Audgisil som verkade bekväm i kylan då hans huvud ploppade upp ovan havsytan med hans gråspräckliga blonda hår svävandes omkring honom i vattnet. Han spottade vatten ur munnen och skrattade till – till synes bekväm, eller åtminstone låtsades vara det för att visa sig manlig och stark som Kaldrlands ledare, hade ett lite roat och finurligt leende på läpparna då han betraktade Hallgrims ansiktsuttryck. Kanske han kunde ana vad som rörde sig där bakom hans tankar.

‘Ja, ja, visst skulle man vela pressa sig mot en kvinnas varma barm hela dagen om man så kunde. Men vi lever i den verkliga världen.’ sa han lite suckande, och drog en hand över sitt ansikte för att dra det blöta håret bakåt. Med några simtag for han runt i vattnet innan han simmade fram till bryggan och lade armarna på kanten för att se upp på Hallgrim.
‘Du har så rätt, jarlarna har tappat respekten för mig.’ erkände han för sin vän.

‘Jag får väl skylla mig själv för att försöka vara en rättvis konung. Vad fan tänkte jag? Detta är Kaldrland och inte en skön dal i alvskogarna.’ sa han och viftade med sin hand, lite frustrerat, för att tänka över Hallgrims ord. Sedan log han lite finurligt.
‘Jag ska avslöja något för dig. Den dagen då Karmanerna trodde jag var deras vän, då var jag där för att plundra deras huvudstad. Tillsammans med mina krigare intog vi staden som redan var ödelagd på grund av helvetet som pågick där, och då Thaldwin anlände trodde han vi gjort det för hans skull och öste juveler och guld över oss. Jag spelade bara med.’ han skrattade och skakade på huvudet.
‘De är svaga, Hallgrim. Speciellt nu, deras konung har inget stöd längre. Det vore barnlek för oss att ta vad vi vill ha där.’ hans skarpa blå ögon betraktade Hallgrim, som för att se hans reaktion på vad han sade.
‘Så vad säger du? Först Ranheim, och sedan Karm?’ medan han gärna höll en vänskaplig allians med Karm var det inte värt det pris han betalade för det nu. Och vad hade Karm gjort för dem i detta krig? Så gott som ingenting.

Audgisil gav honom ett brett leende då Hallgrim började skratta. Kanske var det nästan en lättnad att tala om det högt, trots allt var det något han hållit för sig själv och sina närmsta alla dessa år. Och sanningen var att alliansen med Karm hade gett dem väldigt lite, bara en handfull karmanska och halvt sjabbiga veteraner och inte mycket mer än så.

‘Ja, det är exakt vad de är.’ höll konungen med, doppade huvudet en sista gång, innan han klev upp på bryggan och tog en stor handduk runt sig för att lägga den på sina axlar, obrydd om ifall någon såg hans dinglande delar eller  tämligen håriga och frusna bak i kylan.
‘Innan vi kan segla mot Karm måste vi ta hand om våra egna länder.’ och för det behövde han Hallgrim, så som läget såg ut behövdes alla stridande män och kvinnor. Han vände sig sedan om.

‘De som är starka nog att styra, som bevisar sig värdiga till skillnad från en viss fetknopp vi känner…’ han nickade lätt mot staden.
‘Men som kan samarbeta för en bättre framtid. Vi måste sluta strida sinsemellan, och rikta våra svärd och blickar bortom våra gränser istället.’ sa han.
‘Så, min vän, är du med mig?’ undrade han.

Audgisil hummade lätt och nickade lite stillsamt åt Hallgrims påstående. Han kunde försöka övertala sig själv om att annat var fallet, men han började gissa att det inte låg i Kaldrländarnas natur.
‘Jag är rädd för att det kan ligga en hel del sanning i dina ord. Kanske det är som i de gamla sångerna… Norden kan bara förenas under en ledare.’ han skakade lätt på huvudet. Skulle de behöva röja undan alla jarlar för att stoppa detta meningslösa inbördeskrigande?

Kanske, men framtiden visste bara nornorna. En stund betraktade de varandra, deras blickar fästa i ett ögonblick som kanske ledde till samförstånd eller inte. En av de där stunderna där man låtsades förstå varandra, och sedan därefter bara fick låtsas om att man på något vis läst varandras tankar. Men något verkade klicka och övervägas där i Hallgrims skalle, medan Audgisil gissade sig till vad det var. Men han lämnade spekulerandets värld åt de bättre lämpade för sådant, oftast kvinnor och konstnärer, och gick hellre in i männens värld där det var lättare att fokusera på vad som låg framför näsan. I detta fall var det Hallgrims likgiltiga blick, som sedan gick över till ett rovdjursleende – kanske ett med sämre andedräkt än de flesta rovdjur.

‘Det är dags.’ sa han, med ett eget leende som var mindre gyllene än Hallgrims.
‘I natt har jag sett vårt folks framtid i mina drömmar. Men vi har ett problem som återstår innan vi kan marschera söderut.’ sa han och vände blicken mot jarlens hallar.
‘Jag kan inte ha en yxa bakom mig, även om den är i en ynkryggs hand. Hans ord och eder betyder inget. Du vet vad som måste göras. Du vet vad vi måste göra.’ Audgisils blå ögon vände sig till hans kläder som han drog på sig tills han åter var i full mundering.
‘Du väljer själv om du står åt sidan som åskådare, eller deltar. Men jag tror mig veta vad du väljer.’ sa han, och gjorde ansats att röra sig bort från bryggan, mot stranden där flera av Audgisils trognaste krigare samlat sig, och de var minsann inte klädda i simkläder. Hade de försökt ta ett morgondopp hade nog all metall dragit ned dem till Ran själv.

Audgisils ögon mötte Hallgrims, stadigt och orädd. Inte en blick som en man med lögner hade, om han inte hade ett väldigt bra spelansikte. Med en röst som tog sina ord på allvar nickade han.
‘Jag lovar dig, min gamle vän, om du följer mig och avsätter Hrafn ska vi tillsammans finna rikedomar och plundring i söder. De som följer dig får de rikedomar de lyckas få tag i, och till skillnad från kung Iki tänker jag inte ta orimliga skatter. Vill de bygga ett liv i fred och för Kaldrlands bästa efter Hrafns död kommer det finnas många marker som behöver jordbruk och barn, och städer som behöver byggas upp igen.’ en sorlig sanning, men en sanning likväl.
‘Vid Oden svär jag detta.’ avslutade han. ‘Låt mina ord vara sanning eller se mig falla till Hel.’ de blå ögonen studerade Hallgrim.
‘En ed bra nog för dig, min vän?’ undrade han.

Audgisil hade ett allvarsamt ansiktsuttryck, som en man som inte tyckte om det han var tvungen att göra.
‘Jarl Folke har själv valt detta öde tillsammans med Hrafn.’ konstaterade han. ‘Jag gav honom alla chanser han behövde igår för att ta en annan väg, men karln saknar ryggrad.’ En av hans män sträckte över Audgisil hans svärd och sköld medan de rörde sig in mot prakthallen. Runt omkring dem kunde man se fler av Ulfhedna-lojala krigare röra sig bland hus och gränder, i vakttornen, på hustak och på palisaderna där Folkes egna tystades. Att Audgisil planerat för detta innan hans ankomst blev allt tydligare.
‘Bäst att du informerar din skara, om läget, hm?’ frågade Audgisil obekymrat medan de närmade sig.
‘Hämta hit jarlen.’ beordrade han några av sina krigare som genast rörde sig på hans befallning.
‘Kanske Folke kan bevara sin heder, i en chans att finna sin väg till Valhall i en holmgång. Vad tror du, min vän?’ undrade han och såg på Hallgrim.

Audgisil steg var beslutsamma vid sin gamle väns sida, och hans min tycktes bli mer beslutsam då ljudet av strid nådde dem följt av larmets höga hornstöt som nästan fick tänder att skallra.
‘Som vanligt har du väl rätt, käre vän. Det skeppet har, som du så vältalat uttryckte det, seglat. Och det seglade länge sedan.’ de skarpa blå ögonen tycktes ha en annan glöd där nu, en krigarglöd som inte funnits där på länge. Men efter frustrationen med Hrafns krigsföring, ständiga hot, hans sons död och hans hustrus kidnappning hade han fått nog.

Krigslusten fanns där, och han lät den komma till ytan då han drog sitt svärd med ett metalliskt väsande. Han drog efter andan, och ropade med all kraft han kunde.
‘DÖDA DEM ALLA!’ ett ovanligt ursinne för Audgisil hhans rop långt och högt som ekade mellan husen – det gick inte att missa och var något få skådat innan. Nå, Hallgrim hade nog sett det i deras ungdom men de flesta där hade sällan sett Audgisil på sådant blodigt humör. Trots allt var det drottning Ranghildr som oftast stod för krigarglöden i deras lilla duett, medan Audgisil stod för strategin. Inte denna dag, verkade det som. Det iskalla badet hade övergått till kokande blod, då han rusade fram och med ett krigsrop förenade sig med sina män för att pressa sin sköld med all kraft han kunde mot den främste av jarlens hirdmän, följt av ett svärd som sågade sig genom kött, senor och ben och fläckade det kungliga blonda håret med blod. Med ursinne höjde han sitt svärd och hackade, om och om igen, en slaktare snarare än en krigare med finess i sitt ursinne.

Kanske var det blodtörst frammanad av Hallgrim, eller kanske var det blodtörst han i alla dessa år tryckt undan i ett försök att skapa ett fredligt Kaldrland. Men det hade blivit allt tydligare och tydligare, speciellt efter mordet på hans son, och kidnappningen av hans fru, utpressningen på honom, att något sådant som ett fredligt Kaldrland inte fanns. Det var dags för honom att visa varför han satt på tronen, och det var tydligen med våld och blod som den uppvisningen behövdes göras.

‘En blodig dag, min vän!’ ropade Audgisil över stridens hetta och oljud. Ljudet av skrik, blod, ansträngda grymtningar, sköld mot sköld och metallens skrapande då den mötte stål eller skar genom ben. Han nickade lätt i tack för att de höll hans rygg fri. Detta skulle snart vara över, bara de kom åt jarlen. Medan Hallgrim höll hans rygg fri
‘FOLKE ERIKSSON!’ ropade Audgisil då de kom in i salen efter att ha dräpt det största motståndet framför dem. Där inne såg han jarlen, omgiven av sina närmsta krigare.

‘Strid mot mig, din ynkrygg!’ väste han, Audgisils skägg färgat rött av blod. Han skulle nog behöva ett till bad efter detta, kanske Hallgrim skulle våga hoppa in denna gång med. Med säkra steg närmade han sig gruppen krigare, och mötte den första av dem med sin sköld för att hugga dennes ben under skölden så han föll ned och kunde tystas med en rejäl träff med sköldens stålklädda kant i huvudet. Han blickade hastigt mot dörren och Hallgrims män, för att sedan vända uppmärksamheten mot Folke igen.
‘Kom då!’ ropade han.

All blod och förödelse var kanske inte vägen Audgisil skulle gått i en utopistisk värld. Men den världen fanns inte, och han hade gjort sitt val. Han hade öppnat Hels portar, bjudit in Hallgrim och hans blodtörstiga pack, och kanske även grävt fram den sovande ulven inom sig själv. Han kunde låtsas och inbilla sig att han var en rättvis och god konung, vilket han kanske var, men den personen var inte här i hallen längre.

Över Folkes ord fnös Audgisil bara, ett litet frustande roat leende.
‘Gudarna får förbanna mig då, men för ynkryggar som du väntar ett värre öde.’ sa han med en frustrerad grimas fylld med vrede och ilska över allt som hänt honom och hans familj. Att munhuggas med Folke var knappast värt det, trots allt hade Oden genom visioner och drömmar lett honom till tronen. Varför kunde de inte se sanningen? Och visst kunde Folke kritisera honom, då han själv valt Svartfåglarnas sida.

‘Tänker du ta chansen att nå Valhalls portar, eller inte?’ undrade han något okaraktäristiskt otåligt och gick närmare Folke med det blodiga svärdet vid sin sida. Han fick sitt svar då Folke kom svingandes med sitt svärd. Hans rörelse kändes nästan långsam, klumpig. Audgisil väntade till sista ögonblicket för att stiga åt sidan och undvika Folkes hugg, samtidigt som han lät sin klinga gräva sig in i jarlens sida och spilla hans inälvor över golvet.
‘Må Oden döma dig rättvist.’ sa Audgisil, innan han högg vid konungens nacke och klöv huvudet från kroppen. Hans andetag var tunga och hårda då han såg ned på den blödande kroppen, för att sedan se på männen.
‘Er jarl är död, Haukvik är besegrat, lägg ned era vapen!’ beordrade Audgisil.

Det blev en lång och blodig dag då Audgisils och Hallgrims krigare kuvade Haukvik, ute i vinterkylan utan sin kappa satt Audgisil, fortfarande med blod över kläder, ansikte och kropp och betraktade Haukvik som sänkts i misär med gråt, skrik och rök efter bränderna. Ljudet av män som plundrade och sökte efter alla rikedomar de kunde finna. Konungens blå ögon var något stirriga, då han tänkte genom allt som skett och den väg han tagit. Då Hallgrim senare förenade sig med honom skakade han sig lite ur sina funderingar, för att möta den gamle krigarvännen med en nickning.
‘En blodig dag.’ konstaterade han.
‘Och striden är långt ifrån över, men du verkar inte ha blivit en sämre krigare med åren, min vän.’ sa han.
‘Så, vad tänker du om allt detta? Är dina män redo för mer, efter plundringen här?’

Audgisils blick var fäst mot himmelens ljus som mörknade, och gjorde glöden och lågorna runt om i staden tydligare och mer framhävda. Ljuset tycktes reflekteras i ögonen, och Audgisil som oftast var en munter man verkade ha en mer allvarsam atmosfär kring sig i stunden.
‘Jag är rätt övertygad om att du inte vill höra detta, men unna en gammal man en stund.’ sa han, fortfarande med blicken framåt.
‘Hela mitt liv har det känts som om jag haft kontroll över mig själv, men efter min sons död och vad det gjort med mig och min familj?’ frågade han och skakade på huvudet, den vreden hade minsann kommit fram idag under striden och den fanns fortfarande där.

‘Speciellt efter att min sons ande hemsökte oss innan Ranghildr blev fångad av Hrafn, ja det var nog på grund av Kettils plågade ande som hon gav sig av tror jag. Jag vill hämnas min son, som Hrafn slaktade, och jag vill försöka rädda Ranghildr om jag kan. Den drivkraften gör mig… mindre taktisk kanske.’ kungen vände sin blick till Hallgrim.
‘Taktikern i mig säger att jag borde vänta till våren, men fadern och maken i mig säger att det kommer vara försent då för att rädda henne.’ sa han och såg på sin vän med de klara blåa ögonen, ännu klarare nu i kontrast mot sot och blod som fläckade hans ansikte.
‘Så vad säger du, min vän som krigat i den vida världen, är det ett hopplöst företag att ta sig an nu? Är det bästa jag kan hoppas på hämnd efter att jag förlorat de närmast mig?’