Det röda skenet från elden som spred sig bland husen blandades med den stigande solens sken. De hade anlänt alldeles innan gryningen i tre långskepp, vart och ett med plats för 40 roddare plus ytterligare ungefär 20 man. Allt som allt hade Ejvald haft med sig 200 man när de landsteg. Utan lyktor eller rop hade de tre skeppen glidit tyst genom natten för att överraskande skrapa mot strandbanken, var vid alla hukade krigare kastat sig ur skeppet med eder till gudarna och andra stridsrop. De hade tagit byn och dess få försvarar helt med överraskning och Ejvald tillsammans med Biorn hade varit de sista två att landstiga. Han hade gjort räder mot Nirais kust förut och visste vad som väntat efter striden, en kort men blodig strid där alla krigare fått väta klingan. Till och med en unga sköldmön han funnit som fripassagerar vid en tidigare räd.

Nu satt Ejvald på en sten vid stranden, de blå ögonen riktade mot den handfull försvarare som var kvar och hade gett upp. De satt alla på knä framför honom med Biorn snett bakom dem. Ejvald visste nu vad som skulle ske och oftast skedde när detta lands krigare blivit besegrade. Tankspritt drog han handen genom det korta blonda håret, med en nick lyfte han blicken mot byn precis när den förste av de Niraianska krigarna stötte en dolk i sin egen buk. Biorn lyfte sitt svärd för att med ett hugg avsluta det mannen påbörjat. Så skulle de fortsätta tills alla av dem var döda. Han skakade på huvudet och kunde inte förstå detta sätt alls. Tydligen hade det något med heder att göra. Med blicken mot byn kan han se Ragnhildr lämna ett hus. Ett roat leende spred sig över hans läppar. “Sköldmö Ragnhildr! Kom hit!” Hans röst bars lätt på den svaga vinden även om han inte behövt ta i fullt så mycket som han gjorde.

Ejvald hade noterat hennes hands rörelse mot fickan, en rörelse man oftast gjorde för att se om något låg kvar. Hur många ynglingar hade han haft med på räder nu? Han suckade lite lätt åt hennes ord men låter sina blå ögon möta hennes under en stund. Försöker läsa av hennes sinnesstämning just nu. Men sen sveper han med handen mot de få krigare som var i livet än. “Vet du varför de gör det? Tar sitt eget liv när de besegrats?” Han ser på Ragnhildr och höjer frågande på ögonbrynen innan han sneglar mot hennes ficka för att se om hon än höll handen över den.

“Får du ner allt byte i säcken ordentligt?” Han ser på henne lite frågande och ler sedan brett då de ändå hade haft turen med sig denna gång. Byn hade inte hunnit sända iväg det mesta av sina hantverk och annat gods än. Så förråd och hem var fyllda med bra skatter.

“Heder… Deras heder säger de drar skam över sin släkt om de inte gör det. Men det är bara för krigarna, du ser ingen vanlig arbetare göra det eller hur? Dynga och förbannad idioti är vad det är om du frågar mig.” Han spottar på marken vid sina sista ord och då Biorn hjälpt den siste niraianska krigare till livet efter.

Kvickt fångar han upp halsbandet i ena handen, studerar det en stund och klappar en hand på den obefintliga ölmagen. “Det har tagit mig år att börja få magen växa så. Kanske om en ung mö inte fått mig ränna runt så då skulle den vara större?” Han hänger halsbandet på ett finger sträcker det lite mot henne men inte långt nog för att hon inte ska behöva sträcka sig mot honom om hon vill ha det tillbaka.

“Du vet att normalt säger seden vi delar allt efter vi samlat ihop bytet eller hur? “ Han håller i halsbandet när hennes hand sluter sig om det och han ställer sig upp. Något längre än henne än men skulle det förbli så? Han möter hennes blick och lägger huvudet på sne medan han ler samt släpper halsbandet.

“Inte så jobbig? Säg det till Biorn alla gånger han fick hålla ditt hår där i Karm eller när vi alla fick hålla koll på dig till sjöss i hårt väder så du inte skulle trilla överbord. Du har nog gett oss alla mer grå hår än vi förtjänar.” Hans röst är förmanande men det märks att han är väldigt nära till skratt och Biorn bara skakar på huvudet med ett leende för att himla med ögonen åt dem båda.

Ejvald log snett och visste hade de haft lite att göra med henne i början men ingen av hans män eller han själv för det hade ångrat att de lät henne vara kvar på skeppet. För att sen få följa med på följande räder. Vilka hade varit väldigt lyckade både när det kom till byte och hur få män de förlorat i räderna. Han trodde de inte förlorat mer än kanske en hand full denna gång med kanske lika många sårade men ingen allvarligt.

Vid hennes sista ord mot honom ser han nästan lite förvånad ut innan han höger på ögonbrynen. Med ett lugnt leende möter han hennes blick igen och rösten är allvarlig. “Biorn du hörde henne. I vattnet med henne.” Utan en tvekan så börjar den större krigaren röra sig mot Ragnhildr med ett flin på läpparna.

Ejvald lade armarna i kors och log lite medan han betraktade dem båda. “Nå Biorn kommer du låta ett flickebarn med en pinne stoppa dig?” Det hela hade på något sätt blivit lite av ett återkommande skämt mellan dem tre. Innan Ragnhildr hade lärt sig ordentligt använda spjut och yxa hade både Ejvald och Biorn turats om att lära henne genom att fånga in henne.

Nu rörde sig Biorn lite långsammare mot henne blicken fäst på spjutet i hennes händer innan han såg upp mot hennes ögon fortfarande med ett brett flin. Snabbt sänkte han både axel och höft som om han skulle kliva åt vänster men sköt istället ifrån med den foten får att försöka komma runt åt höger.

Ejvald var snabbt framme och snappade åt sig säcken med byte som Ragnhildr burit så den inte skulle följa med. Biorn lyfte upp Ragnhildr på axeln innan han började vandra mot vattnet. Stadigt och utan att riktigt bry sig om hennes sparkar vadade han ut tills vattnet nådde honom till knäna. Sen med ett vrål kastade han henne vidare ut i vattnet där det blev lite djupare. Sen skyndade Biorn iland för att komma undan hennes vrede. På land stog Ejvald med en arm över magen och gapskrattade åt det hela spektaklet, det var inget illa menat med det hela och han hade faktiskt en tanke bakom det även om hon inte visste det just nu.

“Du har lite kvar att lära än Ragnhildr men nu är det inte långt kvar innan du kan hålla Biorn ifrån dig. Kom upp hit så ska jag berätta något för dig.” Ejvald hade lagt upp säcken över sin axel medan han stog kvar en hand på svärdet vid hans sida och ett flin på läpparna medan han ser mot Ragnhildr.

Biorn hade fortsatt bortåt för att skapa lite avstånd mellan sig och Ragnhildr även om det varit på Ejvalds order så hade han ju varit den som kastat ut henne i vattnet. Ejvald svajade lite bakåt med kroppen och lerklumpen for harmlöst förbi honom, han flinade mot henne och skakade på huvudet. “Nja riktigt så var det inte jag menade. Man ska kunna lita på de som är med i rädens hird. Han strök sin fria hand över mustachen och skägget lite fundersamt. “Nej det var inte det jag skulle berätta. Där i säcken där har du nya torra kläder som är nu dina.”

Han pekade på en jutesäck som stod där på stranden rätt nära ett av skeppen. I den skulle hon finna kläder som passade henne, nya välgjorda kalderländska kläder, i hans hirds färger och som bar hirdens symbol. Ett tecken på att hon nu på riktigt var en del av hans hird. Ejvald var inte någon hövding men han var en respekterad krigsherse som som var nära ställd under ätteledare eller hövdingar. Så han hade fått äran att hålla sig med en mindre hird för räder och att leda om det skulle bli krig. De hade alla hird typiska färger på sina sköldar och kläder. Just så alla visste vem de lydde under, än hade det inte varit något som Ragnhildr tilldelats utan fått ha de kläder hon kunnat skaffa. I säcken fanns också en nysmidd brynja och splints som skulle passa hennes armar bra.

“Se så skynda och få på dig torrt nu. Jag kommer få höra ett och annat om du blir sjuk eller skadad det vet du.” Han syftade på hur hans fru skulle skälla ut honom om Ragnhildr vart skadad eller kom hem sjuk. Men det finns något glatt och stolt i hans blick när han ser på Ragnhildr. Sen blinkar han mot henne med ena ögat och lägger en hand på hennes axel, vänligt och faderligt. “Välkommen till hirden på riktigt Ragnhildr.” Även om han inte talar så högt så stannar de krigare som rörde sig runt där upp och se mot dem innan de alla stämmer upp i ett vrål för att hälsa henne välkommen som jämnlike med dem nu.

“Din tid som skeppsråtta är nu förbi och du är en riktig sköldmö och inte en valkyria som vissa envisas med att kalla dig.” Han blängde på ett par av männen nära som försvann fort från hans blick. Det var inte fel att kalla någon valkyria men Ejvald tyckte det var att kliva lite för nära gudarna och inbjuda olycka runt henne. Han ville få ha henne kvar där ett tag till innan gudarna såg henne.

Ejvald klappar henne vänskapligt på axeln igen innan han kramar den mjukt med ena handen. Hade de inte varit i en räd eller efterdyningarna av en så hade han gett henne en kram. Han ser lite förvånat på henne när hon kallade honom för far, han skulle aldrig vänja sig vid det riktigt men det var inget han hade något emot att hon sa. Han hade bara inte varit beredd på det just nu, när hon sedan där på plats börjar byta om vänder han sig lite ifrån henne och blänger ilsket på de män som försöker stå kvar och snegla mot Ragnhildr. Efter hennes ord nyss så kändes det som om det var det rätta att göra just nu, han lade armarna i kors och gav flera av dem den strängaste blick han kunde. Vilket var en ganska elak blick, en blick som Ragnhildr aldrig hade sett och nog kanske aldrig skulle få se. “Jag vet att du inte kommer göra mig besviken, det vet jag Ragnhildr. Men glöm ändå inte bort vilka dina bröder och systrar är. ” Ejvald var noga med att ge alla en känsla av gemenskap inom hirden, han visste att det nog förekom att flera av dem i hirden stoppade på sig små saker som inte delades i stort senare. Men han sade inget om det och såg ändå till att när allt var samlat så delades det lika mellan alla i hirden.

“Vi kommer att stanna här i byn nu för en natt innan vi seglar hemåt med bytet om vi inte ser fler byar på vägen när vi färdas längs kusten.” Ejvald pratar ganska högt så alla i närheten kan höra honom men också är det riktat mot Ragnhildr för att förberedda hennea på att denna räd kanske skulle bli längre än så många andra hade varit. Att de skulle behöva samla förnödenheter också och inte bara rikedomar.