Det var redan försent. Han hade den redan i sin ägo vare sig han visste vad han skulle göra eller inte. Hade hon kunnat hejda det hade hon gjort det för länge sedan men alla gränser hade hon klivit över. Nu satt hon här vid hans sida med huvudet mot hans axel och ville inget annat än att få vara honom nära. Dock visste hon att han inte besvarade hennes känslor rakt av, han önskade ha med henne framöver men det var inte exakt samma. Hon tänkte inte vara girig och begära mer utan var nu väldigt nöjd med att ha något att se fram emot. De behövde vara se till att hon faktiskt blev fri efter allt detta, var ju ingen självklarhet att Mico skulle lyckas även om hon trodde på hans talanger.

“Min svaghet är att om jag ändrar form och i min mänskliga form använder eld så tömmer de väldigt mycket av min energi. Som drake orkar jag otroligt mycket mer men som människa krävs det mer. Hjälper absolut inte att slåss i vattnet.” Orden var tystare denna gång som om drömmarnas land sakta kallade på henne. ” Då litar jag på att du håller mig säker från alla vilddjur.” Log hon medan ögonen slöts, andningen blev tyngre tills hon inte längre kunde hålla sig vaken. En tung trött slöja låg över henne och hon var så slut att inte ens drömmar höll henne sällskap när hon somnade, bara ett svart mörker. Det hade hänt lite för mycket på väldigt kort tid för att hon skulle ha orken kvar, att Mico höll sig vaken var ett under även om han inte förvandlat sig emellan något.

Hon sov tungt och det tog henne flera timmar innan hennes ögonlock började sakta öppnas. Hennes kropp hade nu börjat bli kall då solens varma strålar inte riktigt nådde över trädtopparna. Hon satte sig upp och såg sig lite omkring tills blicken fastnade på Mico. Det krävdes faktiskt några sekunder av studerande för att faktiskt förstå att han sov. “Du till och med sover konstigt” mumlade hon fram med ett roat leende på sina läppar innan hon tillslut ställde sig upp trots att de stela musklerna protesterade hårt. Hon kunde hitta sina kläder tvättade och torkade vilker gav henne ett tacksamt leende medan hon smått blickade tillbaka mot Mico. Tyst började hon klä på sig sina kläder innan hon vandrade lite djupare in skogen, plockade upp några småstenar på vägen medan hon sökte med sin blick. Rörelserna var tysta och långsamma när hon rörde sig framåt. Efter ett litet tag hittade hon bytet som blicken intensivt letat efter. En liten kanin satt och åt vid en trädstam. Tapara gjorde sig beredd med en av de små stenarna i handen. Hon kunde kasta den tillräckligt hårt för att få kaninen att svimma till om den träffade huvudet. När väl kastet kom svor hon till då den missade kaninen och fick den att springa iväg. Styrka hade hon men precisionen verkade så där. Hon gav dock inte upp utan fortsatte framåt tills hon hittade ett nytt byte. Denna gång lyckades hon faktiskt träffa huvudet och sprang fort fram för att bryta nacken av den stackars kaninen. Nöjt började hon röra sig tillbaka och samlade på sig lite torra kvistar som skulle räcka till en liten eld.

Väl tillbaka jobbade hon flitigt med att sätta upp elden och använde sina krafter för att tända den. Hon behövde dock hjälp med kaninen då hon inte ägde en kniv och gick därför fram till Mico för att lägga sin hand mot hans axel. “Jag fick tag på kött men skulle behöva hjälp att göra iordning den.” Rösten var mjuk då hon hade lite skuldkänslor av att behöva väcka honom. Dock skrek hennes mage av hunger och hans var nog minst likadan.

“Om det blir en molnig natt skulle vi faktiskt kunna flyga en bit, jag känner att desto fortare vi kommer fram desto fortare kan vi fokusera på det som är viktigt.” Han hade ju trotts allt ett huvudmål med allt detta som hon ville hjälpa honom med.

Hans öga eller vad det var som återvände till honom fascinerade alltid henne. Lite längre fram skulle hon fråga vad det egentligen var och hur det exakt fungerade men för stunden var hon lite för trött för att orka med extra information. Hon höll fortfarande på att bearbeta allt som nyligen hänt och sagts, var rätt mycket jämfört med hennes tidigare skyddade liv där inte mycket hänt. Hon mindes hans ansikte när hon hade tagit av hans mask och en varm klump spred sig sakta igenom sin mage, fick det att pirra lite, speciellt då hon mindes de ord som sagts emellan. Hennes ansikte avslöjade dock inte alltför mycket av hennes tankar mer än ett litet vagt leende på hennes läppar.

“Det är enklare att hjälpa till när jag har min fulla styrka. Då är jag ganska användbar. Tydligen inte tillräckligt stark för att kunna vinna mot dig i en strid men jag skulle allt vilja se vem som kan göra det!” Hennes skratt var lättsamt om än aningen retsamt. Jo det skulle vara intressant om någon kunde slå honom i en strid, tyvärr hade hon en magkänsla som sade att om den dagen skulle komma, det skulle vara dagen hennes mardrömmar aldrig skulle lämna henne. “Det var inget från ditt Gille som kunde få dig på rumpan?”

Hon satte sig ned vid elden och väntade tålmodigt på kaninen. När den väl var klar tog hon en bit och lät resten vara kvar till Mico. Hungrigt slukade hon köttet på nästan rekordtid innan hon lutade sig tillbaka på sina armar och suckade nöjt. “Det känns som om du vet något jag inte riktigt vet. Du är otroligt rädd att folk ska se mig i min drakform vilket jag på ett sätt kan förstå men vem är det jag borde vara rädd för? Vad finns det där ute som är farligt för en drake?” Hon hade ju levt i ovisshet så länge. Visst hon hade gömt sig men aldrig riktigt förstått ifrån vad. Att människor skulle vilja fånga henne ja det stod nu klart men egentligen ska hon inte vara rädd för det. Hon är rätt stor och stark.

Ögon stora som tefat var nog en bra beskrivning av hennes ansikte när hon lyssnade på Mico. Hon sög åt sig varje ord och blev lila fascinerad av dem första orden som dem sista men det syntes att hans ord fick nog bara fler frågor att poppa upp i hennes huvud. Det fanns så mycket hon inte ens haft någon kunskap om, ett hade hennes ras varit riktigt stora i denna värld, de hade blivit besegrade av just människor vilket var både skrämmande, fascinerande och pinsamt, tre så verkade det finnas två andra där ute sol nyligen gjort sig hörd!! Levde dem fortfarande?

“Ni människor är verkligen en skrämmande ras. Ni slåss och kämpar trots ni inte har något men ändå så lyckas ni .” Hon hade låtit kaninen vara, ville verkligen försäkra sig om att han inte behövde den innan hon åt upp det sista. Jo han hade rätt där, hon var van att äta så mycket mer men det behövde hon inte säga. De kunde ändå inte äta så mycket mer för stunden.

“Finns det alltså fler drakar där ute!? Som även visat sig? Lever dem eller fick drakjägarna tag på dem?” När allt detta var över, när Mico fått det han önskat och hjälpt sin syster skulle hon behöva honom hjälpa henne spåra dessa drakar. Hon behövde verkligen få träffa några från sin egna sort, få lära sig vem hon egentligen var.

“Jo du har rätt att striderna gått till din fördel på grund av att du kan vända på varje liten sten så du kan få övertaget. Det är dock en otrolig styrka, irriterande sådan, men ändå en styrka. Jag skulle vilja se dem andra krigarna eller soldater överrumpla en drake och komma undan oskadd. ” dock var väl det inte något stort att tydligen vinna över henne, så många verkade klara det på denna förbannade resa att det retade henne något oerhört. Hon var inte alls stark, hon var för jävla svag så den där adelsmannen hade säkert kunnat skicka vilka som helst och hon hade förlorat.

” men jag kan förstå att släppas på ett stridsfält är annorlunda. Där hade andra kanske klarat sig bättre men få hade överlevt det du gör idag. Det du gör dagligen, men du får akta dig! Jag ska allt bli den som får dig på rumpan framöver.” Hon log stort och reste sig upp för att gå till sjön för att dricka lite. Vattnet var lite svalare nu och kändes skönt att få lite vätska i sig. Som tur hade de massor av tid att prata, träna och han kunde berätta mer om denna värld. De behövde inte täcka allt ikväll även om hon inget annat ville sitta framför elden och få allt överröst på sig, glömma allt, glömma vart de skulle och bara tillbringa sin tid här.

” jag måste vara den mest tursamma och den mest otursamma personen som träffade dig.” Hon gick tillbaka och slog sig ned bredvid honom. Hakan lutandes mot de uppdragna knäna och armarna runt benen. “Jag hade aldrig fått lära mig något om jag varit kvar, aldrig fått utvecklas men jag hade inte behövt släpats genom en skog, bli blåslagen varje dag och få min rumpa spöad vart om vartannat.”

Det var väldigt rogivande att höra han prata om hennes släkt eller vad hon skulle kalla det. Hon gillade att lyssna på hans röst och han verkade ha lite kunskap om detta, eller så var detta den mest vanligaste att känna till bara att hon levt under en sten i alla dessa otaliga år. Tänk om någon av dem som levde faktiskt var hennes föräldrar? Hon har inget minne av dem, bara att hon vaknade upp ensam i en grotta, var ganska stor redan då. Något måste ha hänt med henne för att hon inte ska kunna komma ihåg något. ” jag hoppas verkligen att några av dem lever och att jag får chansen att träffa dem. Jag minns faktiskt inget från min barndom, vart jag kommer ifrån eller vilka som är mina föräldrar. Kanske de har något av svaren. Om rykten sprids att jag finns kanske de söker upp mig? Chansen är väldigt liten men hoppet är det sista som lämnar en har jag hört. ” tänk om det fanns några kvar där ute? Det ända läskiga var att det fanns andra som även jagade dem, tänk om hon satte Mico i ännu mer fara? Hon började förstå lite varför han var så emot hennes drakform men den hade varit otroligt smidig att ta sig fram på.

“Jag är väl inte helt erfaren med att vara kidnappad men jag tror ändå andra hade behandlat mig värre. Få dock som dunkat sin hårda mask i ansiktet på mig och fått mig flyga genom halva skogen men varför klaga? Kunde ju ha varit värre.” Hon sneglade mot honom och puffade lite lätt med sin armbåge i hans sida medan tankarna försökte greppa allt. Fanns det en chans att hennes föräldrar var vid liv? Tänk om hon kunde få hitta en plats som hon kunde kalla sitt hem?

När orden hem slog hennes tankar kunde hon inte låta bli att snegla mot Mico och rodna lite lätt. Många hade sagt att hem var inte en plats, det var där deras hjärtan vilade. Hon hade aldrig riktigt förstått det men kanske började hon förstå? ” har du mer släkt än din syster?” Kunde hon inte låta bli att fråga tillslut. Visst ville hon höra mer om drakar och liknande men samtidigt var hon ju otroligt nyfiken på Mico. Hade han ett så kallat hem? Hon hade aldrig fått känslan av det men samtidigt hade han inte nämnt om sin syster förrän nu. “Har någon sagt att din röst är härlig att lyssna på? När du pensionerar dig kan du livnära dig på att berätta om alla dina äventyr för barn.” Hon flinade lite retsamt mot honom.

Det hade varit underbart om det fanns några som kunde hjälpa dem, hade vänt upp och ned på hennes liv men för stunden hade de lite andra saker att ta sig igenom. Det var inte ens säkert att Mico skulle lyckas få ut henne när han väl släpat in henne till denna besynnerliga man som var hans arbetsgivare. ” Mina tankar vandrar lite konstigt. Tror du att din arbetsgivare kommer låta dig leva efter att du lämnat över mig? Är det inte riskfyllt för honom att ha dig vid liv då du vet om att jag är en drake? ” Tanken hade tidigare slagit henne några gånger, dock hade inte Mico varit på hennes plussida och därför aldrig nämnt det. Mico hade ett rykte om sig inom sitt yrke som han egentligen inte ville förstöra men denna adelsman, han hade väl inget att förlora på att göra sig av med Mico? Visst den risken fanns nog alltid i Micos yrke för vem ville egentligen betala för ett jobb som var redan gjort? Han måste ha varit med om flertal gånger där de försökt lura honom? ” Den risken kanske kommer med ditt yrke?” Hon reste sig upp och borstade av lite smuts från sina kläder medan blicken studerade Mico som försökte släcka elden. Då han använde sin mask för att bära vatten övervägdes det om hon skulle spruta på mer eld så han behövde gå fler gånger? Utmana ödet kanske inte var så smart denna gång då Mico gjort allt för henne nu, okej inte exakt allt men han hade gjort och sagt saker som ingen annan ens varit i närheten på att göra så han förtjänade att inte bli retad på hela tiden.

” Var det ungefär tre dagar bort?” Hon såg sig omkring men hade ingen aning om vart de skulle. Det började mörkna men de behövde nog röra på sig. ” Jag ser utmärkt i mörker nu när jag inte har mina handbojor på. Min hörsel är också skarp så ska vi våga att vandra genom mörkret? Borde inte vara några som försöker anfalla?” Det fanns alltid en risk att gå i mörkret men för henne var det inte så mycket skillnad som att gå på dagen. De verkade ändå ha otur att springa på massa personer när de rörde sig på dessa vägar, dag som natt. De båda verkar ju även ha fått vila lite, Mico verkade dock kunna gå på ångor vilket hon inte alls förstod sig på. Tänk om hon behövde samma mängd sömn och mat som honom, hon skulle spara timmar varje dag för att kunna träna och göra annat!

Det fanns alltså en risk att allt skulle skita sig och hennes framtid bli förstörd, så otroligt trevligt men vad hade hon för val? Visst hon kunde nu äta upp Mico och flyga iväg men det kändes tyvärr inte som ett alternativ längre från henne. Tydligen valde hon att riskera sin frihet än att skada Mico vilket i sig var sjukt. Det hade gått verkligen gått nedåt för henne den senaste tiden men samtidigt hade hon inget att ångra, än i alla fall. Dem satt som tur var lite i samma båt men hon var den som fick ro i hopp om att komma fram till målet. När han gav henne en indikation att börja röra sig framåt rörde sig benen direkt och hon drogs ifrån sina tankar som analyserade allt som sagts. ” Denna frakt har dock snabba ben så du får allt passa dig.” Flinade hon tillbaka men var väl inte helt förtjust av att bli kallad för frakt, nedgraderad till att inte ens vara en person utan en sak som folk släpade runt på. ” Jag litar inte alls på din arbetsgivare men på ett sätt är det skönt att du får hålla i den huvudvärken. Jag kommer under tiden fundera på alla sätt att få mitt svärd i hans mage, kanske köra upp den där solen inte lyser efter allt förbannat besvär som detta gett mig.” Sade hon lite fundersamt där hon nu gick på en liten stig medan solens sista strålar nu började gömma sig bakom trädens toppar. Kylan började tränga sig på men hon var inte den som lätt frös utan traskade bara obrytt på.

Skogens mörker visade sig vara trygghet till många djur som nu började visa sig där dem gick. Månens dunkla silverljus var det ända som lyste upp i den annars kolsvarta skogen men allt kändes väldigt fridfullt och lugnt. Tapara höll ständigt koll runtomkring men inget ont verkade vilja dem denna natt. De var båda ganska tysta i sin vandring, några få meningar utbyttes ibland om vilken riktning de skulle och ibland frågade Tapara om något djur hon inte kände till. De höll en bra takt och när solen väl tittade upp igen på himlen hade de troligen sparat in lite tid på sin resa. De fortsatte dock framåt utan mycket vila, inte förrän en liten stad tornade upp sig framför dem vilket var för Tapara en välsignelse då hon börjat bli väldigt trött och hungrig på sin vandring. ” Nu är ju frågan, mat och häst, är det något du kan trolla fram eller kan jag hjälpa till med något?” Hon sneglade smått på Mico där de nu kom in på en gata i den relativt lilla staden. Solen stod högt upp på himlen så gatorna runt omkring hade en del människor på sig som sprang omkring, många slog en extra blick åt deras håll då de stack ut något ur folkmängden. Som tur var hon inte fängslad vilket skapade mindre uppmärksamhet åtminstone. Var nog Mico som stack mest ut denna gång. Hennes blick föll dock på en man som stod lutad mot ett hus bland skuggorna, hans blick verkade intensivt studera dem båda där de gick och hon hade sett att han följt efter dem till och från vilket var lite oroväckande. ” Jag gissar på att du också sätt mannen?” Hennes röst låg för att ingen annan skulle höra dem men Tapara fortsatte framåt som om hon inte alls märkt av något. När mannen verkade göra någon slags signal lade hon dock sin hand vilandes mot sitt svärd men mer hann hon nog aldrig göra förrän två andra män klev ut framför dem, bar rustning och verkade tillhöra någon slags vaktstyrka då de hade ett emblem på deras rustning. ” Vår lord har givit oss instruktioner att eskortera er till honom. Vara till extra skydd så att den sista biten går felfri. Han nämnde att Micolas kan behöva hjälp då…” Ena soldaten tystnade dock och blicken for direkt till Tapara som verkade vara helt fri, utan några handbojor på sig. Tapara försökte göra allt för att inte verka nervös över hans upptäckt utan tog bara ett steg närmare Mico för att låta honom ta kommandot över detta. ” Vår lord nämnde att frakten kunde vara besvärlig och att hjälp kunde skynda på allt.” Avslutade han tillslut och vände blicken till Mico istället. Han gestikulerade till två hästar och en vagn som stod längre bort där samma sigil syntes tydligt på vagnen i guld. Var detta Micos arbetsgivare som förberett detta? Hur visste han var dem skulle vara eller hade han ställt ut soldater i dem närmsta städerna just för att försöka säkra upp allt ytterligare? Denna arbetsgivare kändes bara mer och mer obehaglig för varje liten mer detalj hon fick om honom, började verkligen ångra de beslut hon gjort kring detta. ” Jag gillar detta inte alls.” mumlade Tapara tyst men försökte hålla det dolt från vakterna. Hon tog ett steg till i sidled var att hamna bakom honom mer, nästan som att söka skydd då hon inte alls gillade denna situation. Hon hade väntat sig kunna vara själv med Mico i två dagar till, inte bli eskorterade av soldater i en vagn den sista biten. Hur desperat var denna arbetsgivare som verkade lägga ut allt för att få henne till sin kollektion? ” Ni kan åka med kvinnan i vagnen eller rida på en egen häst. Vi är här för att se till så inget händer er på vägen och att ni kommer fram säkert och snabbt.” Förklarade vakten extra då han sett hur Tapara reagerat, något misstänksamt låg över hans ansikte, som om han förväntat sig en helt annan situation.

Hon gillade inte alls vaktens misstänksamhet som han verkade visa men lyssnade bara spänt och lät Mico ta kontrollen. Egentligen ville hon bara puckla på dessa män men Micos arbetsgivare skulle troligen inte uppskatta sådana gester. När han vidrörde hennes rygg började hon direkt röra sig framåt åt den riktning han önskade men höll hela tiden ett öga på männen runtomkring. ” När du kan, sätt på mig handbojorna diskret. Jag tror de inte förväntat sig att jag rör mig så fritt.” Vem hade egentligen förväntat sig en fånge fri? Hon visste inte heller vilken kunskap de besatt om det hela, troligen inte alltför mycket men verkade ändå vara en del. Vakterna verkade följa efter men höll lite avstånd medan de pratade sinsemellan och en sprang i förväg för att börja fixa med hästarna och kusken. Den man som lurat mellan husen började visa sig allt mer och han kom upp bredvid Mico för att ge honom en väska. “Mat och torkat kött finns här i. Även en flaska vatten.” Förklarade han lätt innan han vek av mot en uppbunden häst längre av. De verkade vara strukturerad och förberedda vilket bara gav henne en kall kår genom ryggraden. Denna adelsman måste vara otroligt rik och högt uppsatt vilket inte gjorde situationen enklare. Det började faktiskt gnaga i hennes bakhuvud om Mico verkligen kunde rädda henne när hon väl var där då det inte var ett simpelt hus han skulle få ut henne igenom.

Kusken lyckades genom om och men få tag på sadlar och träns och snart stod två hästar redo för att börja göra sig av. Soldaten stod vid en av hästarna och gestikulerade att hon kunde hoppa upp med en allvarsam ton i ansiktet. Tapara som tidigare inte känt någon större oro vid möte av andra kände nu en stor osäkerhet över det hela. Hela hennes kroppspårk talade om det där hennes rygg inte längre hölls lika stolt och rak. Blicken såg sig hela tiden omkring, lite som ett djur inträngt i ett hörn. Tidigare hade hon kunnat slå sig ur situationerna men det fanns inget hon riktigt kunde göra vilket skapade just denna oro. Det hon tidigare känt över hela denna situation blev mer påtaglig och mer verklig än när hon rest ensam med Mico. Det fanns inte längre någon frihet, någon trygghet som tidigare funnits mellan dem. Det som hon skjutit framför sig kom nu som en kalldusch och hon var nog inte mentalt redo för det. Hon var inte redo att bli överlämnad som en ägodel, som en frakt.

Väl nära hästen stannade hon upp och vakten måste ha läst av något i hennes ansikte för han lade direkt handen på sitt svärd samtidigt som hållningen blev betydligt mycket spändare. ” Vi kommer inte skada er på något sätt om du inte drar svärdet först.” Rösten var bestämd men hård, dock så gjorde han inget utan bara väntade på hennes nästa rörelse. ” Vi är bara här för att skydda er tills ni kommer fram till er destination.” Han pratade inte med henne som om hon var en fånge vilket hjälpte något men ham gav henne inget val heller och varför skulle han? Hon var ju Micos fånge i grund och botten, inget annat. Ändå kändes detta på något sätt så mycket värre, som om hennes lilla illusion helt togs bort.

Micos röst var det som bröt hennes nervositet, hennes stelhet när han pratade med dem andra. Paniken som sakta hade börjat greppa sig om hennes kropp kröp tillbaka från det hål den kommit ifrån men hon stod fortfarande spänt kvar med en ytlig andning i sina lungor. Jo hon hade på ett sätt gått med på att följa med Mico men det hade aldrig varit så påtagligt då det bara varit dem. Det hade inte funnits några andra, bara en destination som låg långt fram, som hon intalade sig skulle bli enklare att processera i längden. Nu när vakterna var här så påminde de henne så skarpt om vad hon var, vad hon ljugit till sig själv att hon inte var. Hennes känslor för Mico hade hela tiden gömt sanningen, fått den att kännas mer som en framtid långt där framme, inte en verklighet hon nu stod i. Detta förändrade dock egentligen inget, löftet till Mico fanns där och hon hade aldrig för avsikt att backa från den. Det var nog mer hennes väsen som skrek ifrån och ville fly medans hennes hjärta höll henne kvar på marken. Blicken slets tillslut från mannen framför henne och såg upp mot Mico innan hon tillslut gick fram till sin häst och hoppade upp smidigt på dess rygg. Hon tog tag i tyglarna och såg ned på sina händer som fortfarande inte hade några handbojor på sig.

Hon var troligen den mest lättlurade kvinnan i världen men Micos gest och hans ord ingav ett förtroende, att han litade på henne och det som var sagt mellan dem. Han litade på henne och därför behövde hon lita på honom. Handbojorna var en symbol för detta. Mannen som stått vid hästen verkade slappna av och gav dem båda en studerande blick innan han gick tillbaka till sin häst för att sätta sig upp på den. ” Om det du säger stämmer och hon följer med..” Han var tvungen att tänka efter, som om han inte alls kunde tro orden och vem klandrade honom? Vilken fånge följer frivilligt med sin fångvaktare? ” Följer med frivilligt så kommer vi inte vara i er väg. ” Avslutade han tillslut och började ta täten framåt i staden medan den andra vakten red sist i ledet. Tapara såg till att rida upp vid Micos sida då hon nu inte tänkte lämna hans sida men sträckte ut sin hand mot hans väska. ” Skulle du kunna ge mig lite vatten?” Frågade hon försiktigt då törsten höll hennes hals väldigt torr. Var ett tag sedan dem båda drack men som vanligt var det troligen bara hon som var påverkad av det hela. Ibland började hon fundera om Mico var mänsklig.

” Tack.” Något osäkert låg i rösten men de klargröna ögonen sneglade mot Mico medan hon samtidigt förde sitt hår bakom ena örat så det inte skulle hänga så envist i vägen. Visst i långa loppet var allt detta för hans egna skull men han valde oftast den väg som var mer bekväm för henne också. Självklart fanns det en stor vinning att hålla henne lugn men handbojorna var ett betydligt mycket enklare alternativ för honom. Vakten framför dem ökade till galopp när de väl lämnat staden och hon följde med i takten, njöt faktiskt lite av att få rida och känna vinden i sitt hår. Var så nära frihet hon kunde komma för stunden och farten var alltid lika roligt. För att skaka av alla nerver och oroligheter som tidigare kramat om hennes kropp släppte hon tyglarna och slängde ut armarna medan hon blundade och njöt av vinden som smekte sig igenom hennes hår. Hon höll balansen väl medan hästen arbetade framåt innan hon tillslut öppnade sina ögon och tog tag om tyglarna. Lät ett stort andetag fylla hennes lungor av den friska luften medan hon drömde sig lite bort till skyarna, denna känsla påminde om när hon själv flög bland molnen.

” Måste erkänna att det är lite skönare att kunna hålla ett snabbare tempo på hästarna.” Tidigare hade de bara kunnat skritta vilket varit lite retsamt för Tapara som alltid älskat galoppen hos hästarna. Nu kunde de hålla lite mer fart vilket på ett sätt var både uppskattat men innebar snabbare ankomst. Dock när dem inte längre var själva var det lika bra att de kom fram fortare så hon kunde bli fri fortare.

Tapara gillade inte alls hur vakterna verkade hålla mer koll på henne och Mico än på vägen runtomkring. Det var som om dem inte alls litade på situationen och var misstänksamma på att bli lurade. Vilket var ironiskt då både hon och Mico troligen tänkte samma sak om dem. När Mico dock verkade slappna av så släppte Tapara sina tankar och fokuserad mer på honom. Ett stort leende kunde inte hållas tillbaka när han verkade njuta av farten lika mycket som henne och att få se honom så här fick det nästan att kittlas i magen av en bubblig lycka. Fick henne att längta till framtiden när de kunde rida så här fler gånger. Då han började prata om sin syster kunde hon inget annat än att känna hur hennes kinder allt blev rödare då det var otroligt snällt sagt av honom. Det fanns så mycket bakom dem orden att hon knappt visste vart tankarna skulle fokusera men hon uppskattade dem. ” Det finns mycket jag ser fram emot men att få träffa din syster ligger högst upp på min lista. Ser fram emot när hon har möjlighet att hälsa på.” Leendet nådde verkligen hennes ögon när hon såg mot Mico. ” Har du två kvinnor som kommer kunna slå dig i ridning.” Något utmanande låg i hennes flin och med dem orden var hon snabb att mana på sin häst att öka galoppen. De hade nyligen kommit ut på en öppnare väg vilket tillät att ta ut galoppen. Hästen under henne var inte sen på att reagera utan lät musklerna explodera under. Tapara lutade sig lite framåt och var följsam i sin sits för att inte hindra hästen på något sätt medan ett bubbligt skratt lämnade hennes läppar. Fart var verkligen hennes medium.

När hon nådde en buske som var utsatt som mål i hennes ögon började hon sakta in för att låta hästen få pusta ut medan två arga vakter började komma ikapp. De hade troligen trott att hon försökt fly men de verkade dock inte säga något när dem kom fram, deras blickar sade dock det mesta. Tapara som störde sig på hela deras existens kunde inte låta sin mun hållas. ” visste att dem inte skulle kunna hänga med. Varför skicka någon som hindrar oss mer än hjälper? Gått så mycket bättre om vi rest själv.” Hon pratade med Mico men såg allt till att dem hörde.