Vandra i skogen var som han sade inget dåligt, hade dock troligen varit ännu bättre om han inte varit skadad och hon inte helt utsliten. Pratet var ett sätt för henne att hålla känslan av utmattning borta med Mico verkade mer trivas med tystnaden till och från. Han gav henne mer information om stenen som var intressant och han verkade lite på denna tant rätt mycket men var inte så konstigt. Tapara hade fått samma känsla om henne.

När han nämnde om ärlighet spände hon dock både sina öron och sinne men försökte inte se allt för nyfiken och ivrig ut. Hon följde efter honom då han avvek lite inåt i skogen medan orden bearbetade i hennes huvud. Hon var tyst hela tiden med blicken framåt för att inte ge honom för mycket information om vad som faktiskt fanns i hennes tankar. “När du fått informationen, hade en drake varit nyttig som hjälp på din resa?” Orden var rätt svaga, som om frågan nästan varit mer ställd till henne själv en Mico. Hon började inse allt mer att hon faktiskt inte ville ha svar på frågan, att hon absolut inte borde ha ställt den.

Hon kunde höra vatten porla längre fram och för att inte behöva höra hans svar började hon jogga framåt över mossan och rötter för att snart komma fram till en mindre flod. Hon studerade åt vilket håll floden rann åt och försökte få ledtrådar om en sjö kunde ligga i närheten. Hennes arm lades dock under tiden mot en trädstam så kroppen kunde få vila sig under tiden. Varje muskel kände sig som bly för stunden men hon ville inte vila riktigt än. De hade en distans de behövde ta sig framåt på. Hon kunde vila senare och förhoppningsvis kunde ett bad hjälpa henne lite.

“Tror du att en sjö ligger tillräckligt nära eller ska vi ta oss lite längre upp på floden och sedan hoppa i? ” Hon vände blicken tillbaka mot honom och log lite försiktigt medan hans ord fortfarande gnagde lite i bakhuvudet. Han hade alltså någon slags familj kvar och en syster han verkade bry sig väldigt mycket om. Hon tänkte inte begära mer information, var redan tacksam för den han hade delat med sig av och när han var redo kanske hon kunde få lite mer. Mico visste ju redan rätt mycket om henne nu, absolut mer än han borde på alla fronter. Han hade dock sträckt ut en hand och försökt jämna ut den marken mellan dem. Det som gav henne lite mer trygghet i det hela var att när Mico väl fått informationen så kunde arbetsgivaren inte ta den ifrån honom. Mico kunde verkligen hjälpa henne sen utan att riskera att bli av med ett föremål. Kunde hon även övertyga honom i senare skede om att hon kunde hjälpa honom hitta det han sökte, ja då kunde hon lita ännu mer på honom. Visst hon stod inte hör om det inte hade funnit tillit men självklart fanns en oro att han faktiskt inte skulle hjälpa henne efter att allt detta var över. Han visade dock mer och mer att han verkade vara en man som stod för sitt ord.

” Så tantharem kommer alltså efter du räddat dagen och hjälpt din syster?” Flinade hon sedan till från ingenstans och försökte få stämningen mer lättsamt igen. Tanken dock på honom bland andra kvinnor, hans händer över deras kroppar fick något surt att klumpa ihop hennes mage och bara tanken fick henne att grimarsera. Varför kom tankarna upp om att det var tanterna som hade dragit vinstlotten för att de fick spendera natten med Mico? ” visst kanske något många män strävar efter men tycker synd om tanterna.” Hon gjorde ett tappert försök att få bort bilderna ur sitt huvud och lät sin blick fokusera på vattnet.

När de började röra sig efter floden följde hon ivrigt efter och hoppades att det inte skulle dröja länge för de båda behövde desperat ett bad, syntes på dem båda. När han pratar kunde hon inte hålla tillbaka det leendet som verkade komma naturligare och naturligare i hans närhet. Det var konstigt hur olika människor kunde få henne att agera så annorlunda. Med hennes tidigare vän så var allt mer allvarligt, seriöst och lärande. Med Mico där det egentligen skulle vara hårdhet och jobbigt så kände hon alltid att leendet låg nära till hands, hon gillade verkligen de konversationer de hade gemensamt. Det kändes så lättsamt.

“Du siktar för lågt Mico. Varför välja när du kunde ha båda? Tänk dig. Ut och slåss mot monster, rädda dagen och sen komma hem till bekvämligheten gör att vila upp. Sen göra allt om igen! Tror dem i Harem ändå behöver lite ledighet från dig. Du hade säkert retat gallfebern ur dem.” Hon flinade brett och skulle precis fortsätta prata innan hon kunde se lite längre fram det de faktiskt letat efter. Utan att vänta började hon direkt springa mot den ljuvliga sikten av en liten sjö mitt i skogens famn. Den var vacker med solens strålar mot sig, en riktig idyll! Väl vid kanten slängde hon bara av sig kläderna. Mico hade sett hennes djupaste innerst, om han fick se lite hud från hennes rygg brydde hon sig inte längre om. Trots allt hade de ju konstaterat att det var tanter han gillade. Hon stannade inte ens upp för att känna på vattnet utan dök direkt i. Vattnet som slog emot hennes kropp var kallare än väntat men väldigt uppfriskande. Hon simmade under vattnet en bit ut innan hennes huvud kom upp mot ytan igen. Hon drog tillbaka sitt hår från ansiktet och nästan sken upp från att bli ren igen!

“Detta är gudomligt! Du får skynda dig i.” Hon försökte att inte göra det uppenbart men hon höll verkligen koll på honom nu. Hur skulle han egentligen göra med masken? Skulle han vara den envisa jäveln och ha den kvar eller skulle detta vara den dagen hon fick se den man som fångat hennes hjärta. På ett sätt så behövde hon inte längre se honom, utseendet skulle inte ändra något men samtidigt gnagde det henne att hon bara kunde koppla honom till masken, inte vem han egentligen var. Vad som fick honom att le, om han gjorde något speciellt när någon retade honom, etc. Fanns så mycket hon ville veta om honom.

Segare person att hoppa i vattnet fick hon allt leta efter. Medan hon simmade runt med ett öga på honom klädde han av sig varsamt men då han verkade vara klar och började röra sig mot vattnet kunde hon inte hålla sig för skratt. ” Ditt ansikte måste vara gjort av guld eller något. Jag har blottat mig på alla sätt som det går, du står helt näck framför mig och det ända du vägrar ta bort är din mask.” Hon fortsatte skratta högt med en viss klang i sin röst. Han var verkligen hopplös på vissa nivåer när han envisades så otroligt med denna förbannade mask. ” Jag vet verkligen inte vad du tror jag kan göra när du tar av din mask. Jag har redan din doft och kan hitta dig lättare genom den när jag är drake.” Hon förde ett pekfinger mot sin näsa och nuddade vid den lätt men började simma närmre mot honom. Han verkade rätt obekväm i denna situation och hon tänkte inte låta honom komma lätt undan. Hans kropp hade hon diskret tagit in men hon ville inte vara oförskämd och stirra även om han inte verkade speciellt brydd av sig. Vilken oerhört märklig man han var egentligen. Vad var det han dolde under sin mask som han så desperat försökte dölja? Detta gjorde ju henne självklart oerhört mer nyfiken och tänkte inte ge sig så lätt när chansen väl fanns. Något lömskt låg i hennes blick när hon tog sig närmare och utan att riktigt tänka sig för klev hon upp ur vattnet för att hamna framför honom med blicken studerande på den där jävla masken. ” Nu har jag väntat tålmodigt nog!” Hon var snabb på sina fötter och försökte komma runt honom något för att komma åt remmarna i bak. Hon hade lärt sig att masken satt bra till och att den inte bara kunde ryckas av vilket syntes nu när inte mycket dolde sig under kläder och hattar. Han hade faktiskt en lovande figur och utseende, nu ville hon se om allt hängde ihop eller vad som egentligen skrämde honom så. ” Jag lovar att inte skratta eller säga något.” Hon fortsatte röra sig över marken, visste att han skulle försökte streta emot men han skulle åtminstone inte få det lätt. Hon behövde dock hoppa till ibland för att försöka nå då han var lite längre än henne.

Mico verkade inte bli arg över hennes försök utan bjöd faktiskt lite in till det. Var rätt roligt att få fokusera på något annat med en viss utmaning sol hade en belöning i slutet. Dock när han lyckades få ned henne i vattnet såg hon upp mot honom med den där lömska blicken och var rätt fort uppe på fötterna vid honom igen. “Åh ska du vara så, den leken kak jag också.” Mönstret från hennes rörelser ändrade sig till mer ett fokus. Hon log fortfarande stort och skrattade till ibland då det fortfarande var mer en lek men rörelserna var mer kalkylerade nu. Han var troligen betydligt skickligare än henne i långa loppet men hon var också envis.

Hon lyckades slå undan hans armar för att ta två snabba steg framåt så hon kom väldigt nära inpå, deras kroppar nästan pressades mot varandra så han inte längre kunde fly undan lika lätt. Hennes blick såg upp på masken. “Den ska av.” Hon lyfte sin ena arm men var beredd på att han skulle greppa den. Tänkte slå undan den med sin andra hand.

Han skulle verkligen inte göra det lätt för henne på någon nivå. Hon behövde verkligen anstränga sig mer än hon förväntat sig. Detta stod klart när hon åter låg i vattnet med blicken upp mot honom. En liten låga började tändas i hennes blick, den gick från retsam till mer bestämd och hungrig. Hon tog sig upp på fötterna igen och följde honom med blicken där han rörde sig i vattnet, trots att det troligen fanns annat många andra önskat från honom i denna situation fanns bara en sak i Tapars huvud. Hon hade helt glömt bort att de var helt nakna.

Sakta rörde hon sig framåt igen men var nu mer avvaktande och försökte tänka ut hur hon skulle ta sig framåt. Hon verkade inte kunna vinna mot honom i ren strid, hon behövde överraska honom mer. Använda sina sinnen som var skarpare än hans. Utan förvarning lät hon eld lämna hennes mun. Riktad mot vattnet som direkt skapade en tjock dimma runt dem. Han skulle ha svårare att se medan hon kunde höra och se väldigt bra. Direkt rörde hon sig framåt och försökte komma upp bakom honom. Hennes rörelser var snabbare och mer bestämda men hon höll fortfarande igen något. Han hade nyligen skadat sig och hon ville inte vara den som gjorde honom illa.

Denna gång försökte hon mer få fast honom, använda sin styrka mot hans och se hur han svarade. Skulle hon få tag på honom skulle han äntligen få börja kämpa lite.

Vilken annan som helst hade nog behövt ge upp för länge sedan så hur kom det sig att han hela tiden kunde ta sig ur situationerna som var till hans nackdel? Hon var imponerad när han lyckades få tag på henne och drog ned dem under vattnet. Fick henne att svälja troligen mer vatten än luft. Hon behövde göra ett val, tävla om vem som kunde hålla andan längre eller dra sig undan. Då hon aldrig riktigt hann fånga luft i sina lungor och vattnet var inte sitt sanna medium började hon lirka sig ur och ta sig upp till ytan igen. Använde sin styrka för att skapa lite avstånd mellan dem så han inte skulle kunna få övertaget mer.

Väl uppe vid ytan hade ångan redan lagt sig så den kunde hon inte använda sig av igen. Hon tog sig dock mot honom igen. Väntade tills han kom upp till ytan för att sedan röra sig som om hon åter försökte greppa tag i honom. Hennes rörelser tvingade honom att backa upp mer till lite grundare vatten om han inte ville råka få känna på hennes styrka. Denna gång använde hon sig av elden för att lite skrämma honom, lät den nästan smeka hans sida medan hon använde detta för att parera honom. Dock så började hon inse att det fanns inte mycket hon kunde vinna i utan att behöva förvandla sig helt. Hon gjorde därför något som hon nu lärt hos honom. Hur han hela tiden reagerat på hennes rörelser. Hon lyckades få tag på hans varsina handled men denna gång tänkte hon vara steget före. Alla andra gånger hade han använt sina fötter och ben för att ta sig ur detta men hon passade på när han skulle röra sig och med hela sin tyngd lutade hon sig bakåt så att hennes kropp föll bakåt och slog ned i marken under henne. Var bara lite vatten som tagit emot henne. Tapara hade hela tiden hållit ett stadigt grepp om honom för att försöka tvinga med honom i fallet. Han skulle dock hamna ovanpå henne men ingen av dem skulle egentligen kunna göra något. Han skulle vara ovanpå henne men hon skulle kunna hålla i honom. “Du vinner.” Var dock hennes ord där hon låg med blicken intensiv på masken ovanför sig.

Nog hade han vunnit, på fler nivåer än han troligen visste. Hon hade aldrig lyckats få av hans mask, där var en vinst men han hade även fått hennes hjärta att bulta hårt i hennes bröstkorg när han var ovanpå henne, en annan bitter seger. När resan hade börjat var målet att få honom på fall men allt hade slutat helt annorlunda, för annorlunda. Den leken hon skapat i hemlighet hade han även vunnit. Han hade även lyckats ta henne så här långt på resan, ja varje sak han gjorde verkade det som om han vann. Hon nämnde dock inget av detta utan log stort för att dölja sina tankar. “Målet var att få av masken, jag har ju uppenbart inte lyckats.” Hon släppte honom inte, ville ha honom nära sig bara för ens en liten stund till. Detta skulle snart försvinna, det roliga dem haft, det lilla intima och det skulle sedan ersättas av allvarlighet och i slutändan hemskheter. Hon ville krama ut detta lite mer.

När han frågade vad han vunnit så kunde hon inte riktigt svara för vinsten var ändå inget han önskade. ” vinsten är att ditt ego får växa ännu mer.” Svarade hon tillslut retsamt men förde ändå hans ena hand och placerade den på hennes bröstkorg, mellan hennes bröst där det så tydligen kunde kännas hur hårt hjärtat slog. Inte utav ansträngning utan av hans närhet. Han var envis med sin mask, hon var envis att aldrig säga orden även om handlingen i sig kanske sade mer.

Hennes dåliga vana var dock att hon aldrig ville ge honom chansen att svara, aldrig ge honom chansen att neka. Hon började därför slingra sig undan så hon kom upp fötterna igen.

Hon hade aldrig förväntat sig något, kanske just det som var hennes brist. Hon hade kunnat ta allt från dem flesta men hade inte ens försökt. Hon var den som mer gav än tog och hur mycket hon verkade försöka så föll hon alltid vid mållinjen. Hon drog sin hand genom sitt blöta hår med ryggen mot honom när han pratade, ville inte att han skulle se hennes ansikte, se de känslor som skrek så tydligt. Till skillnad från honom hade hon inget att gömma sig bakom, kunde inte även om hon försökt så desperat.

Hans ord fick henne dock att rycka till, hon vågade nästan inte tro sina tankar, som om hon missförstått honom helt. Ändå vände hon sig om och tog något steg fram för att huka sig framför. “För mig är masken du men masken håller även undan vem du egentligen är. Jag skrattar, ler, gråter och allt jag undrar är vad du egentligen känner. För mig spelar det ingen roll hur du ser ut, jag vill bara så desperat känna vem du egentligen är för masken är i slutändan ett skydd.” Hon sträckte otroligt försiktigt fram sin hand, lät honom stoppa allt om han ville. Lät sin hand först lägga sig mot hans hals och smekte sig upp till masken innan hon tillslut tog av den. “För jag vill veta vem exakt som stal mitt hjärta ” Hon studerade hans drag, försökte se vem Mico egentligen var medan hennes hand sakta strök sig efter hans konturer. Så varsamt, så ömt som om hon var rädd att hon snart skulle vakna upp. Hon höll hans blick i sin innan hon tillslut ställde sig upp. Även om hennes blick sagt så mycket mer, önskat så mycket mer hade hon redan gått över en stor gräns och ville inte att han skulle ångra sig. Hon log varmt mot honom. ” synd på ett sätt att du behövt gå igenom allt, att masken blev din trygghet. Ändå är jag tacksam för det gjorde att jag fick träffa dig.” Hon sträckte ut sin arm för att hjälpa honom upp på fötterna igen.

Hon kände sig lite illa till mods över de ord hon sagt hos tanten. Tänk om han tagit illa upp där? Hans ansikte var inte det folk kallade vackert men vad var skönhet egentligen? Hon hade aldrig dragits till de män som stoltserat med sitt yttre, det hade bara fått henne att vända bort blicken och titta på något mer intressant, som exempelvis hästen de red. Mico däremot fångade hennes blick, fick henne svårt att slita sig för han visade henne något sårbart, något jobbigt som bar betydligt mycket vackrare. “Du har rätt att ansiktet är bara en annan slags mask men då du alltid verkade stå för dina ord fick jag en känsla av att ditt ansikte var lika ärligt. Jag kunde absolut ha fel, jag börjat bli van att ha det i ditt sällskap.” Hon log brett och genuint, ett leende som inte prydde hennes läppar speciellt ofta. “Jag är så glad att jag fick se ditt leende.” Hon tänkte inte fråga vad sin faktiskt hänt honom men skadorna påminde lite om en eld som träffat honom. Tänk om en annan drake gjort detta?

Hon var tacksam för det han gjort, fick henne att våga hoppas mer på det löfte han lovat. “Du kommer hjälpa mig fri sen? Du kommer inte lämna mig?” Hon var skör i rösten. Hade inte riktigt vågat fråga men om hon inte kunde lita på honom nu. När skulle hon någonsin i så fall kunna göra det? Om de inte båda kunde lita på varandras ord, så fanns det nog inget som kunde ändra det. Ingen annan hade kommit henne så här nära, ingen hade fått sett hennes inre och hennes nakna yttre. Han var verkligen den första och det var väl just därför hon var så förvirrad. “Jag är så rädd att du kommer ta det du kom dit för och lämna mig bakom dig.” Hon lade armarna lite om sin kropp, som att försöka hålla sin rädsla på plats.

Han pratade både frivilligt och mer detaljerat en hon trott, han försäkrade henne om sitt förflutna om det han bar på och hon kunde inget annat än att möta hans blick och lyssna. Hans liv var fascinerande på så många sätt. Många hade nog fallit för den tuffheten som det kom med att jaga monster men Tapara föll för den insikten han hade, den förståelsen och lärdomen han tog med sig. “Du är verkligen helt fantastisk.” Var nog det ända hon kunde få ur sig för det var han verkligen. Han hade gått igenom troligen helvetet själv och kommit ut om ännu starkare, han hade gjort saker som troligen hade knäckt henne totalt och ändå satt han här och delade med sig om dem.

När han sedan började berätta om henne, om att han ville ha med henne började något smärtsamt men ändå lättat sprida sig över hennes ansikte. Läpparna log men det var för att hålla något tillbaka djupt där inne från att komma fram. Hon rörde sig sakta upp ur vattnet för att sätta sig bredvid honom. Låta sitt huvud sakta luta mot hans axel medan hon slöt sina ögon. ” Om du lyckas få mig att ledsna efter att ha bankat mitt ansikte gult och blått, hällt vatten otaliga gånger på mig, fått min kropp att flyga genom skogen, alltid ha så förbannat rätt, ja då blir jag mäktigt imponerad. ” Hon skrattade milt men något ömt låg ändå i rösten. Inte samma retsamt som tidigare. Han hade inte bett den mäktiga draken följa med, han hade till och med förklarat att det var just henne han önskade med sig efter allt detta. Hennes hjärta kunde knappt slå hårdare i hennes bröst på grund av den tanken. “Jag menar det jag sade. Du har mitt hjärta och det är ditt tills du inte längre vill ha det.” Allt som har hänt, allt som bar sagts började nu skölja över henne och den trötthet hon kände tidigare gjorde det nästan omöjligt att hålla henne kvar vid medvetandet. Hon ville dock inte vila än, hon ville njuta av studen, bevara den i sitt hjärta.

“Du lyckas även tömma mig på all energi jag har. Jag är helt slut. ” mumlade hon tyst fram men verkade inte somna än. Satt bara lutandes med sitt huvud mot hans axel.