Post has published by FruVider
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 38 total)
  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Den bleka vintersolen var höljd i ett grått dis och gjorde ingenting för att lysa upp den redan flyktiga januaridagen i byn Haukvik. Kylan var som en kall och fuktig filt över husen och palissaderna som omgärdade byn och dess hamn. Få människor syntes, mest trälar och hirdmän som skyndade förbi mellan husen omsvepta i tjocka pälsar. Vid hamnen låg många skepp förtöjda, fast i isens hårda grepp. På en av bryggorna stod en man i tjock björnpäls och försjunken i sina egna tankar med blicken ut över den frusna viken.

    Två skepp, dryga femtio man, hade kommit inseglandes i viken under den gågna hösten. Femtio krigare som inte sett dessa nordliga stränder på över tjugo år. När de lämnat Kaldrland hade de varit över tvåhundra krigare som seglat med Gunnar Bjarksson till ett land i fjärran, långt över det varma havet. Valdgård kallade de landet för. Ett land fullt av rikedom som Gunnar lockat unga, ärelystna män och kvinnor med sig på sin viking. Hallgrim hade varit en av dem. Han hade varit tjugo år då han reste iväg från Haukvik med sin yngre bror Haldor. Som andrason fanns det inte mycket annat att göra än att söka ära på slagfältet och rikedom att bygga sitt egna liv med. Hans äldre bror Erling skulle ärva allt efter deras välomsjugne far Ramund, vilket denne också gjort då deras far gått bort under åren som Hallgrim varit borta.

    Tjugotvå år. Långa år av tjänstgöring till en främmande kejsare, i ett främmande land. Han höjde blicken mot solen som knappt tog sig över Vindbergen i söder, harklade sig och spottade ut på isen. Den förbannade is som höll han och hans krigare fast i byn. De hade anlänt under hösten, bara för att visa sin rikedom, sälja trälar och ge gåvor åt den nye jarlen Folke Eriksson. Men isen hade kommit tidigt och istället skrotade de runt på dessa kalla gator. Han saknade nästan den stekande solen i söder. För att inte förlora tårna till frosten så vickade han på dem i stövlarna och började sedan gå upp mot jarlens prakthall som tornade upp sig över de andra husen i byn. En dov hornstöt ekade ensligt och plötsligt genom byn och ut över isen. Ljudet fick honom att minnas stålets sång och sköldar som splittrades. Han kunde inte vänta på vintern att släppa sitt grepp över havet och göra honom fri från ändlösa nätter av vilda fylleslag. Snart kunde inte ens mjödet stilla hans törst.

    Väl framme vid gårdstunet utanför prakthallen och de omgärdande långhusen, varav det ena ockuperades av honom själv och hans män, var det nu full fart. Trälar och tjänstefolk for omkring som nackade höns. I färd med att slita tag i närmsta magra stackare överhörde han några tjänsteflickors ord, “Skynda dig till svinstian och se till att de slaktar en gris inför Kung Ulfhednas ankomst!”

    ***
    Audgisil Ulfhedna. Kung. Tanken fick honom att småle då han och hans män stod med andra krigare ur jarlens hird. Mörkret hade redan fallit men runt gårdstunet hade facklor och eldar tänds då jarlen med sin familj stod främst för att ta emot kungen och hans följe. Hallgrim smalnade av ögonen då följet satt av sina hästar för att gå den sista biten till jarlen som bugade kort i hälsning till kungen. Även från sin plats en bit bakom några hirdmän skymdes inte hans blick, då han precis som sin far och bröder nästan var huvudet längre än de flesta. Otåligt vägde han från fot till fot då jarlen och kungen utbytte artighetsfraser. Det var många år sedan han sett den gamle galten Audgisil och han ville bara att dessa meningslösa vördnadsord skulle vara ur vägen så han kunde hälsa på sin forne vän. Eller ge honom ett slag på käften för att ha varit så stursk att han gjort sig själv till kung.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Det hade varit en lång och tröttsam resa som tagit Audgisil i en slingrande vända runt hela riket där han samlat jarlars störd och krigare inför den annalkande sista striden med Turin Hrafn. Eller åtminstone det som Audgisil hoppade skulle bli ett avslut på stridigheterna som egentligen påbörjat sedan han tog tronen alla år sedan. Vad som väntade inför mötet i Haukvik hade han ännu ingen aning, det kunde gå åt vilket håll som helst med jarlen Folke Eriksson, så som det varit med många andra i dessa osäkra tider.

    Kylan på denna del av världen hade en tendens att tränga sig genom kläder, märg och ben, och efter en ansträngd resa skulle dock lite värme sitta gott, oavsett hurdant bemötandet var. För att hålla ställningarna så lugna som möjligt red han bara med de trognaste få i sin skara. Väl av hästryggen hade jarlen gett honom ett relativt gott välkomnande, men Audgisil som aldrig trivts med onödigt utdragna artighetsritualer skyndade på det hela på sitt lediga vis så de kunde komma vidare. På vägen in tyckte han fånga något i ögonvrån, en intensiv blick som verkade vara riktad mot honom och hans ljusblå ögon sökte ansiktet. Ett ögonblick rynkade han på ögonbrynen, trots allt var ansiktet obekant men ändå så obekant… Speciellt i mörkret och facklornas sken. Kanske oväntat snarare än obekant. Sedan klickade det.

    ‘Vid Oden!’ utbrast han och skrattade ett brummande skratt.
    ‘Spelar Loke ett spratt med mig eller är det verkligen du Hallgrim? Du ser ut som skit!’ utbrast han muntert, kylan så gott som bortglömd då han närmade sig sin forne vän. Audgisil var precis som i ungdomen inte direkt en liten karl, men medan han varit fattig och tanig i ungdomen då de senast setts var han nu stadigare och mer välgödd. Friskare, trots sin ålder, men ögonen hade samma klarhet och intelligens i sig som de alltid haft. Utan att vänta tog han sin väns arm i sin med en rejäl daskning som skulle göra vilken karlakarl som helst stolt, och dunkade honom i ryggen i en omfamning och skrattade ett smittande skratt som drog till sig blickar.
    ‘Va? Tala då din gamle räv! Vad fan gör du här? Jag trodde du hade seglat till Valhall!’

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Det var med ett visst mått otålighet som Hallgrim följde nordankungen med blicken, men inte helt utan nyfikenhet. Han minndes Audgisil som en spenslig pilt och med en svärdshand som inte var att underskatta. Då deras blickar möttes i fackelskenet såg han hur den andre letade i minnet efter vem han själv var. Inte helt oväntat med tanke på åren som förflutit. Hallgrim hade alltid varit storvuxen, men år av strid och dagsverk hade definitivt gjort honom grövre. Han hade knappt blivit man senast de setts. Då hade bara ett spretigt och tunt skägg växt på hakan där nu ett tjockt och ansat växte.

    Direkt då han såg hur Audgisil kände igen honom så brast han ut i ett brett flin som avslöjade flera saknade tänder som ersatts av förgyllda sådana.
    “Audgisil Ulfhedna. Ditt tryne är fan fulare än jag minns,” han returnerade gesten av hälsning och ett djupt skratt lämnade honom då han synade sin gamle stridskamrat. Det var ett hjärtligt skratt, men det nådde inte de blå ögonen som förblev tomma, berövade av alla känslor sedan lång tid tillbaka. Kalla och skoningslösa i jämförelse med den klara, vassa blick som ständigt sökt strid. Den blick han haft i sin ungdom.

    “Än har inte Oden kallat mig hem,” skrocket fanns fortfarande kvar i hans röst “Kom, jag fryser kuken av mig här ute,” han gjorde en gest mot jarlens prakthall där han visste att det dukats upp för ett redigt gille. Hirdmän och kanske till och med jarlen verkade se åt deras håll, få eller kanske ingen som hade i minnet att Hallgrim och kungen varit på viking tillsammans för många år sedan.

    “Vi är fast i byn, isen hann frysa igen viken efter vi anlände i höstas,” svarade han på frågan då de rörde sig in mot värmen. Med ett flin såg han mot Audgisil och fortsatte “Vi skulle ha seglat upp till Frostheim och visa våra rikedomar för kungen. Och så var det du ditt troll. Jag satte fan i vrångstrupen när de berättade det,” han skrattade och de klev äntligen in i värmen av det stora långhuset.
    “Över tjugo år är man borta, och du både vinner tronen och är nära att förlora den?” de sista orden lutade han sig in mot Audgisil när han sa dem, ställda som en fråga.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    ‘Mitt fagra tryne som fångade Ranghildr, den vackraste sköldmön i Kaldrland?’ retades han med ett skratt, och klappade sin vän med en vänskaplig klämning på hans axel då han omfamnade honom med ena armen för att med honom börja gå mot den omtalade prakthallen.
    ‘Bäst att se till att kuken din inte förfryses då, till alla kvinnors förfäran!’ skämtade han för att sedan skakade på huvudet åt detta otroliga möte, obrydd om konungar kunde använda sådana ord eller inte. Kanske konungar var de som var mest berättigade till fult språk, när allt kom omkring?
    ‘Oden har tydligen andra planer för dig, min vän, men du var den jag minst gissade jag skulle finna här i Haukvik!’ Audgisil ögnade jarlen med ett varmt leende.
    ‘Du får ursäkta mig,  Jarl Folke, men det verkar som om nornorna leker med våra öden genom att återförena mig och min ungdomsvän här efter en halv livstid.’ sa han och de vandrae in i hallens värme.

    ‘Aj, aj, det var ett besvärligt dilemma ni hamnat i, och rikedomar säger du? Med tanke på läget hade ni kanske inte ens hittat mig i Frostheim. Tur för mig att jag hann fånga dig innan du hann smita iväg, gamle vän!’ sa han muntert trots kaoset han försökte reda ut, trots att hans fru ännu var kidnappad. Det fanns en lurig glimt där i de blå ögonen.
    ‘Det kan jag tro, det hade du fan inter förväntat dig, va?’ frågade han och klappade sin vän på bröstkorgen skämtsamt.
    ‘Och du missade allt det roliga.’ även om det kanske inte varit så roligt, var det ju så man sa om våld, äventyr och blod.
    ‘Men om du är en rik man nu gissar jag du har haft en hel del roligt på eget bevåg, hm?’ för att sedan dra honom lite närmare sig över de sista orden.

    ‘Om tronen kan jag bara säga att Kung Ikis ättling Turin har varit en nagel i ögat, jag borde ha dräpt ungtuppen då han var liten nog att inte göra motstånd, men Oden vet att jag har ett mjukt hjärta då det kommer till barn. Det hade inte Turin, dock, han dräpte min yngsta son Kettil som föddes två år efter din avfärd.’ sa han med en bister grimas. Han stannade upp och ställde sig framför Hallgrim och såg honom i ögonen, händerna på hans axlar.
    ‘De har min fru, de fångade Ranghildr och jag vet inte om hon lever. De har krävt mitt liv för hennes frihet.’ han såg ut som den kung han var då, bekymrad och axlarna tyngda av svåra beslut som påverkade betydligt många fler än bara hans familj.
    ‘Jag vill gärna tala med dig, om allt detta… Du hade alltid ett bra sinne för taktik.’ än frågade han inte om mannen ville stanna och slåss vid hans sida, bäst att känna av läget lite först.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Hallgrim såg tankfullt på Audgisil då denna tilltalade jarlen. Jarlen i fråga skänkte Hallgrim inte ens en blick, han var så trött på att titta på den jäveln att han inte ens bemödade sig det.
    “Vad som finns i väven kommer nog visa sig snart,” det fanns mer bakom hans ord än vad hans ansikte påvisade. Jarl Folke däremot verkade inte ha funnit Audgisils ord särskilt ödesmättade utan nickade bara med ett falskt och påklistrat leende.

    Vid tal om rikedom och blodspillan flinade Hallgrim, ett tyst skrock som fick axlarna att skaka och han dunkade sin gamle vän i ryggen.

    “Det hade nog inte ens de visaste förväntat sig. Nordankung,” skrocket bröt sig fritt och han skakade på huvudet “Att det skulle bli mer av dig än kråkmat måste varit något nyck från gudarna. Förbannat att jag missade det!” det fanns inget nedlåtande i hans röst, bara kamratligt hån som seden var. “Men du har rätt, jag har sänt många till eftervärlden och belönats rikligt av gudarna.”

    Hallgrim stannade då kungen drog honom till sig, ögonen lika tomma som tidigare men en allvarligare rynka mellan ögonbrynen. Om det som sas var nyheter för honom eller om han redan visste avslöjade inte hans ansikte. Han flyttade sin vikt från ena benet till det andra, blicken kort ned mot kungens händer som nu vilade på hans axlar innan han mötte den andres blick. Han förstod det som tyngde kungen och visste själv att om någon gjort en lika orätt mot hans familj hade inte ens döden stoppat honom från att hämnas.

    “Så varför står inte hela landet i brand?” han vände kort blicken bort över salen där Jarlen tog plats vid sitt högsäte “Vårt folk talar bara ett språk gamle vän, och vi följer bara de som talar tydligt nog.” hans blick var åter fästa i kungens.
    “Du må ha dräpt Iki och tagit hans krona, men för att behålla den måste du bli lika skoningslös som han var. Inte låta jarlarna bli feta och lata och smida ränker som kärringar.”
    Hallgrim sänkte rösten för sina nästa ord.
    “Som min forne stridsbroder ber jag dig att träda försiktigt i denna sal, Folke må ha götts väl av ditt styre men han fruktar dig inte,” han smalnade av ögonen en aning och hoppades Audgisil skulle förstå varningen han inte kunde yttra med så många skarpa öron runt omkring. Så klappade han Audgisil rejält på axeln.
    “Vi har mycket att tala om gamle vän, men mjöd och mat väntar,” rösten var högre och han började röra på sig igen, mot borden där kannor av mjöd väntade.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Audgisil gjorde liksom Hallgrim och ignorerade jarlen för tillfället. Hans blick var istället fokuserad på vännen och hans ord, och nickade.
    ‘Även om dina ord är grymma, kanske för grymma för min smak, har jag insett på senare tid att du hade rätt. Jag ville inte bli det konung Iki var, jag ville vara en rättvis konung.’ förklarade han.
    ‘Men jag har rest riket igenom och träffat de flesta jarlarna. Det är sant som du säger, de fruktar inte namnet Ulfhedna längre. Tiden har kommit att påminna dem om vem jag är, och varför jag sitter på tronen och inte någon annan.’ Audgisils klara ögon vände sig från Hallgrim, och tillbaka sedan.
    ‘Men jag tackar dig för din varning, stridsbroder.’ sa han och kramade om Hallgrims arm med sin starka hand.
    ‘Vi talar mer då de obligatoriska artigheterna är över.’ lovade han, och vände sig sedan till borden med mjöd, mat, krigare och unga sköna kvinnor. Det kändes nästan som att vara tillbaka i ungdomen, då han för tillfället inte reste med sin fru eller sina barn. Men läget var rätt mörkt, mörkare än det varit på länge.

    Så satte sig Audgisil på hedersplatsen så som konungen ofta gjorde, och de bröt bröd och salt enligt sederna. Det åts i mängd och dracks i större mängd, medan jarlen och konungen diskuterade sinsemellan. Timmarna förflöt och natten började komma till sina senaste timmar, konungen klappade jarlen på axeln för att ursäkta sig och resa sig från sin sittplats.
    ‘Ah, här sitter du, gamle gosse!’ konstaterade Audgisil muntert, mer bekväm i sällskapet Hallgrim satt än vid hedersplatsen med jarlen, även om det var omöjligt att se förutom för de som kände Audgisil bäst.
    ‘Hittade du någon att värma din isbit, hm?’ retades han och sneglade mot kvinnorna.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    TRIGGERVARNING

    Stämningen var god längst långborden under gillets gång. Jarlens hirdmän och krigarna som varit gäster under en längre tid nu hade blivit goda dryckeskamrater och än kunde nya historier berättas om deras äventyr. Även nya, gemensamma historier upprepades, hur någon blivit så full att de ramlat i gödselhögen eller från palissaden.

    Annat var det vid högsätet och det honnörsbord som var uppdukat för jarlen och kungen med sina närmsta. Jarl Folke var visserligen inställsam, men undvikande i sina svar om hur många mannar han kunde avvara kungen. Det fanns en viss kyla i ögonen på jarlen och hans närmaste, en kyla som inte riktigt försvann trots vänliga leenden.

    Hallgrim var redigt berusad och flera män sov redan lutade mot bordet eller under det när Audgisil kom fram till dem. Det hade blivit varmt i långhuset och hans björnpäls låg på golvet bakom honom. Han hade ena armen lutad mot bordet, andra handen greppade mjödstopet. Utan den stora björnpälsen kunde man se de grönblå tatueringar som började vid fingernaglarna och slingrade sig i djurlika mönster över hans händer, troligtvis upp över armarna och skymtades igen upp över hans hals. Han frustade i ett skratt åt kungens ord och makade på sig så denne kunde sätta sig på bänken bredvid honom.

    “Jarlens tjänsteflickor trånar efter oss likt löpande hyndor,” skrockade han belåtet och nickade mot en mörkhårig flicka med behagliga kurvor som hällde upp mjöd en bit bort. “Henne ska jag ta i natt,” han vände röddruckna ögon till kungen med ett flin. Och drack av sitt mjöd.
    “Kjoltygen hoppas kunna snärja oss, de kan fan lukta sig till ogifta män med guld likt vargar” skrattade han fram och ställde ned sitt stop till bordet igen. Med förvånansvärt stadiga händer sköt han ett stop mjöd över bordet till Audgisil.

    “Men det måste fan vara ännu mer frillor som ränner efter en kung,” flinade han och la en arm om Audgisils axlar.
    “Hon,” han lutade sig in och pekade med sitt stop mot en finlemmad flicka som rörde sig i utkanten av salen “Hon skulle passa dig,” han drack åter av sitt mjöd “vild och otämjd. Kastrerade nästan min bror när han skulle ta henne,” flinet på hans läppar avslöjade återigen de tänder som ersatts av förgyllda och han skrattade lågt.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Audgisil höjde ett litet ögonbryn åt skicket mannarna var i. Det var länge sedan han själv hade kunnat festa så hårt som de gjort, trots allt var han som konung skyldig att hålla sig skarp. I alla fall relativt skarp. Medan det druckits en del med jarlen hade han inte låtit det gå i överstyr som så många i hans position tenderade göra. Sådant agerande var ett säkert sätt att få en kniv i ryggen. Men han skrattade lite åt Hallgrims ord, kanske inte så mycket åt orden i sig men mer åt ur Hallgrim pratade.

    ‘Du har inte förändrats ett dugg, min vän. Lite fetare kanske.’ skrockade han, och följde hans blick mot den mörkhåriga flickan han talade om. Något varsamt betraktade han mjödstopet, men varsamheten varade bara ett ögonblick.
    ‘Ja, ja, vid Oden, varför inte?’ muttrade han och tog stopet för att dunka det mot den gamle kamratens stop och ta en rejäl stärkande klunk, som om han inte druckit på riktigt på länge. Kanske var det sällskapet det varit fel på. Orden som följde skrattade han åt.

    ‘De skulle inte våga, Ranghildr skulle slita sönder dem.’ skrockade han, och det var sant. ‘Så de försöker istället med mina tvillingsöner. Eirik är för inåtvänd för sådan uppmärksamhet, men Asgeir leker gärna nakenlekar.’ påpekade han med en road glimt i ögonen, och suckade lätt, lite tankfullt. Om allt bara kunde vara som det varit några år sedan innan alla bekymmer på riktigt börjat. Hans blick följde Hallgrims stop som pekade förvånansvärt stadigt trots drycken och hans röda ögon.
    ‘Mhh, kanske.’ hummade han eftertänksamt, men utan större inlevelse, trots allt hade han länge sedan lagt det glada livet åt sidan.
    ‘Så hur länge har ni varit här i hamn och skapat oäktingar? Akta er innan ni inte hinner iväg innan ungarna kommer och mödrarna binder fast er!’ sa han med ett vetande leende, trots allt visste han att de ville iväg så fort de kunde.
    ‘Jag kan ha en lösning på det lilla problemet.’

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Hallgrim gav kungen en kort blick genom ögonvrån, flinet på hans läppar fortfarande synligt.
    “Så en av dem brås på Ranghildr hör jag,” ett lågt skratt och han släppte Audgisils axlar för att dricka djupt och länge från sitt stop. Mjöd spillde över kanterna och droppade ner över skägget, men det var ingenting han verkade bry sig om, inte ens då han åter sänkt stopet till bordet med en duns.

    En fnysning lämnade honom i en kaskad av mjöddroppar.
    “De ska fan vara tacksamma om vi satt ungar i deras magar. Bättre med starka avkommor än veklingar avlade av denna sorgliga skara,” Hallgrim pratade ganska högt och fick ett par smutsiga blickar från hirdmännen som hörde förolämpningen. Det verkade passera över huvudet på honom och han lutade sig mot armbågen stödd mot bordet, blicken vänd till Audgisil bredvid honom.
    “Vi har varit här sedan i höstas. Strax innan det kom ord om hur din dotter ristade blodörn på andra sidan Vindbergen,” det ryckte belåtet i hans mungipor när han sa det, men ögonen förblev tomma “Havet hann frysa igen innan vi hann ge oss av.” fortsatte han sedan, rösten bitter och han greppade återigen sitt stop. Kungens sista ord fick honom att stanna upp i rörelsen att dricka och han skrockade till.

    “Om du inte vet hur man betvingar rimtursarna så tror jag nog vi blir kvar till våren,” Hallgrim höjde stopet och drack av det igen. Men klunkarna var inte alls lika djupa som tidigare och han såg tankfullt på Audgisil. Så reste han sig med stånk och stön och klev över bänken där han sträckte sig efter sin björnpäls som låg på golvet.
    “Jag måste pissa,” han gav åter kungen en lång blick och hoppades denna förstod vad han menade.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    ‘Mmh…’ muttrade konungen och tog en djupare klunk av sitt mjöd.
    ‘Min dotter Maeve… De två kvinnorna sliter sönder en mans skalle, vet du.’ sa han och skakade på huvudet.
    ‘Och ändå kan man inte låta bli att älska dem. Men de gör mig galen, jag kan säga dig det. Men du vet väl hur det är, hm?’ frågade han, för att sedan skratta lite åt Hallgrims sätt och snack om avkommor. Mannen hade inte förändrats ett dugg, och kanske det var en bra sak att vissa saker i världen förblev som förr.
    ‘Som du säger, som du säger…’ sa han lugnt och lät blicken svepa över kvinnorna, eller kjoltygen som Hallgrim kallat dem. Han rynkade på ögonbrynen lätt vid nämanndet av blodörnen.*

    ‘Ja… Sådana berättelser har en tendens att sprida sig snabbt.’ trots allt hade han hört rapporterna med, det var inget han gillade, men det var det som de var tvungna att göra. Och de hade Ranghildr. Vid Hallgrims om pissandet tömde han sitt stop, och även det rann ut något i det blonda skägget som börjat få lite gråa hår här och där, och reste sig med honom.
    ‘Jag med, min vän… Jag med…’ suckade han och gick med honom och väl ute drog han in den klara kvällsluften.
    ‘Frotstjättarna har jag inget bot mot, men jag kan ha bot mot rastlösa män som söker strid. Vår kära Jarl här verkar inte allt för ivrig över att sända sina krigare till krig, mannen har alltid varit en skygg karl som inte vågar ta risker.’

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Hallgrim ruskade bara på axlarna då han drog björnpälsen om axlarna. Han visste inte hur det var med kvinnor, för gudarna hade varit honom nådig i Valdgård där kvinnorna talade ett främmande språk. Han hade aldrig förstått vad de gormade om. Eller, han hade nog snarare låtsas att han inte förstått. Något han var evigt tacksam för. Det suddiga minnet som gjorde sig påmint blåste bort i den kalla vinternatten då de klev ut ur praktsalen. Han grymtade bittert till och drog pälsen tätare omkring sig då de stegade genom den bortsopade snön runt huset.

    Nu såg han med klarare blick på Audgisil och drog missbelåtet på munnen.
    “Jarl Folke är inte skygg, han är ovillig för han har andra allianser,” rösten var låg och allvarlig, knappt så den bar sig över den bitande vinden “Hrafn har redan varit här.” Hallgrim stannade, vänd bort mot en gärdsgård som var täckt av snön. Där grävde han fram staken från under tunikan.
    “Här minns folk än vikingatågen och den rikedom de gav byarna,” Hallgrim följde strålen med blicken då han pissade och grymtade till av kylan som säkert skulle få honom att mista sin älskade kroppsdel “Det finns ingen handel i denna by, bara Folke själv har kunnat sko sig på din…” Hallgrim såg upp mot Audgisil med en fundersam blick “Diplomati? De vill slåss och röva. Hrafn har lovat att det kommer bli så och Folke har lyssnat till sina edsvurna”

    Hallgrim skyndade sig att skaka ut de sista dropparna innan han kvickt gömde staken i kläderna igen. Han vände sig mot Audgisil, minen bister men ögonen tomma i det svaga ljuset.
    “Men du hade säkert redan förstått allt det där. Och nu hoppas du jag och mina män ska följa dig i det stundande kriget?” det var både ett påstående och en fråga.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Audgisil var tacksam för den ensamma stund de hade ute i snö och vind, snarare än den rökiga värmen där inne där alla kunde lyssna och konspirera. Kamraten tycktes ha glömt bort pratet om kvinnor, och gick istället över till mer varsamma saker. Avslöjandet verkade inte ruska om Audgisils världsbild, men han svor tyst för sig själv där de stod.

    ‘Det ante mig…’ trots allt var de inte allt för långt ifrån Ranheim. Han följde Hallgrims exempel och grävde fram sin stav där med medan han hummade lätt för sig själv. Den kalla vinden bet där nere och fick allting att skrumpna ihop ytterligare, medan han lät sin egna stråle komma fram som ångade i den kalla luften medan han pissade i snön med en intensitet som skulle kunnat bränna hål i Folkes skalle om han varit där då. Två män som stod och snackade och pissade tillsammans, ja det var en helig stund då riktiga sanningar kom fram.

    ‘Diplomatin är förlorad, med andra ord.’ sa han, och hans hopp om att vinna en allierad där kunde han glömma.
    ‘Så kanske måste de istället få den strid de suktar efter.’ muttrade han, trots allt kanske det var som Hallgrim sa – dags att påminna dem om vem som hade makten?
    ‘Jag misstänkte det du sa, ja, men jag är tacksam för att få det bekräftat.’ sa han, trots allt hade diskussionerna med Folke varit väldigt… hala. Liksom vännen stoppade han undan helgedomen innan kölden skulle bita av den, och vände sig mot honom.
    ‘Att slåss vid din sida igen skulle glädja mig.’ förkunnade Asgeir lugnt.
    ‘Frågan är om du vill beblanda dig i dessa sidor, efter din långa frånvaro?’ undrade han.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Pratet om strid fick någonting mörkt och hungrig att röra på sig i hans inre. Trots den sköna bedövningen från dryckeslaget kunde han ändå känna den ljuva doften av fruktan och höra ljudet från klingor som möttes. En annan typ av bedövning för honom, en precis som kvinnor och sprit jagade undan nattmarorna. Hallgrim grymtade till och vred på nacken för att knäcka ur stelheten. Vintervinden nöp honom i kinderna och han drog björnpälsen tätare om sig, blicken tankfullt vilande på Audgisil.

    “Ingen av oss har svurit oss till någon jarl än, de vi tidigare följde har antingen dött av ålderdom eller när du tog tronen,” började han lite fundersamt “Men förr eller senare kommer vi alla behöva välja sida.”
    Hallgrim såg ut över gårdstunet som var tomt på sånär en ensam träl som släpade på en till mjödtunna mot praktsalen. När hans blick åter landade på Audgisil la han en hand på dennes axlar.
    “Vi följer bara de starka, och även om du blivit fet och gammal så krävs det Tors styrka att utföra det du utfört,” han drog lite på ena mungipan “Men vi är krigare. Vi vill ut på viking igen. Vi vill höra valkyriorna skrika i skyn och en dag kliva genom Valhalls portar. Jag och min bror Haldor högaktar dig Audgisil och jag skulle gärna dra stål vid din sida igen.” han tryckte lätt Audgisils axel och började sedan gå tillbaka längst den skottade stigen.
    “Om vi kan gå i viking igen efter detta är över så kan jag ge dig mitt ord på att du har med oss alla i seger eller död.”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Audgisil gissade vad han som rörde sig i Hallgrims huvud, trots allt var det allt det där som drivit honom till länderna bortom Kaldrland så länge sedan – eller så hade han antagit. Det var ett riskfyllt spel, trots allt kunde Hallgrim vara försvuren till Hrafn och förråda honom. Men han trodde inte det. Kanske var det gammal sentimentalitet, men han trodde på gammal vänskap. Ett litet bistert leende dök upp på hans läppar då Hallgrim jämförde hans bedrifter med Tors styrka.
    ‘Starka ord, min vän. Det kommer finnas blod så det räcker och blir över.’ det kunde han åtminstone garantera, och han nickade.
    ‘Min son försöker förena klanerna norr om bergen, min förhoppning är att han är redo då isarna ger sig…’ han drog sin vän närmare sig.
    ‘Men om du står vid min sida igen, då känner jag att segern är vår.’ hans tänder var sammanbitna, han kände gammal törst efter strid väckas, en lust att avsluta detta och allt som hade med Hrafn att göra.
    ‘Det slår mig, min vän, att Haukvik vore en bra samlingsplats får våra skepp. Närmare Ranheim än mitt säte i Frostheim…’ han såg menande sin vän i ögonen.
    ‘Vad säger du? Är det dags för oss att påminna jarlarna om sann styrka?’ frågade han, lågt, sammanbitet så tänderna glimmade lätt i mörkret, liksom hans klara blå ögon.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Hallgrim halkade till på sina egna fötter då Audgisil drog honom till sig. Han huffade bittert till och spottade i snön vid nämnandet av de nordliga klanerna. De hade han inte mycket till övers, underliga som de var med sina seder och sejd. Men den lite bittra uppsynen ändrades till en mer fundersam sådan och han rynkade ögonbrynen. Det bokstavligen kliade i fingrarna, en längtan att få greppa sitt svärd igen. Men där och då fick han nöja sig med att knyta nävarna åt sensationen.

    “Bara nornorna vet framtiden,” muttrade han “Det finns redan i deras väv om du kommer gå segrande ur det här eller inte,” Hallgrim kliade sig i skägget och gav sin gamle stridskamrat en lång blick. Ögonen var fortfarande rödruckna och han ruskade på huvudet.

    “Din sluga gamla orm,” började han med ett skrockande och dunkade Audgisil i ryggen innan han började gå igen. Värmen och ölen lockade också inifrån långhuset men han visste att de inte heller kunde vara borta för länge.
    “Vi får talas vid mer imorgon, när mina tankar är klarare,” som för att understryka sina ord rapade han högljut. En kort blick mot Audgisil, ögon lika tomma som tidigare “Och när du sovit på vad jag och mina krigare kan få i gengäld,”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Audgisil hade inte förväntat sig att så många skulle se med milda ögon på ett samarbete med de nordliga klanerna. Han trodde knappast själv att de ville förena sig i denna strid. Men dessa tider krävde märkliga försök, och om ens en handfull kom tillbaka med Asgeir kunde det hjälpa dem.
    ‘Nornorna, ja…’ svarade Audgisil lite tankfullt, även om han förr inte lagt mycket tanke på sådana saker visste han bättre nuförtiden, men hans allvarliga uppsyn blev lite slug och road på samma gång över orden som kom ur Hallgrims käft, och dunkningen som följde.
    ‘Må natten göra dig vis, min vän, jag hoppas på ett svar snart!’ sa han efter sin vän, för att därefter förena sig ett ögonblick till jarlens sällskap som han låtsades vara varm och trevlig med, trots nyheter Hallgrim gett honom. Han skulle inte sova bra den natten, trots allt visste man inte om Folke skulle försöka göra en kupp och ge hans huvud åt Hrafn eller inte, men Audgisil hade tillräckligt många krigare med sig för att risken troligen skulle vara för stor för en man som Folke Eriksson.

    Det var besynnerliga drömmar som mötte honom under natten, drömmar och visioner där han fick besök av sin dotter som sade att tiden hade kommit. Hade detta varit i hans ungdom hade han avfärdat det, men drömmarnas rike hade gett honom för mycket för att han skulle avfärda det som fantasi. Men det fanns ingen sömn mer att hämta då han vaknade till ett blekt landskap i skumt ljus, och han reste sig för att ta del av en simpel frukost. Då det lilla eländet var avklarat gick han ut i det tröstlösa vädret som inte var lika obehagligt som nattens mörker åtminstone, men inte mycket bättre.
    ‘Ta mig till Hallgrim.’ sa han åt en av männen han kände igen från kvällen innan som suttit med honom, för att bli eskorterad till sin gamle vän. Skulle han finna honom i en säng med kvinnan som han lovat att han skulle ta, undrade han ett ögonblick.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Kvällen bjöd på mjöd i överflöd. Som så många kvällar tidigare hos jarl Folke. Och precis som så många kvällar tidigare så drack Hallgrim alldeles för mycket i tron om att drycken skulle göra honom tillräckligt avtrubbad för att sova natten igenom. Men inte till mycket nytta. När morgonen kom fanns inget minne av hur han tagit sig från jarlens hall till sin egna lilla bädd inne i långhuset som han och hans män fått till låns. Det var mörkt och luktade av gammal fylla och män. I mitten pyrde en eld och längst väggarna låg bäddarna på rad, kantade av sköldar, vapen och kistor.

    Hallgrim var säker på att han blivit slagen i huvudet dagen innan, knappast kunde bara mjöd orsaka en sådan smärta som nu dunkade bakom ögonen. Strupen var torr och munnen smakade skit. Någon annans hud klibbade mot hans egna under fällarna men han bemödade sig inte att öppna ögonen än. Bara det inte var jarlens fru så skulle väl ändå ingen komma och ha ihjäl honom nu.

    Då dörren öppnades till långhuset slapp en kall vind in och de dämpade stegen som följde fick honom inte heller att öppna ögonen. Inte förrän en bekant röst kallade hans namn och stegen närmade sig.
    “Vad fan vill du?” muttrade han ilsket och satte sig mödosamt upp i bädden samtidigt som han gnuggade sömnen ur ögonen. Det var först nu som han höjde blicken till de två som stannat vid hans bädd. En till grymtning lämnade honom.
    “Audgisil. Såklart att det är du din jävel,” Hallgrim knuffade till kvinnan som fortfarande låg och fes i bädden “Ge dig av,” hon började skruva på sig och Hallgrim vände blicken tillbaka till kungen.
    “Vad har gett mig äran till att bli uppassad så förbannat tidigt?” muttrade han och drog händerna över ansiktet. I sanning visste han inte vilken tid på dygnet det var men det var helt enkelt innan han hade velat röra på sig.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Audgisil rynkade på näsan lite då han kom in och fick ta del av den aromatiska lukten av fylla, spyor och fis. En lukt han nästan glömt bort, trots allt var det många år sedan han delat skepp med andra karlar och sovit så nära dem som dessa gjorde. Kanske var det ett av de största privilegierna av att vara kung att gå miste om den delaktigheten män hade då de släppte väder tillsammans i sömnen… eller kanske en stor förlust? Vem kunde säga med säkerhet? Oavsett skakade han på huvudet svagt, ett litet leende på läpparna, för stanken hade förmågan, som så många andra lukter, att ta en tillbaka till förgångna tider och platser.
    ‘Jag beklagar att jag stör dig i denna oerhört viktiga samvaro…’ sa han och gjorde en gest mot hallen och de snarkande och muttrande fyllona, och han höjde ett lätt ögonbryn åt kvinnorna som på något vis klarade av att dela säng med Hallgrim. Kanske ytterligare ett bevis på att bilden av kvinnor som väldoftande fagra ting var skitsnack av yttersta höjd.
    ‘Vi har viktiga saker att diskutera, kom nu, låt oss lämna denna stinkande håla.’ sa han och klappade Hallgrim lätt på armen.
    ‘Ett kallbad i havet kommer göra dig gott.’ sa han, och nickade mot dörren.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Hallgrim makade på sig så han satt på kanten av sängen, obrydd om att han blottade det mesta för Audgisil. Kvinnan däremot drog bara åt sig fällarna att gömma sig bakom, troligtvis brydd nog att inte vilja göra detsamma. En knapp hörbar muttring lämnade honom och han knep hårt ihop ögonen i ett försök att få bort den bultande värken i huvudet.
    “Äsch,” muttrade han och ruskade på huvudet med en ljudlig harkling innan han spottade i golvet. Munnen smakade skit. Förbannat att han skulle vara mjödsjuk och förbannat att Audgisil ville honom någonting.

    “Jag kanske passar på att dränka dig då så man kan få vara ifred,” ett fortsatt mutter, men han sträckte sig ändock efter sina kläder. Med stånk och stön klädde han sig, drog sin björnpäls om axlarna och följde tillslut Audgisil ut ur det kvalimiga långhuset. Kylan slog honom i ansiktet och värken i huvudet blev intensivare.
    “Vid Hel, jag hade glömt hur förbannat kallt det är här…” rösten var bitter och hes då han muttrade. Dagsljuset, om än svagt, gjorde ont i hans röddruckna ögon och han drog pälsen närmare om sig då han följde Audgisil.

    “Nå, vad falls?” hans såg allt annat än nöjd ut över att ha blivit utsläpad i den kalla dagern.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Audgisil höjde ett ögonbryn då Hallgrim satte sig på kanten. Det var inte så att han ville se på Hallgrims blottade delar. Om sanningen skulle komma fram var det nog få saker i världen han mindre ville se än Hallgrims juveler på uppvisning, men ändå vandrade hans blick och han skakade på huvudet. Han var för gammal för allt detta.
    ‘Kanske lika bra att dränka mig, så får ni alla fred.’ sa han simpelt med ett litet leende i mungipan.
    ‘Men något säger mig att du inte är ute efter fred Hallgrim.’ och till konungens lättnad började Hallgrim dra på sig kläder. Inte för att han var obekväm med manlig uppvisning, nej, men det fanns väl gränser för allt?

    ‘Så du menar det är varmare där du varit de senaste tjugo åren?’ undrade han, en ärlig fråga och ärlig nyfikenhet bakom den, då de vandrade ut – bort från stanken av fis, svett och andra kroppsliga odörer.
    ‘Vad falls? Jag sa dig redan! Det är dags för oss män att ta ett bad, och fatta viktiga beslut om framtiden! Kom, vid Hel.’ sa han och klappade Hallgrim på axeln och drev honom mot stränderna där det fanns några bastustugor enligt den norra stilen, samt bryggor som gick ut i vattnet.
    ‘Eller har du tappat smaken för ett ordentligt morgondopp, efter all tid du rest runt om bortom våra kartors gränser?’ Han ställde sig vid en enkel träbänk vid bryggan och började ta av sig sina kläder, tills han stod naken med hans egna juveler dinglandes i den kalla luften.

    ‘Helvete, det är lite kallt, eller hur?’ frågade han med ett brett leende, nästan ett pojkaktigt ett, och med ett väldigt okungaaktigt språng hoppade han ned från bryggan så vattnet stänkte åt alla håll där de hade hackat sönder isen på hans begäran, säkert så en hel del stänkte över Hallgrim.
    ‘Nå, gamle man? Har du tänkt på vår diskussion från igår kväll?’ ville han veta, där han simmade baklänges, med blicken på Hallgrim medan vattnet droppade från hans ljusa hår och skägg.

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 38 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.