Anarindi, eller ökenalverna som de kallades, höll sig som alltid i utkanten och något separat från de övriga rebellerna, strax utanför människornas sorl och ljus, som en skugga som valt att inte riktigt träda fram. Deras ledare, Meren, hade sagt åt sina befäl att vila, men hon hade inte tagit samma råd själv. Natten före allt skulle braka loss skulle inte skänka henne vila.

Hennes ögon betraktade de två gestalterna och deras siluetter mot stjärnhimlen. Eldskärven från en fackla som någon envist höll brinnande. Hon visste vem det var utan att behöva fråga. Öknens natt var fylld av många ljud, men hon hade redan lärt sig känna igen generalens tunga steg, prinsessans lättare.

Sandens sluttning bar henne nästan ljudlöst uppför. De sista stegen gjorde hon med avsikt hörbara, en lätt rispa av fot mot grus, så att ingen hand skulle fara efter stål av ren instinkt. När hon klev in i det bleka skenet såg hon Sera och Dastan, sittande sida vid sida.Hon hann höra Seras stickord om andningen och log svagt för sig själv innan hon lät rösten bära.

“Prinsessans fotsteg och generalens andetag bärs långt med öknens vindar.” sade Meren stilla med sin accent som nästan sjöng orden. Hon lade handen över bröstet i en enkel hälsning, först mot Sera, sedan mot Dastan.

Meren var svår att inte se, även när hon rörde sig tyst som skuggan av en sandstorm. Huden bar samma djupa, varma ton som den solbrända stenen i Lithváyas klippor, och  facklans ljus vilade på henne som ett tunt lager hon tycktes bära lika naturligt som sin egen andning. Det raka, mörka håret var struket bakåt från pannan och delat i en jämn mittbena, blankt som olja i skenet från facklan. Längs hårfästet vilade en smal kronring av matt guld, formad som sammanflätade löv, och i mitten, strax ovanför näsroten, satt en ensam ljusblå sten som fångade minsta glimt av ljus.

De spetsiga öronen stack fram ur det mörka håret, längre och skarpare än någon människas, och förstärkte intrycket av något både gammalt och främmande. Runt halsen och över axlarna bar hon en sjal i samma färg som smält guld, tyget lindat så skickligt att det både dolde och framhävde henne på en gång. När hon rörde sig gled det mjukt efter henne, som om sanden själv försökt efterlikna hennes steg.

Hennes drag var lugna, nästan alltför stilla för någon i ett läger inför gryningens blod. Ögonlocken bar skuggan av långa fransar, kindbenen var höga och skarpa, munnen vilade i en linje som kunde brytas åt båda håll, till ett svalt leende eller en dom. Någonstans över näsroten satt en liten, mörk prick mot huden, mer som en medveten markering än en skönhetsfläck.

För Sera och Dastan, som knappt sett en ökenalv annat än i sagor, var hon på samma gång påfallande vacker och oroväckande svår att fästa i en enkel tanke. Som om hon hörde lika mycket hemma i stjärnljuset ovanför dem som i sanden under deras fötter.

“Jag hoppas jag inte stör er tystnad. Era vakter var så upptagna med sina egna tankar att de lät både er och kullen ligga utan uppsikt. Det oroade mig.”

Utan att invänta inbjudan lät hon sig sjunka ner i sanden en liten bit ifrån dem, inte så nära att hon trängde sig på, men tillräckligt för att eldens sken skulle nå hennes ansikte. Hon lät blicken vila på lägret för en stund, de små eldarna som blinkade som stjärnor på marken.

“Bland mitt folk säger vi att natten före en strid är en tid för reflektion.”,fortsatte hon efter en kort tystnad.
“Ett tillstånd där vi vilar mellan liv och död, i de ögonblick som kan vara våra sista. En tid att vara tacksam för vad vi haft, en tid att finna frid med att detta kan vara våra sista ögonblick.”

Hon vände sig mot Sera, studerade henne öppet, utan skymd skepsis men utan att försköna sin nyfikenhet.

“Så jag undrar…” sade Meren mjukt, “vilka som sitter här i sanden i natt. Är det prinsessan som försöker fly sömnen och inte än funnit frid med sitt öde, eller är vi i sällskap av Iselemns blivande drottning som i morgon leder både människor och mitt folk in i Thel Shaen? Ansiktet är samma, men beslutet är inte detsamma, och utfallet varierar mycket beroende på vem som leder oss imorgon.”

Blicken gled vidare till Dastan, en aning skarpare nu.

“Jag såg dig utföra din… ritual, general.” lade hon till. “Svärdet i sanden. Ett smycke på klingan.” En nästan omärklig antydan till leende ryckte vid hennes mungipa. “Du är inte den ende här som talar med sitt stål innan gryningen. Men jag kan inte låta bli att undra vilken bön du bad. Var det om seger… eller om att världen ska förlåta dig om du överlever?”

Hon ryckte lätt på axlarna, som om det inte brådskade att få svar.

“Jag kom hit för att försäkra mig om att de jag valt att följa in i gryningen inte redan har fallit sönder i natten, att inte skuggorna tagit era sinnen.” sade hon stilla. “Om ni vill vara ensamma med er oro går jag. Men om ni vill dela den…”

Hon lät handen stryka genom sanden framför sig, lät kornen rinna mellan fingrarna.

“Öknen har lärt mig att vissa ord måste sägas innan blodet faller. Annars fastnar de och slår rot, gräver sig djupt, och då bär man dem hela sitt liv.” hon höll upp handen som lät sanden glida framför henne.
“Jag är ansvarig för mina krigare som jag anförtrott till er för att vi gemensamt ska få en bättre framtid. Men i mitt sinne gnagar en oro: har jag gjort rätt beslut? Kommer deras uppoffring, deras blod och död vara värt det?” sa hon, och för en stund verkade hon yngre, mer sårbar än den mystiska alv hon för så många av dem var.