Utan att slösa tid skyndade sig Tapara med sitt uppdrag trots smärtan i axeln. Hon försökte att inte dra upp såret men struntade i att det gjorde ont. Han hade ändå visat henne en snäll sida och hon ville inte utnyttja den för mycket. Han hade kunnat kräva att hon stod där nere och göra det jobb de kommit överens om.  Det tog henne inte så otroligt lång tid och direkt skyndade hon sig ned med raska steg för att hälsa artigt på Harak som visade henne till disken.

Väl där jobbade hon flitigt och hämtade även den vid bardisken så Harak kunde fokusera på kunderna. Hon ville visa sig på framkanten och var noga med den disk hon tog för sig men försökte hitta ett bra flöde. Visst diskandet var inget hon riktigt gjort tidigare men det krävdes inte så mycket kunskap där bakom. Det var bara vart disken skulle hamna som Harak ibland fick hjälpa henne med.

Det tog dock Tapara ett litet tag inpå kvällen innan fokuset kunde läggas på omgivningen. Det var inte förrän då hon kunde börja höra allt viskande och prat runtomkring henne, lika tydligt som det skedde inne vid disken. Vissa pratade om vad de gjort i sina dagar, andra planerade otyg men det var just orden kring Micolas som fick henne att spänna sin hörsel. Varje gång de nämnde något om honom som inte var positivt kunde de lika gärna ha stuckit nålar i hennes rygg för de påminde henne om hur lite tankarna varit på Micolas. Han gjorde det hon inte klarade av, det hon inte velat utsätta sig för och han gjorde det så otroligt bra. Inget bråk hände, inte ens ett ord lämnade hans läppar medan hon själv nog slagit ned halva kundkretsen där inne. Han hade varit helt osjälvisk medan hon själv hade bara tänkt på sig själv. Det hjälpte inte att han bevisade hur fruktansvärt stark han var som karaktär vilket imponerade henne något enormt.

Tyvärr så blev det bara tyngre och tyngre för henne under kvällen desto mer hon kunde höra deras ord. Några få morrningar kunde dovt höras från henne där hon försökte trycka tillbaka ilskan som så starkt bubblade upp. De små insekterna hade ingen rätt att prata på det sättet, varför det egentligen retade henne så mycket kunde hon inte ens själv svara på, bara att det retade henne något enormt. De pratade inte om henne, utan om en man som i grund och botten inte ville henne väl, ändå så tog hon hans parti. ” Vill de ha underhållnings ska jag allt visa dem underhållning.” hon visste att ingen kunde höra henne där hon stod och diskade men hon hade hört Micolas ord tydligt. Det kliade verkligen i hennes fingrar att få stoppa sina nävar mot deras fula trynen men hon visste samtidigt att Micolas skulle hamna i en väldigt dålig situation vilket inte heller var bra.

Desto längre kvällen gick, desto tröttare hon blev och desto fullare gästerna blev kunde det nästan synas hur varje litet ord fick det att rycka i Taparas muskler. Hon var trött, arg, frustrerad och allt var kanske inte bara från orden som sades där ute, utan mot hela hennes situation. Att hon inte haft sönder något vid disken kändes som en vinst i sig men hon hade samtidigt hejda sig flertal gånger från att slänga en tallrik genom baren och i huvudet på en av männen som satt där ute. Hade vräkt ur sig hemskheter om Micolas men även om hennes själv. Hur han trodde hon var en fånge och vad han skulle gjort med henne om han hade varit hennes fångvaktare. Han verkade ha störst mun där ute, en mun hon så gärna ville täppa till ordentligt. ” Harak är fulla män alltid så odrägliga?” Frågade hon tyst när hon blivit klar med sin disk och gick till baren för att hämta mer. Tittade bara ut på människorna som satt där, inte lika mycket som innan men tillräckligt för att det skulle vara högljutt. Vissa tittade på några damer som satt i knäna på andra män, vissa tittade efter Micolas och hon själv mötte någons blick som nyfiket försökte se vem hon var. Hade inte kedjorna funnits skulle varje människa här inne brinna.

” Tack Harak för att du erbjöd att prata med dem. Var ändå fint av dig.” Hon gav honom ett varmt leende även om det var framkrystat. Han hade faktiskt erbjudit hjälp vilket var nog mer än många gjort som satt här inne. Detta var en av anledningarna till att hon inte sökt sig till byar och andra människor.

De båda bakom disken verkade ha samma känslor för det fula som pratades där ute men båda verkade vara passiva i sitt beteende. Hade situationen varit lite annorlunda hade nog halva antalet av gäster redan åkt ut härifrån då Tapara var van att få stå upp för sig själv. Var inte ofta någon annan gjorde det för henne men ofta hade det inte heller behövts. Vakterna hade gjort några olämpliga kommentarer men efter att ha åkt på rumpan flertal gånger så hade de lärt sig. Hennes vän hade aldrig lagt sig i, hade väl aldrig känt ett behov av det heller då de båda visste vem hon egentligen var. Tapara nickade bara åt Haraks ord då det förklarade rätt mycket av det som skedde här. De var nog säkert en attraktion att beskåda här i byn så visst förstod Tapara men måste de prata så högt och så oförskämt?

Tapara skulle precis fortsätta innan något högt hördes ute i salen. Direkt sökte hon med blicken efter orsaken till allt, en viss oro att något faktiskt hänt Micolas. Till hennes förvåning kunde hon ganska snabbt se att det var Micolas som stod med sin hand i mannens mun och även om det inte var meningen smög sig ett nöjt flin fram på hennes läppar. Hon själv hade ju haft full koll på mannen så frågan var ju var han gjort mot Micolas nu. Lite nyfiket stod hon avvaktandes på sidan men var faktiskt beredd att rycka in om det skulle krävas. Musklerna var väl spända under huden, mer än villig att få användas om en strid skulle uppstå. Hans ord fick henne dock att rycka till i förvåning då hon inte alls väntat sig dem! Han hade fått så mycket skit hela tiden men när de hade pratat om henne, då hade han agerat? Visst de hade pratat om att våldgästa sig på henne som kunde bli problematiskt för Micolas uppdrag men hon hade aldrig väntat sig att han skulle reagera på orden. Något konstigt kunde kännas i hennes bröst, som om hjärtat slog ett extra slag av en konstig anledning. Varför hettade hennes kinder lite när tankarna på att någon försvarade henne dök upp? Nästan som uppslukad av hela situationen stod Tapara och lyssnade, hade inte ens märkt att hon tagit ett steg framåt medan Micolas hade knuffat iväg mannen som inte verkade våga göra motstånd. Visst efter det Micolas gjort och hotats hade nog knappt hon själv vågat, eller okej hon hade nog dumdristigt slagits emot i alla fall. Det tog flera sekunder efter att händelsen lugnat ned sig som hon faktiskt slet sig från allt och började gå tillbaka till disken. Försökte tränga undan allt då detta inte skulle betyda något, detta betydde ju inget. Situationen var inte ändrad och Micolas var fortfarande samma skitstövel som dragit in henne i detta fördärv. Hon skulle inte ändra sina åsikter bara för att han försvarat henne. Ändå ville inte hjärtat lugna sig.

Hur folk kunde dricka, äta och prata så mycket kunde inte Tapara förstå. Hon var helt slut när den sista gästen väl gav sig iväg för att få någon timmes sömn. Hon själv skulle nog behöva flera timmar för att kunna återhämta sig från allt. Ändå skulle nog inte hon få mer än några få timmar innan de behövde ge sig av. ” Tack för allt Harak. Hoppas att vi inte gjorde dig besviken.” Log hon utmattat efter att ha plockat undan det sista. Handen log lutad mot bänken för att hålla uppe sin kropp som värkte på flera olika vis. Hade hon kunnat skulle hon nog somnat ståendes här ute, så trött kände hon sig. Allt som har hänt kom nog ned som en smäll på henne nu men började ändå röra sig uppåt mot rummet. Många snarkningar kunde höras i korridoren och hon hade faktiskt ingen aning om vart Micolas var. Tröttheten gjorde att hon inte längre var speciellt uppmärksam på omgivningen. Hon lade därför inte ens märket till hur en dörr sakta öppnades upp bredvid henne och där två stora händer greppade om hennes midja och drog in henne i rummet för att snabbt stänga dörren. Inte ett ljud hann hon få ur sig då en hand täckte hennes mun så väl. ” Mannen nämnde hur mycket du kunde vara värd. Undrar om han är villig att betala en del för att få dig tillbaka.” Mannens andedräkt värmde hennes öra där han viskade medan greppet om henne hårdnade. Hon kunde känna ena handen sakta stryka sig upp över magen medan hans nära låg emot hennes hår. Hennes blick fokuserade dock på omgivningen då det kunde ses fyra andra män i rummet. Alla var beväpnade med svärd där ett var riktat mot henne. Micolas skulle troligen hitta henne men frågan var hur detta skulle sluta. Två av dem stod redan beredd vid dörren.

När mannen sakta drog undan sitt huvud passade Tapara på. Hon drog snabbt fram sitt huvud lite innan hon dunkade det hårt bakåt mot honom. Hennes bakhuvud träffade honom direkt över näsan som hördes brytas i två. Mannen vrålade till och tappade ett visst grepp om henne vilket gjorde att munnen kom fri. ”Micolas det är 4 st här. Två vid dörren.” vrålade hon fram men lyckades även få loss en arm som slogs in i revbenen på mannen. Hon lyckades precis komma loss men fick snabbt slänga sig på marken för att inte bli träffad av en näve i ansiktet utav en annan. Nöd och näppe lyckades hon komma upp på fötter men rummet var trångt så hon hade väldigt svårt att dansa runt de händer som försökte få tag på henne igen. Vad var det med denna förbannade dag och män som försökte fånga henne? Ena värre än den andra. Visste dessa män hade inte planerat detta speciellt bra eller länge. Det hade varit Micolas ord som triggat dem men fan vad korkade de är om de inte ens var rädda över situationen de satt sig i.

Tapara lyckades få in några slag på en av männen som nu låg golvad på golvet men sen lyckades en få ned henne på golvet där hela dess vikt låg över henne. Med ren vilja lyckades hon få överläge men sedan kunde hon känna något vasst vid sin sida. ” Rör du dig så kommer du förblöda här och nu.” Väste mannen argt som hon brottats med på golvet. Han hade nu en dolk i sin hand som låg emot hennes mage.

Micolas verkade ha hört hennes ord vilket var en lättnad. Ja konstigt nog var det en lättnad att se honom och det var alltid lika intressant att se honom slåss. Denna gång var det åtminstone inte hon som fick vattnet över sig vilket fick det att rycka i mungipan men hon var dock inte nöjd över det han sen gjorde. I ett kraftigt ryck drogs kedjorna mot Micolas, fick henne att slitas ur mannen grepp men detta gjorde ont då mannen försökt hålla emot. Som tur hade han inte använt dolken men den hade rispat hennes hud i processen. ” Tack antar jag.” Muttrade Tapara mot Micolas då hon inte riktigt var nöjd över det han nyss gjort, dock verkade hon nästan glömma allt när han gav henne svärdet. Hennes ansiktsuttryck liknade nästan som ett barn på julafton då det välbekanta svärdet äntligen var i hennes händer. Det var som om han gett henne styrkan tillbaka. Han hade haft så rätt i sina ord om att hon förlitade sig för mycket på svärdet, hon kände sig så maktlöst utan det och hade svårt att slåss, nu där emot fanns det inget att hålla tillbaka mot vilket syntes så väl när hon med en kraft slungade sig mot mannen som tidigare hållit i henne. Han hade kommit upp mot fötter och höll själv i ett svärd men han var ändå chanslös. Några snabba rörelser och svärdet fanns redan in borrat i hans hjärta. Med en dov duns föll han på golvet men hon slutade inte där, brydde sig inte längre om de andras liv. Hon hade fått nog av allt detta, känna sig hjälplös, tillfångatagen, vara en ägodel som alla ville sno. Utan att säga något var hon lika snabb mot Micolas och mannen vars tunga stack ut. Hon svingade sitt svärd med en sådan kraft att mannen aldrig hann reagera innan hans huvud inte längre satt fast mot hans axlar. Huvudet dinglade vid Micolas fingrar medan kroppen föll till marken. Den sista mannen hade heller inte mycket till chans innan svärdet även nådde hans hjärta. Den ända som verkade slippa hennes ilska och frustration var mannen som redan låg avsvimmad på marken efter att hon pucklat på honom. Trots att allt var över så stannade hon inte utan gick raka vägen upp till Micolas och greppade hårt tag om hans krage. ” Jag har fått nog av detta. Jag har fått nog av män som tror att de kan äga mig. ” Orden var låga men ack så vassa. Hon hade slängts runt som en docka mellan män som ansåg sig rätten att fånga henne och sälja henne. Micolas var en av dem man han kunde även bli hennes räddning i detta och hon tänkte inte längre gömma sig bakom något. ” Jag vill ha dig!” Hon hade fortfarande svärdet i sin andra hand men de båda visste att det inte skulle hjälpa henne mot Micolas. ” Jag vill att du får mig ur detta! Jag kan betala och jag kan bevisa det här och nu. Det adelsmannen betalar dig kan du få men sedan vill jag att du får mig fri.” Hennes blick var fäst på hans mask, lät aldrig sin blick slita och inget annat än allvarlighet fanns där under. Hon såg vild och vacker ut på samma gång men ack så bestämd. Droppen var nådd och hon ville bli lovad en utväg. ” Lova mig att du kommer hålla ditt ord så kommer jag berätta exakt varför adelsmannen vill åt mig och just varför jag kan betala dig rikligt trots att jag inte har ett guldmynt på mig för stunden.” Handen mjuknade lite men hon stod fortfarande nära honom, han kunde nästan känna värmen från hennes kropp då hon var så nära.

Hon var spänd, varje muskel på vakt över de ord han skulle välja. Detta var en stor chansning men vad skulle hon egentligen göra? Hon har blivit förödmjukad på så många tänkbara sätt att hon inte längre höll räkning. Han verkade inte mota bort henne vilket var ett gott första tecken. Han hade rätt i sina ord, han kunde förlora på detta eller vinna väldigt mycket men det berodde på dem båda. ” ja ditt jobb slutar inte med mig. Du kommer vilja ha fler jobb och därför ber jag inte om att vara fri under vägens gång eller krav på hur du får ut mig, bara att du håller ditt ord. Då du inte behöver göra något i förväg så kommer du veta om jag håller mitt ord eller inte. Missköter jag mig så behöver du inte genomföra något. ” sakta började hon släppa greppet om honom men av en konstig anledning aktade hon sig inte från hans beröring men tog tillslut bort sin hand. “Det finns en anledning till dessa handbojor. Den dödar inte bara magi. Den kväver hela mitt väsen.” Hon tog ett djupt andetag, samlade sig själv då hon inte alls var bekväm att berätta detta men vad hade hon att förlora? Han hade trotts allt stått för allt han sagt. “Jag kan inte visa dig så länge dessa handbojor sitter på men jag kan skepnadsskifta. Mitt verkliga väsen är en drake. Jag vet att inte många av min ras finns kvar, jag vet att många skulle betala en förmögenhet att få tag på bara en liten bit av mitt fjäll då det används till starka drycker. Jag har hållit mig gömd av den anledningen och levt längre än många ens kan räkna. ” blicken som studerade honom var osäker och sökte efter ledtrådar till hans reaktion. ” jag vet inte hur någon fick reda på min existens men det är rätt tydligt att han vet vem jag är. Vad han dock vill göra med mig vet jag inte men tvivlar på något trevligt. ” han kunde skratta, bli arg eller vifta bort hennes ord. Vem skulle egentligen tro att hon var en livs levande drake? Han kanske trodde hon slagit huvudet en gång för mycket? Usch vilken jobbig känsla detta var, känna sig så utblåttad och naken som hon nu kände sig. Han gjorde allt på ett sätt lite enklare då han var ofta väldigt saklig och logisk. Hon beundrade det lite hos honom samtidigt som det var ytterst irriterande.

Trots hennes ord verkade Mico ta det relativt bra på hela situationen. Han verkade inte skratta åt henne eller rent av förkasta det hon nyss sagt. Han verkade absolut förvånad men så otroligt mycket mer kunde hon inte utläsa, i och för sig hjälpte inte den där förbannade masken henne något. I framtiden ska hon också bära masken! Hon stod med spända muskler men lät honom prata ut samtidigt som hon analyserade allt han sade. På något sätt ville orden sprudla ut ur henne, förklara och berätta allt hon hänt i hennes liv då allt så länge varit undantryckt men detta var inte riktigt rätt tillfälle.

” Jag förvandlade mig inte när vi stöttes vid. Jag trodde jag kunde ta an dig utan att behöva rasera huset. Hade aldrig i mitt liv kunnat tänka mig att dessa förbannade handbojor existerade! Jag fick verkligen betala ett hårt pris när jag underskattade dig.” Suckade hon tungt fram och såg ned på sina armar som fortfarande hade denna vidriga metall runt sig. Hon hade sett sig övermäktig och överlägsen. Trodde aldrig att hon skulle hamna i knipa då hon alltid kunde förvandla sig, detta hade verkligen blivit hennes fall. Mico hade verkligen visat henne hur otroligt sårbar hon egentligen var, något hon nu skulle se till att vända så fort hon var på fri fot igen.
” Jag har absolut ingen aning om vad du ska få betalt men jag har alltid misstänkt att det är på tok för lite.” Leendet på hennes läppar växte fram till ett retsamt flin då hon alltid haft den baktanken. Ända som hon kunnat trösta sig med i det hela, att de båda var troligen lika lurad av samma man.
”Men jag förstår varför din arbetsgivare höll tyst. Få hade accepterat och han kunde hålla nere priset.” Denna man hade faktiskt en för jäkla listighet vilket hon både respekterade och fruktade. Han hade lyckats hålla Mico någorlunda i det blinda vilket bara var där en prestation men även lyckats få hela kakan för sig själv för ett relativt litet pris.
”Skönt i alla fall att jag inte längre behöver hålla allt gömt för dig. Gör allt betydligt mycket lättare.” Det var faktiskt en större lättnad än hon själv förväntat sig. Det var väldigt ovanligt att hon kände detta inför någon men Mico hade en konstig reaktion på henne. Han kunde göra henne så fruktansvärt tokig samtidigt som han fascinerade henne på ett sätt hon aldrig tidigare känt.

” Frågan är bara hur många som känner till min existens och hur många du kommer få bråka med på vägen. ” Hon avundades inte hans situation men Mico har visat sig utomordentligt duktig på detta så tyvärr skulle han nog kunna ta sig igenom detta uppdrag vilket var tråkigt i sig. Bättre om en mindre kapabel man fångat henne.

Hennes ända chans ur hela denna skiten var mannen som satt henne i den. Till hennes stora tur verkade han inte helt ovillig till att hjälpa henne men hon kunde inte påstå att hon litade helt på honom än. Han visste saker om henne som kunde få vilka män som helst att göra oförlåtliga saker, snart skulle det visa sig hur långt Mico var villig att gå. Det ända hon kunde hoppas på var att frihet stod i slutet av tunneln för henne.

” Vi får hoppas på det. Jag har blivit skadad så det räcker och blir över nu!” Hon tittade mot sin axel som ömmade riktigt ordentligt efter allt detta men stygnen verkar åtminstone inte ha slitit sig än. Hon ville inte gå igenom hela situationen igen med en nål emot sin hud. Det gjorde faktiskt fruktansvärt ont! När han dock nämnde om handbojorna sken hon upp likt en morgonsol och kunde inte hålla tillbaka den lycka som spred sig i bröstkorgen. De stora gröna ögonen såg hoppfullt upp emot honom. ”Menar du verkligen det!?” Utbrast hon med en nästan kvittrande röst. Slippa bli skadad hela tiden på grund av dessa förbannade handbojor lät nästan som ett mirakel. Hon kunde ändå inte fly då dessa inte tillät henne den frihet hon verkligen önskade. Sakta började hon inse sitt lite väl avslöjande sätt och samlade sig något medan blicken såg runt över rummet. ” Känns som om jag kommer få en lång natt. ” Suckade hon tungt då kropparna inte kunde lämnas så här. Det behövde även skrubbas ordentligt då värdshusets ägare hade behandlat dem så väl. Hon som var helt slut efter hela denna förbannade dag av slit, slagsmål och arbete hon inte var van vid att utföra.

Hon tänkte dock inte låta Mico höra henne klaga så mycket mer och därför gick hon fram till en av sängarna för att slita ut det urtvättade lakanet så hon kunde linda in en av männen i den. Hur skulle hon egentligen få ut alla dessa kroppar utan för många blickar på sig? Hon skulle inte ha varit så blodtörstig utan istället bara slagit dem medvetslösa!!

Som tur hann Tapara inte göra alltför mycket förrän en välbekant hand lades mot hennes axel. Hon lyssnade intensivt på hans röst och ord som nämnde saker hon inte annat än kunde tacka honom för. Hon själv hade inte upplevt mycket elakheter men hon hade sätt vad människor var kapabel till och denna man vid hennes sida visade både barmhärtighet och listighet. Många andra hade nog utnyttjat henne på fler än ett sätt medan Mico inte lät sina känslor styra. Musklerna som nästan skakade av utmattning tjöt av glädje att snart få vila, vilket även syntes i hennes ögon som nästan blev tårögd av tacksamhet. Hon var så sliten som en person kunde bli men ändå fanns det något vackert över det ansikte som såg upp tillbaka mot hans mask. Utan att säga emot började hon göra det han instruerat om och när den sista kroppen väl låg på sängen föll hon ihop på golvet och andades tungt. Hennes träningssessioner hade knappt varit så här brutala som denna dag varit och allt gjorde så fruktansvärt ont för stunden. Såret sved, musklerna skrek av utmattning medan lungorna gjorde sig påmind. Hon blundande kort för att försöka återhämta lite energi så hon skulle orka sig tillbaka till rummet. Hon satt på sina knän med armarna hängandes efter kroppen och huvudet riktad upp mot taket, lät månens ljus smeka emot hennes kind där den tittade in genom fönstret. Hon saknade verkligen att få vara i sin riktiga skepnad, flyga genom nattens svala luft men idag hade hon nog inte ens orkat det.

Några minuter gick innan hon tillslut reste sig upp igen och gav Mico en tacksam blick för både hans hjälp och barmhärtighet. ” Jag kommer lägga mig på sängen, om du vill sova i sängen så kommer jag inte säga något. Skulle du absolut vilja ha sängen för dig själv får du putta ned mig när jag somnat.” Hon försökte ha en skämtsam ton men den lät nog bara matt och trött. Utan att riktigt vänta tog hon upp sitt svärd och rörde sig tillbaka till deras rum. Normalt sätt var hon väldigt blygsam när det kom till kroppar och visa sin egen hud men efter allt detta orkade hon inte ens bry sig. Hennes kläder och stövlar åkte så fort av att hon knappt själv hann reagera. Därefter lade hon sig under täcket och innan huvudet riktigt hann läggas på kudden hade Tapara redan somnat. Hon somnade väldigt tungt vilket hördes på hennes andning som nu blivit tyngre och långsammare.

Även om Tapara somnade snabbt och hårt så var hon inte helt omedveten om sin omgivning. Det var en välsignelse och en förbannelse på samma gång, speciellt då hon var så otroligt trött som denna natt. Att någon klev in i rummet igen var inget som gick henne obemärkt förbi även om hon inte visade det. Då det var Micos välbekanta och på något sätt trygga steg som klev in i rummet igen kunde hon inte låta bli att fundera vad han faktiskt gjort. Även om hon visste att inget han gjorde var på grund av ren omtanke till henne utan till logikens syfte så kunde hon aldrig riktigt skaka av sig känslan av att han faktiskt brydde sig. Det var dumdristigt och skulle inte leda till något annat än fördärvet men ändå gick det inte att ta en viss del av hans handlingar till hjärtat. De kröp sig in, gömde sig djupt där inne och gjorde sig påmind i situationer som denna, fick hennes hjärta att slå ett slag extra samtidigt som det kramade åt något. Trots att hon knappt kunde hålla sig vaken väntade hon ändå tills han somnat och reste sig upp för att med smygande steg gå fram till honom där han satt på golvet sovandes. Månen var det ända som vakade på dem denna natt och lös upp rummet med sitt silvriga ljus, fick de båda gestalterna att se extra mystiska ut denna natt. Hennes nakna kropp hade några få ärr men inte alls i den mängd som många andra hade.

Med försiktiga rörelser lade hon hans arm om sin axel och med ren vilja och styrka fick hon upp honom på benen för att bära honom till sängen där hon försiktigt lade honom ned. Hon tog av han hans skor men resten av klädesplaggen lät hon vara kvar. Dock så stod hon kvar vid hans sida och studerade den mask som ingav så många känslor på en och samma gång att hon knappt visste om hon skulle skratta, gråta eller skrika. Ändå lät hon sin hand sakta röra sig till den metalliska ytan och lät sina fingertoppar stryka sig över den kalla ytan. Det lockade så mycket att försöka ta bort masken, så många själ låg bakom hennes önskan men ändå gjorde hon aldrig något mer än att studera de former och låta fingrarna stryka sig över ytan där blicken studerat. Hon lät sin andra han knytas och hållas upp mot bröstkorgen som av någon anledning gjorde ont, som om den ville ha något hon aldrig kunde få.

Efter en liten stund gick hon till sin sida och lade sig ned i sängen för att få någon blunds sömn innan solen snart skulle väcka dem båda. Fy fan för morgondagen, den gjorde henne redan frustrerad innan den ens börjat gry. Hon skulle verkligen vara slut imorgon.

När Micos kropp lämnade hennes sida på morgonen lämnade ett lågt stönande hennes läppar, som om hon inte alls ville bemöta morgonen och allt som skulle komma med den. Även om han var tyst så drog det henne sakta ur sömnen men det var inte förrän hans hand låg på hennes axel som hon faktiskt öppnade sina ögon och såg sömnigt upp mot honom. Hela kroppen skrek av smärta och ömhet, bad henne att ligga kvar men tyvärr fanns inte den lyxen här. Istället drog hon täcket om sin kropp och satte sig sakta upp för att dra sitt hår ur hennes ansikte och gäspa högt. ” Och det var därför jag lade mig närmast dörren. Så om det faktiskt kom in någon så hade jag vaknat och gett dem en natt de sent hade glömt.” Muttrade hon tillbaka medan hon försökte hålla sig vaken, vilket hennes ögon högt motarbetade henne med. ” Men du har en poäng och jag ska tänka på det nästa gång.” Hon ville argumentera mer egentligen men den energin fanns inte längre kvar. Bättra att bara ge sig denna gång för de båda hade sina anledningar. ” När det kommer till inkräktande makar så kommer han få en betydligt värre överraskning än ett bord.” Hon reste sig upp med täcket om sig och gick fram till sina kläder. Lite halvkrångligt försökte hon klä på sig samtidigt som hon inte ville visa sin hy för mycket vilket gick lite si så där. Väl påklädd gick drog hon sin hand genom sitt trassliga hår i ett försök att få bukt på det. ” Just nu önskar jag få bort dessa handbojor så vi hade kunnat flyga hela vägen fram, det hade sparat oss all tid och mig massa förbannad huvudvärk.” Muttrade hon tyst och såg ned på handbojorna som hela tiden gjorde sig påmind. Hon kände sig nästan så desperat att hon gått med på att flyga hela vägen dit frivilligt, bara för att slippa denna smärta och trötthet i slutändan. ” Nå, lika bra att börja ge oss av gissar jag på innan hela byn vänder sig emot oss?” Hon satte fast sitt svärd och började röra sig mot dörren där han stod och väntade. De hade en lång bit kvar att resa och de behövde troligen skapa ett avstånd härifrån fort innan folk började jaga ikapp dem.

Visst hade han en poäng, en irriterande sådan men hon såg fortfarande sitt förslag som det bästa för stunden. Tydligen behövde ändå många börja få förståelse vad en drake faktiskt var kapabel till, då hade inte de skickat en man för att utföra detta arbete, eller ens försöka fånga in henne. Tyvärr hade hon misslyckats på alla nivåer nu som drake då hon ändå blivit tillfångatagen. Hon hade blivit för mjuk mot människorna.

Utan att säga mycket följde hon bara tyst med och studerade omgivningen, höll sin blick och huvud lågt medan musklerna låg på spänn. Allt kändes konstigt, som om hon missat en stor detalj, som om de faktiskt hittat kropparna. Dock var hon tillräckligt smart för att hålla sin tunga och följde bara lydigt efter Mico. Snart fick hon svar på sina funderingar då två kroppar låg utanför i solen och gjorde alla påmind av vad som troligen hänt inne på värdshuset. Med en förvånad blick såg hon upp mot Mico men lät sig inte protestera till något då pusselbitarna började falla på plats. Det var därför ingen sagt något under morgonen eller ens försökt ställa sig ivägen, han hade givit dem ett tydligt budskap.

När han nämnde hästarna nickade hon bara snabbt och skyndade sig in till stallet där djuren redan stod redo och väntade på henne. En liten pojke gömde sig i ena hörnet som troligen gjort iordning dem och hon tackade bara snabbt innan hon skyndade sig ut. Fanns ingen anledning att försöka lugna pojken, han skulle inte slappna av förrän de gett sig av. Väl ute igen kunde hon se hur många stod vid sina fönster och stirrade ned på dem men ingen vågade sig ut, kanske kunde de få ge sig av i lugn och ro? Hon hjälpte Mico att få fast all packning igen på hästarna innan hon med stor möda tog sig upp på hästen som väntade otåligt. ” Lika bra att ge sig av.” Suckade hon tungt och manade på sin häst för att ge en sista blick bakåt mot värdshuset. Det var inte förrän de tagit sig ut ur byn som hon faktiskt började prata igen.
” Jag förstår dig verkligen inte. Du mördar och hotar men ändå försöker orsaka så lite död som möjligt. Du värnar om deras kroppar fast de inte riktigt förtjänar det. Vad är det du lever och står för egentligen? Jag har studerat många människor i mina dagar men ditt beteende kan jag inte riktigt greppa.” Hon sneglade på honom lite försiktigt medan fokuset låg på vägen framför dem. Det var en varm och solig dag där vägen ändå verkade rätt tom. Kanske kunde de få en lugn resa framåt och lyckas ta sig snabbare fram? Även om hon inte ville träffa mannen som orsakat allt så ville hon inte vara på vägarna mer än nödvändigt. Desto fortare hon kom fram desto fortare kunde hon bli fri om Mico höll sitt ord.
” Men jag är tacksam för det du gör. Du visar hänsyn som inte många andra gör.” Lade hon tyst till och lät sig njuta lite av den varma luften och solens strålar som tittade ned genom träden