Helt oväntat var det inte att Mico höll igen även om det var en liten besvikelse. Han hade trots allt utmanat henne nyligen så allt kunde hon inte räkna med att han orkade hänga med på. Det var ändå skönt att få släppa på sin häst lite även om Mico inte följde helt med. Han verkade som tur var inte arg över hennes beslut, i alla fall från det hon kunde utläsa från hans blick. Masken var fortfarande en irritation men efter det som hände vid sjön så såg hon inte den med samma negativitet. Hon hade börjat acceptera den nu och kunde ändå se lite framför sig hur han såg ut under.

När han nämnde om deras stolthet kunde hon inte låta bli att fnissa till lite men försökte inte göra det helt uppenbart för soldaterna. Nä en kränkt mans sällskap var inget hon önskade och hon tänkte ge en retsam pik tillbaka till Mico men insåg rätt snabbt att han nog aldrig varit kränkt i hennes sällskap, kunde man ens kränka denna man? Han var alltid så logisk och lugn i de mest stressade situationerna så tog han ens åt sig av andras ord? ” Borde i så fall lära sig från dig.” flinade hon tillslut fram men tystnade då Mico verkade fortsätta prata. Trots att hon försökte se neutral ut kunde hon inte helt hålla tillbaka sin förvåning till hans ord. Hon hade inte alls räknat med att bli av med dessa soldater. Mico var inte förtjust i deras närhet heller men hon hade inte trott att han skulle vilja göra sig av med dem, en viss funktion fyllde dem. Frågan var absolut om de två själva kunde göra det bättre men efter allt skit de fått gå igenom var extra muskler inte rentav en nackdel. ” Jag som hade det så roligt.” Svarade hon tillslut och lät sin underläpp puta lite utåt, fick henne nästan att se söt ut även om detta var med en skämtsam ton. Hon hade faktiskt haft det lite roligt trots vakterna men det var tack vare Mico. Hennes relation med Mico hade faktiskt varit mycket bekvämare sen handbojorna åkte av. När hon tänkte tillbaka till deras lilla träningsrunda i vattnet så hade hon uppskattat det väldigt mycket.

” Ni har inte lust att berätta om vem det är jag ska träffa? Denna dryga man har inte gett mig mycket men ni kanske kan få mig att se fram emot något?” Hon vände blicken mot den vakt som red närmast och han blev till och med förvånad över hennes fråga. Visst allt var nog ganska konstigt, en fånge som red här frivilligt men som inte hade ens koll på vad hon gav sig in i. ” Öuhm. Vi har tyvärr ingen rättighet att yppa oss. Det vi kan lova är att ni kommer få ett varmt välkomnande och ingen av er kommer att skadas. Vår lord har alltid behandlat sina gästar med yttersta vördnad.” Tapara var inte född igår även om hon kunde framstå som naiv. Hon tänkte dock inte ge dessa vakter en lätt dag. ” Så ni menar att jag kommer komma fram som en gäst och inte en fånge?” Hennes blick studerade vakten intensivt för att suga åt sig varje ledtråd han kunde ge. Detta var inte bara för henne själv utan för Mico också. Hon ville få reda på om det fanns en minsta chans att han var i fara. ” Han önskar att träffa dig, tyvärr finns inte möjligheten att neka så ni kommer avgöra hur mötet kommer ske.” Svaret var irriterande diplomatisk men med en hotfull underton. Hade hon ingen möjlighet att neka så var hon i grund och botten en fånge. Självklart var det tydligt från början men hon hade hoppats att få ut lite mer från vakten. Han verkade smartare än hon hoppats på. De hade dock sagt att Mico skulle inte skadas men hon litade inte helt på dessa ord. Han hade spänt käken extra hårt vid dem orden. Dock tänkte hon låta dem tro att hon blint trodde dem.

” Toppen. Som ni ser följer jag helt frivilligt med så jag ser fram emot att få vara gäst till en lord. Jag fick bara dubbla signaler i början, speciellt då vakter skickas efter vägen.” Förhoppningsvis kunde detta få dem att slappna av något.

När Mico nämnde om nya vänner kunde inte Tapara annat än att himla med ögonen. “Absolut. Jag är den mest efterblivna kvinnan på denna världsdel som älskar att ha fångvaktare som vänner. Tillhör mitt självdestruktiva beteende.” Retades hon tillbaka men såg till att vakterna inte hörde. Visst de gillade nog inte att dem båda viskade saker till varandra men vakterna kunde allt försöka. Trots allt så kunde hon än bli en drake. När Mico nämnde om sina planer rynkade hon dock på ögonbrynen och lät sin nära boxa honom på sidan av armen. “Lämnar du mig ensam med vakterna och sen din förbannade arbetsgivare kan jag lova dig att din belöning är bort bränd innan du kommer dit.” Självklart fanns det en retsam glimt i hennes ögon men också en allvarsamhet i rösten. Hon red inte här lugnt på grund av vakterna utan på grund av Mico. Skulle han lämna henne här fanns det stora risker att hon skulle tappa det. Allt var redan så otroligt konstigt, Mico var för stunden hennes ända fasta punkt. ” Det ända jag vill försöka få fram är om du kommer kunna vara säker kring lorden. Jag litar inte på honom och jag litar inte på dessa vakter. ” Hon höll sig hela tiden lite lutade mot Mico för att säkerställa att ingen annan hörde. Vakterna verkade dock otålig och red närmare vilket fick Tapara att sucka högt. ” En kvinnas obekvämligheter får tydligen inte hållas privat. Om ni så gärna vill höra frågade jag Mico om hjälp då mina blödningar börjar snart. Jag undrade vart vi kunde stanna för att få hjälp då min värk är olidlig.” Något Tapara lärt sig under alla åren är mäns reaktioner till kvinnans månad. Det verkade vara tabu att prata om och skulle troligen lära dem en liten läxa. Hennes blick var vass när hon vände den mot vakten som blev helt röd i ansiktet och mumlade något halvdant förlåt innan hann höll in sin häst lite. “Som jag försökte hålla diskret Mico så behöver vi få tag på lite saker snart.” Pratade hon högt men kunde inte låta bli att ge honom ett väldigt nöjt flin. ” Det borde hålla dem borta ett litet tag.”

Lite nöjd var hon, speciellt då inte ens Mico kunde slå henne där. Hon skrattade dock lätt åt hans kommentar för hon hade inte väntat sig något annat. ” Det bästa är att du hade kunnat ljuga öronen av dig, dem hade ändå inte kunnat syna din bluff.” Hon tänkte inte låta Mico komma så lätt undan. ” Det är inte så illa som ni män tror. Vanliga kvinnor sköter ju detta varje månad utan att ni riktigt märker av det. Däremot vi drakar, oj du ska bara veta vad du har att vänta dig!” Det stora flinet på hennes ansikte gick från öra till öra medan glimten i ögonen nästan lyste upp ansiktet. ” Hoppas du verkligen är eldtålig.” Hennes ton var hemlighetsfull medan hon rätade på ryggen i sadeln och såg väldigt nöjd ut. Mico kunde allt få undra vad han gett sig in på och hur det egentligen fungerade. Hade varit roligt att se honom försöka lista ut det.

När han pratade om sin plan var hon självklart nyfiken på detaljer men för stunden behövde hon inte veta allt och det var lika bra att inte prata för mycket. Soldaterna höll avstånd men det betydde inte rakt av att de inte försökte lyssna. Visst hade hon köpt dem tid men inte oändligt mycket. ”Att skaka av dem kommer vara lätt. Antingen smyga, med hjälp av eld eller annat. Det är nog vårat minsta bekymmer.” Efter allt de gått igenom var två soldater det minsta de behövde oroa sig över, de verkade inte överdrivet duktiga heller för den delen. De red sina hästar bra och verkade vara lite observant men de hade ingen suck mot Mico. Denna situation började dock bli roligare och roligare enligt henne själv, det var lite dem två mot vakterna, som om de var ett lag som skulle överlista det andra. Tidigare trodde hon att soldaterna skulle döda allt men detta fick henne bara att lita mer på Mico. Han var alltid så rolig att konversera med och blev lite mer speciellt nu när de behövde hålla en viss del hemligt.

När Micos svar väl kom om det hela kunde inte Tapara hålla igen utan ett klingande skratt lämnade henne. Hon skrattade så pass mycket att hon nästan vek sig på hästen samt att en tår började rinna nedför hennes kind. Det var inte ett retsamt skratt utan ett skratt som verkligen kom från hjärtat. ” Förlåt! Jag är verkligen elak nu mot dig.” Fick hon tillslut ur sig efter att ha fått tillbaka luften igen. Hon drog sin ena hand över kinden för att få bort det fuktiga innan hon lät sin blick ligga vilandes mot Mico. “Jag har hört hur andra kvinnor har det och jag kommer allt lära dig det också! Så du kan hjälpa din syster i framtiden. När det kommer till mig har du inget att oroa dig över. ” Det retsamma var nu borta utan rösten var mer vänlig och varm när hon pratade. Det var alltid så roligt att se mäns reaktioner på detta för de verkade kunna så mycket om allt men var alltid bortsprungna på detta. Det var ju inte ens så hemskt egentligen så hon hade aldrig förstått oviljan kring ämnet.

Området omkring dem var ganska öppet och vackert där dem red. Det fanns mycket att se på men ändå märkte hon hur blicken alltid drogs mot Mico. Hästan under henne hade hela tiden skött sig exemplarisk och därför hade hon inte haft några problem att röra sig så pass mycket som hon gjorde i sadeln. När han dock pratade med henne igen om Kaelred så kunde han nog se hur hennes humör surnade ihop lite. Hans ord gjorde det klart för något hon absolut inte ville gå med på men som hon heller inte kunde neka. ” Om jag måste möta Lorden själv så kommer till arsle aldrig vara sittbart igen.” Mumlade hon fram med en tystare ton. ” Det låter som om jag inte har ett val än att hålla vakterna sysselsatta medan du fixar det som måste och jag kommer hjälpa dig självklart. Om vi inte ska riskera något är det bäst att jag rider med dem hela tiden, men jag vägrar att möta Lorden själv.” trots sin starka vilja var de sista orden en vädjan. Hon skulle troligen behöva bli själv med Lorden på något sett men inte i början. Hon behövde Mico som sin trygga punkt, veta att hon inte stod själv i detta, veta att allt skulle få ett slut.

Han styrdes alltid av logiken medan hon verkade styras av sina känslor och även om det var frustrerande ibland så fanns det också en viss trygghet i det hela. Han skulle alltid välja det logiska valet, därav kunde hon tro på hans ord när han förklarade sina tankar. Det låg mycket i dem och därav slappnade hon någorlunda av även om blicken sneglade fundersamt mot honom hela tiden. Att bli lämnad ensam var inget hon önskade även om hennes önskningar i grund och botten inte betydde mycket för någon man för stunden. Mico hade visat henne mycket men hon skulle aldrig någonsin tro att han skulle offra kontraktet för henne. Det hon kunde trösta med att han verkade kunna offra något för att få henne sedan fri, frågan var bara vad detta skulle kosta henne under tiden.
” Tack Mico.” Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga men i detta fall kanske få ord var bättre. Hon var tacksam att han inte skulle slänga henne ensam till vargarna, tacksam att han var den av alla som fångat henne. Trygghet var en falsk vän hon egentligen inte borde välkomna men ändå klamrade hon sig fast vid den så hårt att den fördunklade alla hennes andra tankar. Så mycket hon egentligen givit denna man som i teorin inte givit henne något men hans ord hade hon hela tiden litat på. Hon trodde även på dem nu.

” Som vanligt, du leder och jag följer.” Sade hon tillslut efter lite begrundande och log lite halvt innan hon sneglade tillbaka på vakterna som red en bit bakom dem. De verkade prata om något de varit med om i sina dagar som resande vakter men inget intresserade henne speciellt. Efter allt hon varit med om var deras historier ganska uttråkande. Istället fokuserade hon på omgivningen och det vackra vädret där solen nu sakta började röra sig nedåt mot himlen. Förhoppningsvis skulle de snart anlända vid någon liten by där de kunde söka skydd och få lite välbehövd sömn. Även om det var betydligt mycket bättre att rida än att gå så piggade det inte precis upp kroppen. Hästarna verkade också vara ganska trötta då de nu skrittade med tyngre steg. ” Ska vi fortsätta rida in på natten eller är det bättre att slå läger?” Frågade hon tillslut medan hon sträckte på sig i sadeln för att röra lite på sina ömmande muskler. När hon väl var fri skulle hon hitta den bekvämaste sängen och inte röra sig upp från den på flera dagar! Bara vila ut och verkligen få slappna av. Aldrig hade hon trott att något så simpelt var det hon skulle längta mest till.