet gick det lätt att ta ut dem.” Han tänkte lite på hur de hade undgått hans artefakts syn när han använde det tidigare, och reflekterade det hon sa om magi. Det var ännu en detalj som antydde att det inte var bybor, då den sortens magi som undgår annan magi inte var någonting alla bönder hade i sin ägo.

    “Det är svårt att lära ut, då det är ett sinnestillstånd att slåss utan vapen. Största fördelen ligger i att din motståndare vågar sig på mer djärva strategier, då de inte bedömer sig själva i livsfara. Det är först när du har ett vapen i din hand som i nästa stund kan döda dem, som de blir försiktiga och tänker sig för. Det har såklart sina utmaningar, då du själv är mer medveten om din sårbarhet och varje stund mot en beväpnad fiende kan bli din sista. Att då våga utnyttja fiendens självsäkerhet kräver en särskilt sinnesstämning, då bara en dåre utmanar ett svärd med bara händer.”

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Han var imponerande, det var en tanke hon aldrig riktigt kunde släppa. Han var livsfarlig på alla nivåer men ändå kunde hon inte helt slita sig från hans ord eller viljan att faktiskt lära sig mer från honom. Hon borde egentligen hålla sig långt borta, aldrig lita på honom och bara fokusera på att attackera honom när han sov. Ändå kröp hans ord där i hennes bakhuvud, gjorde sig hela tiden påmind och lockade henne att fortsätta prata med honom. Han verkade neutral på sin marknad, till och med kunde erbjuda henne tjänster när han jobbade för någon annan, bara det visade hur otroligt farlig han var. Ändå kände hon sig så otroligt bekväm i hans sällskap då han hela tiden på ett visst sätt behandlade henne med respekt och som en person, inte som en kvinna. Han såg på henne med likgiltighet och pratade hela tiden med logik och neutralitet, inte som alla andra män som bara såg hennes skönhet och former. Han till och med lärde henne under vägen, gav henne små tankesätt som hon skulle värdesätta. Där var det farliga ordet, värdesätta. Han var en fiende men hon värdesatte hans ord utan att riktigt tänka på dig, där hade vi den otroligt farliga sidan hos honom. Han var en fiende men ändå hade han lyckats få henne att värdesätta honom. Hon försökte spela honom ett spel men desto mer hon spelade, desto mer verkade hon själv falla för det.
    ” Du har nog rätt i det du säger, det är inte lätt för annars hade jag redan kunnat det men jag tror att med träning och att utsätta sig för sådana situationer så kan jag åtminstone ta mig åt rätt håll. Du har en poäng med att de underskattar personen utan vapen, tänk hur dödlig jag kan bli om de underskattar en kvinna utan vapen.” Hon underströk verkligen ordet kvinna då han tidigare nämnt att männen troligen inte skadat henne på grund av det kön hon bar. ” Där hade jag verkligen kunnat utnyttja deras sinnestillstånd till min fördel. Jag har alltid tänkt att eftersom jag är kvinna måste jag direkt visa min styrka, bekräfta mig själv som krigare betydligt mer. Jag har inte ens tänkt att använda den till min fördel. ” Tänk om hon träffat honom tidigare, om han tränat henne lika länge som adelsmannen. Han kunde verkligen förvandla henne då till ett livsfarligt vapen som få sett. Hon hade aldrig tidigare sett sig själv behöva denna kunskap och makt men några år med adelsmannen hade dessa tankar ändrats och nu med Micolas hade hon verkligen ändrat synsätt.

    Det verkade relativt lugnt nu i skogarna, bara några fåglar som kvittrade bland träden, vindens viskande vid hennes öron och prasslande i löven. De var ljuvliga melodier som också utlovade ett visst lugn i skogen som tidigare inte funnits. Hästarna verkade skritta på i lugn takt även om hon flertal gånger fick hålla tillbaka sin som ivrigt trippade under sig. De hade redan kommit en bit och borde inte vara så långt ifrån byn, något hon kunde urskilja från himlen då solen gått förbi sin högsta punkt och hade nu vandrat ned för att komma närmare sin viloplats. Hon såg fram emot att få bli av med pilen och kanske kunde de få tag på ett varmt mål mat.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    När de närmade sig byn märkte Mico hur han började slappna av, då varken rövare eller det typiska prisjägaren skulle riskera anfalla dem så nära andra människor, om de inte var desperata, och det var dagar kvar innan de var i Kaelred. “Ett svårt liv är bästa sättet at lära sig sinnestillståndet, men jag skulle absolut tro att det går att träna upp. Till att börja med så skulle jag avstå från rustningen i strid. Den är inte bara en lugnande trygghet, utan den gör dig dessutom oerhört förutsägbar och klumpig. Hur kreativ du än är, blir du lättläst med en rustning, då begränsningarna är densamma bland alla riddare.”

    Kvällen hade nått dem, och han mötte blicken från bybor som stannade upp och stirrade på honom, då en man med mask och en kvinna i handbojor var väldigt iögonfallande, särskilt då hon var skadad. “Nästa gång du hamnar i strid, se vad du kan göra med resten av din kropp. Du litar just nu på att svärdet finns där för dig, men se om du kan uteslutande använda det defensivt tills det är dags att avsluta striden. Du har en ytterligare hand, två fötter och knän, ett huvud och en hel kropp att använda utöver svärdet, se vad som händer om du ser på din kropp som vapnet och ditt svärd som skölden.” Han red fram till värdshuset och började klättra av hästen, som han band vid vattnet. Så snart han ordnat med rum skulle han se till att hästarna kom till ett stall, men först behövde han säkerställa att det fanns plats för dem.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Rustningen kanske var bättre vid en strid där fältet var öppet och många befann sig samtidigt men han hade rätt i att det gav ett falskt skydd. Den hade tjänat henne väl när hon står vakt för att inte pilar ska lätt kunna träffa henne på håll men närstrid kanske den inte var lika läglig. Då han dock nämnde om sina kroppsdelar kunde hon inte låta bli att gnugga sig lite för pannan som än var öm efter slaget från mannen. Jo det kunde göra ont på många vis.

    Blicken började svepa över byn där flertal ögon stirrade förvånat tillbaka. Kändes otroligt lustigt allt detta men det ända hon kunde göra var att le sitt breda charmiga leende och vinka lite lätt tillbaka. Vissa såg generat bort medan andra inte kunde låta bli än att vinka tillbaka. Det fanns en man som till och med började gå efter, bredvid hennes häst. ” Ropa höbal högt om du önskar hjälp. Denna man ser allt annat än trevlig ut.” Viskade han tyst medan de båda sneglade åt Micolas håll. Tapara var självklart otroligt tacksam att de ens erbjöd henne hjälp men för att inte riskera något obehagligt lutade hon sig fram nära hans öra och viskade med en väldigt förförisk, ack så farlig röst. ” Åh vilken gentleman. Tyvärr så är det mannen ni borde hjälpa för jag hann döda två män innan jag blev tillfångatagen.” Mannen bara stannade upp och stirrade efter henne där hon fortsatte rida fram till värdshuset. Var ju inte en hel lögn då hon faktiskt dödat två män idag.

    Väl framme hoppade hon själv av med ett högt stön och band fast sin häst medan hon klappade den mjukt över halsen. Hon försökte ignorera blickarna från alla de bybor som gick förbi, fler verkade titta ut genom dörren för att se vilka främlingarna var. Ordet skulle snart sprida sig om hennes mord, kanske inte det bäst men var bättre än att de trodde hon var en kvinna i nöd. Många män kunde agera väldigt känslosamt än om de trodde hon var en farlig fiende. Hon såg nog ut som en sådan just nu med en pil i axeln, blodstänk på sin vita tröja och håret rufsigt på hennes huvud. Ändå låg något stolt över henne där hon lugnt stod vid hästens sida och väntade på Micolas, ivrig att få komma till ett rum. Frågan var om hon skulle få ett eget? Tanken slog nu henne att hon kanske skulle bli tvingad att dela rum med en man! Även om hon inte trodde han skulle göra något under natten fanns ändå en viss obehaglig känsla att vara så intim med någon som kidnappat henne.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Mico såg mot henne och mannen som pratade med henne. Rimligen antog han att mannen ville frita henne av uttrycket att döma, men när han sedan stannade upp och såg nästan förskräckt ut gissade Mico att hon hade sagt någonting provokativt. Spelade hon brottsling? Hans ögon studerade henne skeptiskt och när de båda var framme vid värdshuset klev han in och såg till att hon gick tätt bakom honom genom att korta avståndet på bojorna. “Byns ovisshet om dig är det enda som kommer undvika en sammandrabbning. Beroende på vad du säger, oavsett om du ljuger, kommer det finnas de som antingen vill befria dig från mig eller straffa dig. Var försiktig med vad du säger, för oavsett vad som händer i byn här kommer jag lämna med dig, och kommer göra allt som krävs.” Det var ett hot såklart, men ett hot riktat mot byn, fast talat i en låg ton som mest sannolikt bara hon kunde höra. Det fanns en heshet till rösten, som inte funnits där tidigare, som gjorde att tjuvlyssnare hade svårt att urskilja orden även om de var inom räckvidd att höra dem.

    “Micolas.” Sa han när han kom fram till värden för värdshuset. De hade hela värdshusets blickar vända mot sig, och surret och musiken som hade kunnat höras på avstånd var nu borta, musikerna på den upphöjda plattformen hade tystnat och inget samtal fördes alls omkring dem. Mannen vid baren höjde ett ögonbryn, och nickade snart. “Jag kände inte igen dig i masken.” Sa han enkelt och böjde sig ner under baren. Han tog upp en stor ryggsäck av högsta kvalitet, med mångtaliga fack och stora lagringsutrymmen, väldigt tydligt till för långvandringar i fientliga vädermiljöer utan slitage. Han räckte den tunga ryggsäcken över till Tepara , och sträckte ut handen till värden, som placerade en nyckel i handen hans. Nyckeln hade rumsnumret 7 skrivet på sig, och han räckte även nyckeln till henne. “Jag kommer gå och hämta din kista och ska prata ihop mig med Harak här om att ordna med jobb åt dig, så kommer jag till rummet sedan. Gå i förväg.” Han ökade avståndet de kunde ha mellan varandra och klappade henne på axeln.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Hans ord var ack så varnande men dem nämnde något hon redan visste. Var just det han hotade om som hon försökte undvika. ” risken att de vill bestraffa mig för ett brott de inte riktigt känner till eller kan något om är betydligt mycket mindre än risken där dumdristiga män önskar att hjälpa en försvarslös, skadad kvinna i nöd. Jag vill inte ha deras blod på mina händer och kommer göra mitt bästa att undvika det. För även om jag inte skulle yttra ett ord kommer de skaffa sin egen uppfattning och jag tror du enklare kan prata dig ur en situation då jag är en brottsling än om jag är en dam i nöd.” Mannen på gatan hade redan bevisat vad många tänkt och att de sökte hämnd eller straff för något de inte kände mycket om var väldigt liten jämfört att han agerat på sina känslor att beskydda en oskyldig. Hon kunde lova att om hon gett honom ett leende eller en blick av hjälplöshet så hade han direkt försökt göra något åt situationen. Hur man än vände och vred på situationen såg det inte bra ut med en ung kvinna i handbojor, försvarslös och skadad med en man som bar mask och såg hård ut. ” Men jag kan vara tyst nästa gång så får du hantera det om du önskar.” Flinade hon retsamt tillbaka medan blicken såg sig omkring i värdshuset. Hon hade hela tiden pratat med en väldigt låg röst, lutad mot Micolas för att inte riskera att någon annan hamnade i diskussionen med dem.

    Inne i värdshuset lukade det unket, svett, sprit och matos i en osalig blandning. De flesta som verkade sitta vid sina bord var män med fåtalkvinnor förutom dem som serverade flitigt. Det var inte dåligt skick i värdshuset men den hade nog sett sina bättre dagar med sliten möblering och dekorationer som verkar ha suttit där länge. Ljus stod överallt på borden och lyste upp ansikten som stirrade mot dem medan en takkrona hängde i taket för att försöka få lite liv i det stora rummet. Många av männen som fanns där verkade vara på resande fot, några verkade tillhöra byn och det fanns en grupp i ena hörnet som verkade vara påväg till ett uppdrag som vakt, i alla fall det hon kunde se på den slitna rustningen de bar och de stubbiga skäggen. Några få tittade på Tapara och Micolas med nyfikna och nästan intresserade blickar, kvinnorna verkade till och med bli nyfikna på mannen i masken, som om något åtråvärt gömde sig där under.

    Väl framme vid disken tittade hon bara på träskivan framför sig men ryckte förvånat till då mannen mitt emot nämnde om masken. Hade Micolas alltså varit här innan och förberett allt men även varit utan mask? Det var lite intressant och hon skulle ljuga om hon inte var nyfiken på vad som gömde sig under. Hon skulle precis fråga mannen på andra sidan om hur Micolas sett ut men hann aldrig säga något innan hon tog emot väskan, tänkte sig inte riktigt för utan sträckte ut den skadade armen som högg kraftigt till av smärta. ” Fan.” Muttrade hon till men höll ändå i väskan och slängde den över axeln för att försöka dölja allt. Hon lyssnade noga till Micolas ord och även om hon inte var superglad över dem så nickade hon ändå förstående utan att tjafsa emot. Hade hon ridit med pilen i axeln än så länge fick hon väl vänta lite till då. Hon vågade precis inte göra något då hon aldrig hanterat sår på detta vis förut. Lite skärsår men aldrig en pil. Tanken på jobb var inte heller lockande men hon hade godtagit det som betalning för att han ska träna henne och hon fick stå sitt kast.

    Utan att säga något såg hon på nyckeln och började gå mot trappan som högljutt klagade på hennes vikt när hon rörde sig uppför. Hallen hade en tyngre doft liggandes över sig, något hon inte riktigt kände igen men ett högt skrik från en kvinnas röst indikerade vad som faktiskt kunde hända bakom dessa stängda dörrar. Fort skyndade sig Tapara fram till sitt rum och låste upp för att stänga den bakom sig. Hon gick fram till sängen och lade ned väskan för att sedan gå till ett litet vatten kar fyllt med kallt vatten. Hon tvättade direkt sitt ansikte och drog lätt handen igenom hennes hår för att lägga det till rätta. Helt återställd var hon inte men såg betydligt mycket bättre ut än innan. Nu var det bara såren kvar och rena kläder som behövde fixas. Med tunga steg satte hon sig på sängkanten med ryggen mot dörren och blicken ut genom det ända fönstret som fanns i rummet. Det var inte mycket att hurra över då det bara var inrett med en dubbelsäng, en garderob, ett bord där vatten karet stod på och en sliten spegel. Hon skulle inte ens kunna sova på något annat ställe en bredvid honom i natt.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Mico drog kistan bakom sig in genom värdshuset, åter igen med alla blickar riktade mot sig medans han rörde sig fram till värdshusvärden och släppte kistan på marken. Han hade en kort pratstund, lite planering dem emellan och fick sedan en hink med vatten och några trasor som han bar i den fria handen medans han började bege sig mot rummet. Trapporna var lite utmanande med kistan bakom sig, men han var snabbt förbi det hindret. Han vände blicken mot ett av rummen han passerade där det var väldigt tydligt vad som pågick, och hans omgående tanke var att de hade kunnat vara tystare. Men det grundade sig i en förutfattad mening om vilka det var som hade den sortens kul i ett värdshus.

    Han klev in i rummet och såg sig omkring som snabbast medans han släpade kistan in i ett av hörnen och satte ner hinken med vatten vid bordet och trasorna på bordet. “Öppna upp en yta runt pilen, jag kommer behöva göra såret större innan jag kan ta ut den.” Han gick över till sin väska och sökte igenom den. Han tog ut en kniv, och en mindre väska som han satt på bordet. “Jag har ingenting bedövande, så du får avgöra om du kommer kunna bita ihop och sitta still, eller om jag kommer behöva binda fast dig. Du får inte rycka bort när jag har kniven i armen din.” Hans röstläge var lågt och lugnt, och först då vände han sig mot henne. “Oroa dig inte för sängen, den är din för natten.” Han antog helt enkelt att tanken hade slagit henne, men om inte så ville han komma före tanken och betrygga henne. En kvinna i en utsatt situation var ingen han ville oroa mer än han behövde.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Han var inte borta speciellt länge, hon hade väntat sig mer väntetid men som vanligt var han lika saklig och neutral till sitt tal. Det var irriterande och lugnande på samma sätt, som en person utan känslor. På hur han betedde sig tvivlade hon på att han faktiskt hade en familj, men hon kunde absolut ha fel. Hon hade alltid varit bra till hantering av smärtan men nu ska en kniv rota sig in vid axeln, skulle hon klara det? Sakta reste hon sig upp gick fram till mitten av golvet. Hon vände ryggen emot honom och drog försiktigt av sig tröjan och lät tyget och hennes arm sedan lägga sig täckande över brösten. Hon ville inte att tyget skulle ligga i vägen men precis innan hon skulle sätta sig ned på golvet kom hon på en sak. Gick fram till kistan och öppnade den. Från rustningen tog hon loss en tjockare rem som hon hade med sig när hon sedan lade sig ned på det hårda och kalla trägolvet. Behövde hon vara still skulle allt bli lättare om hon låg ned.

    ” Du kan börja när du känner för det.” Nämnde hon bara snabbt och som för att göra sig beredd vek hon remmen och lade den i sin mun så hon hade något att bita i när smärtan skulle bli för stor. Ena armen höll tyget fortfarande över brösten så att han inte kunde se allt för mycket i alla fall.

    Han hade nämnt om sängen och ändå om hon blivit lättad hade hon funderat på varför. Hur kan en man vara så självisk och samtidigt så osjälvisk? Alla hon mött, i och för sig rätt få, hade varit så rakt fram. De hade visat alla slags känslor så tydligt och hon hade aldrig behövt undra hur de fungerade. Micolas var så tvärt emot alla hon mött och han höll henne hela tiden på tårna. Visste aldrig vad han skulle säga eller göra, eller hur hon ens skulle reagera på det. Hon hade tänkt försöka vinna hans förtroende men han verkade inte se på henne som en kvinna så den biten kunde hon inte nyttja. Han var så otroligt analytisk att han säkert redan sett igenom henne tre gånger om. Det enda som faktiskt kunde hjälpa henne var om de kunde skapa ett kontrakt. Det var dock också väldigt oväntat och förvånande för vem hade gjort så mot sin arbetsgivare?

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Mico väntade på att hon skulle göra sig klar och när hon väl hade lagt sig ner på golvet nickade han enkelt och tog med sig allting till golvet, placerade hinken bredvid sig och kniven och den mindre väskan framför sig. Han lossade på spännet på väskan och rullade ut den som en matta, vilket avslöjade ett mångtal olika verktyg fastspända längst insidan av längden av läder. “Du är den enklaste fången jag haft att göra med. Om det är en del av något spel, någon manipulation, så avråder jag dig från att fullfölja den. Det kommer inte någon av oss gott.” Han plockade fram vad som såg ut som en tång från bland verktygen och lade ner den i hinken med vatten innan han tog fram kniven som han också doppade i vattnet innan han förde upp den mot såret med pilen.

    “Det kommer göra ont, det är okej om du skriker.” Förvarar han, men bara kort innan han faktiskt tar handling och för kniven mot såret och skär längst det torkade blodet och ingången, för att öppna upp såret helt på nytt, som tätnat från bland annat allt torkat blod. Som följd av det släpper han kniven på golvet och tar upp tången. Han öppnar upp såret lätt med sina metallklädda fingrar och förde in tången, som istället för att greppade tag öppnades ytterligare och särade på sårets två sidor för att hålla såret öppet, för att sedan klicka till och stanna kvar i satt läge. “Ligg helt stilla” Kommenterade han lugnt innan han tog vatten i handen och hällde över såret, och förde sedan ett finger igenom för att skrapa ut allt som låg samlat i såret. När han hade bättre sikt in i såret tog han tag i pilen, medans han tog fram kniven och började försiktigt lirka och vicka ut pilen så att den skulle göra så lite skada som möjligt och använde kniven där det behövdes för att hellre skära upp en väg där skadan var minimal än låta pilen slita upp någonting allvarligt.

    Snart nog slängde han kniven åt sidan, och lossade på tången. Han släppte även den till marken, tog sedan en blöt trasa och torkade såret rent från blod. Efteråt räckte han sig till en flaska vid sitt bälte, öppnade och hällde över såret. Vätskan brände kraftigt mot såret, en nästan frätande känsla. Slutligen tog han en andra trasa, som han lindade runt såret och använde sedan två nålar från sin verktygsväska för att trä igenom trasan så att den hölls fast i sig själv, därefter böjde han på nålarna så att den inte lätt skulle lossna. Under tiden sedan som han rengjorde sina redskap pratade han vidare med henne.

    “Jag har säkerställt att du inte kommer ha arbeten med tunga lyft, du ska inte överanstränga armen. Du kommer i huvudsak diska, plocka av bord, städa rester och skräp från golvet och göra mindre sysslor åt värden under vår vistelse. Har du frågor om jobben ställer du dem till Harak som vi träffade tidigare. Har du problem med någon av gästerna eller Harak säger du till mig. Den här byn liksom alla andra har lagar och jag vill inte att din stolthet bryter mot någon av dem, det är problem jag vill slippa.”

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Hans alla verktyg fick bara en snabb blick, som lite för att memorera vad han faktiskt hade med sig och om något kunde bli användbart för henne i framtiden. Hon svarade inte på hans kommentar heller för vad skulle hon egentligen svara? Manipulerade honom skulle hon ljuga och neka allt, gjorde hon det inte skulle hon säga att hon inte manipulerade så svaret skulle bli densamma, oväsentligt för honom egentligen. Han visste det reda, orden hade varit en ren varning men tyvärr för döva öron. När han började plocka med verktygen vände hon på huvudet så blicken såg bort från allt och rakt in i en vägg. Hon ville inte veta eller se vad som skulle göras men allt visade sig snart nog genom smärtan. När han började skära i såret bet hon hårt i remmen och knep sina ögon medan alla muskler i kroppen spändes. Smärtan var stark, inte outhärdlig men otroligt påtvingande och stark. Det var inte förrän han började mer eller mindre gräva i såret med tången som det verkligen sköt ilningar igenom hela kroppen, som om han grävde genom hela hennes arm. Det gjorde så fruktansvärt ont att hon knappt lyckades hålla sig still medan några få tårar nu började röra sig nedför hennes kind, dock så kom aldrig något skrik. Den lyckades hon kväva i sig själv och sitt huvud som bultade högljutt. Detta var fruktansvärt, värre än hon kunnat tro men vad fanns att egentligen göra? Hon behövde bli bättre på att slåss, det var en sak säker. Detta skulle inte ha hänt om hon handlat annorlunda i striden.

    Tiden kändes som en evighet men tillslut försvann all metall från hennes hud och de tårar som sakta rann ned och fuktade hennes hud började avta. Det gjorde ont med vätskan mot sitt sår men inget i jämförelse vad hon nyligen gått igenom. Hon kände sig matt, mörbultad och omtöcknad men musklerna kunde inte riktigt slappna av än. Han hade varit effektiv men på ett sätt brutal. Det verkade aldrig finnas någon medlidsamhet hos honom men varför skulle det? Väl helt klar började han prata igen men hon hade svårt att greppa orden då hon försökte bara hålla sig vaken. Sinnet ville sakta flyta iväg hela tiden, hade varit nära flertal gånger under denna tid men nu började hon komma tillbaka. Sakta började hon sätta sig upp men allt hade börjat snurra men ögonen lyckades se ned mot såret som nu var omlindat. ” Tack.”  var det enda hon lyckades få ut i ett lågt mumlande medan hon på rangliga ben försökte komma upp från golvet.

    Det tog henne någon minut innan allt började kännas lite mer okej igen även om såret bultade i axeln. Hon sneglade smått mot honom medan hon försökte greppa vad han hade sagt och det var inte förrän nu orden började sjunka in. Han önskade att hon skulle jobba på värdshuset, ute bland människor, med handbojor på sig? Det hade inte sett illa ut som det var utan nu skulle hon behöva stå och visa upp sig? Eller var detta ett tillfälle att handbojorna skulle åka av?
    ” Så jag kommer jobba i värdshuset. Betyder detta att handbojorna inte kommer sitta på under arbetet? Eller önskar du att visa upp din fångst för alla gäster?” Även om orden var svaga så fanns ett visst sting på slutet av dem. Hon skulle inte bråka mycket om ämnet. Hon hade lovat att jobba och hon kommer genomföra detta men samtidigt skulle han få veta vad han egentligen krävde av henne.
    ” Men är det din önskning så kommer jag inte säga något mer. Jag antar att jag ska börja direkt?” Hon gick fram till kistan för att ta fram den lilla väskan som också legat där i. Hon tog fram en svart skjorta som hon lyckades med väldigt mycket möda få på sig innan hon tillslut vände sig om mot honom. Ögonen var röda från tårar och otroligt matta men hon stod ändå rakryggad och väntade på sin slutgiltiga order.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Han packade ihop sina verktyg medans hon sakta återhämtade sig tillräckligt för att kommunicera. När allt var tillbaka i väskan och han gått ner på knä för att skrubba blodet från golvet med trasorna och vattnet höjde han blicken till henne som tog på sig sina nya skjorta. Med handbojorna borde det ha varit omöjligt, men det fanns en magnetisk mittpunkt av den mittersta kedjelänken som gjorde att med en viss kraftansträngning gick det att sära dem mycket nog för att trä på sig tröjan. Magnetismen var mer till för att det inte skulle gå att bara bryta länkarna och få fria händer, men att byta tröja var inte en utesluten fördel.

    Medans hon stod och väntade på ett faktiskt besked från honom om vad som förväntades så slutade han rengöra golvet och istället satt sig och såg mot henne. En lång stund i tystnad följde och han bara satt där, funderande, blicken riktad mot henne men tom medans han vandrade genom sina tankar. Snart nog reste han sig upp, och släppte ner den blodiga trasan i vattenhinken.

    “Torka upp ditt blod istället. Jag hjälper Harak med serveringar och städ. Lägg dig när du är färdig och vila upp dig. Vi fortsätter ridningen väldigt tidigt imorgon, så försök inte på några flyktplaner eller motangrepp, jag behöver ha dig utvilad.” Han gestikulerade mot vattnet medans han rörde sig mot henne med avsikt att passera henne och gå ner till bottenvåningen på värdshuset.

  • Rollspelare
    Member since: 26/12/2021

    Hennes ord kanske hade varit hårda men det hade funnit en tanke bakom dem. De önskade hålla en låg profil så att ha henne bland massa folk skulle inte hjälpa dem där, men hon hade aldrig väntat att Micolas skulle vika sig eller egentligen bry sig för mycket om det. Hon hade väntat mer ett kort svar att hon skulle gå ned och sätta igång med sitt arbete. Därför såg hon häpet på honom när han väl sade sina ord, att han själv skulle göra allt! Han hade alltså lyssnat, till och med erbjudit sig nu i stället att ta hennes plats. Inte ens adelsmannen hade varit på detta viset när han väl bestämt sig för något! Tapara visste inte ens hur hon skulle reagera eller säga för det högg till lite hos henne då hon skämdes över sitt hårda beteende mot honom vid denna situation. Han hade lyckats avväpna henne helt på alla möjliga nivåer, fick henne till och med att mjukna. ” Jag…” Hon visste inte ens hur hon skulle börja. ”Jag har lovat att arbeta.” Hon slet sin blick från honom och började se sig nästan nervöst runt i rummet då hon inte alls var van vid detta. ” Hon aktade sig inte dock då hon inte ville att han skulle lämna rummet än. ” Jag var bara rädd att arbeta nära mycket människor.” Fan sade hon verkligen att hon var rädd? Det var sant men hade hon verkligen sagt det högt? ” Jag kan torka bort blodet och gå sedan ner för att hjälpa till med disken och sådant som gör att jag inte riskerar att du behöver rycka in stoppa gigantiska bråk.” Det arbete som hon inte önskat göra var just att behöva röra sig för mycket ute på golvet. Folk skulle reagera på henne och hon skulle reagera tillbaka för hon skulle skämmas otroligt mycket av att behöva visa upp sig så här framför andra.

    Hon försökte nu möta Micolas blick och tog nu ett steg åt sidan för att släppa förbi honom till dörren. Denna man lyckades verkligen hela tiden. Hon måste lära sig från honom, tydligen inte bara i stridskonst. Han hade fått hennes taggar att helt fällas in, fått henne att nästan vika sig likt en vild häst som accepterat dess ryttare. Hade han börjat få henne runt sitt lillfinger!? Sakta började hon röra sig till hinken med den blodiga trasan i för att snabbt komma ned på knä. Utan några mer ord började hon skrubba golvet men lyssnade noga till om han sade något.

Viewing 20 posts - 41 through 60 (of 150 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.