Det hade varit en lång och tröttsam resa som tagit Audgisil i en slingrande vända runt hela riket där han samlat jarlars störd och krigare inför den annalkande sista striden med Turin Hrafn. Eller åtminstone det som Audgisil hoppade skulle bli ett avslut på stridigheterna som egentligen påbörjat sedan han tog tronen alla år sedan. Vad som väntade inför mötet i Haukvik hade han ännu ingen aning, det kunde gå åt vilket håll som helst med jarlen Folke Eriksson, så som det varit med många andra i dessa osäkra tider.

Kylan på denna del av världen hade en tendens att tränga sig genom kläder, märg och ben, och efter en ansträngd resa skulle dock lite värme sitta gott, oavsett hurdant bemötandet var. För att hålla ställningarna så lugna som möjligt red han bara med de trognaste få i sin skara. Väl av hästryggen hade jarlen gett honom ett relativt gott välkomnande, men Audgisil som aldrig trivts med onödigt utdragna artighetsritualer skyndade på det hela på sitt lediga vis så de kunde komma vidare. På vägen in tyckte han fånga något i ögonvrån, en intensiv blick som verkade vara riktad mot honom och hans ljusblå ögon sökte ansiktet. Ett ögonblick rynkade han på ögonbrynen, trots allt var ansiktet obekant men ändå så obekant… Speciellt i mörkret och facklornas sken. Kanske oväntat snarare än obekant. Sedan klickade det.

‘Vid Oden!’ utbrast han och skrattade ett brummande skratt.
‘Spelar Loke ett spratt med mig eller är det verkligen du Hallgrim? Du ser ut som skit!’ utbrast han muntert, kylan så gott som bortglömd då han närmade sig sin forne vän. Audgisil var precis som i ungdomen inte direkt en liten karl, men medan han varit fattig och tanig i ungdomen då de senast setts var han nu stadigare och mer välgödd. Friskare, trots sin ålder, men ögonen hade samma klarhet och intelligens i sig som de alltid haft. Utan att vänta tog han sin väns arm i sin med en rejäl daskning som skulle göra vilken karlakarl som helst stolt, och dunkade honom i ryggen i en omfamning och skrattade ett smittande skratt som drog till sig blickar.
‘Va? Tala då din gamle räv! Vad fan gör du här? Jag trodde du hade seglat till Valhall!’

‘Mitt fagra tryne som fångade Ranghildr, den vackraste sköldmön i Kaldrland?’ retades han med ett skratt, och klappade sin vän med en vänskaplig klämning på hans axel då han omfamnade honom med ena armen för att med honom börja gå mot den omtalade prakthallen.
‘Bäst att se till att kuken din inte förfryses då, till alla kvinnors förfäran!’ skämtade han för att sedan skakade på huvudet åt detta otroliga möte, obrydd om konungar kunde använda sådana ord eller inte. Kanske konungar var de som var mest berättigade till fult språk, när allt kom omkring?
‘Oden har tydligen andra planer för dig, min vän, men du var den jag minst gissade jag skulle finna här i Haukvik!’ Audgisil ögnade jarlen med ett varmt leende.
‘Du får ursäkta mig,  Jarl Folke, men det verkar som om nornorna leker med våra öden genom att återförena mig och min ungdomsvän här efter en halv livstid.’ sa han och de vandrae in i hallens värme.

‘Aj, aj, det var ett besvärligt dilemma ni hamnat i, och rikedomar säger du? Med tanke på läget hade ni kanske inte ens hittat mig i Frostheim. Tur för mig att jag hann fånga dig innan du hann smita iväg, gamle vän!’ sa han muntert trots kaoset han försökte reda ut, trots att hans fru ännu var kidnappad. Det fanns en lurig glimt där i de blå ögonen.
‘Det kan jag tro, det hade du fan inter förväntat dig, va?’ frågade han och klappade sin vän på bröstkorgen skämtsamt.
‘Och du missade allt det roliga.’ även om det kanske inte varit så roligt, var det ju så man sa om våld, äventyr och blod.
‘Men om du är en rik man nu gissar jag du har haft en hel del roligt på eget bevåg, hm?’ för att sedan dra honom lite närmare sig över de sista orden.

‘Om tronen kan jag bara säga att Kung Ikis ättling Turin har varit en nagel i ögat, jag borde ha dräpt ungtuppen då han var liten nog att inte göra motstånd, men Oden vet att jag har ett mjukt hjärta då det kommer till barn. Det hade inte Turin, dock, han dräpte min yngsta son Kettil som föddes två år efter din avfärd.’ sa han med en bister grimas. Han stannade upp och ställde sig framför Hallgrim och såg honom i ögonen, händerna på hans axlar.
‘De har min fru, de fångade Ranghildr och jag vet inte om hon lever. De har krävt mitt liv för hennes frihet.’ han såg ut som den kung han var då, bekymrad och axlarna tyngda av svåra beslut som påverkade betydligt många fler än bara hans familj.
‘Jag vill gärna tala med dig, om allt detta… Du hade alltid ett bra sinne för taktik.’ än frågade han inte om mannen ville stanna och slåss vid hans sida, bäst att känna av läget lite först.

Audgisil gjorde liksom Hallgrim och ignorerade jarlen för tillfället. Hans blick var istället fokuserad på vännen och hans ord, och nickade.
‘Även om dina ord är grymma, kanske för grymma för min smak, har jag insett på senare tid att du hade rätt. Jag ville inte bli det konung Iki var, jag ville vara en rättvis konung.’ förklarade han.
‘Men jag har rest riket igenom och träffat de flesta jarlarna. Det är sant som du säger, de fruktar inte namnet Ulfhedna längre. Tiden har kommit att påminna dem om vem jag är, och varför jag sitter på tronen och inte någon annan.’ Audgisils klara ögon vände sig från Hallgrim, och tillbaka sedan.
‘Men jag tackar dig för din varning, stridsbroder.’ sa han och kramade om Hallgrims arm med sin starka hand.
‘Vi talar mer då de obligatoriska artigheterna är över.’ lovade han, och vände sig sedan till borden med mjöd, mat, krigare och unga sköna kvinnor. Det kändes nästan som att vara tillbaka i ungdomen, då han för tillfället inte reste med sin fru eller sina barn. Men läget var rätt mörkt, mörkare än det varit på länge.

Så satte sig Audgisil på hedersplatsen så som konungen ofta gjorde, och de bröt bröd och salt enligt sederna. Det åts i mängd och dracks i större mängd, medan jarlen och konungen diskuterade sinsemellan. Timmarna förflöt och natten började komma till sina senaste timmar, konungen klappade jarlen på axeln för att ursäkta sig och resa sig från sin sittplats.
‘Ah, här sitter du, gamle gosse!’ konstaterade Audgisil muntert, mer bekväm i sällskapet Hallgrim satt än vid hedersplatsen med jarlen, även om det var omöjligt att se förutom för de som kände Audgisil bäst.
‘Hittade du någon att värma din isbit, hm?’ retades han och sneglade mot kvinnorna.

Audgisil höjde ett litet ögonbryn åt skicket mannarna var i. Det var länge sedan han själv hade kunnat festa så hårt som de gjort, trots allt var han som konung skyldig att hålla sig skarp. I alla fall relativt skarp. Medan det druckits en del med jarlen hade han inte låtit det gå i överstyr som så många i hans position tenderade göra. Sådant agerande var ett säkert sätt att få en kniv i ryggen. Men han skrattade lite åt Hallgrims ord, kanske inte så mycket åt orden i sig men mer åt ur Hallgrim pratade.

‘Du har inte förändrats ett dugg, min vän. Lite fetare kanske.’ skrockade han, och följde hans blick mot den mörkhåriga flickan han talade om. Något varsamt betraktade han mjödstopet, men varsamheten varade bara ett ögonblick.
‘Ja, ja, vid Oden, varför inte?’ muttrade han och tog stopet för att dunka det mot den gamle kamratens stop och ta en rejäl stärkande klunk, som om han inte druckit på riktigt på länge. Kanske var det sällskapet det varit fel på. Orden som följde skrattade han åt.

‘De skulle inte våga, Ranghildr skulle slita sönder dem.’ skrockade han, och det var sant. ‘Så de försöker istället med mina tvillingsöner. Eirik är för inåtvänd för sådan uppmärksamhet, men Asgeir leker gärna nakenlekar.’ påpekade han med en road glimt i ögonen, och suckade lätt, lite tankfullt. Om allt bara kunde vara som det varit några år sedan innan alla bekymmer på riktigt börjat. Hans blick följde Hallgrims stop som pekade förvånansvärt stadigt trots drycken och hans röda ögon.
‘Mhh, kanske.’ hummade han eftertänksamt, men utan större inlevelse, trots allt hade han länge sedan lagt det glada livet åt sidan.
‘Så hur länge har ni varit här i hamn och skapat oäktingar? Akta er innan ni inte hinner iväg innan ungarna kommer och mödrarna binder fast er!’ sa han med ett vetande leende, trots allt visste han att de ville iväg så fort de kunde.
‘Jag kan ha en lösning på det lilla problemet.’

‘Mmh…’ muttrade konungen och tog en djupare klunk av sitt mjöd.
‘Min dotter Maeve… De två kvinnorna sliter sönder en mans skalle, vet du.’ sa han och skakade på huvudet.
‘Och ändå kan man inte låta bli att älska dem. Men de gör mig galen, jag kan säga dig det. Men du vet väl hur det är, hm?’ frågade han, för att sedan skratta lite åt Hallgrims sätt och snack om avkommor. Mannen hade inte förändrats ett dugg, och kanske det var en bra sak att vissa saker i världen förblev som förr.
‘Som du säger, som du säger…’ sa han lugnt och lät blicken svepa över kvinnorna, eller kjoltygen som Hallgrim kallat dem. Han rynkade på ögonbrynen lätt vid nämanndet av blodörnen.*

‘Ja… Sådana berättelser har en tendens att sprida sig snabbt.’ trots allt hade han hört rapporterna med, det var inget han gillade, men det var det som de var tvungna att göra. Och de hade Ranghildr. Vid Hallgrims om pissandet tömde han sitt stop, och även det rann ut något i det blonda skägget som börjat få lite gråa hår här och där, och reste sig med honom.
‘Jag med, min vän… Jag med…’ suckade han och gick med honom och väl ute drog han in den klara kvällsluften.
‘Frotstjättarna har jag inget bot mot, men jag kan ha bot mot rastlösa män som söker strid. Vår kära Jarl här verkar inte allt för ivrig över att sända sina krigare till krig, mannen har alltid varit en skygg karl som inte vågar ta risker.’

Audgisil var tacksam för den ensamma stund de hade ute i snö och vind, snarare än den rökiga värmen där inne där alla kunde lyssna och konspirera. Kamraten tycktes ha glömt bort pratet om kvinnor, och gick istället över till mer varsamma saker. Avslöjandet verkade inte ruska om Audgisils världsbild, men han svor tyst för sig själv där de stod.

‘Det ante mig…’ trots allt var de inte allt för långt ifrån Ranheim. Han följde Hallgrims exempel och grävde fram sin stav där med medan han hummade lätt för sig själv. Den kalla vinden bet där nere och fick allting att skrumpna ihop ytterligare, medan han lät sin egna stråle komma fram som ångade i den kalla luften medan han pissade i snön med en intensitet som skulle kunnat bränna hål i Folkes skalle om han varit där då. Två män som stod och snackade och pissade tillsammans, ja det var en helig stund då riktiga sanningar kom fram.

‘Diplomatin är förlorad, med andra ord.’ sa han, och hans hopp om att vinna en allierad där kunde han glömma.
‘Så kanske måste de istället få den strid de suktar efter.’ muttrade han, trots allt kanske det var som Hallgrim sa – dags att påminna dem om vem som hade makten?
‘Jag misstänkte det du sa, ja, men jag är tacksam för att få det bekräftat.’ sa han, trots allt hade diskussionerna med Folke varit väldigt… hala. Liksom vännen stoppade han undan helgedomen innan kölden skulle bita av den, och vände sig mot honom.
‘Att slåss vid din sida igen skulle glädja mig.’ förkunnade Asgeir lugnt.
‘Frågan är om du vill beblanda dig i dessa sidor, efter din långa frånvaro?’ undrade han.

Audgisil gissade vad han som rörde sig i Hallgrims huvud, trots allt var det allt det där som drivit honom till länderna bortom Kaldrland så länge sedan – eller så hade han antagit. Det var ett riskfyllt spel, trots allt kunde Hallgrim vara försvuren till Hrafn och förråda honom. Men han trodde inte det. Kanske var det gammal sentimentalitet, men han trodde på gammal vänskap. Ett litet bistert leende dök upp på hans läppar då Hallgrim jämförde hans bedrifter med Tors styrka.
‘Starka ord, min vän. Det kommer finnas blod så det räcker och blir över.’ det kunde han åtminstone garantera, och han nickade.
‘Min son försöker förena klanerna norr om bergen, min förhoppning är att han är redo då isarna ger sig…’ han drog sin vän närmare sig.
‘Men om du står vid min sida igen, då känner jag att segern är vår.’ hans tänder var sammanbitna, han kände gammal törst efter strid väckas, en lust att avsluta detta och allt som hade med Hrafn att göra.
‘Det slår mig, min vän, att Haukvik vore en bra samlingsplats får våra skepp. Närmare Ranheim än mitt säte i Frostheim…’ han såg menande sin vän i ögonen.
‘Vad säger du? Är det dags för oss att påminna jarlarna om sann styrka?’ frågade han, lågt, sammanbitet så tänderna glimmade lätt i mörkret, liksom hans klara blå ögon.

Audgisil hade inte förväntat sig att så många skulle se med milda ögon på ett samarbete med de nordliga klanerna. Han trodde knappast själv att de ville förena sig i denna strid. Men dessa tider krävde märkliga försök, och om ens en handfull kom tillbaka med Asgeir kunde det hjälpa dem.
‘Nornorna, ja…’ svarade Audgisil lite tankfullt, även om han förr inte lagt mycket tanke på sådana saker visste han bättre nuförtiden, men hans allvarliga uppsyn blev lite slug och road på samma gång över orden som kom ur Hallgrims käft, och dunkningen som följde.
‘Må natten göra dig vis, min vän, jag hoppas på ett svar snart!’ sa han efter sin vän, för att därefter förena sig ett ögonblick till jarlens sällskap som han låtsades vara varm och trevlig med, trots nyheter Hallgrim gett honom. Han skulle inte sova bra den natten, trots allt visste man inte om Folke skulle försöka göra en kupp och ge hans huvud åt Hrafn eller inte, men Audgisil hade tillräckligt många krigare med sig för att risken troligen skulle vara för stor för en man som Folke Eriksson.

Det var besynnerliga drömmar som mötte honom under natten, drömmar och visioner där han fick besök av sin dotter som sade att tiden hade kommit. Hade detta varit i hans ungdom hade han avfärdat det, men drömmarnas rike hade gett honom för mycket för att han skulle avfärda det som fantasi. Men det fanns ingen sömn mer att hämta då han vaknade till ett blekt landskap i skumt ljus, och han reste sig för att ta del av en simpel frukost. Då det lilla eländet var avklarat gick han ut i det tröstlösa vädret som inte var lika obehagligt som nattens mörker åtminstone, men inte mycket bättre.
‘Ta mig till Hallgrim.’ sa han åt en av männen han kände igen från kvällen innan som suttit med honom, för att bli eskorterad till sin gamle vän. Skulle han finna honom i en säng med kvinnan som han lovat att han skulle ta, undrade han ett ögonblick.

Audgisil rynkade på näsan lite då han kom in och fick ta del av den aromatiska lukten av fylla, spyor och fis. En lukt han nästan glömt bort, trots allt var det många år sedan han delat skepp med andra karlar och sovit så nära dem som dessa gjorde. Kanske var det ett av de största privilegierna av att vara kung att gå miste om den delaktigheten män hade då de släppte väder tillsammans i sömnen… eller kanske en stor förlust? Vem kunde säga med säkerhet? Oavsett skakade han på huvudet svagt, ett litet leende på läpparna, för stanken hade förmågan, som så många andra lukter, att ta en tillbaka till förgångna tider och platser.
‘Jag beklagar att jag stör dig i denna oerhört viktiga samvaro…’ sa han och gjorde en gest mot hallen och de snarkande och muttrande fyllona, och han höjde ett lätt ögonbryn åt kvinnorna som på något vis klarade av att dela säng med Hallgrim. Kanske ytterligare ett bevis på att bilden av kvinnor som väldoftande fagra ting var skitsnack av yttersta höjd.
‘Vi har viktiga saker att diskutera, kom nu, låt oss lämna denna stinkande håla.’ sa han och klappade Hallgrim lätt på armen.
‘Ett kallbad i havet kommer göra dig gott.’ sa han, och nickade mot dörren.

Audgisil höjde ett ögonbryn då Hallgrim satte sig på kanten. Det var inte så att han ville se på Hallgrims blottade delar. Om sanningen skulle komma fram var det nog få saker i världen han mindre ville se än Hallgrims juveler på uppvisning, men ändå vandrade hans blick och han skakade på huvudet. Han var för gammal för allt detta.
‘Kanske lika bra att dränka mig, så får ni alla fred.’ sa han simpelt med ett litet leende i mungipan.
‘Men något säger mig att du inte är ute efter fred Hallgrim.’ och till konungens lättnad började Hallgrim dra på sig kläder. Inte för att han var obekväm med manlig uppvisning, nej, men det fanns väl gränser för allt?

‘Så du menar det är varmare där du varit de senaste tjugo åren?’ undrade han, en ärlig fråga och ärlig nyfikenhet bakom den, då de vandrade ut – bort från stanken av fis, svett och andra kroppsliga odörer.
‘Vad falls? Jag sa dig redan! Det är dags för oss män att ta ett bad, och fatta viktiga beslut om framtiden! Kom, vid Hel.’ sa han och klappade Hallgrim på axeln och drev honom mot stränderna där det fanns några bastustugor enligt den norra stilen, samt bryggor som gick ut i vattnet.
‘Eller har du tappat smaken för ett ordentligt morgondopp, efter all tid du rest runt om bortom våra kartors gränser?’ Han ställde sig vid en enkel träbänk vid bryggan och började ta av sig sina kläder, tills han stod naken med hans egna juveler dinglandes i den kalla luften.

‘Helvete, det är lite kallt, eller hur?’ frågade han med ett brett leende, nästan ett pojkaktigt ett, och med ett väldigt okungaaktigt språng hoppade han ned från bryggan så vattnet stänkte åt alla håll där de hade hackat sönder isen på hans begäran, säkert så en hel del stänkte över Hallgrim.
‘Nå, gamle man? Har du tänkt på vår diskussion från igår kväll?’ ville han veta, där han simmade baklänges, med blicken på Hallgrim medan vattnet droppade från hans ljusa hår och skägg.