Detta var skumt nog och hans svar gjorde det inte mindre besynnerligt men ja vad skulle hon göra? Hon kunde ju inte precis fly för stunden så den där rädslan fick komma fram senare igen om situationen skulle uppstå. Kanske hade Micolas fel i det hela? Vem skulle ha tillräckligt med pengar och välja henne? Hon som inte ens var känd för världen! Visst om personen hade kunskap om hennes bakgrund så fanns en viss vinning. ” så du vill sakta ned hela färden genom att en häst ska dra något bakom sig? För att jag ska få ha rustningen och även slippa bli varm?” Hon bara stirrade förvånat på honom som om han lika gärna givit henne blommor och choklad. Han hade nog kunnat gå ned på ett knä och friat, hon hade haft samma förvånade ansiktsuttryck som hon hade nu. ” Tro mig. Jag säger absolut inte nej till det. Följer gärna ditt råd!” Hon behövde inte nämna att hon haft rustningen på sig mer än en dag, hon hade tränat i den och varit vakt mer dagar än han troligen kunde ana men varför ge honom den ledtråden då han gav henne ett bättre alternativ? Sakta såg hon sig omkring medan hon funderade på vart de kunde hitta en kista. Hennes vän borde ha det i sitt sovrum. ” Mr Heinstworth har säkert en kista som kan användas.” För första gången sedan de stött på varandra kunde ett vänligt, näst intill charmigt leende visa sig över hennes fylliga läppar. Flörta var inte hennes grej men hon ville försöka visa upp en mjukare sida då han erbjöd henne så mycket. Han tog förjävla mycket också men han hade kunnat vara betydligt mycket värre. Han var artig och hade en irriterande mjukhet över sig som hon inte precis väntat från en mördare och kidnappare. Han behandlade henne inte ens illa förutom att hon var hans fånge så klart. Det var svårt att hantera allt detta, hade varit enklare om han varit mer elak. Då hade hon kunnat agera med taggarna mer utåt. Nu behövde hon hela tiden balansera, hoppas på att hon kunde utnyttja denna vänlighet i slut ändan.

Hon tjafsade inte precis emot utan började direkt gå mot sin väns rum medan orden hördes i bakgrunden. Det var lika bra att han inte såg henne för ett retsamt leende prydde hennes läppar vid sista meningen han nämnde. I denna form hade en vägg inte varit speciellt skönt att smälla in i men om han bara visste hennes riktiga styrka, då hade han tackar gudarna som skapat henne med en sådan övermodighet i hennes hjärta. Hon skulle ha förvandlat sig direkt, då hade hon inte suttit i denna situation precis. Mr Heinstworths rum gjorde henne direkt påmind om vad hon redan saknade och skulle sakna ett långt tag framöver. Det gapande tomrummet fick det att hugga till medan hon gick fram till kistan, tömde den på hans kläder medan hon såg sig omkring i rummet. Hon gick fram till skrivbordet och plockade upp en bok de båda läst så otaliga gånger. Det var en bok som innehöll krigskonst och strategispel, de hade diskuterat denna bok fler gånger än hon kunde räkna och han hade alltid lyst upp av entusiasm när han pratat om detta ämne. Boken påminde verkligen om de långa nätter de suttit med ett glas vin i handen och argumenterat om olika scenarion och vilken strategi som hade fungerat bäst.

Utan att dröja sig kvar alltför länge lade hon ned boken i kistan och bar den tillbaka till rummet där Micolas befann sig. Kistan var rätt otymplig men hon visade det inte alls. Hon var trots allt starkare än dem flesta kvinnor, som hon mött i alla fall, och detta var inget större besvär. Blicken studerade mannen som lyckats få ihop hennes rustning till en väldigt liten volym medan hon öppnade kistan. Han hade lyckats bra att komprimera rustningen som nu skulle få plats i kistan. ” hur hade du tänkt att denna ska dras efter en häst?” Frågade hon nyfiket då hon inte alls hade mycket kunskap om detta. Hon red hästar, hade aldrig gjort något annat med dem. Hade inte ens sett dem dra vagnar även om hon hört att de kan. ” Och för din information så hade väggen förlorat.” Något stolt syntes över hennes ansikte och även om det var ett litet skämt så kunde det höras en viss sanning i hennes röst. Hon lade armarna i kors över sin bröstkorg. Dumdristig hade nog många kallat henne men hon var ju en av de mäktigaste varelserna som existerade, hon hade all rätt att vara mallig.

Han verkade ha allt förplanerat vilket inte var så konstigt egentligen. Hade varit mer konstigt om han inte tänkt ut några saker i förväg innan han kom hit. De bodde mitt i skogen, inte det enklaste att ta sig hit även om det inte var överdrivet svårt heller. När han nämnde om kistan sade hon inget utan bara lyfte upp den och gick efter medan tankarna begrundade hans ord om betalning. Hade någon betalat så dyrt för henne? Den måste verkligen veta om hennes ursprung, fanns ingen annan förklaring! Från början hade hon hoppats på att detta var kopplat mer till adelsmannen än till henne själv men nu började det stå klart hur planerat detta egentligen var, inte bara från Micolos sida. Frågan var bara när exakt denna person fick nys om hennes existens, de har ju varit så otroligt försiktiga.

Han nästa ord fick henne dock att blänga ilsket mot hans ryggtavla. Hade hon inte burit på kistan skulle hon ha slängt något mot honom och fräst några otrevliga ord men istället bet hon ihop. Retade han henne borde hon inte visa att det gick under huden på henne, trodde han verkligen på orden så hade hennes försök lyckats. Då hade han börjat släppa gardet mot henne. Detta var ett psykologiskt spel, både för henne och för honom. Varje steg hon tog måste hon vara varsam med men allt var inte så lätt. Hon var inte van att styra sina känslor, hålla dem riktiga gömda. Hon var van att kunna utrycka sig fritt och vara just sig själv, vara ganska temperamentfull. ” Om jag inte kan fly så behöver jag inte göra resan mer outhärdlig än vad den redan är.” Svarade hon enkelt, som om hon hade givit upp och accepterat allt detta. Viss sanning låg där men inte hela. Hon hade inte accepterat något men hon hade inte tänkt göra resan värre än vad den redan var. Ha honom arg och misstänksam mot henne skulle ändå inte hjälpa.

Hon följde efter honom ända ut på grusplanen där hon för en kort stund stannade upp och såg bak mot det stora huset. ” Förlåt min vän. Jag kommer tillbaka.” Mumlade hon med en tyst röst som var dränkt i sorg. Det fanns så mycket hon skulle grunna över när allt detta var över, när hon flytt från allt detta men just nu behövde fokuset ligga på att komma fri. Kanske hade han någon nyckel på sig som hon kunde sno när han sov? Efter några sekunder började hon fortsätta gå med kistan bärandes framför sig. Den började kännas lite tyngre nu men hon visade det inte. ” Varför använde du aldrig ett svärd?” Kunde hon inte låta bli att fråga när striden gick igenom hennes tankar. Hela hans stridsteknik var så konstig. Den hade varit oförutsägbar och ologisk, eller ja nu i efterhand hade den varit otroligt logisk då han vunnit men där och då var det så förbryllande.

Medan de rörde sig mot stallet lyssnade kvinnan väldigt entusiastiskt på hans svar. Varför hade ingen lärt henne det tankesättet egentligen? Varför hade alla tjatat om svärdet och dess teknik? Hon ville inget annat än att skada denna man, bryta hans ben och slita ut hans hjärta men hon kunde ändå inte låta bli att fascineras över honom. Han hade en skicklighet hon önskat att hon besatt och egentligen önskade lära sig men hon tänkte inte precis be honom om något sådant. Han var ny, hade ett tankesätt hon inte ens varit i kontakt med och detta skapade en nyfikenhet. Normala kvinnor hade nog tänkt helt andra tankar, bara varit rädd och arg men hon själv såg så mycket mer kring detta. Hon hade levt så länge att hon inte längre hade samma syn som tidigare. Ilska och rädsla tog henne inte långt, nyfikenhet, viljan att lära tog henne längre och hur mörk en situation var kunde hon alltid lära sig något. Hon hade aldrig helt känt sig helt hjälplös även om situationen var hemsk för hon försökte alltid hitta nya vägar ut, gav aldrig upp att se på saker i nya ljus. Precis som hon gjorde nu. Hon ville mörda honom, ville skrika, vara arg, gråta men inget skulle hjälpa henne. Att försöka få information, lära sig, förstå nya detaljer, det kunde ta henne framåt samtidigt som hon försökte framföra sin nya plan. Där låg hennes styrka. Hon var en förbannad drake, detta var bara ett gupp på vägen, även om det var otroligt skrämmande och jobbigt gupp.

” Jag som alltid intalat mig att svärdet var allt och att jag var tillräckligt stark. Ingen har vunnit över mig i strid så trodde jag inte behövde något annat sätt.” Även om orden var hörbara så var dem mer riktad mot henne själv. Jo hon hade aldrig haft en anledning till att träna något annat då alla runtomkring henne pekade på svärdet och hon vann alltid på träningarna över de som hon slogs mot. Fanns tydligen betydligt mycket mer att lära sig vilket sved på hennes stolthet. Hon var kanske inte så duktig som hon målat sig själv att vara.  När han nämnde om henne igen så fanns en viss nöjdhet hos henne. Denna man var lika förvirrad som henne själv med andra ord. Han hade ingen koll på henne och hade då inte tillräckligt med information om detta uppdrag. Detta gjorde att hon kunde spela sitt överraskningskort om hon lyckas få av bojorna. Hon kanske kunde lura honom att ta av dem till och med? Han hade ju ingen koll heller vad dem var till för! ” Finns inget att kunna om mig. Är bara en vanlig skogsjänta.” Rösten var nästan retsam då hon använt samma ord som honom tidigare.

Väl vid stallet ställde hon ned kistan med ett stön och sträckte ut sin stela kropp. Hon såg sig omkring och visslade sedan en tyst liten melodi som gjorde att en vit häst direkt stack ut huvudet genom boxdörren. Tittade på henne med glada ögon och öronen framåt. De hade spenderat mycket tid ihop och detta hade varit en gåva från adelsmannen.

Hans ord kunde lika gärna ha varit knytnävar mot hennes ansikte för så hårt slog dem mot hennes stolthet. Om han bara visste vem han egentligen pratade med, om han blivit upptäckt ute på gården, då hade hans ord varit det sista som sagts innan hans hy smält av hans kött medan plågorna skulle vara det sista han kände. Hur hon själv lyckades hålla sin mun förstod hon inte heller eller att hon inte ens slängde sig efter honom i ett försök att ge igen. Hon knöt istället nävarna vid sig, hårt så hennes naglar trängde sig in i hennes hy medan blicken stirrade åt hans håll helt rosenrasande, nästan så det brann i dem. ” Du slog mig inte mot mitt främsta vapen.” Orden var som ett väsande, hon var inte ens säker om han hörde dem för det var inte menat för hans öron. Svärdet var hennes vapen när förstörelse inte önskades men annars var det elden från hennes lungor som alla skulle frukta. Hon hade aldrig trott att något kunde hålla henne från att skifta, vilket blev hennes fall. Hon förlitade sig på det hon kände till, försökte inte se det oförutsägbara.

När han fortsatte framåt till ett bås och verkade prata med någon blev hon direkt nyfiken på vem det kunde vara. Hade han en till med sig som väntat utifall något hade hänt? När två välbekanta ansikten klev ut ur boxen kunde hon inget annat än att tappa hakan då skammen lös om deras ansikten. Hon var inte bekant med intima akter men hon var inte heller helt bakom flötet och detta stod tydligt vad de faktiskt hade gjort. ”Ni måste skämta med mig?!” Hon önskade verkligen att marken under henne öppnades upp och slukade henne hel för detta var ju pinsamt på fler än en nivå. ” Er herre är död, jag blir kidnappad medan ni är ute i stallet och roar er!?” Hela situationen var så fruktansvärt konstig att hon slog sin ena näve i boxväggen som fick en av hästarna att skrämt hoppa till. Detta måste vara en dröm för inget av detta kan vara sant! Mr Heinstworth hade anställt de mest kapabla människor i området och detta var vad han fått? Hon själv ska dock inte säga något då hon själv stod här med handbojor på sig.

Det var inte förrän båda människorna försvunnit ut ur stallet som hon började gå till sin häst för att irriterat klappa dess mule. Hans ord fick henne dock att smått rycka till för även om hon inte ville offra sina bekanta till döden så hade det givit henne en chans om vakterna kom beredda och försökte hjälpa henne. Kanske kunde de få omkull honom och få tag på nyckeln? Det var ju tre mot en så chansen var större än om hon följde villigt med. Hon hade faktiskt inte ens tänkt den tanken förrän han nämnt den. ”Du är mig full av dig själv om du tror att du vinner tre mot en. Den oddsen är till min fördel. Större fördel än vad jag kommer kunna få på hela resan.” Trots att orden tydde på motstånd öppnade hon ändå boxen och gick in till sin vita vän som glatt väntade på att bli kliad. Av ren vana strök hon sin hand över halsen och till skuldran som hon vant kliade. ” Du tog dem med hjälp av överraskning som vapen, denna gång blir det inte lika lätt.” Ändå gick hon ut ur boxen och hämtade en sadel som hon lade på sin väns rygg efter att hon sett att pälsen var ren från smuts. De hade blivit borstade åtminstone innan drängen haft sitt roliga. ” Men de är trots allt vänner till mig. Jag är inte så självisk att jag vill ens vill riskera deras liv för min egen frihet.” Allt var så mycket besvärligare med dessa handbojor. De slöade ned henne på så många vis men det var bara att vänja sig. Dessa skulle troligen sitta på i flertal dagar innan det ens fanns en chans att komma loss. Tränset gick åtminstone på smidigt och snart ledde hon ut hästen på stallgången som nu trampade ivrigt under sig. Den hade inte förstått faran den bestod i utan var bara ivrig att få sträcka på sina ben.

Det fanns en viss sanning i hans ord men han antog också att hans arbetsgivare var otroligt smart och kunnig vilket inte alls behövde vara sanningen. Någon valde just honom, ja, någon trodde på hans skicklighet men det gav honom inte ens vinst på automatik för det fanns en sak han inte visste, en detalj som otroligt enkelt kunnat kosta hans liv. Arbetsgivaren hade kanske känt till hennes stolthet och räknat med detta men han visste inte vem hon var, vad hon verkligen var kapabel till. Då skulle han inte ha låtit henne leva. Hon sneglade lite mot honom där han knöt fast kistan på den svarta hingsten som tillhörde hennes vän. Något bekant kom med på denna tur, något som kanske kunde lunga henne lite i hela denna situation. Hans ord slutade dock inte att krypa sig in, slutade inte kräla sig in under hennes hud i ett försök att sakta putta henne över kanten tills hon inte längre kunde hålla tillbaka. Hur kunde en man lyckas peta på alla de ömma punkter under en sådan kort tid? Det var galet hur alltid hans ord hittade exakt rätt ställe att köra in dolken på, skada där det gjorde som mest ont. Hon ville dock inte låta honom vinna i allt utan fokuserade på hästen och låtsades som om något väldigt intressant fanns på hästens sadel. Käkarna var spända likt en pilbåge i ett försök att hålla tungan still. När han kom närmare började varje muskel i hennes kropp att spännas i takt med avståndet som minskade emellan dem. När han sträckte över sin vattenpung tog det henne några sekunder av övervägning innan hon lyssnade och tog emot den. Började sakta låta vattnet fukta hennes strupe men hon hann inte dricka långt förrän hans nästa ord fick henne att sätta i halsen. Hon var tvungen att hosta lite lätt men något mörkt lade sig över hennes ansikte.

Utan förvarning slängde hon pungen mot honom med en väldig kraft. Den var öppen där vattnet välde ut mot honom. Flaskan hann knappt lämna hennes hand innan hennes ben med en väldig fart sattes av mot honom. Första reaktion var att dra sitt svärd men tydligen hade hans ord tagit mer plats i hennes sinne än hon önskade erkänna. Istället använde hon sina nävar och lät sin första motas med en kraft mot hans mage, hon hade lärt sig att hans ansikte var att glömma på grund av masken. Hon hoppade sedan till, lät sitt ben svingas mot hans sida i ett försök att få in någon träff mot hans kropp. Det stod klart att hon troligen inte skulle vinna men han skulle allt få äta upp sina ord. ” Du kommer hit, mördar min vän, tillfångatar mig. Förolämpar mig på alla sätt du kan, pratar som om jag inte ens vet vilka som är mina vänner eller inte och försöker sen att genom skuld få mig på knä och be om ursäkt för något sådant?” Orden var mer i ett ursinnigt morrande där hon stod. Lät en näve igen vina mot honom.

• This reply was modified 2 år, 8 månader sedan by Beckan92.

När han fick tag om hennes ben spände hon musklerna hårt för att vara beredd när han skulle få omkull henne. Dock så höll han henne stadigt kvar med hennes blick spänd på honom. Lite nöjd var hon att han fick ta ena knytnäven men hon hade önskat så mycket mer. Hans hand klappandes mot hennes innerlår fick käkarna att spännas men orden ignorerade hon nästan helt. Han hade inte fel på ett sätt men samtidigt antog han hela tiden att hon var en människa, i detta fallet rätt irriterande även om det fyllde sitt syfte väl.

När han väl puttade henne bakåt var hon beredd och lutade sig helt bakåt för att låta sina händer ta emot och skjuta henne upp i en bakåtvolt så hon kunde smidigt landa på benen igen. Hon rörde sig bara mot sin häst, som om detta inte ens har skett. Hon rättade till det sista på sin häst men sneglade smått bakåt mot honom. ” Jag har levt ett skyddat liv, men det var inte här och mycket har hänt sedan dess. Tro inte att du vet vem jag är när du otroligt uppenbart lever i det mörka kring detta uppdrag. Din arbetsgivare har inte ens sagt hälften till det hela, något jag tackar honom otroligt mycket för. ” Hon ville ge honom en liten, liten anledning att börja misstro sin arbetsgivare. Sakta bygga upp misstankar och mörka tankar hos mannen. Om detta skulle fungera hade hon absolut ingen aning om men oavsett hade han bara något att förlora på det.

Hon tog med sin häst ut och hoppade bara vant upp på dess rygg medan hennes hand smekte dess muskulösa hals med lugna rörelser. Såg sig smått omkring på gården och än verkade inga vakter synas till. ” Så, vart önskar du föra oss?”

Vid hans ord vart de skulle började hon direkt mana hästen framåt i skritt åt det håll hon visste byn låg åt. Hon hade stenkoll på denna omgivning och hade patrullerat det otaliga gånger. Hon hade koll på byn även om hon inte tillbringat tid i den, hade bara studerat på avstånd. Det var absolut en bit att rida men kunde de hålla takten var inget omöjligt. Dessa hästar hade bra stamina så de behövde inte vänta länge förrän de kunde ta sig fram i galopp. Skritten behövdes oftast först för att deras stela muskler inte ska riskera att gå sönder.

Även om det stod ganska klart hur mycket information Micolas haft innan han kom hit irriterade det henne ännu mer när han faktiskt nämnde det. Hur i hela världen kan någon fått tag på sådan information utan att någon i huset märkt det alls? De hade varit helt osynliga och de folket som var utvalt hade blivit specialrekryterade. Det gnagde verkligen på henne i bakhuvud som en envis sten i skon. Micolas hade inte fått all information men hans jävla uppmärksamhet på detaljer och omgivning gjorde honom otroligt farlig och skarp. Han hade inte varit helt fel ute med sin analys, var väldigt logisk även om den inte var helt sann. Hennes blod var mäktigare än en magikers och betydligt mycket äldre men en rysning rann nerför hennes ryggrad bara på tanken av det han faktiskt sagt. Där hade han nog inte varit helt ute och cyklat, de ville troligen åt hennes blod på ett eller ett annat sätt.

” Jag måste tyvärr erkänna att jag förstår varför dem kan ha valt dig. Du är långt ifrån en vanlig man och är otroligt skicklig i ditt arbete. Det du dock ska ha klart för dig att dina antaganden om mig och min bakgrund inte är något som du ska yppa högt. Det finns ingen sanning där bakom och din resa kommer bli betydligt mycket obekvämare om du envisas att prata om den. Vem mina vänner är, vad jag vet och kan, vilka som jag är lojala mot eller inte, det du tror dig veta är baserad på en falsk information.” Något mörkt låg över hennes blick när hon tittade mot honom då hon inte hade tagit lätt på de knivskarpa ord han yttrat i stallet. Vakterna hade varit henne vänner, inte av den anledningen av det han trodde för de var betalda och de skulle lämna hennes sida när betalningen tog slut, men det fanns saker där bakom som knappt adelsmannen visste om. Det kunde säkert jämföras med vänskap på stridsfältet men hon har stött på människor och har lärt sig vad vänskap är, men även vad vänskap inte är. Hon har levt skyddad och tryggt men det menades att hon inte var helt oerfaren i detta. Kärlek, ja den kunde han säga mycket om, där var hon helt oerfaren på alla nivåer som fanns. Hon hade kunskap och teori om ämnet men aldrig upplevt något själv.

Fåglarnas kvittrande i skogen gjorde henne lite lättare i sinnet då skogen alltid hade varit en avkopplande plats för henne, speciellt på en hästrygg och speciellt när solen sken varmt på himlen. Hon väntade inte på att fråga, visste att han ändå önskade att komma fram i tid och därför manade hon nu på sin häst till en enklare galopp men tittade bakåt för att se om han kunde följa efter. Hon hade aldrig ridit med någon som haft en kista släpandes bakom sig. Hon var beredd att stanna snabbt utifall det inte gick. Hon hade ingen lust att slitas av hästen på grund av handbojorna.

Hon lät sin häst ta några extra galoppsteg innan hon vände tillbaka och galopperade tillbaka tills hon kom till hans sida och saktade av till skritt. Hon följde efter honom nu och sneglade bakåt på kistan som skramlade bakom hästen. Förvånansvärt obrydd verkade hästen vara av hela situationen medan hennes egna var mer på spänn. Han hade helt rätt i det han sade så förhoppningsvis skulle han inte försöka rätta henne framöver vilket var en lättnad. Det hade stuckit av någon anledning hårt i hennes sida när han yttrat dem orden, varför visste hon egentligen inte. ” Du pratar som om jag kommer återfå min frihet. Jag kan lova dig att han aldrig kommer frivilligt släppa mig ur dessa. Skulle jag komma loss är han död innan ordet hjälp hinner komma ur hans strupe.” Det skulle finnas en gigantisk drake framför honom då som skulle sluka honom hel. Nej hennes frihet skulle inte komma i slutet av denna tunnel, inte av att mannen släpper henne fri i alla fall.

Hans komplimang fick det att dra något i hennes mungipa medan hon sneglade ned på sina handklovar. ” Åh låt mig komma ur dessa så kan jag visa dig exakt hur duktig jag kan vara. Lovar dig att du verkligen inte kommer bli besviken.” Hon sneglade lite på honom medan orden var lite lätt retsamma, samtidigt ack så lockande. Han hade säkert inte sett en levande drake så besviken var något han verkligen inte skulle bli. ” Vad var det du kastade upp i luften förresten?” Kom hon snabbt på. Då hon galopperat hade hon lagt märket till att han slängt upp något men hon hann aldrig på vad det egentligen var. Tanken på att bry sig hade inte heller riktigt kommit upp på direkten förrän nu. Kanske hade han lite hemligheter hon kunde lära sig av? ” Det är några ord förresten som gnagt inuti mig. Du verkar vara anställd av mannen. Så fort du levererat mig och fått betalningen, är du fri att bli anställd av någon annan då? Vem som helst?” När hon yttrade orden lät allt så sjukt men han hade faktiskt hintat att det inte fanns någon lojalitet gentemot sin arbetsgivare mer än mot betalningen. Kanske fanns det ett hål ut ur denna situation? Hon hade inte riktigt förstått

Han hade rätt till en viss del men frihet kunde betyda många saker. Vissa priser skulle innebära att byta till frihet för en annan frihet. Hon kunde vara fri från bojor men det skulle kosta henne något annat som att vara lojal och lydig, det var en slags frihet hon heller inte ville bli av med. Hon fick bita sig hårt i tungan för att inte säga för mycket om bojorna och om att slåss. Visste om hon slogs bättre fanns det en större chans men hennes största möjlighet var om hon kunde bli en drake. Fanns inte mycket som kunde stoppa henne då precis.

Hans nästa ord fick dock ett hopp att tändas i hennes hjärta. Det tog till och med ett extra slag medan hon noga tänkte på dem. Om det var ett rätt pris han ville ha skulle detta troligen inte vara omöjligt på någon nivå. Dock ville hon veta att det skulle gå innan hela hennes hand skulle visas för honom. ” så om jag förstår det rätt. Du tror att jag inte kan betala, men om jag faktiskt skulle kunna lyckas, finns det en möjlighet för dig att i slutändan hjälpa mig efter att du levererat mig till mannen?” Hon sneglade mot honom lite försiktigt, nästan hoppfullt då hon aldrig tidigare kunnat tro detta som ens en möjlighet. Denna man var verkligen något speciellt och hon visste inte om han var fascinerande eller läskig.  Han verkade gå enbart på betalning vilket kunde vara otroligt farligt för den som anställde honom. Micolas kunde alltså vända ganska fort om ett bättre erbjudande kom upp. ” Och vad skulle det kosta att du tränar mig?” Hon ville egentligen inte erkänna att hon behövde träning, speciellt inte av honom. Övermodig kanske hon tillhörde men korkad var nog inte ett ord som beskrev henne. Han hade haft rätt, hade hon haft ännu bättre träning skulle hon inte ha suttit här och han verkade mer än kapabel att lära henne något. Skulle de ändå rida ett tag kunde hon lika gärna utnyttja honom. Vem vet, kanske kunde en chans till flykt ges under träningen? Kanske var det han i slutändan som var övermodig? Konstig situation var minst sagt en bra beskrivning på detta. Konstig man kunde nog också stämma in. Han hade gjort hemska saker men pratade som om de lika gärna kunde ha varit på en skogsutflykt i det fina vädret. Han behandlade henne inte heller som en fånge då han kunde prata med henne, ge henne detaljer om allt och lät henne till och med rida själv. Inte konstigt att både känslor och tankar stormade runt i hennes kropp, gick ju inte att få grepp om allt. Hon vandrade hela tiden mellan sorg, desperation, ilska och hopp. Kunde tro att hon hade gigantiska humörsvängningar på grund av sin månad.